Carissima Kristina,

visst gör det ont när knoppar brister. Och drömmar likaså.

I Paris hade knopparna redan slagit ut, staden stod i full blom och välkomnade såväl Barcelonas stjärnor som lilla moi med sommartemperaturer på 27 grader när vi anlände i tisdags. En fin inramning för fotbollsfest men som du såg var partyt snabbt över för de Paris-blå. Klubben som har som motto: ”Dröm större”, såg ännu en gång drömmen om Champions League brista.

Chanserna på tisdag på Camp Nou är mindre än minimala, Barcelona är inte den typen av lag som klappar igenom på hemmaplan och tappar ett sådant försprång. Sant är att PSG saknade Verratti, Zlatan, Thiago Motta och efter en smärtsamt kort stunds spel även Thiago Silva. Men klasskillnaden var ändå påtaglig. Stannar Ibra i PSG kommer han aldrig att vinna Champions League, Parisklubben har en bra bit kvar till den absoluta världstoppen.

Juventus då? Jag såg matchen först efteråt och bara i stycken och tyckte att det var märkbart hur Pogba saknades. Seger, visst, men det blir inte lätt i returen borta i furstendömet.

Jag landade sent i går kväll i ett Stockholm med aprilväder och börjar nu även landa mentalt. Du vet, hur vi kan färdas mellan olika liv och världar. Ena kvällen intervjuer med Sirigu och Van der Wiel och sen skrivande utomhus på restaurant Les Pinces, i väntan på nattamat, med pulsen rusande mot deadline. Och sen samtal i natten med Mediaset-kollegor under Paris himmel med Eiffeltornet glittrande och lockande på andra sidan Seine.

Dagen därpå hem till plikter och vardag, match för äldsta dottern i morgon och bowling-barnkalas med maskeradtema för den lilla på söndag. Dessutom ska jag jobba, hela helgen, till sent söndag natt. Måndag morgon upp 03.30, för tidig flight mot Barcelona. Och på nytt landar man i det andra livet. Det som kan verka som det sexiga, coola, intressanta, glamorösa. Men kärleken, den största, den finns i det som väl skulle kallas ”det vanliga livet”. De där två små människorna som jag gjort och som är ständigt närvarande inom mig och som jag aldrig är riktigt hel utan.

Det sliter en itu att färdas mellan världar men det gör en också rikare som människa, känner jag. Jag skulle inte kunna leva på något annat vis. Just i de största uppoffringarna och avkallen växer du också som människa och därmed även som journalist och skribent.

Nu till mer prosaiska ting. Vi har pratat rätt lite Lazio här på bloggen hittills. Att du inte gör det har ju sina gulröda skäl men jag har lite dåligt samvete. Det fanns ju en tid när Formello var min hemmaplan och jag träffade Mancini, Favalli, Simone Inzaghi, Orsi och gänget så gott som varje vecka. Vilket lag Lazio hade de där åren med Svennis! Innan Cragnottis bluff synades och då scudetton äntligen hamnade i Casa Lazio den där majdagen 2000. Och sen vann Roma året efter… Ljuva år för huvudstadslagen, en skön kontrast mot nords ständiga dominans.

Nedved, Lopez, Couto, Simeone, Veron, Nesta, Crespo…För att bara nämna några i stjärnparaden.

Jag ska skriva mer Lazio snart. Nu måste jag dock bita tag i förhandsjobb inför Milano-derbyt. Hur gärna hade jag inte varit där… Särskilt som möbelmässan pågår just nu, med mycket intressant att titta på och party all night long. För tio år sen hade jag åkt gjort en Paris-Milano-Barcelona. Men den största kärleken har sitt pris och jag betalar det gärna. Därför sitter jag här i min soffa och vet att Milano ligger kvar.

Jag nöjer mig nu med att skicka dig några bilder och börjar med just en Lazio-bild. En ljusblå vän skickade det här fotot från projektet ”Lazio nelle scuole”. Skoleleverna och Olimpia, Lazio-örnen. Jag minns den vidskepliga hetsen kring Olimpia och om hon skulle flyga eller ej på ett derby för några år sen. Allvaret i nyhetsrapporteringen i vissa Rom-tidningar och radiostationer var på krigsrapporterings-nivå.

Mitt i allt detta skickar caro Simon Bank, romanista och ytterst seriös i sitt yrke, som du vet, ett sms till mig: ”Olimpia e’ una putana”. Olimpia är en hora. Det får mig fortfarande att le.

Buon weekend, cara du,

Jenny

PS. Nu finns jag på twitter. Du vet ju det. Men de läsare som vill följa mig, hittar mig alltså nu även där.

Putana? Io?

Ici, c’est Paris. Ett mycket varmt Paris.

Du har ju bott i Paris. Saknar du någonsin staden? Vad är dina minnen därifrån?

Parc des Princes, innan festen kom av sig…

Kristina, buon compleanno! Tanti auguri a te! Grattis på födelsedagen!

