Inlägg av Jennifer Wegerup

Min helkväll med Knausgårds

av Jennifer Wegerup

Carissima bella Kristina,

vad jag är avundsjuk på solen som lyser över Rom! Här vägrar sommaren att infinna sig, även om vi går i ett hav av väldoft från syréner och vandrar i vita, ljusa nätter. Men det är kallt, blåsigt och regnar titt som tätt.

Jag har i alla fall åtminstone andligen befunnit mig i Rom eftersom jag skrivit ut ett stort reportage därifrån, som jag gjorde för tre veckor sen, då vi träffades senast. I morgon kommer det i tidningen. Så givande det är att få tid att göra de där längre, mer djuplodande sakerna ibland! Riktig journalistik och framför allt att få berätta en historia.

Apropå det så kommer nu min femte bok ut i dagarna. Min andra barnbok, nummer två i serien om fotbollsspelande Charlotte. En bok skriven på stulna stunder, ombord på flygplan och i seg väntan på flygplatser. Därför att för vissa projekt måste man bara ta sig tid för. Det finns alldeles för få böcker om och för fotbollsspelande flickor och jag blir så stolt och glad när min äldsta dotter säger att även pojkarna lånar den, på skolbiblioteket. Böckerna ges ut av OLIKA förlag, som drivs av två starka, varma, modiga kvinnor, Marie och Karin, som brinner för litteratur bortom den banala.

Mina vuxenböcker har däremot kommit ut på Forum förlag och i onsdags var det förslagsfest i Albert Bonnier-huset på Sveavägen. Italiensk buffet (inte precis som i Rom men god nog), rosévin och mängder av inspirerande samtal med alla slags skrivande och läsande människor. Befriande snobbfritt, dock. Även om en del av samtalen kom att handla om Karl Ove Knausgård och debatten med och kring honom om ”kulturmannen”. Sverige, cyklopernas land och allt det där….Vet inte hur mycket du följt den här diskussionen, från Rom?

Jag håller inte med Knausgård i allt, inte alls. Men visst har han sina poänger. Jag vet inte exakt hur liten den svenska mediala och finkulturella ankdammen är. Men ibland är den i alla fall skrämmande grund. När debattörer i tv pratar om ”fel” åsikter så blir jag beklämd. En freudiansk felsägning…? ”Fel åsikter”…Brrr. Jag upplever att debattklimatet i Italien är mycket livligare och yvigare.

Visst ska man tåla att bli emotsagd. Men i Sverige finns det vissa tyckare som verkar mena att somliga tankar inte ens bör få framföras. Det är inte demokrati. Folk som tycker annorlunda ska inte tystas och tvingas ta tillbaka sina tankar (de tycker ju ändå så, det blir bara spel för gallerierna).

Troll spricker i solsken, allt mår bäst av att vädras i det fria. Framför allt blir jag orolig när tyckare från den mediala och kulturella eliten ibland låter sig undslippa att de vet bättre än gemene man. ”Obildade Rolf från Bengtsfors ska bara vara tyst för att han vet ändå inte vad han pratar om…”. Det är en översittarattityd som bara kan leda fel, att sitta i en fin innerstadslägenhet och skåla dyrt i överlägset samförstånd, övertygad om sin egen godhet och förträfflighet. Så skapas klyftor, så odlar man vanmaktens raseri hos de som inte  får komma till tals eller avfärdas, som jobbiga flugor att vifta bort.

Nå, åter till Knausgård. Vet du, när Zlatan precis skrivit på för Milan och jag var tillbaka i Milano, i oktober 2010, satt jag ensam på en uteservering i Brera. Vid ett bord intill satt en kvinna i min ålder, också hon ensam. Fläta och ryggsäck, hon såg rar ut och började prata med mig, hon hade hört mig tala i telefon och var också svenska.

Vi talade länge, beställde in nya espresso. Hon var beläst, skrev själv, också hon småbarnsmamma. Livlig och varm. Hon nämnde i förbifarten sin man, att paret var i Milano för att han skrivit en ny bok som skulle presenteras. Men ingen namedropping, inget skryt. Varken om honom eller henne; hennes dikter, romaner och noveller.

Så kom då Knausgård gående, för kvinnan var hans briljanta fru, Linda. De frågade på stående fot om jag ville fortsätta samtalet kvällstid, över middag och vin, på samma uteservering. Sen hade vi en så bra kväll, under Milanos måne. Litteratur, fotboll, politik, allt avhandlade vi över saffransrisotton. Enkelt, avslappnat, opretentiöst. Knausgård och hans hustru var så långt ifrån de olidliga översittartyper man ibland träffar på i kultursfären som det går att komma. Och då ska man ändå minnas att hans ”Mein Kampf” just då fick recensenter över hela Europa att jubla ikapp.

De bjöd in mig till huset i Skåne, jag har ännu inte kommit dit. Livet och åren rullar på. Men den där kvällen visade mig människan Knausgård. En person beredd att lyssna och ompröva sina åsikter. Något som fler borde göra. Ibland är journalisterna och skribenterna, de som verkligen borde försvara det fria ordet, de minst toleranta. Som en kollega till mig som tyckte på twitter att jag inte borde få skriva annat än sport. För att jag tyckte just ”fel”…

Vad hörs i debatten hos dig just nu, Kristina?

Mer än allt förhandssnack inför Juventus-Barcelona…

Kram och baci, buona giornata bella,

Jenny

IMG_5057

Fest hos Forum. Sesam öppna dig.

