När gjorde du ingenting senast? Utan mobilen, musik, nåt att läsa eller äta. Bara du och nuet. Var det nyligen, eller är det något du gärna undviker?

En rad nya studier undersökte just människors villighet att vara stilla utan yttre stimulans. De flesta föredrog någon vardaglig syssla framför stillheten, och en stod andel valde till och med att ge sig själva smärtsamma elchocker framför intigheten!

Det finns ett stort problem med detta: vi behöver stillhet för att ladda våra batterier. Särskilt eftersom vi lever i en extremt informationstät tid och kultur som ständigt skriker efter vår uppmärksamhet. Det leder till vad neuroforskarna kallar kognitiv överbelastning och påverkar förmågan att tänka kreativt, planera, organisera, uppfinna, lösa problem, ta beslut, motså frestelser, minnas saker och kontrollera våra känslor. Det är ju ganska många och viktiga saker, inte sant?

Den enorma belastningen av information och intryck skapar stress, och får oss därför gärna att tro att vi behöver mer tid. Men det vi egentligen behöver är mer dötid. Vara i stillhet, helt utan intryck. Det kommer säkerligen kännas både ovant och obekvämt i början, men är lyckligtvis en förmåga som du kan stärka med träning. Börja med några minuter i taget. Titta ut genom bussfönstret istället för att kolla facebook på mobilen. Ta en skogspromenad och lyssna på naturen istället för musik. Betrakta människor på ett café. Andas.

Du kan läsa mer här. Eller låta bli.

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

För ett tag sedan stod jag inför en situation som kändes väldigt utmanande och bad människor i min närhet som jag litar på om hjälp. De var naturligtvis angelägna om att hjälpa mig, och gjorde det på olika sätt. Det blev väldigt tydligt för mig att vissa sätt kändes mer hjälpsamma än andra. Det jag vill ha var nämligen inte kloka råd eller glada tillrop om att det kommer ordna sig, för det visste jag, det var inte problemet.

Det jag ville ha hjälp med var emotionellt stöd på vägen, medan jag själv löste problemet. En kram och någon som lyssnar och låter mig vara rädd och ledsen en stund.  Någons fulla närvaro och empati, helt utan råd och försök att ”fixa” kan vara så oerhört läkande och hjälpsamt. Att någon bara tar sig tid att lyssna på mig och förstå när jag tycker att något känns jobbigt. Utmaningen är min och jag kommer ta mig an den, men står det jobbiga känslor i vägen behöver jag ta hand om dem först.

När känslorna fått bli sedda och upplevda en stund är nästa steg att mer konkret lösa problemet, men det är du inte i skick att göra när du är rädd, ledsen eller orolig. En sak i taget. Först känna (eller lyssna om det är någon annans känslor), därefter bolla möjligheter.

Det är vad jag behöver när jag är utmanad, och det är vad jag ger till mina klienter när de står inför utmaningar. Och det funkar utmärkt varje gång. Prova att bara lyssna och vara helt närvarande och förstående nästa gång någon berättar om ett problem för dig, och vänta med att komma med tips, råd och förslag tills du blir tillfrågad om det. Se vad som händer, och kommentera gärna och berätta.

Downshifting, eller att leva nerväxlat, är en motståndsrörelse till all den konsumtions- och statushets som råder i de flesta välfärdssamhällen. Det går ut på att leva mer medvetet och i ett lugnare tempo med fokus på sådant som du verkligen värdesätter i livet. En följd av det blir naturligtvis att du mår bättre eftersom du har tid och energi att göra sådant som får dig att må bra, och lever i enlighet med dina värderingar.

Jag får ofta i coachingsessioner påminna klienten om, egentligen, självklarheter som att vila och ha roligt. Dom bitarna i vardagspusslet har otäckt ofta försvunnit.

I ekorrhjulet jobbar vi så hårt vi orkar för att kunna köpa en större bostad, plattare tv, tuffare bil, trendigare kläder… För att stå ut kämpar vi på lite extra för att få råd att resa bort från alltihop på semestern. Men när du behöver ta ledigt från ditt eget liv för att orka med det är det verkligen dags för förändring!

Hur skulle det då se ut om människor slutade konsumera så vansinnigt mycket som vi gör? Ekvationen för samhällsekonomin anses ofta bygga på att människor konsumerar. Mer och mer ska vi köpa för att uppnå den eftertraktade tillväxten, annars ökar arbetslösheten eftersom minskad konsumtion leder till minskad produktion. 

Det är sant. Men ekvationen håller åt andra hållet också. 

