Kära Jenny,

i dessa dagar kan en romanista bara vara förbannad. Lazio har lyckats få fotbollsförbundet att flytta derbyt från söndag till måndag, eftersom i biancocelesti spelar finalen i Coppa Italia mot Juventus på onsdag. Det blir alltså inte fest på Olympiastadion på söndag klockan 15, när alla är lediga och har tid och möjlighet att gå på match. Nej, Roms viktigaste match den här våren går i stället av stapeln klockan 18 en måndagskväll, vilket är fel, fel, fel ur alla synvinklar. Många av dem som köpt biljetter kommer inte att kunna gå. Klockan 18 är en omöjlig tid i Italien. Det stora flertalet är på väg hem från jobbet, ska hämta barn hos mormor och morfar, handla mat och börja laga middag. Tusentals människor blir snuvade på matchen de väntat på i ett halvår.  Jag säger som Calimero: Det är orättvist, det är vad det är.

Juventus spelar nämligen mot Napoli på lördag, utan att blinka. Men Lazio behöver uppenbarligen två dagars extra vila för att möta Gladiatorerna i derbyt, och får det! Konspirationsteorierna är förstås i full gång. Alla misstänker att Lazios ägare Lotito har fått igenom detta eftersom han är bästis och bundis med fotbollsfederationens ordförande Carlo Tavecchio. Roma har tyvärr inget annat val än att acceptera beslutet, fast det leder till väldigt upprörda känslor, både i klubben och bland supportrarna.

Man får inte göra så här. Det är som att be om att det ska bli bråk på stadion, som att förgifta det livsviktiga derbyt från början. Det är ett nervkrig som fotbollsförbundet borde vara klokt nog att avstå ifrån, för att inte senare anklagas för partiskhet. Bara en enda poäng skiljer Rom-klubbarna i tabellen. Att striden om andraplatsen är helt juste är avgörande för hur slutresultatet kommer att uppfattas, smältas och accepteras. Rättvisa betyder enormt mycket för att en människa och fotbollssupporter ska må bra. Då kan man vara storsint och generös. Men att flytta på derbyt är att ge Lazio en oförtjänt fördel. Det har redan fått det att fräta i de romanistiska magarna.

Amatörfotbollspampens idiotiska uttalande om damfotbollen har redan retat upp mig så det räcker. När ska man få någon frid? Blandningen nedan är dock ganska rolig. Påven, calcion och den helige ande?

Baci e abbracci

Kristina

Självförtroendet. Taktiken. Fysiken.

Gigi Buffon. Försvaret. Mittfältet. Tränare Max Allegris okuvliga tro på laget.

Där har du några av de faktorer som de italienska experterna jag intervjuat i dag anger som orsak till att Juventus slog ut Real Madrid och är i final i Champions League.

Vad säger du? Såg du matchen, efter vår aperitivo-drink (vilket gott vitt vin från Etna!) ihop i går kväll i dina fina kvarter? Så underbart att äntligen träffa dig igen!

Mitt sällskap och jag såg sen  matchen på en trattoria över utmärkta ravioli. Gästerna var kluvna i sina reaktioner. De mer inbitna roma-fansen hade svårt att glädjas med Juventus medan de som såg det större perspektivet var motvilligt glada.

Det här är ju något som kommer all italiensk fotboll till godo, att ett italienskt lag äntligen är tillbaka i den finaste klubblagsfinalen. Att det sen är en omänskligt svår uppgift som väntar med Barcelona är en annan diskussion.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20792332.ab

Nu ska jag flänga ut på en ny intervju, bjuder läsarna på lite bilder från vårt vackra Rom så länge,

baci, baci

Buon giorno Roma, amore.

Julpynt vid Kristi Himmelsfärd, varför inte?

Una giornata particolare. En alldeles särskild dag, denna vanliga dag, i Rom. Precis som i den magiskt smärtsamma filmen med Sophia Loren och Marcello Mastroianni…

Taxiraggning utanför Colosseum efter vårt möte. Ses i kväll!

En alldeles särskild dag – för Juventus.

Kristina, stupenda du, fantastiska du, förlåt mig, men jag skrattade högt när jag läste om din eländiga, blåsiga dag på stranden.

Du har verkligen den där förmågan, med pennan, att ta oss läsare vid handen och ta oss med på dina äventyr.

Hoppas dock att arbetet flyter på bättre i dag för dig. Själv konstaterar jag glad att kvinnoöden i skuggan av de mäktiga männen kan engagera. Jag har fått så många mejl om inlägget  ”Hennes liv på Juventus sidlinje”. Folk efterlyser en bok, ett reportage, en dokumentärfilm! Det rör mig i hjärtat, att nå fram, det enda som egentligen är meningen med det här arbetet, i mina ögon.