IMG_5063

Mingel hos Forum. Så synd att inte du kunde vara med och mingla.

hund_pa_plan_3d

 

Nu är den här: om en stark, glad tjej som älskar fotboll och vill prestera, inte bara vara vacker. Den sorts förebilder jag vill ge mina döttrar och andra barn.

 

 

Två svenskor vid Fontana di Trevi

av Jennifer Wegerup

Cara Kristina,

har du hunnit landa i segern? Hur har snacket gått sen triumfen i måndags? Inte bara att ni vann derbyt, Roma blev ligatvåa och säkrade Champions League-spel med. Vilken match det blev, vilka magiska tolv minuter då allt avgjordes! Skrev om det här, min krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20855780.ab

Nu gäller det i helgen, blir det Lazio eller Napoli som får kvala till CL? Jag är galen i såväl Napoli som lag som staden Neapel, trots alla tiotusen invändningar man kan ha. Neapel är som den där mannen din mor varnade dig för som liten. Du ser alla fel och brister men faller handlöst ändå. Så är det för mig. Varje gång jag kommer till Neapel går jag upp lite i puls, känner mig lite mer levande, lite mer närvarande.

Samtidigt är Lazio mitt gamla lag, klubben jag var så nära under några år, då Svennis, Mancini och de andra var där. Och jag tycker synd om Lazio, litegrann, om de missar allt sista omgången. I morgon kväll avgörs allt på galna, underbara stadio San Paolo, sitter bänkad, förstås.

Bara en vecka kvar till CL-final nu för Juventus, och likaså till VM-avspark, för Sverige. Jag åker om några dagar till Kanada, gör gruppspelet, sen får jag avlösning, en bra lösning för oss som har familjer och inte vill och kan vara borta fem veckor, hela VM med förspel.

Det trista är hur VM i Kanada delvis överskuggas av Fifa-skandalen. Att Fifa är en genomkorrupt organisation av fifflande gubbar visste vi ju alla. Nu måste allt ut i ljuset, men hur det ska gå till när Sepp Blatter blir kvar, det återstår att se…För mig är det självklart att Ryssland och Qatar borde  mista sin mästerskap, men mitt hopp om rättvisa blir allt mindre.

Ja du, Kristina. I går blev jag uppringd av käre gamle Carlo Pellegatti på Mediaset. Han hade intervjuat Silvio Berlusconi om Ancelotti och Ibras eventuella återkomst och ville dela med dig av citaten; ”Vi tänker på dig och saknar dig, Jennifer”.

Och jag saknar detta, mitt italienska kontaktnät, alla mina vänner som hjälper mig utan att begära något tillbaka. Visst har jag folk även i Pars, liksom jag hade under åren i London, som ringer och tipsar och ställer upp och är rara. Men inte som i Italien. Du vet.

Nå, vad händer då med Ibra? Det orkar jag inte spekulera i här, efter alla krönikor. Säg så här: förra året var jag hundra procent säker på att han skulle stanna i PSG. Det är jag inte nu, även om det mesta tyder på det. Men säker är jag inte.

När det gäller Berlusconi ska man minnas att det är lokalval nu i helgen, då betyder orden allt eller inget…

Löften kan lösas upp som maskrosfjun i vinden. Men minns att maskrosor också kan spira ur den hårdaste mark, där man minst anar det.

Det blir en spännande sommar.

Baci, skriv snart,

Jenni

PS. Bjuder på lite fler Rom-bilder för läsarna.

 

IMG_4657

Närbild på en annan gulröd triumf. Gazzetta dello Sports Rom-redaktion häromveckan.

IMG_4702

På jobb i Rom. Utfört uppdrag!

 

 

IMG_4675

Francesca Benvuti, calcio-ankare på Mediaset. Mycket god vän och mycket bra källa och kontakt i jobbet. Här sitter vi på Romas gay-gata, bakom Colosseum, på baren ”Coming out”. Men mycket trevligt hade vi, även om vi bara såg ut som ett kärlekspar men inte kvalade in på riktigt.

IMG_4677

Sen blev det pizza, som vi tog med hem till Francesca, för middag där, med hennes familj och lite annat bra folk.  Pizza a taglio, i bitar, är så mycket godare än hela pizzor, tycker jag. Eller hur?

IMG6247-1024x768

Mikrofonkåt. Några av de bolag vårt tv-team i Rom jobbar med och här producerade vi tre säsonger av TVZ.

bild-79-kopia

Det bästa till sist. Inte Anita Ekberg (frid över hennes minne) men två andra svenskor vid Fontana di Trevi. La dolce vita. Eller i alla fall ett mer vaket vita. För vi glömde ju ta bilder på oss, nu senast! Inte en enda liten bild. Så vi kör denna favorit i repris, från i fjol.

Trevlig lördagskväll, buona serata, bella, och även till alla er läsare!

 

 

 

 

 

Il mio unico grande amore

av Jennifer Wegerup

”Dimmi perché quando penso, penso solo a te…”.

”Säg mig varför när jag tänker, så tänker jag bara på dig…”.

Ja Kristina, kan det bli mycket vackrare, än de första raderna i ”Grande amore”?

