Gästbloggaren i full aktion på scen.

Tja på er alla trogna och otrogna bloggläsare!

Här kommer en rapport om hur det går till när Sonic Syndicate tar oskulden på sin första riktiga headlineturné ute i Europa. Visserligen gjorde vi en coheadline förra året med våra buksvågrar och idoler i Deathstars (fyndigt nog döpt till Death Syndicate tour). Men nu är det Sonic Syndicate som ensamt stolt bär byxorna i brödraskapet och visar vart verktygsskåpet ska stå, samt spikar fast det ordentlig!

Sonic Syndicate We Rule the World tour 2010.

35 gig ska plöjas igenom från spaghettilandet i syd (Italien) till Skottland i Norr, och detta på strax över sex veckor. Med oss på hela karavanen har vi (förutom onödigt mycket smink och hårsprej) även släpat med Stockholmsbandet: Blowsight. De har fått den stora äran att svetta in scenen/publiken före oss varje kväll. Samt ladda in och ut våra grejer, bädda våra sängar, massera våra tår, slicka rent våra scenkläder, svepa multivitamindrinkar medans huvudbandet dricker gin och tonic med stödhjul. Med mera. Ja, sådant basic som ingår i regelboken för samtliga supportband ni vet. Been there, done that! Hittills har de sköt sig bra, men är det så att de börjar käfta så är det bara att hota med duschförbud, dra in soundcheck eller att stänga av strömmen i bussen. Nackdelen med det sistnämnda är att vi delar buss.. Men det ska kännas att vara på turné med Sveriges största västkustband sedan Stefan & Krister!

Alltiallograbbarna i Blowsight.

Mental och kroppslig spis i turnébussen.

Nu har vi kommit halvägs in i turnén och efter att de senaste dagarna betat av ett par helt galna slutsålda tyska spelningar (Berlin, Leipzig, Bochum och Hamburg) så har vi i dag en välförtjänt day-off. I Leipzig fick exempelvis en herre glasögonen demolerade samt en saftig blåtira, i Bochum bröt en tösasnutt foten – och inte nog med det så har jag själv fått lite blåsor på vänster axel av allt gitarrsvingande. Det är med andra ord inte helt smärtfritt att gå på Sonic Syndicate-spelning eller att spela i bandet.

Getvätten in Germany!

Som sagt så var vi lediga i dag (måndag) och den tillbringades flitigt på det lokala tvätteriet i Hamburg. Mamma kunde tyvärr inte följa med på denna turné. Så då fick man ta biffen i egna händer då saldot av strumpor och kalsonger legat på minus de senaste dagarna. Vända ut och in funkar ju, men när inte ens det är ett alternativ så snackar vi kris (”It’s a big shit!”, som vår franske vän Cricket skulle ha sagt). Men nu ligger det i alla fall tio par nytvättade filsingar på bunkhyllan och luktar apelsin som aldrig förr. Det är nästan så det tar emot att behöva använda dem efter all tid och jobb man lagt ner på detta. Nej jag får nog låna ett par bättre begagnade av John i stället.

Ene sångaren Nathan J Biggs poserar i Tyskland.

Utöver detta rafflande tvättäventyr så passade även jag och Fidde (gitarrtekniker/hangaround) på att besöka Grosse Freiheit 36 på Reeperbahn där våra BFFs (Best Friends Forever) i Heaven Shall Burn och As I Lay Dying skulle lira ikväll. Tyvärr kunde vi inte stanna och se giget då vårt ekipage ska blåsa i väg till Paris senare i eftermiddag, men vi fick i alla fall växlat några ord med våra vänner och bevittna soundcheck. Fräckt värre! I morgon lirar vi i Paris, hell yee!

Hell-sningar, Roger.

Rock ’n’ roll-dricka funkar alltid.

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Sajten Musiknyheter.nu uppger att inspelningen av videon till låten ”Turn it up” slutade ganska illa för Falkenberggruppens basist Karin Axelsson.

Albumaktuella ensemblens gitarrist Roger Sjunnesson berättar att olyckan inträffade under inspelningen av en scen där bandets medlemmar skulle mördas med en gitarr, som råkade träffa basisten. 

– Det såg så verkligt ut när hon träffades men snart insåg vi att det var på riktigt. Det var blod överallt, uppger Sjunnesson, som också har tagit bilden ovan med sin mobilkamera.

Förutom skärsår ådrog sig Axelsson, 24, även en hjärnskaking i olyckan.

– Det som skulle ha varit ett låtsasmord för en kul video blev nästan en snuff-film, rapporterar fyrsträngaren själv.

– Jag har fortfarande rejäl huvudvärk och jag vet inte om jag kan genomföra nästa konsert med bandet eftersom jag känner mig konstant snurrig. Men jag kommer att göra allt för att det ska se, fortsätter hon.

Sonic Syndicate släpper sitt fjärde album ”We rule the night” den 1 september. Skivan är fullängdsdebut för sångaren Nathan J Briggs och är producerad av meriterade Toby Wright, som även har jobbat med bland andra Slayer, Ozzy Osbourne, In Flames och Sonisphereaktuella Mötley Crüe. Ett så kallat e-card med reklam och annan marknadsföring går att kolla in här.

Denna påskdag skulle jag vilja ta tillfället i akt att puffa för falkenbergarnas Aftonbladetsanktionerade blogg. Som du kan följa här, så att säga.