Samt att försöka rikta fokus mer på andra och mindre på oss själva, i dessa ytliga instagram- och twittertider. Jag finns också där, i de sociala medierna, men det är så viktigt att inte glömma bort att det verkligt intressanta är ju inte vi utan människorna vi skildrar, världen vi ska spegla – och våra läsare och tittare.

Tack för dina fina ord kring nyhetskolumnen om Älvsjö-tjejerna och det större perspektivet, att vi måste göra upp med unkna gamla normer som tvingar män till ett ständigt pickmäteri och oss kvinnor till passivt beundrande, minst ett trappsteg under dem på livets stege.

Här är kolumnen för dem som inte läst:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20764619.ab

Pia Sundhage hade också läst och uppskattat den, sade hon, hon är ju en kvinna som i hela sitt liv fått slåss för att göra det hon älskar mest: spela fotboll och bli respekterad och sedd som en människa, inte bara en kvinna.

Vi möttes på Norra Latin i Stockholm, där truppen till VM i Kanada presenterades. Presskonferens, mingel och VIP-buffet, det var inte fel alls, framför allt inte samtalen vid borden. Jag hamnade med Victoria Svensson och vi fick kollektiv gåshud över bilderna på storbildsskärmen, från VM 2003. Med oss hade vi också EFD:s Linda Vijkström. Vi pratade fotboll och makt och, mitt i allt, barn. Frida Östberg, en annan gammal storspelare, hade med sin lilla bebisdotter till presskonferensen. Så som jag själv ibland tvingats göra med döttrarna. På något sätt kändes det rätt att höra barnskrik mitt i analyserna av VM-truppen och det gjorde inte tillställningen mindre seriös, tvärtom.

Ofta är det ju den manliga normen, att privatliv och barn är något kärringaktigt som gör att du inte tas på allvar, som styr. Men det är bara dumheter och verkligen något som hämmar oss kvinnor. Jag minns en gång hur jag tog med yngsta dottern på en fotbollsdebatt i Malmö och ammade i pauserna. Lars Lagerbäck gick förbi, log vänligt och konstaterade ”det är hårt att vara dubbelarbetande”.

Jo du. Rekordet var nog när jag, under mammaledigheten med första dottern, sändes till Milano då Zlatan skrev på för Inter. Cheferna vädjade och jag nappade till sist, bunden av lojalitet och äregirighet, i lagom blandning. Ombord på flygplanet, på den lilla trånga toaletten, var det bara att svettas och kämpa och pumpa ur mjölk före landning och jobbrace. Så nog kan man hävda att jag är med i 10.000-metersklubben, eller hur?

Vi delade den här typen av minnen vid bordet i går kväll, Vickan Svensson, Linda Wijkström och jag, med många skratt och i stark, god kvinnogemenskap.

Apropå gott så slank det ner en liten VM-bakelse också. Det bidde en med svensk flagga, heja blågult.

Vi hörs i morgon,

Baci, Jen

Kanada, here we come…Om än med många frågetecken i truppen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20776872.ab

Kära Jennifer!

Först ett rungande hurra till Älvsjös 11-åriga fotbollstjejer! Sedan ett till dig för en utmärkt nyhetskolumn.

Complimenti!

Italien är som vi alla vet ett manschauvinistiskt land, medan Sverige på pappret är jämlikt. Som vanligt är ingenting vad det synes vara. Det är inte farligt för en italiensk pojke att leka med en flicka. Gränserna är mycket mer flytande mellan könen när barn växer upp och ingen uppmuntrar onödigt avståndstagande med uttryck som ”tjejbaciller” och andra idiotier. Tonen är genomgående varmare och vänligare. Pojkar lär sig att vara snälla mot flickor. Ordet snäll är det ju få som står ut med, men jag tycker det är alldeles utmärkt. Att vara snäll mot en flicka innebär inte att se ner på henne, utan att behandla henne med respekt. Heja Italien.

Jag är nyss hemkommen efter en misslyckad arbetsdag på stranden, oförändrat kritvitt och fullkomligt genomblåst. Resan gick till Tarquinia Lido för att träffa en person för ett TV-inslag och det som kunde gå fel gick fel.

I Rom var det vindstilla när vi åkte. Men i Tarquinia blåste det så hårt att det inte var några solbadare på stranden, vilket ingick i planen. Det blåste så hårt att kameran darrade på stativet och det var omöjligt att genomför en intervju utomhus. Det blåste så hårt att mannen jag hade stämt träff med började klaga över att han hade ont i öronen. Själv frös jag i mina alldeles för tunna kläder och hade all möda i världen att koncentrerar mig på det jag skulle göra, eftersom vinden slet och drog i kjolen, i blusen, i koftan, i hatten och i mig.