Jag vet att solen lyser på Rom och förstås extra mycket på dig, just i dag. Blir det något firande? Tårta? Profiterol? Det fick jag på min senaste födelsedag i Rom, för några år sen och en liten bit av den mumsiga chokladkule-desserten hade inte suttit fel just nu, till dagens tredje mugg kaffe.

I morgon åker jag till Paris men även förra veckan var späckad med jobb, så du måste förlåta att jag inte svarar dig förrän nu. Det var mycket med Zlatan, både artiklar och tyckande, kring hans framtid och runt domen mot honom. Sällan, men någon gång, kan jag bli trött, liksom tom på ord och framför allt på att hela tiden ha åsikter om allt och alla. Det är mitt jobb, fattas bara, jag beklagar mig inte. Men det vara några dagar här när jag kände att orden måste få komma tillbaka till mig. Säkert känner du också så ibland?

Dessutom hade jag min nyhetskolumn i lördags, den som du retweetade så generöst. Älskar att skriva dem och den här är snart redan delad/gillad/kommenterad 6000 gånger. Då känner man att man når ut, att det man gör betyder något. Och i helgen vällde flera hundra mejl in, det var också därför jag inte hann med dig, cara.

Här är kolumnen, för den som inte läst, under rubriken: ”Svenska folket har inget att skämmas för”. Ett svårt ämnen, men just därför desto angelägnare:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20609534.ab

Skämmas bör vi dock, Sverige, liksom USA, över att vi ännu inte haft en enda kvinnlig ledare på landets högsta post. Ingen kvinna som statsminister, ingen kvinnlig president. Nu går Hillary Clinton öppet ut och säger att hon vill bli USA:s president och utan att vara vare sig demokrat eller republikan så håller jag mina tummar så att de vitnar, för Hillary.

Jag minns förra omgången, när Barack Obama vann. Några kollegor och jag diskutade över fikat president-valet. Någon sa: ”Hon vinner nog, han är ju svart”. Jag sa: ”Självklart kommer han att vinna. Hon är ju kvinna”. En kvinnlig kollega, som jag respekterar mycket, höll med, hon till och med skrattade: ”Ja, hur kan ni tro något annat. Att vara kvinna är det sämsta du kan vara i den här världen när du ska spela maktspel”.

Så blev det. Och jag ser ju, och du med, varje dag i jobbet hur manliga företräden prioriteras, ofta på en helt undermedveten/omedveten nivå. Män väljer män. Män beundrar andra män. Allt sker så subtilt, men det manliga tolkningsföreträdet slår igenom överallt.

Bäst att snabbt tillägga att jag älskar män. Men inte mansväldet.

Va bene, till fotbollen då. I morgon bitti far jag till Paris och ett stormöte där PSG nu står utan inte bara Zlatan utan även, bland andra, David Luiz. Jag ska skriva förhandskrönika i morgon så jag ska inte orda mer om matchen här. Men jag längtar till Parc des Princes och skulle innerligt önska att de Paris-blå kunde överträffa sig själva, som mot Chelsea, och att få skriva ett annat slut än det väntade.

Annars då, alla rykten om Zlatan till Milan och överallt? Bara just rykten, enligt mina vänner bland rossoneri-folket. Tyvärr. Men allt kan hända, en stor sanning så här på måndagsmorgonen. Ser för övrigt att Boban varit hård mot Milan och Inzaghi i SKY-studion. Bara att vänta. Och Boban har ju rätt när han konstaterar att Milans spelare är ”scarsi”. Problemet ligger ju där, man har inte kvaliteten just nu.

Jag gör som du, ber till Madonnan, om nya pengar men en bibehållen italiensk själ, till calcion. Lite fler svenska spelare i serie A, av hög kaliber, vore inte heller fel. Men det är som bekant rejält armt just nu, på den unga fotbollsfronten.

Önskar dig en underbar dag, när jag kommer till Rom ska vi gå till Tartaruga-baren och skåla för dig och göra stan, natten lång! Och sen,  i sommar, fortsätter vi att fira dig, när jag kommer ner till Abruzzerna. Då ska vi dricka skumpa under stjärnorna vid poolen.

Skål för dig, Hillary och alla andra starka, vackra kvinnor!

Min sommar-oas. Räknar ner dagarna. Här ska vi skåla för oss och livet. Auguri bella!

Carissima Jenny,

Du anar inte hur kallt det är i Rom! Soligt, men med en isande nordanvind som känns mer svensk än italiensk. Jag tycker synd om alla nordbor som har kommit hit på semester i hopp om lite vårväder. Till påsk brukar det vara varmt. Men inte i år.

Juventus är nu i final i Coppa Italia och i kväll avgörs om det blir Lazio eller Napoli som får göra upp med la vecchia Signora. Hon har blivit skrämmande bra och självsäker. Allt är möjligt, med eller utan sådana grund(s)pelare som Pirlo och Tevez. Fiorentina vann den första matchen med 2-1 på Juventus Stadion och var enormt taggat. Men i viola föll ihop som ett korthus så fort matchen började och skådespelet slutade 3-0 till Juve. Ännu en gång såg de ut som ett lag som kom från ett annat lands liga. Otäckt men sant. Det finns dem som talar om tripleta, men Champions League är ju trots allt en helt annan historia.

