Kära Jennifer,

jag hade tänkt berätta lite mer om min Milano-resa, men fastnade i Lena Anderssons krönika om kvinnliga längdskidåkare och mascara i DN.

Om kvinnor som åker längdskidor målar sig, är det enligt Lena Andersson ett tecken på att de inte kan frigöra sig från mannens blickar. De skulle alltså vara mer inställda på hur de betraktas när de tävlar än vad de faktiskt uträttar, till exempel vinner en tävling. En kvinna som målar sig, gör vid sitt hår och klär sig i (förmodar jag) åtsittande kläder, kan inte räkna med att tas på allvar. ”Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen inser hur duglig man är”, skriver Lena Andersson, apropå den kvinnliga experten i studion.

Jag ser ingen skandal i att en idrottskvinna målar sig. Tävlingen är trots allt för henne vad en disputation är för en doktorand eller en intervju för en kvinna som söker ett jobb i ledande ställning. Ett avgörande ögonblick i livet helt enkelt, och då brukar man vilja vara till sin fördel. Stefania Belmondo var ibland målad i spåret, Manuela di Centa likaså. Det gjorde dem varken sämre som åkare eller dummare som kvinnor.

Det är framförallt det faktum att längdskidåkning är en ”okokett” sport, som får Lena Andersson att reagera. Vad finns det för anledning att åka målad i skogen, där kameran inte ens ser en? En annan sak är utländska friidrottare med sina små tajta koltar, frisyrer och galna naglar. Tonen blir lite nedlåtande här. Svenska kvinnor däremot, ska åka längdskidor osminkade, äkta, rena, som om det gjorde dem moraliskt högre stående. Inget läppstift här inte, vi är ju svenskor.

Det är väl åren i Italien som har förvandlat mig. Här krävs lyckligtvis inte samma obönhörliga konsekvens. I resonemanget ovan finns det egentligen bara två sätt att vara, rätt eller fel. Men om en kvinna tillhör längdskideliten och är feminist och är smart, men ändå vill ha mascara och läppstift när hon tävlar, hur ska man då katalogisera henne? Hon faller mellan stolarna. Det är tillåtet i Italien, men betydligt mer komplicerat i Sverige.

Den ökande kommersialiseringen i sportens värld innebär utan tvekan en ökande press på utövarna. Men utseende är ändå inte fullt så viktigt här, eftersom idrott i princip är det mest meritokratiska som finns. Man vinner för att man är bäst. Vad gäller snor och slem brukar även idrottsmän be att få duscha innan de ska göra en intervju. Och apropå att män skulle vara oberörda av betraktarens öga, manligt eller kvinnligt, så stämmer det faktiskt inte. Många rakar bröstet, noppar ögonbrynen, fixar med frisyren. Allt för att synas och märkas mer och göra det mesta möjliga av sina korta år i toppen.

Stor kram och skön helg