Nu är jag tillbaka i Rom, olycklig och irriterad, och tänker att det är konstigt att jag efter 30 år som journalist likväl aldrig lär mig att detta är världens mest oförutsägbara yrke. Man kan ge sig ut med de bästa intentioner och komma hem fullständigt tomhänt. Riktigt så illa var det inte i dag, men jag hade hoppats på mer.

Pazienza, som italienaren säger.

I förmiddags började Giro d’Italia i en liten badort i Ligurien. Alla som räknas inom cykelvärlden är där, inklusive den store Alberto Contador som har målet att vinna både Girot och Touren i år. Jag förstår inte mycket om cykelsporten, men jag älskar de surrealistiska aspekterna av Giro d’Italia och Tour de France. Ingenting är som att stå och vänta på klungan vid en gudsförgäten landsväg och se cyklisterna svischa förbi inom loppet av några sekunder.

Vad fotbollen beträffar spelar Roma snart mot Milan på San Siro. Jag håller tummarna. Juventus försvarar Italiens heder i Champions League i nästa vecka med en viktig återkomst: Paul Pogba är tillbaka efter sin skada.

En mindre nyhet retade upp mig i morse. Uefa har beslutat ge Holland årets Fair Play-pris, vilket ger fördel i Europa League.

Man undrar vad som har hänt med fotbollspamparnas omdöme. Den 19 februari i år spelade holländska Feyenoord mot Roma i Europa League. Supportrarna roade sig först med att kasta plastbananer på Gervinho. Därefter övergick dem till att ödelägga Rom, gick bärsärk på Campo De’ Fiori och förstörde den nyss restaurerade 1600-talsfontänen nedanför Spanska Trappan.

Vad håller de på med i Nyon?

Surt slut på en ganska sur epistel, men kram till dig

Kristina

PS Hit kom lyckligtvis inte barbarerna

”Zoff i lavinartat utspel: ’Casillas är bättre än Buffon'”.

”Tevez och CR7, forna lagkamrater, nu möts de”.

”Tuppkam mot skägg…Vem vinner? Frisyrduellen mellan Juve och Real”.

”CR7, ögonblick av rädsla, hur är det med axeln?”.

Några av alla de rubriker som fyller de italienska sajterna inför Juventus-Real Madrid. Det är inte utan att jag önskar att jag suttit på ett snabbtåg på väg mot Turin och Stazione Porta Nuova.

Turin, denna lilla vackra, välordnade men också rätt kylslagna stad. Vid alpernas fot och med Italien för sina fötter. Med sitt Fiatvälde, Agnelli-klanen och så Juventus, Italiens mäktigaste fotbollslag. Än en gång. Återuppståndna efter calciopoli, italienska mästare igen och nu i semifinal i Champions League.

Visst är Real Madrid favoriter, även på bortaplan. Men jag tror att det blir mer kamp på Juventus Stadium än vad  somliga förväntar sig. Juve har tagit stora steg i Europa-spelet, mot i fjol, även om det lär stanna här. Hur som helst, det vattnas redan i munnen inför matchen.

Jag var på plats i september förra året, för Juventus-Malmö. Det var vackert och stort att åter se de svenska – och skånska ! – flaggorna vaja i CL-sammanhang. Men utgången var så given att den där sista andlösa anspänningen saknades. Nu blir det något helt annat.

Jag minns när Zlatan skrivit på för Juventus, jag flög direkt till Turin från OS i Aten. Värmen, vansinnet, supportrarna utanför den gamla anläggningen Sis Sport. Fabio Capello var tränare, Zlatan Ibrahimovic ung och egensinnig, fansen så vilda som de nu blir i norra Italien. Och på kvällen åt vi på Juve-stamstället Urbani, där du säkert också intagit många måltider med fotbollsfolk. Moggi och Giraudo var där och var i sitt esse och det var bara att njuta av skvallret lika väl som prosciutton och färskpastan.

I höstas återvände vi, Simon Bank, jag och några andra kollegor. Allt var sig likt, så som det ofta är i Italien, där förändringar tycks följa en annan, långsammare tideräkning än på annat håll. Vi smuttade på vårt goda vin, såg fotona på väggarna på alla stora spelare och jag spanade också lite diskret efter ställets mest (ö)kända servitris.

Jag utelämnar hennes namn, men inte hennes berättelse. För att den är på samma gång sjaskig och vacker och viktig, mitt i sin banalitet. Eller kanske just därför, för att den är alltför vanlig.

Hon har burit fram mat till alla från Laudrup till Davids till Del Piero, kväll efter kväll, år efter år. Värkande fötter i högklackat, trött rygg. Från början en varm sydländsk skönhet som drömde om mer, såg Urbani som en språngbräda framåt, uppåt.