I går skrev jag min krönika om hur sorgligt det vore, om både Inter och Milan slutar i asiatisk ägo. Moratti sålde ju redan för något år sedan till indonesiern Thohir, medan Berlusconi lär förhandla med en känd thailändsk affärsman, Mr Bee, och en kinesisk, Mr Lee. Det låter som en film, dålig om du frågar mig.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/

Nåväl, i morse skrev la Stampa att Moratti vill köpa tillbaka Inter. Moratti dementerar nu på eftermiddagen, men ingen rök utan eld. I love it! Det är som om han hade hört min klagosång. Jag tror nämligen att de flesta av de italienska klubbarna är så starkt förankrade lokalt, att ingenting fungerar när de gamla italienska ägarfamiljerna säljer. Milans supportrar föreslår Berlusconi att låta dem köpa små poster i klubben. Är du med, bella? Ska vi vara med och sala ihop till Milan?

Men Roma då? Där går det faktiskt hyfsat med den amerikanske ägaren, fondmiljardären James Pallotta. Men låt mig börja med att påpeka att en man med ett sådant efternamn har italienska rötter. Banden mellan Italien och USA är enormt starka, eftersom miljoner och åter miljoner italienare emigrerade till Amerika. En amerikansk ägare uppfattas med andra ord inte som lika främmande som en asiatisk. Sedan handlar det naturligtvis också om hur mycket en utländsk ägare vill ändra i klubbkulturen, den som på gott och ont ”gör” hela klubben.

Apropå det har jag valt att inte skriva om den stora grejen i Roma under helgen, några osmakliga banderoller där den döde Napolisupportern Ciro Espositos mamma anklagas för att vilja tjäna pengar på sonens död genom att uppträda i medierna och skriva en bok.

Här har en liten grupp ultràs roat sig på bekostnad av en ensam kvinna som förlorat sin son i ett rått överfall vid stadion inför en match. Alla som har ett hjärta i bröstet förstår vad en sådan förlust innebär. Att hon har valt att framträda för att fördöma våldet på arenorna och att öppet visa sin sorg, är hennes sak. Det måste man respektera.

Nu har hela Curva Sud blivit avstängd i en spelomgång, på grund av att fåtal banditers dåliga smak och bristande omdöme. Det blir klubben och de vanliga supportrarna som får betala notan. I Italien är de dåliga nyheterna så dominerande, att jag till slut inte orkar ta in sådant som bara är imbecillt och som i onödan förgiftar vanliga människors vardag. Det är orsaken till att jag hittills inte har skrivit en rad om detta, men jag kände att jag kanske borde förklara mig.

Nog om detta. Du ska ut på resa. Sköt om dig och njut av det galna men underbara jobb vi har. Kan inte låta bli att visa ett foto från i morse på en nunna som skyndar över piazzan framför presidentpalatset. Som från en annan tid, men sådant är Rom.

Stor kram till dig

Kristina

Kristina, cara du, varför går jag aldrig och lägger mig i tid?

Nu sitter jag här och läser italienska tidningar på nätet, med fullmånen och stjärnorna i vacker nattlig show utanför köksfönstret. Sida upp och sida ner, tidning efter tidning. Max Allegri och Vincenzo Montella inför cupmötet. Banderollerna på Olimpico mot mördade Ciros mamma, under Roma-Napoli. Francesco Lodi om Parmas desperata kris: ”Jag varken spelar eller får lön på två månader”.

Och så Milan då, jag fick en del inside-information förra veckan och jag känner som du; vemod inför en storhetstid som aldrig kommer tillbaka men också längtan till en ny. Vad man än tycker om Berlusconi (och jag har många invändningar) var han en del av Milans och den italienska fotbollens storhetstid. Jag vill också se en stark calcio igen med stort spel och stora stjärnor. Och för det behövs som bekant stora pengar. Tyvärr innebär det ju, som du skriver, att utförsäljningarna lär fortsätta.

Apropå stjärnparader och oljepengar så såg du kanske OM-PSG i går? Jag var på plats hösten 2012 och 20123 i Marseille när PSG gästade då, och det är möten med en helt annan glöd än de flesta andra i franska ligan. ”Upp i röven, PSG”, som en OM-supporter uttryckte det så vackert, inför våra tv-kameror. Många liknar Marseille vid Neapel och jag kan förstå varför men håller ändå inte med. Städerna har en hel del sociala och historiska faktorer som förenar och är på samma gång ruffiga och vackra hamnstäder men ändå, för mig, helt väsensskilda.

Nå, senast jag var där vann PSG och så även nu, med en stark vändning från 1-2 till 3-2. En arg Cavani blev utbytt och han lär inte bli kvar efter sommaren. Frågan är vad som händer med Zlatan, om han också drar. Vet inte om du hunnit med att läsa, men mellan lagande av påsklamm och målande av ägg, skrev jag en nyhetsartikel i lördags, om den gode Ibra och att han sökt immigrantvisum på den amerikanska ambassaden i Paris. Oh la la, liksom.