Du såg väl att om folkets röster avgjort så hade Italien vunnit Eurovision, inte Sverige? Jag förstår det, för hur skulle man kunna motstå en så mäktig låt och så dessa röster, gossarnas? Du har rätt i att det inte är så rätt, så trendigt, så utstuderat fräckt som det svenska bidraget. I Stockholm gäller det alltid att veta vad som är det nya, svarta. Och det blir lätt lite beige, tycker jag. Hela tillvaron. Ha rätt litteratur på nattduksbordet, gå på rätt ställen, säga rätt, tycka rätt. Hellre hett än rätt, tycker jag, däremot.

Kanske är det därför vi dras till Italien, till det icke perfekta. Vackert men nött och skavt och galet och oberäkneligt. Det är väl just där i livet man hittar den största kärleken? Den som är mot alla odds, mot allt bättre vetande? Den som förför en och förgör en men som man inte kan leva utan.

Hela fascinationen kring Italien ligger där, bortom turistmålen, den goda maten och kulturskatterna. I allt utanför ramarna, så diametralt motsatt det svala, behärskade, coola svenska. Och så, som sagt, språket. Att älska och bli älskad passionerat; ”piano” och ”forte”…

Den kärleken, galenskapen och passionen går igen också i fotbollen, inte minst i vårt Rom. Så visst räknar man ner timmarna nu, till derbyt? Trots frustrationen över den flyttade matchtiden. Som Rudi Garcia sa: ”Ska vi inte spela på tisdag, de har inte flyttat matchen igen?”.

Du har förstås sett de nya konspirationsteorierna? Om en uppgjord match, en biscottata. Att både Roma och Lazio tjänar på att spela oavgjort och såga av Napoli från chansen till CL-spel… Efter att Juventus besegrat Napoli i går räcker det ju med en poäng nu för Lazio för att de ska vara onåbara underifrån.

Ja du…Det där är ju en del av det italienska, konspirerandet. Jag upplevde 2-2-kaoset på plats under EM i Portgual 2004 och många av mina vänner är ännu övertygade om att Sverige och Danmark gjorde upp…

Jag tror ändå inte att det blir så i kväll, det kan mycket väl sluta oavgjort, men de lär spela för vinst. Varför skulle Roma inte försöka direktkvalificera sig till CL redan nu? Så mycket står på spel, så stora pengar, för båda lagen. Det blir en het kväll på jobbet, hur som helst.

Så, dags att ta en cappuccio till och varva upp. Var uppe 06.30 för Gomorron Sverige i SVT i morse.

Många derbykramar till dig, bella.

I kväll samlas all amore fansen bär i sina hjärtan för lagen, staden och fotbollen, på Stadio Olimpico i den mjukvarma italienska försommarkvällen i ett andlöst Rom. Grande amore…

IMG_4638

Frukoststund har guld i mun.

IMG_4627

Här brukar mina små amori leka. Favorithänget en eftermiddag i Rom.

IMG_4584

Vardag i Rom. Det gamla arkivet, en liten del av det, på tv-kontoret. Tiden F.Digitalisering.

IMG_4604Palmer utanför kontoret.

IMG_4712

Att köpa hem zucchini med blommorna kvar, för att sen susa hem på vespa genom Roms gränder till ett litet trångt kök och där laga en av favoriterna: fyllda zucchiniblommor. Amore också det.

IMG_5008

Buon giorno Svezia, Gomorron Sverige. Nyvaken efter SVT-soffan.

Vi hörs efter matchen, baci!

 

 

Francesco Totti är en verklig man

av Jennifer Wegerup

Carissima Kristina, god morgon.

I dag kan du, som romanista, vara stolt över er kapten.

Amore.

Ren och skär kärlek. Och glädje. Det är vad jag känner när jag hör om och läser Francesco Tottis försvar för damfotbollen. Ett försvar som ju i grund och botten handlar om respekt för att den andra hälften av mänskligheten, 50 procent, har lika stor rätt att idrotta och förverkliga sina drömmar som män och pojkar.

Totti använder just ordet respekt  när han säger: ”Damfotbollen förtjänar lika stor respekt som herrfotbollen. Därför att vi tillhör alla samma familj, fotbollen, den vackraste sporten i världen”.

Visst vill man bara ge Totti en smällkyss… Jag har mött honom många gånger genom åren, liksom du. Första gången på Trigoria var runt år 2000 och senare både med Roma och Gli Azzurri, på VIP-event och välgörenhetsgalor. Mest minns jag nog EM 2004 i Portugal då det brände till rejält med Spotti-härvan, Totti vs Poulsen, Italien vs Norden…

Totti är en spelare som bara växer hela tiden i mina ögon, framför allt som människa. I höst blir han 39 år och det känns svårt att ens föreställa sig fotbollsvärlden utan honom. Kanske hade han blivit större om han gjort som Alessandro Nesta, en gång rival på andra sidan Rom, men som drog till Milan och Milano. Du minns dem väl; anfallsstjärnan mot backstjärnan, Roma mot Lazio, den blonde mot den mörke. Båda födda samma år, båda så briljanta, på helt skilda sätt.

Men Totti blev kvar i Rom och älskades ännu mer av sitt folk för det. Med uttalanden som detta om kvinnorna når han dock hela världen, långt bortom den italienska huvudstadens vackra gamla murar.

Man måste inte älska damfotboll. Det är skillnad mellan den och herrfotboll. Precis som det är enormt stor skillnad mellan serie A och allsvenskan. Eller Brasiliens herrlandslag och vårt svenska dito. Men det innebär inte att bara den allra bästa fotbollen ska få finnas. Man kan älska både Premier League och korpen, respektera alla. Och det man inte tycker om kan man bara strunta i att titta på. Som jag gör med trav.