Snygga spelare; vältränade, rika, unga, lystna på berömmelse och allt det goda den för med sig. Spänningen i erövringen, från båda håll. Deras strålglans som spillde över på henne under heta nätter.

Så åren som går, hon blir kvar, har lite ondare överallt. Lite tröttare. En skönhet på väg att blomma ut. Hon förblir ändå den där famnen, den tillgängliga, omtalade. Men också en extramamma, en som lyssnar och förstår, på vilsna unga män långt hemifrån i en fotbollsvärld av konkurrens utan nåd.

Vem lyssnar på henne? Vem ser henne när spelarna gått hem om natten, till sina bländande fruar,  fotomodellerna och tv-dansöserna? Journalisterna lyssnar för egen vinning, ser nyttan, kan använda henne som källa. Många är de maktens män som i världshistorien avslöjat stora saker mellan en skön kvinnas snärjande lakan.

Vem ska säljas? Vem ska bänkas? Vad händer i omklädningsrummet och på styrelsemötena? Hon, som så sällan får prata om sig och sitt, men alltid vara den som lyssnat på de viktiga männen, hon vet mer än de flesta.

Åren fortsätter att springa förbi, hennes ungdoms rosor har vissnat, det är hårt för en kvinna att inse att det som en gång var lockande nu blir utdömt som billigt och använt. Hon har levt på Juventus  sidlinje i hela sitt vuxna liv. Inom henne en hel bok av berättelser och minnen; Scudetto-fester, cuper, triumfer, skandaler, svek, rubriker och judaskyssar.

Men hennes historia kommer aldrig att bli skriven. Och hela tiden hängs nya porträtt av gamla spelare upp på Urbani. Män som älskats och beundrats, som blir ett stycke fotbollshistoria.

Det är ingen som flirtar med henne längre. Hon går vidare mellan borden, under spelarfotona och ställer fram mat till de viktiga fotbollsmännen och deras vackra gäster.

Kristina, vi hörs snart igen.

Buon pomeriggio, bella, ha en fin eftermiddag,

Jennifer

Dolce vita för det vackra fotbollsfolket. Urbani.

Bellissima,

jag hade faktiskt aldrig tänkt på innebörden av sommaren som purpurvågor förrän jag läste ditt brev på Valborg. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan sjunga ”Vintern rasat ut” från början till slut, första och andra versen. Men jag hade aldrig rett ut den bilden, sommaren som kommer mot en som röda dyningar och vågor. Det känns ännu sannare här, där sommaren är just så het. Man är helt enkelt tvungen att slå av på takten, värmen gör en svag i benen. Siesta, eller pisolino som det heter här, är världens bästa uppfinning. Två timmars vila i skuggan av träpersienner. Sedan är man pigg som en mört inför middagen och kvällens övningar.

Jag älskar Valborg eftersom det är högtiden när allting ligger framför oss. Brasan värmer trots ylletröjorna och den där kärva doften av vinter som bara motvilligt ger med sig. Men vi vet att om några veckor kommer en värmebölja, purpurvågorna rullar in för att ge oss en försmak. Sommaren är bara ett stort och underbart, ännu icke upplevt löfte. Bättre än så blir det inte.

Några få veckor till studsar bollarna på Italiens eviga fotbollsplaner. Juventus har nu slutgiltigt vunnit sitt fjärde scudetto på raken och det är faktiskt inte mycket att säga om det mer än complimenti. Med tanke på il calcios uppenbara finansiella problem, har Juventus framförallt visat sin överlägsenhet genom spelarförvärven och genom valet av Max Allegri som tränare, när ingen annan trodde på honom. Den kloka ledningen och klubbens urgamla vinnarinstinkt har lett Juventus till semifinal i Champions League. På tisdag spelar italienarna den första semifinalmatchen i Champions League mot Real Madrid. Det är en svår motståndare, men den lättaste av de som återstår. Juvetur.

Världen är som alla vet orättvis och märklig och Roma som skulle ha vunnit ligan, har spelat de stora besvikelsernas säsong. I bästa fall slutar vi tvåa och det är inte fy skam. Men när hoppet fyller kroppen så till den grad att man är på väg att sväva iväg som en lycklig ballong, då är det extra smärtsamt att erkänna sig besegrad. Lazios otroliga framfart gör förstås inte saken bättre. Ännu är inte sista ordet sagt. Kanske gladiatorerna äntligen lyfter sig själva i håret och avslutar grandioso. Det Juventus har i alla lägen som ingen annan italiensk klubb, är till självutplåning lojala spelare. Det är därför de vinner hela tiden. Ingen masar runt i marginalerna och låtsas att han är osynlig.