Vi skriver inte att han är på väg till en amerikansk klubb, vissa källor hävdar att han ska spela in film/reklam i USA i sommar. Hur som helst är det intressant och fick som väntat stort genomslag i såväl England som Italien och Frankrike med artiklar och inslag i allt från SKY Sports till Le Parisien till Gazzettan och Corriere della Sera.

Han berör den gode Zlatan, ännu ett tag till.

Påsken är slut, nu väntar jobb med damlandslaget, mer Zlatan, nyhetskolumn, SVT-soffan och sen två intensiva veckor med resor till Paris och Barcelona. Vad händer hos dig, vad gör du, har pilgrimerna åter lämnat Rom?

Du får en bild från påskbrasan i Vessigebro i lördags kväll. Uppåt landet eldar man ju blott på Valborg men inte här nere. Kanske är det påskens bästa stund för mig, att stå vid elden under den blånande vårhimlen och tänka med milt vemod på det som varit och känna förväntan och förhoppningar för det som ska bli. Elden, så ursprunglig och fundamental för mänskligheten.

Vårdkasar i natten, tysta men trängande meddelanden, från en flammande höjd till en annan.

Hoppas min hälsning når dig nu i nattlig timme, buona notte cara,

Jenny

Fire, walk with me…

Kära Jennifer,

ditt brev rörde mig. När man bor i Rom är det fullständigt omöjligt att bortse från påskens religiösa dimension. Vi hade påven precis runt knuten i går kväll, när Jesus ”stationer” på väg mot döden spelas upp som ett skådespel på Colosseum, med tusentals troende närvarande. Det är stillsamt, vacker och stämningsfullt och upprepas varje år på långfredagen. Flera gånger under ceremonin refererade texten till det enorma lidandet i stora delar av världen, till aktuella krig, konflikter och attentat. Det blev ett tillfälle att stanna upp och tänka efter. Jag kan varken se något ont eller löjligt i detta. Påve Franciskus är en otrolig man. I torsdags tvättade han fötterna på internerna på Roms fängelse Rebibbia. Tänk dig att lägga dig på knä och tvätta och kyssa någon annans fötter, i det här fallet människor som har begått allvarliga brott.

Det var nog en och annan romanista som bad till Gud både i går och i dag i förhoppningen att det skulle gå bra på Olympiastadion, bland spelare och tifosi. Kanske blev det inte den bästa match vi sett, men Roma vann och det var huvudsaken. Ett jättelikt polisuppbåd kontrollerade stadion före, under och efter. Rom är en av de farligaste italienska fotbollsstäderna tyvärr. Förra året sköts en napolitansk tifoso ihjäl här. Men enligt regeln att bara rötäggen märks och uppmärksammas, ser man inte de tiotusentals romanisti och napolitaner som går på match för att ha roligt och som kan ta det för vad det är, ett spel där man vinner ibland och förlorar ibland. Som livet är mest med andra ord.

I skrivande stund ser Milan ut att vinna mot Palermo med 1-0. Men den verkliga ödesmatchen utspelas i Milano. Berlusconi verkar nu fast besluten att sälja sin klubb, antingen till ett thailändskt eller till ett kinesiskt konsortium av affärsmän. Klubben värderas till något i storleksordningen 1,2 miljarder euro. Milan blir i så fall den andra italienska storklubben som får asiatiskt ägande. Globaliseringen förändrar allt. Nu är enormt starka marknadskrafter igång för att göra fotboll till en vinstmaskin i Asien. Klubbar som Milan och Inter har redan gott fotfäste och italienska tränare är högvilt. Detta är ett paradigmskifte. Jag känner ett sting av ledsnad, jag kan inte hjälpa det. Berlusconi gjorde Milan till en fantastisk klubb. Nu orkar han uppenbarligen inte fortsätta och det är konsekvenserna av hans ointresse vi ser i de uteblivna resultaten.

Jag längtar så till Serie A:s renässans. Jag vill att de stora stjärnorna ska stå på kö här igen och vilja spela i il bel paese och ingen annan stans. Jag vill att det italienska ska vara starkt och övertygande, en ny väg mot en mer kreativ och underhållande fotboll, men med de vackra fotbollstraditionerna bevarade. Måtte det inte bara bli en huggsexa för utländska intressen. Il calcio är verkligen en del av det här landets identitet. Den får inte bara säljas ut för att de gamla pamparna har förlorat intresset eller pengarna eller båda.

Det är påskafton och det regnar småspik. Jag målar några ägg till och tänker på dig.

Baci e abbracci

God morgon Kristina och Buona Pasqua! Glad Påsk!

Den stora dagen är ju i morgon i Italien, påskdagen, men hur firar du i dag på påskafton? Ser du rentav stormötet Roma-Napoli på plats på l’Olimpico? Det är ju klokt att ha matchen dagtid, med tanke på bråken med så tragisk utgång i fjol.

