Carissima Jennifer,

i går kväll satt jag och titta på Eurovisionsfestivalen, ensam i soffhörnet. Jag somnade någon gång efter Cypern och vaknade till liv igen mer eller mindre lagom till den vilt skrikande Barbien från Spanien. När vampyrdonnan dök upp blev jag klarvaken, eftersom jag nyligen har varit på kurs i exorcism (som åhörare, no worries).

Här skulle jag möjligen ha stängt av, om det inte vore för att jag blev så förvånad över publikens översvallande reaktion gentemot de tre italienarna. Jag trodde de skulle komma sist, alla kategorier.

Därmed blev jag fast, eftersom omröstningen var så spännande så länge och eftersom själva dramat väckte mitt intresse. Den stackars ryskan blev jag direkt orolig för. Hon såg ju ut att fullkomligt säcka ihop efter sitt framförande och verkade önska allt i världen utom att vinna, vilket kändes originellt i sammanhanget (lite mer mat skulle nog inte skada). När det stod klart att hon kom tvåa torkade hon äntligen tårarna och viftade med håret.

Italienarna fräste iväg som en Ferrari i början, men sedan dalade entusiasmen. Att de kom trea är ändå något sorts mirakel.

Jag noterade ett och annat som hör ihop med våra bloggämnen. Vi kan ju börja med hur Sverige respektive Italien presenterade sig för den enorma TV-publiken.

Svenskarna valde en modern låt som framfördes av en i alla avseenden modern ung man. Zelmerlöw ser ut som en hälsokostannons, är ledigt klädd och vältränad. Han sjunger om att vi alla är hjältar – det är tacksamt i dessa mörkertider – och han har en liten låtsaskompis att krama. Till detta kommer en klart genderöverskridande charm.

De tre skönsjungande pojkarna från Italien verkar däremot ha kommit till Wien direkt från sin tjänstgöring som korgossar i kyrkan. De är oklanderligt klädda för en galaföreställning, det är viktigt i Italien (det skulle förstås ha sett konstigt ut att dansa med en kritgubbe i smoking). Mot en bakgrund av antikens konstskatter i guldgul skymning, vrålar de ut sin kärlek i en gammaldags hjärta-och-smärta-låt.

Sedan händer det oväntade att Italien får 10 poäng av den svenska juryn, medan Italiens ger full pott till Måns. Olikheterna som dras till varandra, det är våra två länder. Det ena står för det nya, det andra är retro och stolt över att vara det. Jag beundrar Italiens tvärvägran att bli strömlinjeformat.

Både trenderna håller alltså ganska bra, åtminstone på musikens område. Om Sverige lyckades lika bra med att utbilda och utveckla fotbollsspelare som låtskrivare och artister, vore vi snart flerfaldiga VM-mästare. Någonting att tänka på?

Eurovisionsfestivalen var ett välkommet avbrott i allt det jämmer och elände i fotbollsvärlden som pågår här. Med undantag för Juventus som nu har kammat hem två titlar, ”lo scudetto” och Coppa Italia, är det ganska tröstlöst och väldigt spänt inför derbyt i morgon. Skandalerna avlöser varandra. Nu handlar det om matchriggning och allehanda skumraskaffärer i de lägre divisionerna och så förstås jordbävningen kring damfotbollen. Fotbollspampen som talade om ”pengar till fyra lesbiska” har fått sparken, alltid något. Förhoppningsvis visar denna handlingskraft att vi har nått botten. I värsta fall är det bara konsekvenserna av en maktkamp bakom kulisserna. Alla ville bli av med honom och här fick de ett utmärkt tillfälle.

På lördag hålls en landsomfattande manifestation där damspelarna visar musklerna och kräver en egen federation. Det är historisk och glädjande. Glädjande är överhuvudtaget det stöd som skandalen har gett upphov till. Nu gäller det att den allmänna sympatin omvandlas till konkreta förändringar.

Du skrev om Totti senast. Det känns väldigt härligt att just min capitano sade precis rätt sak i rätt ögonblick. Jag tror att många andra spelare känner likadant, förmodligen de flesta. Men alla förstår inte hur viktigt det är att gå ut offentligt, klart och tydligt.

Nu ser jag plötsligt Totti framför mig på scenen i Eurovisionsfestivalen om några år. Han rappar och kickar boll med Zelmerlöws lille polare. Succén är given.

Stor kram

Kristina