Det häpnadsväckande med just damfotbollen är att den väcker så starka känslor ännu hos vissa män (inte män av den kaliber jag uppskattar). Att den rör upp så mycket bottenslam…

Som amtatörligans ordförande Felice Belloli, med sitt sexistiska och homofoba uttalande, som jag skrev om redan i fredags. Då jag intervjuade bland andra Carolina Morace, en av de tänkbara efterträdarna, om Belloli nu tvingas avgå.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/article20797828.ab

En annan som kan ta över är ingen mindre än Rosella Sensi, Tottis tidigare högsta boss, då hon var Roma-president. Che donna, vilken kvinna.

Nå, åter till Belloli och hans sunkiga uttalande och din briljanta krönika i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article20820177.ab

Och nu går alltså Francesco Totti, il capitano, ut och ger kvinnorna sitt stöd. Vad det betyder, när en sådan ikon som han gör det, det kan knappast överskattas. Eller hur?

Jag kan inte låta bli att jämföra med Zlatan Ibrahimovic och hans uttalanden om damfotbollen. Låt gå för att han säger att cykeln-incidenten i december 2013 var ett typiskt Ibra-skämt. Men även vid senare tillfällen har Zlatan uttryckt sig på ett sätt som visar att han inte tycker att kvinnors rätt till respekt när de spelar fotboll är något han fäster någon större vikt vid.

Zlatan får naturligtvis tycka vad han vill. Jag har också försvarat honom genom åren, när jag sagt att jag aldrig någonsin upplevt att han visat mig mindre respekt i jobbet för att jag är kvinna. Aldrig, inte en sekund. Han lever dessutom med en i mina ögon stark och häftig kvinna.

Men jag kan tycka att det är tråkigt att en person som själv fått jobba sig upp ur underläge inte orkar försöka sätta sig in i andras situation. Kvinnornas kamp för att förverkliga sina drömmar, så som han en gång gjorde, i motvind och med oddsen mot sig. Särskilt som Zlatan är en sådan enorm förebild för så många och hans ord väger så tungt.

Det handlar inte om att alla måste älska damfotboll eller någon annan sport. Utan att tycka att alla är värda respekt, att slippa dumma skämt, homofobi och sexism.

Som de italienska tjejerna, i den här protestvideon, sjunger om. det alla undrar i Italien är ju:

”Vad gör ni i omklädningsrummet med varandra tjejer? Höhö”. Här, i låten ”Sex och fotboll”.

http://video.gazzetta.it/sesso-calcio-canzone-che-risponde-belloli/12dda5ea-fd69-11e4-a665-ff93f2626200

För Totti däremot är det självklart att hans barn, sonen Cristian och dottern Chanel, ska växa upp i en värld där båda tas på lika stort allvar.

Så han tar sitt ansvar som ikon och som en spelare som lever i fotbollens finrumm. Det gör honom ännu mer älskvärd.

c_3_media_1227360_immagine_obig

Någon som har något mer dumt att säga? Jag tar mitt ansvar och ger svar på tal. Som en verklig man. Puss på dig Totti, bacioni.

 

På redaktionen råder redan full derby-feber

av Jennifer Wegerup

Blixtar och dunder!

Det finns inget som en kvinnas vrede. Jag delar helt dina tankar och känslor kring Rom-derbyt, det behöver man inte vara romanista för att göra. Flytten av matchen osar mygel och vänskapskorruption, som du skriver. Och festen förstörs, den magiska fotbollsfest som ett Rom-derby är. San Siro och Milan-Inter i all är, men Roma-Lazio/Lazio-Roma på Olimpico är något för sig.

På Gazzetta dello Sports redaktion i Rom laddar man för fullt, det är bråda dagar, särskilt som detta derby ju betyder mer än bara prestigen (och det är inte så bara i Rom).

Det har gått fjorton år (Mamma Mia!) sen jag började samarbeta med kollegor på Gazzettan och nio år sen jag blev officiell Norden-korrespondent. Under Milan-åren med Zlatan hade jag egen plats på Milano-redaktionen. Men nu blir det mer glest mellan besöken, det är mest kontakt på telefon och mejl med cheferna. Att hålla kontakter och vänner varma är dock A och O i denna bransch, som du vet. Så, when in Rome…knallade jag upp på redaktionen.

Det är som bekant hårda tider i journalistbranschen. Så även för kollegorna och vännerna på Sportbladets rosa italienska förlaga. Gazzetta dello Sport är och förblir Italiens största sporttidning och har en särställning i den respekt den åtnjuter bland ledare och spelare. Men att flyga bara buisness och bo femstjärnigt, det kan reportrarna glömma numera.

När min yngsta dotter föddes kom den största buketten från Gazzettan-cheferna, det var något i hästväg, med många gratulationer till både mig och min ”stupenda” bebis. Italienarna är ju lite fascinerade av det där, som du vet om någon, att man kan kombinera moderskap med karriär på hög nivå.

Nåväl, numera är det betydligt knaprare med slantarna, även där, då alla ska läsa gratis på nätet. Vilket fått till följd att redaktionerna lämnat centrum och de höga hyrorna. I februari var jag på nya redaktionen i Milano och det var rätt sorgligt. Nytt och fint men långt ute i Lambrate, i ett sterilt kontorslandskap. Kollegorna hängde med huvudena och jag stämde in i klagosången över förlorade aperitivostunder i Brera-kvarteren, då redaktionen låg på Via Solferino, mitt i smeten.