Jag fick lite kvällsbilder från Colosseum skickade till mig i går och jag sticker inte under stol med att jag längtar till den eviga staden, din hemstad.

Men samtidigt är livets mening om något att leva här och nu. För ett år sen hade jag precis flyttat, brutit upp från mitt liv, nystartat och var så in i märgen trött, både till kropp och själ. Nu är allt bättre, livet vänder, jag står upp, alla är friska och vi får fira påsk ihop och solen skiner på oss.

Vad mer kan man begära? I går kväll gick jag en kvällspromenad under fullmånen, min barndoms gator, upp och ner. Jag gick förbi ett av husen där det bor en granne som blev änkling i höstas. Frun dog i en hjärtinfarkt, han blev ensam, de hade inga barn. Jag såg hans nyplanterade vårblommor och ljuset över hans ensamma tv-soffa. Vi vet så lite vad som händer. Bylines och stress och hets med kollegor eller synpunkter från läsare, sådant som jag fann så viktigt förr, det berör mig nästan inte alls längre.

Det är en befrielse, tycker du inte? Jag vill alltid göra ett bra jobb, det bästa, men det stannar där. Tycker någon sen inte om mig eller mitt jobb så kan jag inte lägga tid och energi på det. Jag vill rikta all kraft och fokus mot de jag älskar och bryr mig om. Så nu blir det jobb med en viktig nyhetsartikel en stund här, men  sen ska jag sätta mig i solen med barnen runt omkring och skåla lite för våren.

Vet du, för två år sen, just på långfredags kväll, var jag också i barndomshemmet. Pappa och jag hade sett ”Bibeln”, tv-serien som gick då, en maffig och rätt blodig (förstås) historia. Även om man inte är troende är ju bibeln riktigt bra läsning/tv och också så fundamental för oss i väst, eller hur? Så mycket av vår historia, traditioner och talesätt och begrepp härstammar från den.

Oavsett vad man än tror är ju också berättelsen om Jesus på korset mänskligheten i all dess ynklighet och rädsla i ett nötskal. Och sen, det gudomliga förlåtandet, också det så grundläggande.

I alla fall, pappa gick sen ut för att köra in bilen i garaget och då ropade han på mig ”kom ut, Jennifer, skynda dig”. Jag gick ut på yttertrappen och vi blev stående. Hela himlen var upplyst av ett enormt kors. Det var två flygplan, strecken efter dem, som korsade varandra och med fullmånen som lyste blev effekten slående.

Det fanns alltså en  fullt vetenskaplig förklaring. Men ingen av oss hade sett något liknande, det var långfredagens kväll och vi hade precis sett tv-serien där Jesus förråddes och korsfästes. Där och då, under det lysande korset, fick jag ett ögonblick gåshud och eftertanke. Vi stod tysta och tänkte i natten.

Man måste inte tro och religionen står ju tyvärr för mycket av allt ont i världen. Men samtidigt är det tomma tider, när den enda guden är Mammon och våra dagars kyrkor stavas shopping-gallerior. Och när allt i påsk tycks handla om fulla godisägg och groggar framför tv:n.

Jag säger inte att man måste ha svaren i form av en gud och en religion. Och framför allt inte att vilja pracka på någon annan sin tro. Men jag är säker på att vi mår bättre av att våga ställa frågorna och ibland tänka de större tankarna, bortom det dukade bordets och tv-skärmens horisont.

Glad påsk igen, käraste du, snart ses vi,

Jennifer

This is where I come from.

Kristina, carissima, bella du,

ditt  senaste inlägg är huvudet på spiken, kring Gli Azzuri och matchen i Sofia.

Din hälsning och dina bilder ger mig också ännu mer längtan till Rom…Att gå längs Tibern och ta dagen som den kommer…Att slinka in en liten kyrka på ett hörn och bara få en stund av stillhet. Att träffa dig på Tartaruga-baren och dricka aperitivo och prata om allt och inget. Så synd att de renoverat! Men torget, piazzan, finns ju kvar. Där vi ändå gillar bäst att  sitta, och se på sköldpaddsstatyerna vid fontänen och känna Roms doft och smak blanda sig med bubblet i glasen.

Bubbel blev det också i går kväll för mig. Bästa champagnen i bästa baren med bästa fotbollsfolket. ECA, European Club Association, har hållit toppmöte i Stockholm i dessa dagar. Rummenigge och de andra höjdarna från storklubbarna var alla på plats och jag slank in på Grand Hotel en stund för att träffa lite kontakter och knyta nya bekantskaper.

Vår gemensamme bekant Andrea McLeod och jag hann ta ett glas Pol Roger i Cadierbaren, med ett bedövande vackert Stockholm utanför panoramafönstren. Andrea Agnelli var där från Juventus också och folk från de flesta andra italienska och europeiska storklubbarna. The place to be i  går kväll, kort sagt.

Sen skyndade fotbollspamparna vidare för båtfärd till Vasamuséet där de skulle dinera. Jag gick genom Kungsträdgården, i skymningsljuset och under mjuka regnskyar, bort till Stureplan och Taverna Brillo för italiensk middag med ännu en finfin fotbollsbekant, vår kollega Petra Thorén.