Och så Mr B och Mr Bee. Berlusconi är snart värd namnet Hamlet vid Po-floden. Ska han sälja eller inte och i så fall hur mycket? Jag intervjuade honom 1986, när han var en av männen som för alltid förändrade europeisk fotboll på grund av sin enorma rikedom och synergierna mellan Milan och TV-bolaget Mediaset.

Nu håller han själv på att sköljas bort av nya, glödheta purpurvågor. Ryska oligarker och arabiska shejker har pumpat in så mycket pengar i europeisk fotboll att Milan har förvandlats från världens mest vinnande toppklubb till en provinsiell aktör som utan mål och mening plaskar i en alldeles för grund damm.

Globaliseringseffekter, även inom fotbollen. Det finns bara ett svar och det är pengar, investeringar, finansiering.

Svalorna flyger utanför mitt fönster och cypresserna står raka som på parad på Celioparkens kulle. Jag vill till Ostia och bada, kasta in en väska i bilen, ta vägen som är kantad med Medelhavspinjer mot havet, äta spaghetti alle vongole på en solig veranda och tänka på purpurvågorna som snart sköljer in. Kom hit och hälsa på mig!

Kristina

Söndagsmorgon i Rom

Kära Kristina,

en liten hälsning bara, för att önska dig glad vår.

Valborgsmässoafton var en viktig dag när jag var liten. Pappa läste i Lund och mamma växte upp i Uppsala så för oss var Valborg inte bara brasa och fest, som för många av vännerna i Falkenberg. Nej, det var ofta resor till Uppsala och mormor, en bil full av ungar och förväntan. Sång och vita studentmössor i backen nedanför Carolina Rediviva. Middag vid långbord med kusiner, mostrar och morbröder. Genom åren gulnande stundentmössor men sånger och studentikosa snapsvisor som behållit all sin glöd.

På senare år reste vi upp mindre ofta och jag förstår nu, som vuxen, hur instängda mina föräldrar, särskilt mamma, stundtals kände sig mellan småstadens trånga väggar. När jag lämnat hemmet tog jag för vana att ringa mamma strax före klockan 15 och mösspåtagningen, så även i dag. En önskan om god vår och med alla tankar på de som inte längre är med oss där. Outtalade, men ändå närvarande.

Vad är dina minnen från Lund och hur firar du Valborg i Rom?

En italiensk vän konstaterade i fjol när jag skickade bilder på vårt Valborgsbål: ”Har ni tänt eld på hela staden?! Här är vi för trångbodda som du vet, vi kan absolut inte göra upp sådana jättebrasor mitt i bostadsområden”.

”Snart är sommarn här i purpurvågor…”. Som de kommer att sjunga vid elden här nere på ängen i kväll, i mitt grannskap. (Om de får tända på, det blåser friskt). Är inte vackra ord och fraser, antingen jublande som dessa eller de smärtsamt sorgsna, något att samla på?

Inte minst för oss som skribenter. På sätt och vis är jag yrkesskadad, jag kommer av mig mitt i läsningen ibland, för att dröja kvar vid ett ord, en formulering. En strof, en refräng, en dikt, en begåvad rubrik. Vad fantastiskt det är att kunna läsa och skriva; jag är rädd för att det är mina enda verkliga intressen i livet. Utöver det uppenbara: barnen, män, kärlek, familj, vänner, sport, god mat, god dryck, resor. (låter som en kontaktannons snart).

Men annars är språket, driften att berätta, det ständigt närvarande. Känner du också så?

”Purpurvågor”.

”Mig gick livet förbi”. Doktor Glas på sitt svartaste.

”Det är då som det stora vemodet rullar in”.

”Hjärtat ska gro av drömmar”.

Kapitlet om det klappande hjärtat i Kejsaren av Portugallien. Att kunna klä en känsla i ord, på det viset, som Selma Lagerlöf kunde.

”Att känna livet i sig”, som Astrid Lindgrens Farbror Nilsson gjorde just på Valborg.

För att bara nämna en handfull citat, från en bottenlös källa av känslor, i prosa, dikt och sång.

På tal om läsvärt måste jag bara tipsa om Peter Wennmans milt vemodiga, men inte alls översentimentala, text om Strömvallen i dag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/gefle/article20715204.ab

Livet, och fotbollen, så som det var och är. Jag minns också Falkenbergs IP:s gula träläktare, svagt, svagt, som ett eko inom mig mest, av något som för länge sen gått förlorat.

Lyckliga Gatan…Minns du den låten? Pappa spelade den på sin lilla gula transistorradio i köket hemma i Falkenberg. Jag var fyra, fem år och älskade den, fastän den gjorde mig så ledsen, eller troligen just därför. Den berörde mig för att den berättade om något jag då bara kunde ana vidden av: alltings förgänglighet.