Nu var det dags för mig att besöka den nya redaktionen i Rom, långt från Piazza Venezia där man tronade förut men ändå betydligt mer centralt än Milano-folket. Rom-kollegorna sitter på Via Campania och sämre kan man ju ha det.

Jag fördelade mina gracer solidariskt och började med att hälsa på Roma-esset och landslagsreportern Massimo Cecchini. Vi pratade derbyt ur giallorosso-vinkel samt senaste nytt om Zlatan och annat smått och gott. Sen bytte jag stol och umgicks en stund med Stefano Cieri på Lazio-redaktionen, som  jag känt ända sen de glada dagarna med Svennis. Vi snackade istället derbyt ur ljusblå vinkel samt utbytte senaste nytt om Albin Ekdal. Alltihop mycket givande.

En svensk krönikör sa en gång till mig smått överlägset, under en tv-sändning, att Gazzettan är gammeldags och överskattad. En lite märklig synpunkt från någon som inte kan ett ord italienska och alltså aldrig läst tidningen. Men visst kan alla tidningar alltid förnya sig. Vad han, och andra svenska journalister, dock inte alltid förstår är vilken makt Gazzettan sitter på. I Sverige vill exempelvis Svenska Fotbollförbundet hålla sig väl med alla och vara svenskt rättvisa. Det tänker man inte på i Italien.

Det är Gazzettan som har de tunga ingångarna, får de viktigaste intervjuerna och framför allt har öron och ögon inne i storklubbarna. Och läcker agenterna så är det först till dem, oftast. Som den finkänslige Adriano Galliani sa en gång ”Jag bryr mig inte om ifall Tuttosport skriver att jag är en rövknullare. Den tidningen är betydelselös. Men när Gazzetta dello Sport skriver något, då jävlar…”.

Och med detta smakfulla uttalande, fullt i klass med Bellolis attack på fotbollsdamerna, så tackar jag för mig. Dags att ta lunch: spenatsallad. För en vecka sen satt jag på tv-kontoret och frossade i färsk pasta med salsiccia…Och på kvällen träffade vi dig och njöt av parmesanbitar, vitt vin, minnen och allvarliga samtal om det viktiga reportage du arbetade med för fullt.

Snart ses vi igen, buona giornata bella du.

IMG_4660

Min tillfälliga plats på Roma-redaktionen när jag hälsade på. Notera löpsedeln i bakgrunden. Nils Liedholm och Roma-scudetton 1983…Vilken stor man han var! Och du har säkert träffat honom betydligt mer än jag?!

IMG_4655

Nästa dags tidning tar form…Du vet att Gazzettan först var grön? Men en kväll tog det gröna pappret slut…

IMG_4674

Sida vid sida. Lazio mästare 2000. Roma campioni 2001. Vem vinner på måndag? Så mycket står på spel.

photo1-1

Den här plaketten fick jag när blev GdS-medarbetare 2006. En kopia på förstasidan efter VM-guldet samma år.

 

 

 

 

 

 

En alldeles särskild dag för Juventus

av Jennifer Wegerup

Självförtroendet. Taktiken. Fysiken.

Gigi Buffon. Försvaret. Mittfältet. Tränare Max Allegris okuvliga tro på laget.

Där har du några av de faktorer som de italienska experterna jag intervjuat i dag anger som orsak till att Juventus slog ut Real Madrid och är i final i Champions League.

Vad säger du? Såg du matchen, efter vår aperitivo-drink (vilket gott vitt vin från Etna!) ihop i går kväll i dina fina kvarter? Så underbart att äntligen träffa dig igen!

Mitt sällskap och jag såg sen  matchen på en trattoria över utmärkta ravioli. Gästerna var kluvna i sina reaktioner. De mer inbitna roma-fansen hade svårt att glädjas med Juventus medan de som såg det större perspektivet var motvilligt glada.

Det här är ju något som kommer all italiensk fotboll till godo, att ett italienskt lag äntligen är tillbaka i den finaste klubblagsfinalen. Att det sen är en omänskligt svår uppgift som väntar med Barcelona är en annan diskussion.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20792332.ab

Nu ska jag flänga ut på en ny intervju, bjuder läsarna på lite bilder från vårt vackra Rom så länge,

baci, baci

IMG_4566

Buon giorno Roma, amore.

IMG_4629

Julpynt vid Kristi Himmelsfärd, varför inte?

IMG_4562

Una giornata particolare. En alldeles särskild dag, denna vanliga dag, i Rom. Precis som i den magiskt smärtsamma filmen med Sophia Loren och Marcello Mastroianni…

IMG_4634

Taxiraggning utanför Colosseum efter vårt möte. Ses i kväll!

 

gazzetta_sport.750

 

En alldeles särskild dag – för Juventus.

Mitt besök i 10 000-metersklubben

av Jennifer Wegerup

Kristina, stupenda du, fantastiska du, förlåt mig, men jag skrattade högt när jag läste om din eländiga, blåsiga dag på stranden.

Du har verkligen den där förmågan, med pennan, att ta oss läsare vid handen och ta oss med på dina äventyr.

Hoppas dock att arbetet flyter på bättre i dag för dig. Själv konstaterar jag glad att kvinnoöden i skuggan av de mäktiga männen kan engagera. Jag har fått så många mejl om inlägget  ”Hennes liv på Juventus sidlinje”. Folk efterlyser en bok, ett reportage, en dokumentärfilm! Det rör mig i hjärtat, att nå fram, det enda som egentligen är meningen med det här arbetet, i mina ögon.