Vårt samtal kom att handla mycket om  debatten inför matchen i kväll, Sverige-Iran. Jag blev intervjuad  av TT om kvinnornas situation i Iran, en intervju som gick i de flesta landsortstidningar som det heter, här HD:

https://www.facebook.com/jennifer.wegerup/posts/10152782847134087?notif_t=like

Jag försöker respektera alla religioner och åsikter. Men jag hycklar inte med att jag inte hyser någon tolerans för intolerans. För mig är det självklart att i en modern värld kan religion och kultur inte få användas som ursäkt för förtryck. Vi skulle aldrig acceptera att ”den store Guden XX” sagt att svarta inte får på fotbollsmatch.  Eller att svarta inte får jobba, skilja sig, ha egna bankkonton, gå på restaurang själva, köra bil eller klä sig som de vill.

Vi ska inte heller acceptera könsapartheid. Jag skrev om det och världens hyckleri inför oljenationen Saudiarabien, för drygt ett år sen, i en nyhetskolumn som fick stor uppmärksamhet och som känns aktuell igen, efter den senaste tidens debatt kring just Saudiarabien och mänskliga rättigheter. Samt inför kvällens match mot Iran:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article17993016.ab

Jag satt en gång för många år sen i en tv-debatt med Mattias Göransson, på Offside, i just Debatt i SVT.  Jag frågade honom om han tyckt att det vore acceptabelt att svarta inte släpptes in på en fotbollsarena. Det tyckte han inte. Men han ville inte svara på vad skillnaden var, med kvinnor.

En intressant aspekt av den debatten var reaktionerna jag fick efteråt, från vissa svenska män som inte tyckte att man skulle ”blanda ihop sport och politik”. Som om inte allt vore politik här i världen…Men, i alla fall, jag var höggravid under tv-debatten, skulle föda några dagar senare. Med andra ord väldigt stor och dessutom uppsvullen som man är de sista veckorna, när man samlar på sig mer och mer vätska i kroppen, du vet.

I diverse mejl fick jag veta att om man ser ut så, som kvinna, ska man inte visa sig, än mindre våga ha åsikter, i tv. Feta mäktiga män får ber ut sig till höger och vänster men ska vi kvinnor ta plats och tycka obekväma saker ska vi åtminstone ha vett att vara snygga och behagliga. Så inte är vi jämställda här heller, fullt ut, om nu någon trodde det.

Med allt detta sagt så tycker jag att det är rätt att Sverige spelar mot Iran. Jag stör mig på att idrotten, inte minst fotbollen, ofta utkrävs ett politiskt ansvar som inte näringslivet krävs på. Se nu senast, i Saudi-affären, hur våra viktigaste affärslivstoppar rasade mot att svenska företag skulle förlora pengar. Gud vet vad som sagts mellan slutna väggar för att blidka saudierna…

Att ställa in en match däremot, det kan tyckas så lätt. Men fotbollen har inte mer ansvar än näringslivet och politikerna, tvärtom. Så visst ska matchen mot Iran spelas. Men med debatt, öppenhet och gärna spelare och ledare som vågar tycka att det är bedrövligt när kvinnor behandlas som andra klassens medborgare.

För övrigt en genial förstasida på Sportbladet i dag:

Däremot synd att i vår intervju med Irans Andranik Teymourian, att han inte pressas alls om kvinnornas situation.

Med detta önskar jag dig en fin kväll, carissima, buona serata,

Jen

PS. Du får några bilder från gårdagskvällen. Kram

Skål med Andrea McLeod bland fotbollsfolket på Grand Hotel.

Så här ska en bra damtoalett se ut, eller hur?

Bella Stoccolma sotto la pioggia.

Kram från mig och Petra till dig. När du kommer till stan ska vi ta en sväng till Taverna Brillo, väldigt urban chic, men på ett bra sätt. Baci.

Jenny,

söndag är en dag jag aldrig har kunnat förhålla mig till. Fredagar är underbara och på lördagar har jag mina sköna rutiner, marknaden, simningen, aperitivo på kvällen med goda vänner. Men på söndagar behöver jag en god lunch och lite fotboll för att stävja mina demoner.

I dag blev målet Ristorante Vecchia Roma i närheten av ghettot, inte så långt från vårt kära Bartaruga (som tyvärr är en helt nyrenoverat och därmed har förlorat en del av sin lite solkiga charm). Nåväl, på Vecchia Roma är kyparna gamla och plattfotade, maten var inte riktigt så bra som jag mindes men vinet utmärkt och Piazza Campitelli inte heller att leka med. Sedan gick vi ner mot Via Arenula där det ligger en Roma Store, men jag gick inte in. Jag saknade energin, det måste ha varit den där timmen de tog ifrån oss i natt. Varje år när det blir sommartid, känner jag mig på något sätt bestulen.