Och på tal om Sonic Syndicate så kan jag meddela att releasen av bandets fjärde album, producerat av amerikanske Toby Wright, har skjutits på framtiden. ”We rule the night” (omslag nedan) kommer nu i stället att släppas i slutet av juli och innehåller följande spår:

1. Beauty and the freak

2. Revolution, baby

3. Turn it up

4. My own life

5. Burn this city

6. Black and blue

7. Miles apart

8. Plans are for people

9. Leave me alone

10. Break of day

11. We rule the night

Färska festivalen Getaway Rock fortsätter att dra till sig toppnamn. Tidigare har tuffa namn som Motörhead, Cavalera Conspiracy, Deicide, Vader och Mustasch med flera presenterats.

Men i dag, om ett par timmar, släpps riktigt tunga pjäser. I form av svenska Raubtier samt melodifestivalaktuella Crucified Barbara och powerynglingarna i Sonic Syndicate. I form av brittiska Quireboys och Heavens Basement samt australiska partyensemblen Airbourne – samt Megadeth.

Bara det sista namnet är ju en fjäder i hatten för festivalgeneralen Tomas Jernberg (även manager för bland andra Dead By April och Mustasch) och kan mycket väl enbart det motivera ett besök i Gävle 8-10 juli.

Bara nu inte djupt kristne Megadeth-ledaren ser till att Deicide inte får uppträda. Det skulle ju inte vara första gången något liknande händer. Om vi säger så.

Annat nämnvärt nytt i Megadeth-lägret är att Mustaine har svalt stoltheten och tagit tillbaka basisten Dave Ellefson, som spelade i bandet 1983 till 2002. Första showen med den nya sättningen, där alltså James Lorenzo fått respass, blir den 1 mars i Spokane, USA.

Hårdrocksfesten på Bananpiren i Göteborg har knutit walesiska Bullet For My Valentine till startfältet. Gruppen, som just nu färdigställer sitt tredje album för release i april, spelade även på Metaltown 2008 och fick då tre glada plus av undertecknad för en övertygande dos popthrash.

Andra färska bokningar till evenemanget, som hålls den 18–19 juni, är tyska Kreator, amerikanska Bleeding Through, nyligen Bandit Rock Awards-prisade Sonic Syndicate samt hemmasönerna i Dream Evil.

Det är bråda dagar för den modernt färgade metalcombon från Falkenberg. Inte nog med att gruppen kallats in som ersättare för Dark Tranquillity på Close-Up Båten (då Göteborgstruppen i stället hoppat på en USA-vända), inspelningarna av album nummer fyra inleds också i dagarna.

Ansvarig för inspelningarna av nämnda skiva är ingen mindre än amerikanen Toby Wright – mest känd för att ha jobbat med giganter som Ozzy Osbourne, Kiss, In Flames, Slayer, Korn och Mötley Crüe.

Är han Mr Wright för Sonic Syndicate? Svar följer då skivan släpps i maj via Nuclear Blast.

De 3 fräckaste turnéminnena 2009:

1. Dödskul i Hamburg

I våras gjorde vi en co-headline turné i Europa tillsammans med världens bästa och skönaste band Deathstars, och på sista spelningen i Hamburg tog vi tillfälle i akt och klädde ut oss till våra idoler. Komplett med ryska uniformer, ridstövlar, kaptenshatt, corpse paint, läppstift och ett par kilo glitter i fejan, som skulle ge vilken julgran som helst komplex. Hur grymt som helst och minen på publiken när vi kom ut som Deathstars var helt oslagbar.

2. Här ligger en kejsare begraven

I slutet av sommaren tog vi vårt pick och pack och blåste upp till nordligare breddgrader, närmare bestämt Peter Tägtgrens Studio Abyss, för att spela in ett par nya fete låtar. Vad vi inte visste var att grabbarna i Dark Funeral också vara där för att slakta in nytt album. Detta var dock inte så livsfarligt som man fördomsfullt kunde tro, utan efter ett par stadiga whiskygroggar blev vi snabbt de godaste vänner. Emperor Caligula (sångare) frågade bland annat om Sonic var intresserade att lägga körsång på nya Dark Funeral-skivan, och Robin fick som första person någonsin tjatat igenom att testa Caligulas scenkläder.

3. Står Sabaton pall för en tävling?

I början av sommaren gjorde vi ett gäng festivalgig i Tyskland, Schweiz och Österrike tillsammans med våra Dalahjältar Sabaton. På vägen hem förenade vi även nytta med nöje och stannade till vid Calles i Heiligehafen (Tyskland svar på Mecka) för att tjacka billig bärsa och dylikt medans busschauffören passade på att ta sig en lur. Detta blev startskottet för en supafest utan dess like, och efter ett par stadiga järn stöpte vi den brillianta och mycket manliga idén att ha en lastpall-staplartävling. Hur resultat blev kan ni beskåda här ovan.

Roger Sjunnesson är 26 år och slaktar navelsträngad gitarr i västkustbandet Sonic Syndicate.

Ah… december. Listorna och summeringarnas förlovade månad.

Just därför kommer jag här, under hela december månad, att upplåta bloggplats åt musikbranschmänniskor som får presentera sina topplistor avseende 2009 under vinjetten ”Topp tre vid tre”. Minst en stjärna av hög eller låg status kommer att medverka per dag, men om alla mina förfrågningar ger resultat så kommer det bli två per dygn. En vid klockan 15.00 på dagen och en som publiceras tolv timmar senare.

Rejset börjar på tisdag, 1 december, vid 15.00 med att Hardcore Superstars hårdslående trummis Magnus ”Adde” Andréasson skriver om fontänorgasmer, Korn och en tung iPod-docka. Sedan följer löst branschfolk som kan hänröras till SVT, In Flames, Sonic Syndicate, Dead By April, Tiamat och Sabaton. Bland annat, för om de internationella förfrågningarna går igenom så kan ni vänta er en stjärnkavalkad helt klart värdig nollnoll-talets sista upphetsade andetag.

Kom ihåg: Tisdag, 15.00.

Nu kör vi ända in i 2010.