Samt att försöka rikta fokus mer på andra och mindre på oss själva, i dessa ytliga instagram- och twittertider. Jag finns också där, i de sociala medierna, men det är så viktigt att inte glömma bort att det verkligt intressanta är ju inte vi utan människorna vi skildrar, världen vi ska spegla – och våra läsare och tittare.

Tack för dina fina ord kring nyhetskolumnen om Älvsjö-tjejerna och det större perspektivet, att vi måste göra upp med unkna gamla normer som tvingar män till ett ständigt pickmäteri och oss kvinnor till passivt beundrande, minst ett trappsteg under dem på livets stege.

Här är kolumnen för dem som inte läst:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20764619.ab

Pia Sundhage hade också läst och uppskattat den, sade hon, hon är ju en kvinna som i hela sitt liv fått slåss för att göra det hon älskar mest: spela fotboll och bli respekterad och sedd som en människa, inte bara en kvinna.

Vi möttes på Norra Latin i Stockholm, där truppen till VM i Kanada presenterades. Presskonferens, mingel och VIP-buffet, det var inte fel alls, framför allt inte samtalen vid borden. Jag hamnade med Victoria Svensson och vi fick kollektiv gåshud över bilderna på storbildsskärmen, från VM 2003. Med oss hade vi också EFD:s Linda Vijkström. Vi pratade fotboll och makt och, mitt i allt, barn. Frida Östberg, en annan gammal storspelare, hade med sin lilla bebisdotter till presskonferensen. Så som jag själv ibland tvingats göra med döttrarna. På något sätt kändes det rätt att höra barnskrik mitt i analyserna av VM-truppen och det gjorde inte tillställningen mindre seriös, tvärtom.

Ofta är det ju den manliga normen, att privatliv och barn är något kärringaktigt som gör att du inte tas på allvar, som styr. Men det är bara dumheter och verkligen något som hämmar oss kvinnor. Jag minns en gång hur jag tog med yngsta dottern på en fotbollsdebatt i Malmö och ammade i pauserna. Lars Lagerbäck gick förbi, log vänligt och konstaterade ”det är hårt att vara dubbelarbetande”.

Jo du. Rekordet var nog när jag, under mammaledigheten med första dottern, sändes till Milano då Zlatan skrev på för Inter. Cheferna vädjade och jag nappade till sist, bunden av lojalitet och äregirighet, i lagom blandning. Ombord på flygplanet, på den lilla trånga toaletten, var det bara att svettas och kämpa och pumpa ur mjölk före landning och jobbrace. Så nog kan man hävda att jag är med i 10.000-metersklubben, eller hur?

Vi delade den här typen av minnen vid bordet i går kväll, Vickan Svensson, Linda Wijkström och jag, med många skratt och i stark, god kvinnogemenskap.

Apropå gott så slank det ner en liten VM-bakelse också. Det bidde en med svensk flagga, heja blågult.

Vi hörs i morgon,

Baci, Jen

IMG_4543

Kanada, here we come…Om än med många frågetecken i truppen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20776872.ab

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hennes liv på Juventus sidlinje

av Jennifer Wegerup

”Zoff i lavinartat utspel: ’Casillas är bättre än Buffon'”.

”Tevez och CR7, forna lagkamrater, nu möts de”.

”Tuppkam mot skägg…Vem vinner? Frisyrduellen mellan Juve och Real”.

”CR7, ögonblick av rädsla, hur är det med axeln?”.

Några av alla de rubriker som fyller de italienska sajterna inför Juventus-Real Madrid. Det är inte utan att jag önskar att jag suttit på ett snabbtåg på väg mot Turin och Stazione Porta Nuova.

Turin, denna lilla vackra, välordnade men också rätt kylslagna stad. Vid alpernas fot och med Italien för sina fötter. Med sitt Fiatvälde, Agnelli-klanen och så Juventus, Italiens mäktigaste fotbollslag. Än en gång. Återuppståndna efter calciopoli, italienska mästare igen och nu i semifinal i Champions League.

Visst är Real Madrid favoriter, även på bortaplan. Men jag tror att det blir mer kamp på Juventus Stadium än vad  somliga förväntar sig. Juve har tagit stora steg i Europa-spelet, mot i fjol, även om det lär stanna här. Hur som helst, det vattnas redan i munnen inför matchen.

Jag var på plats i september förra året, för Juventus-Malmö. Det var vackert och stort att åter se de svenska – och skånska ! – flaggorna vaja i CL-sammanhang. Men utgången var så given att den där sista andlösa anspänningen saknades. Nu blir det något helt annat.

Jag minns när Zlatan skrivit på för Juventus, jag flög direkt till Turin från OS i Aten. Värmen, vansinnet, supportrarna utanför den gamla anläggningen Sis Sport. Fabio Capello var tränare, Zlatan Ibrahimovic ung och egensinnig, fansen så vilda som de nu blir i norra Italien. Och på kvällen åt vi på Juve-stamstället Urbani, där du säkert också intagit många måltider med fotbollsfolk. Moggi och Giraudo var där och var i sitt esse och det var bara att njuta av skvallret lika väl som prosciutton och färskpastan.