I går kväll tittade vi lite halvslött på Bulgarien-Italien. Det började finfint med bulgarernas självmål och jag tänkte att kanske, den här gången, skulle gli azzurri klara av det lätt som en plätt. Så blev det nu inte.

Förmildrande omständigheter:

1)        Det spöregnade. Conte fick dra ner en keps över ”katten”, för att den inte skulle åka på sned. (Jag lutar också mot transplantation. det är populärt på dessa breddgrader. Tänk på Berlusconis lilla hjälm!)

2)        Bulgarien är alltid svårt för Italien.

3)        De gamla godingarna saknades, Pirlo, Buffon, De Rossi (men en dag måste ju landslaget klara sig utan dem. Totti var egentligen rätt smart när han lämnade gli azzurri efter 2006. Man ska gå hem när festen är roligast).

För att göra en lång historia kort, var den enda riktigt goda överraskningen Sampdorias Eder som fick ta Zazas plats i anfallet, kom in, såg sig omkring och gjorde 2-2-målet, när det var sex minuter kvar i andra halvlek.

Här skulle ett bättre ”azzurri” ha kunnat vinna matchen, med 4 minuters förlängning till på köpet. Låt mig säga att det inte var viljan som saknades. Snarare organisationen, erfarenheten och nerverna. Italienarna liknade mest av allt ett gäng yra höns. När Gabbiadini får bollen är han alldeles ensam framför målet. Det ser ut som ett gjutet ögonblick att läxa upp bulgarerna. Men han drabbas av knäsvaghet och skjuter utanför, inte så mycket, men nära skjuter ingen hare.

Under kepsens våta skärm gnisslar Conte tänder och när han intervjuas efter matchen har han den där grumliga blicken. Jag aldrig har förstått om det är ett tecken på att han är permanent eller bara tillfälligt förbannad.

Nu vinglar vi vidare mot EM på sedvanligt maner, på andra plats i gruppen efter Kroatien.

Stor kram till dig från Rom, där det fortfarande är lite is i vinden, trots att det nästan är april. Fotot ser ut att vara taget mitt i vintern, men så där såg det faktiskt ut här i går eftermiddag. Högt vatten i Tibern och platanerna är ännu inte utslagna.

Cara mia,

det är som du skriver, få av oss är vackra i badmössa. Eller i badkläder för den delen. Men desto vackrare är det att få sig ett gott skratt, som jag fick när jag läste ditt inlägg.

En befriande kontrast till alla smickrande selfies. Eller självisar, som man ska säga nu, på svenska.

Dina badmössor fick mig att tänka på släktingen duschmössa. Minns du dem? Finns ännu på vissa hotell fast det är något jag aldrig använder. Men i barndomen hade vi ofta duschmössa, även efter skolgymnastiken. Jag var väldigt avundsjuk på en klasskamrat som hade en duschmössa som var som en astronaut-hjälm med lucka att titta ut i. Orange, i bästa 70-talsanda.

Själv är jag en syn för gudar när jag är ute och springer, den enda träningsform jag hinner med för egen del. Jag hade gärna spelat lite boll med något käringalag, som man säger hemma i Halland, men det finns inte riktigt tid för det, tyvärr. Så jag harvar runt på skogsslingan och andra vägar här runtomkring, i någon av mina gamla overaller från diverse fotbollslag jag spelat i. Allt krönt med en urtvättad, krympt Sportbladetmössa på huvudet.

Om vi ska stanna vid huvudbonader och hår och lite snyggt si så där förena detta med gli azzurri och Antonio Conte så kommer jag fullständigt osökt in på diskussionen om Contes frisyr. Hårtransplantation eller peruk eller tupé? Att något gjort genom åren är solklart för den som tittar på gamla bilder och ser att Conte har mer hår nu än förr. En något ovanlig utvecklingskurva för åldrande män, som bekant.

Ja, du lär ha sett själv och sett skämten om Contes frisyr, ofta liknad vid en kattpäls. Enligt mina italienska kollegor är det hårtransplantationer, flera stycken, som gett Italiens förbundskapten hans rejäla kalufs åter. Det är förstås ett tacksamt ämne att skämta om men jag kan inte se vad problemet är. Jag kan verkligen förstå om en karl lider av att bli tunnhårig. Om han då har pengarna och kontakterna för att få tillbaka håret, och det är vad han vill, varför inte?

Conte är ju en rätt snygg man för övrigt, med den där isblå blicken. Men hans långsamma sätt att prata sätter mig, som är rätt dålig på det där med tålamod, på prov i intervjuer med honom. Som senaste gången, i Turin, då han fortfarande bossade över Juventus.

Hur som helst hyser jag stor respekt för Mister Contes ledarstil. Han är lite som gamla tiders kungar och härförare: han kräver allt av sina män men kommer själv att rida i första led, ut i striden, beredd att ta kulor och pilar. Som den bästa typen av chefer: begåvad, passionerad och en sådan som aldrig tar åt sig äran men alltid tar på sig skulden. Som kanske skäller på dig någon gång bakom stängd dörr, men utåt alltid försvarar dig. De är få, den typen av ledare. Men de finns och de är man beredd att följa, överallt.