I kväll brinner det som nyss var vackra julgranar eller förra årets mest beundrade blomster, på bål, runt om i vårt land. Och det är väl som det ska vara, livets eviga förlopp. Det gamla förtärts av lågorna medan träden runt om ängen där vi samlats redan står i ny knopp.

Vintern rasat ut bland våra fjällar och himlen ler, för en stund. När världen är så ond och svår får man ibland bara nöja sig med det. Att titta på himlen och sjunga med, högt och falskt.

Hälsa Rom från mig,

Baci, bella,

Jenny

Himlen ler i vårens ljusa kvällar. Solen kysser liv i skog och sjö.

Cara, cara Kristina,

vad ska jag säga och skriva som svar på det du berättar? Vad tillägga som inte blir banalt och platt, tomma ord?

Jag förstår att du måste vara trött inombords, på det sätt man blir när man sänds ut på den här sortens jobb. Så länge man jobbar, skriver, redigerar tv, sänder inslag och jagar intervjuer så håller man känslorna borta. I alla fall har det alltid varit så för mig, på den typen av uppdrag. När man kommer hem, slappnar man av och sänker garden och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Som efter Göteborgsbranden 1998, jag var så ung då, också. Jag minns hur jag var på väg hem i bil, efter tio dagars arbete nonstop. Det kom en låt där, på bilradion, som berörde mig och allt kom över mig: de döda ungdomarnas skor och jackor, alla i en hög vid den smala dörr som blev en dödsfälla, när tonåringarna i panik ville ut samtidigt. Jag minns hur jag bara började gråta och var tvungen att köra in till vägkanten och stå där och tillåta mig att känna efter en stund, vara människa, inte bara journalist. Bara bryta ihop för att kunna gå vidare.

Flyktingströmmen över Medelhavet kommer ju att fortsätta och jag finner det upprörande bortom ord att så många EU-länder totalt vägrar att ta sin del av ansvaret för denna humanitära katastrof. Om detta handlade min nyhetskolumn i lördags:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20687498.ab

Till fotbollen så och för att göra övergången lite mindre brysk börjar jag med några rader om Silvio Berlusconi. Din fina bok ”Berlusconi – Italienaren” står på hedersplats i min hylla därhemma. Alla våra samtal om honom och om Italien som land, på gott och ont, fanns också med mig när jag i lördags skrev mitt dokument om Berlusconi och försäljningen av Milan. Som du redan skrivit här, det verkar som en farsartad film med Mr Bee och Mr Lee, men som vanligt överträffar verkligheten dikten. Vi får se vad som händer men att skriva om Berlusconi är ju, som du om någon vet, att låta tanken spänna över allt från simpelt snusk och slugt mygel till storpolitik och scudettonätter med Milan-folket.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20692419.ab

Vi får se vad som händer. I övrigt börjar jag nu annars blicka fram emot VM i Kanada, efter att PSG åkt ur Champions League, som väntat. Jag mötte Zlatan i Barcelona-natten och som så ofta när han eller laget inte gjort bra ifrån sig ville han prata. De gånger jag han gjort hattrick eller skjutit sitt lag till ligaseger kan han däremot segla förbi i triumf. Ja, du vet.

För personlig del känns CL nu lite mindre levande även om fantastiska fotbollsmatcher väntar, att avnjuta med ett glas vårlig rosé och i total frihet. Men ändå… Juventus är sista laget ut som jag har något slags personligt intresse i men de kommer ju att få åka hem, kan inte se dem slå Real Madrid. Senaste gången jag bevakade Juventus-Real var just i CL, 2005. Gamla Stadio delle Alpi och en ung tjurig Ibra som jag hade en liten dust med.

Då var han på väg upp, nu snart på väg bort, från fotbollen. Livet går fort, nyss var det vår, nu skiftar träden i grönt och lovar sommar här i huvudstaden.

Men i Rom vet jag att du har ösregn i dag. Sänder värmande tankar från den svenska, ljuva våren.

Samt några bilder från Barcelona.

Ti abbraccio forte, Jennifer

Vamos alla playa. När livet känns outhärdligt är lite sol ute bästa sättet att få sol i sinne. As simple as that.

Over and out från Camp Nou – och från CL för PSG, för den här gången.

Kära Jennifer,

Det har gått en hel vecka sedan ditt sista brev till mig och det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska plocka upp tråden.