I höstas återvände vi, Simon Bank, jag och några andra kollegor. Allt var sig likt, så som det ofta är i Italien, där förändringar tycks följa en annan, långsammare tideräkning än på annat håll. Vi smuttade på vårt goda vin, såg fotona på väggarna på alla stora spelare och jag spanade också lite diskret efter ställets mest (ö)kända servitris.

Jag utelämnar hennes namn, men inte hennes berättelse. För att den är på samma gång sjaskig och vacker och viktig, mitt i sin banalitet. Eller kanske just därför, för att den är alltför vanlig.

Hon har burit fram mat till alla från Laudrup till Davids till Del Piero, kväll efter kväll, år efter år. Värkande fötter i högklackat, trött rygg. Från början en varm sydländsk skönhet som drömde om mer, såg Urbani som en språngbräda framåt, uppåt.

Snygga spelare; vältränade, rika, unga, lystna på berömmelse och allt det goda den för med sig. Spänningen i erövringen, från båda håll. Deras strålglans som spillde över på henne under heta nätter.

Så åren som går, hon blir kvar, har lite ondare överallt. Lite tröttare. En skönhet på väg att blomma ut. Hon förblir ändå den där famnen, den tillgängliga, omtalade. Men också en extramamma, en som lyssnar och förstår, på vilsna unga män långt hemifrån i en fotbollsvärld av konkurrens utan nåd.

Vem lyssnar på henne? Vem ser henne när spelarna gått hem om natten, till sina bländande fruar,  fotomodellerna och tv-dansöserna? Journalisterna lyssnar för egen vinning, ser nyttan, kan använda henne som källa. Många är de maktens män som i världshistorien avslöjat stora saker mellan en skön kvinnas snärjande lakan.

Vem ska säljas? Vem ska bänkas? Vad händer i omklädningsrummet och på styrelsemötena? Hon, som så sällan får prata om sig och sitt, men alltid vara den som lyssnat på de viktiga männen, hon vet mer än de flesta.

Åren fortsätter att springa förbi, hennes ungdoms rosor har vissnat, det är hårt för en kvinna att inse att det som en gång var lockande nu blir utdömt som billigt och använt. Hon har levt på Juventus  sidlinje i hela sitt vuxna liv. Inom henne en hel bok av berättelser och minnen; Scudetto-fester, cuper, triumfer, skandaler, svek, rubriker och judaskyssar.

Men hennes historia kommer aldrig att bli skriven. Och hela tiden hängs nya porträtt av gamla spelare upp på Urbani. Män som älskats och beundrats, som blir ett stycke fotbollshistoria.

Det är ingen som flirtar med henne längre. Hon går vidare mellan borden, under spelarfotona och ställer fram mat till de viktiga fotbollsmännen och deras vackra gäster.

Kristina, vi hörs snart igen.

Buon pomeriggio, bella, ha en fin eftermiddag,

Jennifer

537601_263528883781455_973818646_n

Dolce vita för det vackra fotbollsfolket. Urbani.

 

 

Dessa vackra purpurvågor

av Jennifer Wegerup

Kära Kristina,

en liten hälsning bara, för att önska dig glad vår.

Valborgsmässoafton var en viktig dag när jag var liten. Pappa läste i Lund och mamma växte upp i Uppsala så för oss var Valborg inte bara brasa och fest, som för många av vännerna i Falkenberg. Nej, det var ofta resor till Uppsala och mormor, en bil full av ungar och förväntan. Sång och vita studentmössor i backen nedanför Carolina Rediviva. Middag vid långbord med kusiner, mostrar och morbröder. Genom åren gulnande stundentmössor men sånger och studentikosa snapsvisor som behållit all sin glöd.

På senare år reste vi upp mindre ofta och jag förstår nu, som vuxen, hur instängda mina föräldrar, särskilt mamma, stundtals kände sig mellan småstadens trånga väggar. När jag lämnat hemmet tog jag för vana att ringa mamma strax före klockan 15 och mösspåtagningen, så även i dag. En önskan om god vår och med alla tankar på de som inte längre är med oss där. Outtalade, men ändå närvarande.

Vad är dina minnen från Lund och hur firar du Valborg i Rom?

En italiensk vän konstaterade i fjol när jag skickade bilder på vårt Valborgsbål: ”Har ni tänt eld på hela staden?! Här är vi för trångbodda som du vet, vi kan absolut inte göra upp sådana jättebrasor mitt i bostadsområden”.

”Snart är sommarn här i purpurvågor…”. Som de kommer att sjunga vid elden här nere på ängen i kväll, i mitt grannskap. (Om de får tända på, det blåser friskt). Är inte vackra ord och fraser, antingen jublande som dessa eller de smärtsamt sorgsna, något att samla på?

Inte minst för oss som skribenter. På sätt och vis är jag yrkesskadad, jag kommer av mig mitt i läsningen ibland, för att dröja kvar vid ett ord, en formulering. En strof, en refräng, en dikt, en begåvad rubrik. Vad fantastiskt det är att kunna läsa och skriva; jag är rädd för att det är mina enda verkliga intressen i livet. Utöver det uppenbara: barnen, män, kärlek, familj, vänner, sport, god mat, god dryck, resor. (låter som en kontaktannons snart).

Men annars är språket, driften att berätta, det ständigt närvarande. Känner du också så?

”Purpurvågor”.

”Mig gick livet förbi”. Doktor Glas på sitt svartaste.

”Det är då som det stora vemodet rullar in”.

”Hjärtat ska gro av drömmar”.