Apropå stora män, även om han i mycket är en yngling, och dessutom liten till växten, Marco Verratti…Vilken spelare Italien har där. Såg du honom mot Chelsea? Han spelar med hög riskfaktor, visst, jag har sagt det förr. Men vilken gudabenådad fotbollsspelare. Jag tror också att han kan fylla ut Pirlos skor mycket väl med tiden. På sitt eget vis.

Buona notte cara, du får ett bildfång som godnattsaga

Vad är hemligheten, Antonio?

Man får inte roligare än man gör sig. En av alla Conte-bilder på nätet.

”Antonio, ge mig tillbaka katten”.

Senaste intervjun med en tränare jag hyser stor respekt för. Men ser gänget på gli azzurris pressavdelning mitt bildkollage ovan lär det kanske dröja innan jag får en ny one-on-one med caro Conte.

Carissima,

jag tycker det är så coolt att du är fotbollstränare! Efter alla år som icke helt normal sportjournalist, känner jag mig fortfarande lite obekväm i idrottsvärlden. Jag har aldrig själv sysslat med någon sport annat än som ren motion. Och då är det bäst att det handlar om att gå eller simma, för där slutar mina talanger.

Jag kommer just från simningen förresten. Eftersom det är ganska tråkigt att simma längder fram och tillbaka, studerar jag de andra och samspelet i vattnet medan jag makligt glider fram i vattnet. Simhallen är som en minivärld befolkad av en brokig samling män och kvinnor vars enda gemensamma nämnare är badmössan. Just det. Det är strängt förbjudet att ens närma sig en italiensk simhall utan badmössa.

(Det där är inte jag, varken hon i rosa badmössa eller hon i svart eller hon som viftar med armen längst ner i bild)

Så guppar vi alltså fram och tillbaka, fram och tillbaka, var och en med sin typiska stil. När alla är halvnakna och ser dödumma ut i sina badmässor uppstår en sorts solidaritet och ja, demokrati. Ingen vet vad den andre sysslar med utanför simhallens mikrokosmos. Det går inte att vara snygg i badmössa så alla är ganska medelfula och med få undantag lite småtjocka. Trots mitt idoga simmande, sitter min kulmage som järnet och så är det för de flesta.

Det som kan vara svårt är dock att samsas om en bana. Det är här social kompetens kommer in i bilden. Det går alldeles utmärkt att vara tre-fyra i en bana om simmarna i fråga kan anpassa sig till varandra. Men om en måste visa sig på styva linan, nästa måste tävla med den på styva linan, den tredje är ohyggligt långsam men inte låter de andra komma förbi och den fjärde ligger mitt i banan och plaskar, då blir simturen till ett litet helvete.

Jag trodde länge att det bästa sättet att få ha sin bana i fred var att komma frustande som ett ånglok, vilt stänkande, gärna fjärilsimmande (vilket jag absolut inte kan) och med en uppsyn som en som tränar för Olympiaden. Fel. Gör man så, uppmanar man bara till sällskap med likadana utmanare, som måste visa att de är bättre och snabbare. Nej, det absolut säkraste sättet att få vara ifred är att framstå som fullständigt förvirrad och ytterst långsam. När jag ser att någon närmar sig, lägger jag mig därför mitt i banan och simmar ryggsim som jag fick lära mig på Simhallsbadet i Malmö: upp- och nervänt bröstsim. Jag lägger till ett litet extra benfladder för att det ska se ännu märkligare ut. Ingen, absolut ingen, väljer min bana.

Så kan jag alltså simma vidare i ensamt majestät. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade. Sedan mår jag fruktansvärt bra hela dagen i mitt endorfinrus. Men det låter faktiskt roligare att spela fotboll, fast det tycker inte Mikael Nilsson. Det var rätt skönt att han erkände det där med hur tråkigt det kan bli att vara fotbollsspelare. Jag funderar på det då och då. Väldigt monotont.

På Coverciano förbereder sig gli azzurri för lördagens match mot Bulgarien i Sofia. Din kompis Verratti från Psg har fått ansvaret att axla Pirlos regissörsroll på mittfältet. Verratti säger att Conte är den bästa tränare han haft när det gäller taktik. ”Mitt landslag är en klubb där det är förbjudet att improvisera”, säger Conte och skickar fram Sassuolos Zaza och Dortmunds Immobile i anfallet. Det låter ganska lovande med Conte som landslagstränare. Han är elak och stenhård och det är uppenbarligen vad som behövs. Det skulle vara härligt att se Italien vinna lätt och övertygande utan det gamla vanliga psykodramat när de vinner i sista minuten efter att ha sett ut som elva irrande spöken i 90 minuter. Men risken är stor för oroligheter. Bulgariens lilla chans att gå vidare till EM är att slå Italien och Sofias huliganer är ökända. Italienska tidningar skriver att 1 500 poliser är mobiliserade!

Nu till helt andra ämnen. Min tillvaro som frilans är lite splittrande, men jag simmar lugnt vidare.

Baci e abbracci