Jag hade precis börjat svara dig i söndags och satt i nattlinnet i soffhörnet när telefonen ringde. En och en halv timme senare var jag på flygplatsen på väg till Catania och flyktingskatastrofen på Medelhavet, en båtolycka där minst 800 män, kvinnor och barn tros ha omkommit. Det är i så fall den värsta tragedin på Medelhavet sedan andra världskriget, lika förödande som Estoniakatastrofen i fråga om förlorade människoliv.

I måndags stod jag i hamnen när båten med de 28 överlevande kom i land. Bland dem fanns två män som de andra pekade ut som kaptenen och hans medhjälpare. När flyktingbåtar sjunker, räddas nästan alltid de som kör de gistna gamla skutorna. Det är inte de som är inlåsta i lastrummen eller trängs i maskinrummet. De kommer lätt av båten eftersom de står på däck och de vill naturligtvis dö lika lite som alla andra ombord. Men det betyder också att de ofta åker dit. Italiensk polis och åklagare har arresterat nästan 1000 så kallade scafisti, alltså människosmugglarnas hantlangare som använder droger och alkohol för att klara av överfarten. Det gör ju sannerligen inte saken bättre, men det är trots allt ett tecken på mänsklighet, en skymt av ett samvete som måste dövas.

Alla människor borde en gång stå på en kaj där en flyktingbåt kommer in för att med egna ögon se och uppleva mötet med de som kommer i land. Det är en oerhört stark och omtumlande känslomässig upplevelse, eftersom den tvingar en att reflektera över var man själv står i den här frågan, att ta in hur enormt stor och oundviklig den är. Vi kan inte springa ifrån detta, hur vi än bär oss åt.

Du skriver om hur kvinnliga kollegor slutar på grund av hat och hot via sociala medier. Det är så fruktansvärt och det gör mig så ledsen. Jag hade tur som halkade in i sportjournalistiken som på ett bananskal, långt innan Internet.

Ibland tänker jag att de där elaka kommentarerna antagligen fanns där då också. De uttalades i vardagsrum, på pubar eller i matsalen på en arbetsplats. Om man tog alla dem och lade ut dem på nätet, skulle de kanske ha varit lika många och förmodligen var de lika råa. Men det som bara sägs försvinner i vinden. Det som skrivs ner finns kvar och det gör det mycket värre. Det är ett småaktigt, vulgärt och avundsjukt litet krig som får enorma proportioner för den som utsätts för det. Just därför borde det straffas mycket hårt. Du skriver att vi kommer att se många andra kvinnor sluta. Jag tror tyvärr också att det kommer att bli så. Därtill kommer de som aldrig ens börjar, därför att de inte vill utsätta sig för detta. Det är också en förlust.

Jag kan inte skriva om fotboll efter detta. Det vore att banalisera både det jag nyss skrev och il calcio, som ju så att säga pågår i en annan division, bildligt och bokstavligt. Vi hörs igen i morgon om Serie A.

Baci e abbracci

Kristina

”Una bandiera si vede quando il vento tira forte”.

Ja Kristina, du behöver ju ingen översättning av Paolo Maldinis ord. Men kanske några av våra läsare.

”En flagga/ett klubbemblem syns bäst när det blåser hårt”. Ungefär så. Una bandiera kan ju också vara ett lags frontfigur, fixstjärnan, ledaren. Som Paolo Maldini var i så många år för Milan.

Jag har bara, via nätet, sett bitar av dokumentären på Sky Sport Italia, om Cesare och Paolo, far och son Maldini. Har du lyckats se hela? Jag längtar efter att göra det.

Det blir se till att se ”on demand” så fort jag kommer till Rom nästa gång.

Hur som helst, Paolo Maldinis ord är så sanna och vackra. Sportvärlden är ju full av högtravande talesätt och djävulska klichéer. Men här når orden fram, har bäring.

Ord och hårda vindar, ja. Tänk, när jag kom som 21-årig praktikant till Expressen, 1994, då fick man bara brev från läsare, ytterst sällan. Den som ville tycka något hade gott om tid att sansa sig medan hen skrev ett brev, lade i kuvert, köpte frimärke och gick och postade brevet. Mejlen kom året efter, 1995. Den som ville tycka något om oss inför publik, hen fick skriva en insändare och då krävdes namn och adress. Det känns inte så länge sen men är världar bort. Jag vill aldrig bli sådan att jag säger att ”allt var bättre förr”. Gud bevare mig. Den snabba kommunikationen av i dag är på många sätt fantastisk, hur vi kan mötas, interagera, nå ut och bli nådda.

Men, och det här är ju ingen ny diskussion, priset vi betalar när sociala medier visar sina asociala sida är stort. Dels faran i när fanatiker kan nå varandra och enas på nätet. Och dels det höga pris enskilda individer betalar, vare sig det handlar om sms-mobbing tonårstjejer emellan eller näthat mot politiker och journalister i offentligheten.

