Arkiv för tagg white lion

- Sida 1 av 1

Tisdagslistan: Fem rivigt bra White Lion-låtar

av Mattias Kling

Jag antar att det nu, sisåhär 25 år senare, är helt okej att städa ur garderoben. Få saker är nämligen så förlåtande som tiden i sig och en sak är säker – ju äldre man blir desto mindre ängslig blir den offentliga smakimagen.

Därför tar jag just denna dag tillfället i akt att komma ut som White Lion-fan. En anhängare av detta danskamerikanska band som för den stora allmänheten mest är känd för trosfuktarballaden ”When the children cry” men som faktiskt var så mycket mer.

Omslaget till ”Cobblestone street”.

Det kan tyckas aningen slumpmässigt att denna offentliga vädring av smutstigt dåtidsbyk kommer just nu, men det har sina rimliga orsaker. Nämligen att jag de senaste dagarna har umgåtts ohälsosamt mycket med sångaren Mike Tramps kommande soloalbum ”Cobblestone street” (i handeln den 5 april), en utgåva där pudelfarbrorn drar på sig trubadurhatten med oväntat lyckat resultat.

Och där har vi det här med kreddighet igen. För det bajsnödigt korrekta hade väl snarare att använda de här raderna till att orera om kommande elitutgåvor med Orchid, Clutch eller Kvelertak (för att nämna några få som också står redo för offentlig konsumtion) men, handen på hjärtat – hur oväntat hade det varit?

Bättre då att vända på perspektiven. Att låta rent egospännande och varumärkesbyggande orerande (viktigt i dagens samhälle, har jag hört) ta paus och ta en lite oförmodad vinkel på det här med musiksmak.

Vilket i sin tur leder oss tillbaka till det där bandet som inlägget egentligen handlar om. En kvartett bildad för 30 år sedan och som i sin mest klassiska sättning hann släppa fyra fullängdare innan kärntruppen imploderade efter floppen ”Mane attraction” (1991). Jag kan inte på något sätt påstå att denna blott sexåriga skivutgivning är alltigenom lysande. Snarare tvärtom – för varje strålande spår presterade gruppen även minst lika många anonyma låtar som i dag. Samtidigt finns det något väldigt lockande i mötet mellan Mike Tramps glukosmelodier och Vito Brattas personliga gitarrstil som gör att det än i dag är fullkomligt rimligt att återvända till dess utgåvor även nära tre decennier senare.

Om inte annat för att se till att garderoben blir aningen mer välstädad.

”Lady of the valley” (”Pride”, 1987)

Inledningen fräser loss med ett ”Bark at the moon”-ylande riff medan låtens huvudstomme är så sockersöt att öronen får diabetes.

”Goin’ home tonight” (”Big game”, 1989)

Hemlängtan är troligtvis en känsla som drabbar de flesta som på ett eller annat sätt reser i tjänsten. Vare sig det handlar om turnerande musiker eller avlönade rockresenärer likt undertecknad – ibland längtar man efter sin kärestas varma famn. Då går det att söka tröst i de här raderna, där det självklart rimmas ”tonight” med ”alright”.

”Broken heart” (”Fight to survive”, 1985)

Låten som tydligen var så bra att den fick gruppen att göra en Europe (tänk ”Open your heart”) och spela in den på nytt då karriären skrek efter en ny superhit. Originalet, hämtat från kvartettens debutskiva, är ändå överlägsen den nylansering som kom i och med ”Mane attraction” sex år senare.

”Til death do us part” (”Mane attraction”, 1991)

Superfet balladost så kolesterolspäckad att den efter bara en minut korkar igen artärerna. Fullkomligt lysande, på ett föga förfinat frosserivis.

”All the fallen men” (”Fight to survive”, 1985)

Ett marginellt tuffare spår som visar att Luffar-Micke och grabbarna faktiskt kunde rocka lite också. Även om de valde att göra det med en Camelotsvamlig text om riddare och kungar. Ganska långt ifrån senare dagars miljömedvetna Greenpeacekramande, med andra ord.

Blessed are the sick (FGIF, pt 2)

av Mattias Kling

Det här har ju varit en sjuk vecka. Inte för att något extraordinärt har inträffat, utan snarare för att jag faktiskt har varit tvungen att plocka ut mina första sjukdagar sedan … minns inte riktigt när, om jag ska vara ärlig.

Typiskt slutet av november med andra ord. Det började redan i måndags och tisdags, då bemanningen tunnades ut märkbart genom att reporter efter reporter tvingades vika ner och gå hem. Stursk som jag var så trodde jag att jag skulle klara mig. Och struntade i att det kändes lite halvpurket i tisdags och gick och körde ett kvällspass på gymmet.

Mindre smart gjort, tydligen.

I onsdags morse kändes det som att någon hade kört ner en ananas i svalget och att hostan tog sats någonstans söder om naveln. Smart som jag är så ignorerade jag detta, körde mitt avtalade bankmöte på morgonen och jobbade sen på redaktionen som om allt var frid och fröjd.

Och det var ju inte så genomtänkt. När jag väl slutade var tanken att jag skulle gå hem i någon timme och sen göra intervju med Jamey Jasta från Hatebreed på Warner Musics kontor. Men så fort jag fick sofftyg under ryggen så blossade febern upp, energin liksom förångades – och jag var helt enkelt tvungen att ställa in den planerade frågestunden. Vilket var trist som fan, men samtidigt inget att göra något åt. Kändes sådär lockande att sitta och analysera metalcore samtidigt som attackhosta och sprängande huvudvärk härjar fritt, vilket säkert intervjuobjektet i sig är tacksam över att ha fått slippa.

I vilket fall som helst har det varit grundläget för de gångna dagarna. En rent fysisk påminnelse om varför jag hatar dessa månader innerligt och ärligt.

Icke desto mindre finns det väl därför anledning att kurera sig med några färska munterhetspiller i form av nyanlända videoklipp.

Denna vecka har jag hittat febernedsättande injektioner från Sylosis, Gotthard, High On Fire, Daemonicus, Dropkick Murphys, Evocation, God Seed, Enter Shikari, Cancer Bats och Kreator. De lindrar skönt och roar när övrigt är trist och jobbigt.

Dessutom kan vi syna hur det såg ut och lät då Alice Cooper i veckan gästade Conan O’Briens tv-show, ett akustiskt liveklipp där White Lions Mike Tramp framför en av gruppens stycken, en utökad trailer för Metallicas kommande live-dvd ”Quebec magnetic”, en tung liveupptagning med Saint Vitus samt ett streamat smakprov från kommande plattan ”Sole creation” med underskattade Kongh.

Det får räcka för stunden. Nu väntar intensiva förhandlingar med mig själv och samvetet angående om det är fysiskt klokt att gå och se Morbus Chron och Nifelheim på Debaser Slussen i kväll. Det är det troligtvis inte. Men jag är å andra sidan inte känd för att ständigt göra det som är bäst för mig.

Kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=vav-7o-M-4E

http://www.youtube.com/watch?v=MR0jV1Af3MI

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB