Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.
Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.
En traditionell hack-o’-lantern-rotsak.
Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.
Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.
För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.
Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.
Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.
En styck bloggare med en före detta The Misfits-trummis på The Acheron i Brooklyn.
Det poängteras ofta att man aldrig riktigt vet vad som kan vänta här i New York. Att en vänstersväng i stället för en motsatt riktning kan resultera i att kvällen slutar på ett helt annat sätt än planerat. Att det där du minst anar det döljer sig ett äventyr som bara tycks uppstå ur tomma intet. En oförutsägbarhet som kanske gör att du till slut gör det du ska – om än inte precis som förväntat.
Well, det är ju något av en underdrift.
Vilket en helt vanlig måndagkväll kan innebära att du blir skjutsad till Brooklyn av en av punkvärldens kanske tuffaste och mer premierade trummisar. Som under tiden skrävlar, levererar anekdoter om kreti och pleti. Och som bjuder sällskapet på varsin lagom barkyld lokalbrygd öl – innan han åker vidare med sin dejt, en brittisk skådespelerska.
Det kan tyckas fabulerat. Men precis så blev den här måndagen, likaså den sista kvällen här i städernas stad.
Vilket ju inte riktigt var planerat. Inte ens i närheten, om sanningen ska fram.
Ursprungsplanen var å andra sidan inte helt avvikande från utförandet. En kort promenad från Orchard street upp till restaurangen Caravan Of Dreams på 6:e gatan i East Village för en lagomt vegansk middag före kvällens slutmål, Coliseums gratisspelning på vattenhålet The Acheron i hipsterklustret Williamsburg (tänk ett Kafé 44 med vidhängande bar och en medelålder som är närmare 30 än 20). En tämligen smal sak. Som egentligen bara innebär en handfull rutor norrut på det nät som är Manhattans gatuplan innan tunnelbanelinje L får sköta vidare transport till andra sidan East River.
Men tämligen snart efter att förrätten har anlänt händer det något till vänster. En grå frisyr i 50-årsåldern kastar blickar åt vårt håll och fäller öppningsfrasen, på bullrande New York-manér:
– Are you guys german?
Dylika inpass, inte ens under aptitretaren på en restaurang, är förvisso inte helt udda i den här staden. Man får liksom vara beredd på att någon, till synes ganska så slumpvis, tilltalar dig lite närsomhelst. Kanske fäller en kommentar om ditt t-shirt-val (min vita Municipal Waste-tisha var exempelvis väldigt populär och diskussionsgrundande i ett besök i butiken Zumiz nära Union Square förra veckan), frågar efter vägen där du minst har koll eller bara delar med sig av sina tankar om hetta eller luftfuktighet. Eller något helt annat till synes helt slumpartat.
The Misfits i New York, tidigt 1980-tal. Joseph ”Arthur Googy” McGuckin är tvåa från vänster, med ljust hår.
Så därför var ovan nämnda fråga mellan humus, cashewtzatziki och lagom saltsöt agua fresca inget speciellt ovanligt. The newyorkers är nyfikna och det här med vanlig svensk slutenhet (skit du i vårt och ägna dig åt ditt, typ) är något man helst bör lämna i passkontrollen på JFK eller Newark. Något man emellertid ofta snabbt märker är att det sällan finns något mer genuint intresse bakom dessa ytliga konversationer. För det mesta handlar det bara om några grundläggande artighetsfraser innan samtalet rundas av. Snabbt och effektivt, lite som staden i sig.
Döm därför av förvåningen då herrn till vänster inte riktigt stannar upp vid att konstatera att jag ser ut som en ”dude” från Los Angeles eller att ägg är ”flytande kött” – i stället öppnar han en oral kaskad som mellan diverse nonsensharanger lyckas få in ett sensationellt avslöjande, efter att han förklarat att han är musiker i ett band kallat The Noise och noterat att jag delvis försörjer mig som rockjournalist:
– Du kanske har hört talas om ett band kallat The Misfits?
Jo, det skulle man väl kunna påstå.
– Coolt. Jag spelade trummor i det bandet, på de bästa skivorna. På den tiden vi var bra.
Så pass? Och vilka plattor vad det då?
– ”Walk among us”, bland annat. Den enda riktigt bra skivan Misfits gjorde. Jag kallade mig Athur Googy på den tiden.
Och någonstans där trillar den berömda poletten ner. Den gråhåriga snubben i smårutig skjorta och mörkblå kostymbyxor är inget annat än en äkta punklegendar i ett medelåldrigt uptownbrölande paket. Takthållaren på banbrytande låtar likt ”Astro zombies”, ”Vampira”, ”Die, die my darling” och ”American nightmare”.
En kul slump, så klart. Och inte mindre underhållande då huvudpersonen i sig visar sig vara en newyorker med extra allt. Efter att jag har lovat att inte skriva mer detaljerat om det han har att säga (”vissa är ju lite känsliga…”) går han loss i den ena harangen efter den andra – som alla verkar gå ut på att han spöar upp någon – om Glenn Danzig, Doyle Wolfgang von Frankenstein, Marky Ramone, Dead Kennedys East Bay Ray eller Metallicas Lars Ulrich. Sanningshalten i det han vidareförmedlar kan förstås ifrågasättas; icke desto mindre är det vansinnigt underhållande att lyssna på.
Som den historien om då han av en slump stötte ihop med en The Big Four-basist (troligtvis Anthrax Frank Bello) i en cigarrbutik strax före thrash metal-fyrklöverns framträdande på Yankee Stadium häromåret:
– Jag började babbla med honom och då visade det sig att Metallica skulle köra The Misfits ”Die, die my darling” som extranummer tillsammans med de andra grupperna (förutom nämnda Anthrax även Slayer och Megadeth, förf anm). Då sa jag till den där tjommen att jag brukade spela i The Misfits och att det därför kanske vore coolt om jag kom upp och spelade den låten med dem. ”Eh… jag vågar inte fråga om det”, var hans enda kommentar. Fattar du, vilken jävla mes? James (Hetfield, förf anm) hade spöat skiten ur honom om han hörde det där.
Eller så här:
– Jag vet vem som dödade Nancy Spungen. Det var inte Sid (Vicious), vad folk än tror sig veta. Det var en annan snubbe, som förvisso är död nu som gjorde det. Jag var där. Jag vet vad som egentligen hände.
Ungefär på den nivån ligger historierna. Det talas om folk som går på anabola steroider, hur en viss sångare förstörde omslagsbilden på nämnda ”Walk among us”-platta, om en basist som blåser sin egen bror på pengar och en världstrummis som är ”helt fucking värdelös”. Allt levererat med en blixtrande verbal hastighet som gör att det ryker om formuleringarna.
Och någonstans där, när notorna är betalda och sällskapen redo att tugga vidare på det stora äpplets nöjesutbud, borde detta skruvade möte gå mot sitt slut. Icke? Nej, så klart inte.
Inte förrän vi har fått varsin The Noise-tröja – och skjuts till klubben i Williamsburgs utkant. Och fått varsin Brooklyn Lager i näven (McGuckin betalar så klart barrundan). Och därtill några fler historier som jag lovar att inte föra vidare.
Precis ett sådant spontanäventyr som gör att det är omöjligt att inte älska den här stan lite extra.
Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.
Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.
1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)
Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.
http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4
2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)
Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.
3. The Misfits ”Halloween” (1981)
Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.
4. Massacre ”From beyond” (1991)
Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.
5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)
På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.
6. Testament ”The haunting” (1987)
Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).
7. Within Temptation ”The howling” (2007)
Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.
8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)
Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.
9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)
Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.
10. Europe ”Seventh sign” (1991)
Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.
Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.
Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.
Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.
En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.
Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.
Virginiakvartettens ”Book burner” är troligtvis den tuffaste skivan just nu som du troligtvis inte kommer få läsa mycket mer om här än just de följande raderna.
Det är en ganska så förbannad historia. Innehållande nitton spår med en genomsnittlig längd på cirka en minut – de i sammanhanget episka ”The diplomat” (2:57), ”The bug” (3:06), ”Baltimore strangler” (3:19) och ”Permanent funeral” (4:09) är undantagen som bekräftar regeln – och väl värd fyra grisknorrar av fem om den skulle recenseras.
Dagsformen och övrig arbetsbörda hindrar emellertid en sådan anmälning. Varför ett annat sätt blir att puffa till ovan nämnda skiva, samt simultant avtäckta cover-ep:n ”Blind, deaf and bleeding” som följer med som bonusmacka till huvudskivan i dubbel-cd-utförandet och som stoltserar med covers på bland andra The Misfits och Minor Threat.
I stället rekommenderar jag en närmare inspektion av gruppens framträdande på CMJ-eventet i New York för en vecka sedan. Kvaliteten är väl aningen svajande, med gitarrer vars förstärkarstack tycks stå i rummet bredvid. Men framträdandet är hårt, jävligt snabbt och brutalt.