Jag läser just att Johanna Garå lämnar sitt uppdrag för TV4 och det är tråkiga men inte förvånande nyheter. I längden kommer allt fler offentliga personer att fråga sig om det är värt det. Jag lärde känna Johanna 2003 på Sportbladet och beklagar att en av alltför få duktiga kvinnor nu slutar synas i den grabbstuga sportens tv-studior ännu är. Också för att hon inte bara var ett kuttersmycke utan hade något att säga. I Italien är det ju som du vet fullt med kvinnor i sportsändningarna, mer eller mindre lättklädda. Men de cementerar  bara könsrollerna när det viktiga är hur de ser ut, inte vad de kan om fotboll.

Sporten är ett så starkt mansfäste att många killar/män/gubbar lider ont när de ser en kvinna i en roll de tycker att de borde ha. Många inser inte heller att det viktigaste inte är att veta vem som var högerback i Parma hösten 1987 utan att vara en bra journalist: kunna ta sig fram, få kontakter, kunna språk, prata, skriva…Ja, du vet om någon.

Jag minns när jag blev krönikör på Sportbladet 2007, hur en manlig krönikör på Smålandsposten rasade mot utnämningen. Jag var invoterad, jag var kass, jag skrev för personligt: kort sagt jag var för mycket kvinna. Allt osade undertryckt avundsjuka mot att jag på var San Siro och inte han som hade pick och skägg. För att sammanfatta det hela. Då tog jag åt mig, nu har jag en helt annan distans till både jobbet och mig själv och det är oerhört befriande.

Du minns diskussionen vi hade innan vi startade bloggen, om att inte ha kommentarer, vi har helt ense om det? Det är ju trist att det ska behöva vara så. Att man ska missa dialogen med läsarna. Men det är inte värt det. ingen av oss ville behöva öppna kommentatorsfältet och mötas av elakheter eller snusk från anonyma fega människor.

En brännande punkt i den här diskussionen, som ofta missas, är förstås mediehusens eget ansvar. Nu kackar jag i eget bo men det ska en ansvarsfull journalist göra. Det finns och har funnits en oerhörd cynism kring hur tidningar och tv världen över jagat läsare/tittare/klick på sina sajter genom just sociala medier. Att vara snabb och rapptungad på twitter har blivit minst lika värdefullt som att ha förmågan att få känsliga intervjuer eller ha unika kontakter inom polis/klubbar/försvaret. Det är ingen bra utveckling för sann journalistik och i förlängningen för demokratin.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men gör det ofta. Jag minns hur några andra krönikörer och jag bad om att slippa kommentarer under våra krönikor, det var hösten 2010. Cheferna vädjade och pressade oss, vi måste förstå hur mycket trafik kommentarerna drog till sajten. Detta var inget unikt för just Sportbladet, samma resonemang förs över allt, på redaktioner världen över.

Om folk skriver om på twitter om Johanna Garå, elakheter såväl som beröm, drar det uppmärksamhet till TV4. Om en läsare hos oss skrev ”Jennifer Wegerup” (eller Simon Bank eller Peter Wennman eller Johanna Frändén)  suger/borde dö/är en hora/är en fet gris så gör det att andra läsare svarar och så fortsätter dialogen och det blir fler och fler klick.

Det bygger i längden ett samtalsklimat bortom alla rimliga gränser och knäcker dem som utsätts för det. Cheferna är pressade av högre chefer som är pressade av ägarna till tidningarna och tv-bolagen. It’s all about the money. Men ägarna  behöver dock aldrig utsättas för näthat och kommentarer om hur de ser ut och låter eller hotas och hatas.

Tilläggas ska i sanningens namn att redaktionerna, både vår och andra runtom i världen, jobbat hårt för att höja nivån på kommentarerna, bland annat genom att kräva FB-konton med namn och bild. Och det har blivit bättre. Men det är ändå häpnadsväckande hur rått tonläget kan vara ibland, även på twitter.

I går skrev en MP-politiker på twitter, om Expressens Niklas Svensson, som avslöjade flygturerna mellan Arlanda och Bromma, att denne nog har en liten penis. Och det är bara ett skrämmande exempel.

Så mitt i allt positivt med de snabba puckarna och det gränslösa nätsamhället så har det skett en otrolig infantilisering  av debattklimatet. Och i en värld där män ännu styr och sätter agendan kommer vi att få se ännu fler kvinnor få nog och lämna det offentliga rummet.

Vad tycker och tänker du om allt det här, carissima?

Nog om detta, nu laddar jag för Milano-derby och i morgon bitti avfärd i ottan mot Barcelona.

Många kramar till dig, baci, baci,

Jenny