Om människor prioriterade sin tid högre än sina saker skulle det innebära att vi medvetet valde att konsumera mindre för att kunna att arbeta (=producera) mindre. Att välja en enklare livsstil med mindre pengar och mer tid skulle för de allra flesta innebära mindre stress och mer lycka och det skulle dessutom leda till en betydligt mildare miljöpåverkan.

Låt mig ge ett några exempel. När jag arbetar mindre har jag kanske inte råd med någon stor bil, men jag har å andra sidan tid att cykla eller åka buss. När jag arbetar mindre har jag tid att laga mina trasiga byxor istället för lägga pengar på att köpa nya. Jag har tid att laga bra mat istället för att köpa dyra halvfabrikat och snabbmat. Jag har tid och ork att laga en middag att bjuda mina vänner på (och de har tid att komma) istället för att träffa dem på en dyr och stressig lunchrestaurang. Och så vidare.

Någon form av inkomst är förstås nödvändig för de allra flesta, och därmed också ett arbete, men när du lämnar ekorrhjulet kan dina värderingar förändras vilket gör det lockande att arbeta med något som ligger närmare ”vill” än ”måste”. Kanske måla, driva ett café, skriva en bok, köra buss..? Men även de som trivs på sina krävande arbeten med högt tempo och många bollar i luften kan göra förändringar mot ett mer nerväxlat liv om de vill. Du kan till exempel välja att arbeta stenhårt fyra dagar i veckan istället för fem.

Det är dags att välja hur vi vill leva!

För dig som vill läsa mer kan jag rekommendera böckerna ”Lev enklare” av Giséla Linde och ”Växla ner” av Karin Lilja (den är slut på förlaget men du kan börja ditt nerväxlade liv med att låna den på biblioteket).

Nu har jag bloggat här i ett år – 13 oktober 2013 skrev jag det allra första inlägget på Hello Happiness. Mycket har hänt sedan dess, och 245 inlägg har blivit skrivna!

Nu när det gått ett vill jag passa på att fråga om era tankar om bloggen. Vilka är dina favoritinlägg och favvoämnen? Vad uppskattar du mest med bloggen och finns det något du vill ha mindre av?

Finns det något du börjat göra eller tänka på annorlunda efter att du läst om det här?

Skriv en kommentar och berätta eller maila mig på kontakt@linneamolander.se 

Gillar du bloggen tycker jag du ska ta för vana att dela dina favoritinlägg och länka då och då så att fler får ta del av lyckoforskningen, tipsen och kunskapen som finns här. Håll inte lyckan för dig själv, sprid den! 🙂

Stor kram och tack för att ni läser, kommenterar och hör av er! <3

Jag skrev i förra blogginlägget om lyckliga entreprenörer som trivs med sitt liv och sitt arbete. Det är dessvärre något som långt ifrån alla anställda upplever. Jag lyssnade förra veckan på en föreläsning med min vän och kollega Erik Fernholm som pratade om hur dagens arbetsmarknad ställer helt nya krav på människor jämfört med tidigare, och vad det innebär för både företag och anställda.

Han berättade bland annat om en undersökning om engagemang på arbetsplatser i Sverige som visade helt katastrofala siffror:

Som du ser på bilden var bara 16% engagerade i sitt arbete medan 73% inte brydde sig och 11% var aktivt missnöjda.

Jag blev riktigt chockad av siffrorna. Det är ju fullkomligt vansinnigt att så många människor tillbringar sina dagar på arbetsplatser de inte bryr sig om när vi lever i ett av världens rikaste och fredligaste länder där utbildningen är gratis och vi väldigt fritt kan designa våra egna liv, jämfört med på många andra platser på planeten. Vi har alla möjligheter! Ändå ägnar tre fjärdedelar större delen av sin vakna tid till något de inte ens bryr sig om!?

För den som inte trivs på sin arbetsplats är det ju en väldigt stor del av livet som mer eller mindre kastas bort om det inte känns engagerande, meningsfullt och utvecklande. Det är inte bara synd för individen utan för hela samhället. Engagemang, lust och glädje är enormt starka drivkrafter som både får oss att må bra och som kan förändra världen! Det är superbränsle!

Slösa inte bort dina dagar på ett arbete du inte bryr dig om! 

Jag diskuterade psykisk hälsa och ohälsa för ett tag sedan tillsammans med ett gäng psykologer, entreprenörer och apputvecklare. Vi pratade om hur vad som skulle behövas för att lyfta tabut och stigmatiseringen av psykisk sjukdom och istället skapa förståelse och öppenhet. Det är ju betydligt mer lättsamt att berätta att man brutit foten än stukat livsgnistan.

Men så började vi också prata om motsatsen, att det inte heller är helt socialt accepterat att svara ett genuint ”FANTASTISKT!!” när någon frågar hur du mår. Människor med ovanligt stor livsglädje och optimism uppfattas ibland också som konstiga och kanske ytliga eller krystade.

För att passa in behöver vi alltså balansera inom en smal norm av att må okej. Inte må så bra att det sticker i ögonen på någon, men samtidigt inte heller så dåligt att det blir besvärande att prata om.

Jag tror att den här ”lagom glad”-normen är förödande, just för att den är så snäv. Den ger inte utrymme varken för att sträva efter mer välbefinnande eller för att förebygga sämre mående. Med den forskning, kunskap och de verktyg som finns idag har vi fantastiska möjligheter att må bra och förebygga psykisk ohälsa, men bara om vi vet om det och vågar prata om det.

Vad tänker du om detta? Hur bra vågar du må? Hur reagerar du på andras glädje? Känner du krav på att passa in i en ”lagom glad”-norm?

Jag vet att många människor känner sig hetsade av alla självhjälpsböcker, coacher, tips och forskningsrapporter som försöker visa oss hur vi ska göra för att göra våra liv så bra som möjligt.

Och det är sant, det är krävande med personlig utveckling. Det finns nog bara en sak som är jobbigare.

Att inte trivas med sitt liv.

Dan Gilbert är en av de främsta experterna inom positiv psykologi, psykolog vid Harvarduniversitetet och författare till boken Snubbla på lyckan om hur vi missbedömer vad som kommer göra oss lyckliga. För 10 år sedan gjorde han ett TED-talk på samma tema som boken, och i år gjorde han ett till, som handlar om hur vi missbedömer oss själva över tid.

Misstaget vi gör är att tro att saker och ting kommer kännas likadant i framtiden som de gör idag, trots att vi av erfarenhet vet att så inte är fallet. Forskningen visar att vi drastiskt underskattar hur mycket vi kommer förändras de kommande 10 åren, vilket naturligtvis påverkar hur vi tar beslut om framtiden.

Vi tror att allt från våra personligheter, vänner och hobbies till musikintressen och mycket annat kommer vara ungefär som de är nu om tio år – trots att vi klart och tydligt ser att våra liv förändrats radikalt sedan 10 år tillbaka!!

Dan Gilbert säger att detta förmodligen beror på att det är lätt att titta bakåt men svårt att föreställa sig framtiden – och eftersom vi har svårt att förställa oss en annorlunda framtid tror vi naivt att en sådan inte är särskilt sannolik.

Med andra ord, oavsett hur lycklig eller olycklig du är just nu, har du alla möjligheter att vara lycklig i framtiden – oavsett om du kan föreställa dig det eller inte!

Lägg 7 minuter på att lyssna på Dan Gilbert!

Jag fick en spännande kommentar på mitt förra inlägg om att fundera på vad som ligger bakom människors beteende istället för att döma dem som jag gärna vill svara på. Såhär skriver signaturen Kocken:

Den främsta anledningen till att bry dig om vad som hänt tidigare är att det får dig att må mycket bättre. Det tar mycket energi och gör livet tråkigt att gå runt och vara arg och frustrerad på människor, medan empati är en betydligt skönare känsla. Det är svårt att bli av med alla irritationsmoment i världen, men genom att byta inställning kan du ändå slippa vara irriterad.

”Vad skulle tänkas kunna ha hänt som skulle gottgöra att någon till att börja med släpar in sin skrikande unge där den inte ska vara för att sedan vara likgiltig inför det?” frågar Kocken. Det är precis den frågan förra inlägget handlade om att ställa. Vad är det som har hänt innan?

Kanske barnvakten bangade i sista sekunden och något ändå behövde handlas? Kanske var det en ensamstående mamma som tvingas göra precis allting tillsammans med sin skrikande bebis? Kanske är ungen sjuk? Kanske hade det varit storbråk hemma? Ni småbarnsföräldrar som läser bloggen får gärna kommentera exempel på hur det kan komma sig att en förälder hamnar någonstans med en otröstlig bebis. Vad som garanterat INTE hänt innan är att mamman väntat in att barnet skulle börja skrika för att då rusa in i mataffären och vara till besvär.

Och oavsett vad som hänt innan är det betydligt jobbigare att gå och handla ensam med ett skrikande barn och dessutom bli dömd för det än att behöva lyssna på en främlings gråt några minuter. När andra har det jobbigare än jag är empati en naturlig reaktion, men det kräver viss reflektion kring den andra personens situation så att min egen irritation inte tar över.

Tack för att du kommenterade, Kocken! 🙂