Kapitlet om det klappande hjärtat i Kejsaren av Portugallien. Att kunna klä en känsla i ord, på det viset, som Selma Lagerlöf kunde.

”Att känna livet i sig”, som Astrid Lindgrens Farbror Nilsson gjorde just på Valborg.

För att bara nämna en handfull citat, från en bottenlös källa av känslor, i prosa, dikt och sång.

På tal om läsvärt måste jag bara tipsa om Peter Wennmans milt vemodiga, men inte alls översentimentala, text om Strömvallen i dag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/gefle/article20715204.ab

Livet, och fotbollen, så som det var och är. Jag minns också Falkenbergs IP:s gula träläktare, svagt, svagt, som ett eko inom mig mest, av något som för länge sen gått förlorat.

Lyckliga Gatan…Minns du den låten? Pappa spelade den på sin lilla gula transistorradio i köket hemma i Falkenberg. Jag var fyra, fem år och älskade den, fastän den gjorde mig så ledsen, eller troligen just därför. Den berörde mig för att den berättade om något jag då bara kunde ana vidden av: alltings förgänglighet.

I kväll brinner det som nyss var vackra julgranar eller förra årets mest beundrade blomster, på bål, runt om i vårt land. Och det är väl som det ska vara, livets eviga förlopp. Det gamla förtärts av lågorna medan träden runt om ängen där vi samlats redan står i ny knopp.

Vintern rasat ut bland våra fjällar och himlen ler, för en stund. När världen är så ond och svår får man ibland bara nöja sig med det. Att titta på himlen och sjunga med, högt och falskt.

Hälsa Rom från mig,

Baci, bella,

Jenny

IMG_4059

Himlen ler i vårens ljusa kvällar. Solen kysser liv i skog och sjö.

 

Ibland måste man få bryta ihop

av Jennifer Wegerup

Cara, cara Kristina,

vad ska jag säga och skriva som svar på det du berättar? Vad tillägga som inte blir banalt och platt, tomma ord?

Jag förstår att du måste vara trött inombords, på det sätt man blir när man sänds ut på den här sortens jobb. Så länge man jobbar, skriver, redigerar tv, sänder inslag och jagar intervjuer så håller man känslorna borta. I alla fall har det alltid varit så för mig, på den typen av uppdrag. När man kommer hem, slappnar man av och sänker garden och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Som efter Göteborgsbranden 1998, jag var så ung då, också. Jag minns hur jag var på väg hem i bil, efter tio dagars arbete nonstop. Det kom en låt där, på bilradion, som berörde mig och allt kom över mig: de döda ungdomarnas skor och jackor, alla i en hög vid den smala dörr som blev en dödsfälla, när tonåringarna i panik ville ut samtidigt. Jag minns hur jag bara började gråta och var tvungen att köra in till vägkanten och stå där och tillåta mig att känna efter en stund, vara människa, inte bara journalist. Bara bryta ihop för att kunna gå vidare.

Flyktingströmmen över Medelhavet kommer ju att fortsätta och jag finner det upprörande bortom ord att så många EU-länder totalt vägrar att ta sin del av ansvaret för denna humanitära katastrof. Om detta handlade min nyhetskolumn i lördags:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20687498.ab

Till fotbollen så och för att göra övergången lite mindre brysk börjar jag med några rader om Silvio Berlusconi. Din fina bok ”Berlusconi – Italienaren” står på hedersplats i min hylla därhemma. Alla våra samtal om honom och om Italien som land, på gott och ont, fanns också med mig när jag i lördags skrev mitt dokument om Berlusconi och försäljningen av Milan. Som du redan skrivit här, det verkar som en farsartad film med Mr Bee och Mr Lee, men som vanligt överträffar verkligheten dikten. Vi får se vad som händer men att skriva om Berlusconi är ju, som du om någon vet, att låta tanken spänna över allt från simpelt snusk och slugt mygel till storpolitik och scudettonätter med Milan-folket.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20692419.ab

Vi får se vad som händer. I övrigt börjar jag nu annars blicka fram emot VM i Kanada, efter att PSG åkt ur Champions League, som väntat. Jag mötte Zlatan i Barcelona-natten och som så ofta när han eller laget inte gjort bra ifrån sig ville han prata. De gånger jag han gjort hattrick eller skjutit sitt lag till ligaseger kan han däremot segla förbi i triumf. Ja, du vet.

För personlig del känns CL nu lite mindre levande även om fantastiska fotbollsmatcher väntar, att avnjuta med ett glas vårlig rosé och i total frihet. Men ändå… Juventus är sista laget ut som jag har något slags personligt intresse i men de kommer ju att få åka hem, kan inte se dem slå Real Madrid. Senaste gången jag bevakade Juventus-Real var just i CL, 2005. Gamla Stadio delle Alpi och en ung tjurig Ibra som jag hade en liten dust med.

Då var han på väg upp, nu snart på väg bort, från fotbollen. Livet går fort, nyss var det vår, nu skiftar träden i grönt och lovar sommar här i huvudstaden.

Men i Rom vet jag att du har ösregn i dag. Sänder värmande tankar från den svenska, ljuva våren.

Samt några bilder från Barcelona.

Ti abbraccio forte, Jennifer

 

IMG_4046

Vamos alla playa. När livet känns outhärdligt är lite sol ute bästa sättet att få sol i sinne. As simple as that.


IMG_4034

Over and out från Camp Nou – och från CL för PSG, för den här gången.

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB