Kära Kristina,

från en otäck nyhet till en annan.

Jag blir så oerhört illa berörd av rapporterna från flygolyckan i de franska alperna. Efter att jag bevakade Linate-olyckan i Milano har jag blivit mer och mer nervig när det gäller flygandet. Jag vet att det är ett säkert färdmedel jämfört med inte minst bilen. Men det är den här känslan av hjälplöshet och instängdhet. Och meningslöshet, om jag skulle dö på väg till eller i från en match…Inte ens en cancerkonferens eller något annat som kan frälsa världen. Det kanske kan kvitta när man är död, men likväl. Jag får de här tvångstankarna, framför allt vid start.

Samtidigt, vad ska man göra? I vårt jobb måste vi flyga och jag har också kärleken i Rom och många av mina bästa vänner i Italien, inte minst. Hur känner du? Är du rädd eller somnar du bums, som vissa lyckligt lottade? Man flyger ju också så ofta ensam också, inte ens en hand att hålla hårt när man vid take off lägger sitt liv i pilotens händer.

Nog om detta, men i går kväll när jag hem från att ha jobbat och sedan tränat 18 nioåriga flickor i fotboll, samtidigt som lillasyster hängde med vid sidlinjen, och hela hemmet var ett nedslag av väskor, träningskläder, disk och kaos, då kände jag mig trött intill genomskinlighet. Men vi var där, tillsammans, alla mådde bra, mitt i röran. Och jag kände djup tacksamhet och lika stort medlidande med dem som väntade förgäves på flygplatserna i går.

Det är detta som är så omvälvande med att ha barn. Extremt mycket vardag men mitt i den hela tiden  de här stora känslorna som ändrar allt. Jag trodde att det skulle avta med tiden, men det är tvärtom, det blir bara starkare. Ja, du vet.

Om vi ska landa med fötterna på jorden, det vill säga Europas fotbollsplaner, så antar jag att du också har det lite lugnare nu under landslagssamlingarna? Eller är du på plats i Sofia och jagar gli Azzurri? Jag ska bli intervjuad av France Football i dag samt ha lite koll på blågult åt Gazzettan men annars är det mest fortsatta rykten kring Zlatan och hans framtid.

Det är svårt det här med Silly Season. Så mycket är rena lögner och spekulationer, men inte allt. Att kunna hantera det seriöst men också ibland bara med glimten i ögat. Under alla år som nyhetsreporter, inte minst när jag jobbade natt, lärde jag mig mycket om att värdera nyheter. Att ta emot tipssamtal under tidspress och försöka avgöra om tipsaren verkligen har ett scoop åt dig eller sitter och blåljuger, för nöjes skull. Det är svårt och ibland gör man en felbedömning, förstås. Men jag har börjat bli rätt bra på att förhöra tipsare, har mina små knep. Mycket handlar självfallet också bara om människokännedom.

Varför folk tipsar oss är överhuvudtaget intressant. Ibland ringer någon  in och tror att hen ska få stora tipspengar, den typen av pengar som finns i brittisk ”kiss and tell-”journalistik, men aldrig här. Men för det mesta vill ju folk bara berätta, eller hur? Se sina ord i tryck, föra storyn vidare. Människans vilja att kommunicera är en av våra främsta drivkrafter.

Se bara på vad som är våra stora uppfinningar de senaste årtiondena: mobiltelefonen, internet och alla sociala medier. Inte robotar och rymdskepp som man förutspådde då jag var liten.

Även hederligt gammeldags skrivande som vi ägnar oss här, om än i en modern plattform, fungerar ju fortfarande fint, vero? Så jag väntar ivrigt på ditt svar.

I nästa inlägg ska jag prata mer om gli azzurri och caro Conte.

Baci, bella, berätta för mig om regnet i Rom,

Jen

Tränarrollen har sina fördelar. Visst är det härligt nära alla dansar efter min pipa…

Tröjan? Gåva från Candido Cannavo’, Gazzetta dello Sports legendariske chefredaktör, som du säkert minns. Sex år har gått sen han dog, men jag saknar honom ännu, denne fantastiske lille, store man och tidningsmakare.

Jennifer,

i går hamnade jag mitt uppe i storyn om svenskan som blev sexslav hos en man i Milano som lurade i henne att han skulle hjälpa henne i den italienska modevärlden. Mannen var känd av polisen. Han hade våldtagit och misshandlat en ung kvinna från Vitryssland 2008 och dömts till flera års fängelse. I huset där han bodde visste många att han var sexförbrytare.

Men det skulle ta ett halvår innan någon ringde till polisen efter att de hade hört rop på hjälp från lägenheten. Var det verkligen första gången hon skrek?

Alltihop är förfärligt. Att drömmar grusas på ett så obarmhärtigt sätt. Att en person man litat på förvandlas till ett monster. Att människor kanske vet och anar, men inte vill eller vågar ingripa. Att våldet mot kvinnor ständigt ökar.

Det är svårt att komma vidare från ett så allvarligt och tragiskt ämne. Jag sätter punkt och lämnar plats för eftertanke.

Fest på Olympiastadion, fest invid Colosseum…

Jag är glad att livets kulörta lyktor lyste över dig  helgen bella, det är du värd.

Det är något visst med fotbollen i städer som Rom, där kärleken till klubben kommer med modersmjölken och de vackraste matcherna och triumferna berättas som godnattsagor vid sängkanten. Jag har ett litet favorithak i Trastevere, där ägaren bär Roma-vargen som amulett närmast hjärtat. Det är lite vackert på något sätt. Fotboll är bara fotboll. Men vi människor behöver våra ställen att fly till, om det så är en musikscen, en teater eller en fotbollsarena. Allt det där bortom livets nödtorft.

Hjärtat ska gro av drömmar, som Bo Bergman skriver i en av de vackraste dikter jag vet. Annars är hjärtat armt.

Dagar som denna, här hemma i Stockholm kan vi behöva våra drömmar, det är grått och rått och så mycket vardag som det kan bli.

Jag läser om Moggi och Giraudo och de senaste turerna kring Never Ending Story-Calciopoli. Skandalen exploderade ju 2006 som du vet, mitt under min mammaledighet, och jag har fina foton där hemma där jag sitter vid datorn med min förstfödda i famnen och ammar och skriver samtidigt. Det kan väl kallas simultankapacitet? Kvinnors obetvingliga inneboende styrka och förmåga att förena skilda världar.

Andra svarta rubriker, värre sådana än calciopoli, är nyheten om den unga svenska som hållits fånge i en lägenhet i Milano i ett halvår och våldtagits och plågats. Ditlockad med modelldrömmar. Jag blir extra illa berörd av nyheten för att den väcker så onda minnen. År 2000 var jag i Litauen, med fotograf Robban Andersson, och gjorde den sorgliga storyn om verklighetens Lilja 4-ever, flickan vars öde filmen sen baserades på. Dangoule Rasalaite, 16 år när hon kom till Sverige. Hon hölls som sexslav i en lägenhet och när hon lyckades fly tog hon sitt liv på en motorvägsbro i Malmö. Så skändad in i själen att hon inte ville leva längre.

Också hon lockad till Sverige med falska löften. Jag skrev om hennes, och så många unga kvinnors öden här, i en krönika, om hur idrotten ofta är en väg ut för pojkarna men alldeles för sällan för flickorna; ”Flickors drömmar glöms bort så lätt”:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16406511.ab

Ja du, Kristina, ibland slocknar de kulörta lyktorna och man ser in i hjärtan så svarta att man aldrig glömmer det. Då är det svårt att drömma, om fotboll eller något annat, och hjärtat är just armt.

Och det enda vapen vi har, men det är inte så lite, i kampen för en mer jämställd värld, där kvinnor inte är handelsvaror, det är våra pennor, våra ord. Må de aldrig tystna.

Sova med fienden. Apropå ordets makt. Tyvärr är de här örngotten bara fejk, de finns inte på IKEA.

Men bilderna har spridits över världen. Bara det räcker långt, tanken de väcker. To Russia with love.

Cara Jenny,

söndagen har släpat sig fram, regntung och kall och i depressionens tecken. Jag avskyr söndag eftersom den bara är ett bevis på att lördag är för kort. I går var det fest i en lägenhet med utsikt över Colosseum i värsta Dolce Vita-stil. Har du sett La Grande Bellezza? Den filmen spelades faktiskt in i huset vi var i. Så här såg det ut på balkongen i går kväll:

Så kom den då äntligen, segern som vi alla längtat efter. Roma kravlade sig upp ur träsket, bjöd på ett helt ok skådespel och slog Cesena borta med 1-0, tack vare Daniele De Rossi. Det gläder mig att det var han som fick avgöra. Han har verkat så otroligt spänd och har varit så kritiserad. Garcia vandrade ut med händerna i fickorna och ett litet snett smil. Lättad antar jag, för han hänger rätt löst. I dagens Corriere della Sera driver en krönikör med hans kärlekshistoria med Francesca Brienza i Roma TV och insinuerar att det är henne problemen beror på. Det är skrivet med ironi men ändå lite för dumt för att passera.

Lazio vann också och ett tag såg det ut som om de skulle gå om Gladiatorerna i tabellen, vilket är Romas nya, stora och berättigade mardröm. Lazio är i toppform och den som har Felipe Anderson och Candreva har all anledning att se ljust på tillvaron. Det skulle vara intressant att se hur spelarna har lyckats hålla sig i så god fysiskt form. Där har Roma definitivt något att lära. Men nu pustar vi alltså ut, trots att ledningen i denna stund är ett (1) poäng. Det är fantastiskt vad en (1) seger kan göra.

Bortsett från fotbollen väntar vi hör och häpna på våren. Inga paraplydrinkar här inte. Ska man sitta på en takterrass får det bli med mössa och yllekappa. Lite tråkigt för de 100 000 som sprang Rom-maran i dag i regnet. Hela poängen är ju det vackra vädret och skönheten för den som springer förbi Colosseum, Cirkus Maximus och alla de andra sevärdheterna. Det såg rätt träligt ut.

Nu är min kära Adriano Bacconi på TV, du vet den snälla nörden med jätteglasögonen.

Han är i färd med att analysera Lazio-Verona med sin pekpinne. Ofta fattar inte ens tränarna han intervjuar vad han talar om, det är rätt charmigt.

Vad kan jag mer berätta? Juventus vann förstås, med 1-0 förstås, mot Genova. Il Mancio darrar lite på sin piedestal eftersom ingenting går som det borde i Inter, trots hans megakontrakt. Inzaghi däremot tog tillfället i akt på Sardinien i går och utnyttjade Zemans legendariska ovilja till försvar. 3-1 blev det mot Cagliari, med tre franska mål, två av Menéz och ett av Mexès.

Må väl och sov gott

Kristina

Kristina, cara, här har inte bara solen återvänt utan även vintern.

Utanför mitt fönster ligger vårblommorna nerbäddade under ett vitt täcke och man kan hålla sig för skratt. Nåväl, det lär smälta, jag tar en mugg kaffe till och en bit sockerkaka, bakad ihop med barnen, i ny knallrosa form, det är de kakorna som smakar allra bäst.

I övrigt blev det paraplydrinkar i hawaii-stil senare på kvällen i går ute på stan, lite i trots mot vädrets makter och snön som just då yrde ner i en nätt liten mars-storm.

Frågan är hur länge det fortsätter att storma i Roma? Delar din roliga analys, allt det gör, i giallorossi, det gör de med besked. Men det är ju lite så Rom är som stad och även stora delar av Italien, i alla fall söder om Florens och mer ju längre söderut man kommer. Allt eller inget, på gott och ont.

De nordliga klubbarna, Milan, Inter och Juventus, är svalare, mer proffsiga och oftare effektiva. Men inte alltid lika charmiga. Fast frågan är ju vad som är charmigast i längden…Antar att Juve-bossarna inte har svårt att svara på den frågan med de putsar pokalerna i prisskåpet hos Italiens mesta mästare.

Visst hade Juve tur med lotten i går, Monaco är på förhand det lättaste laget även om till och med Tevez lär få slita mot deras starka defensiv. Log åt din liknelse om stocken…Minns du Paolo Forcolin, en mustaschprydd liten man på Gazzettan? Pensionär sen många år.

Han gav alla spelare han skrev om smeknamn. Forcolin jobbade på Gazzettans Juve-redaktion i Turin och jag satt med honom på den match då Zlatan nyss kommit till Juventus och Forcolin sa ”jag ska kalla honom Flamingon, för han har så litet huvud och långa ben”. Så blev det, men det var inget namn som slog igenom. Jag tyckte alltid att det där var lite töntigt, men Forcolin roade sig bäst han kunde medan han räknade ner till den dag han fick sluta jobba. Han hade ritat streck med antalet dagar till pension, som han strök över. Som en fånge i gamla filmer, på fängelseväggen, du vet…

PSG hade i motsats till Juve ingen tur direkt, som du väl sett. Jag var på plats i vår live-studio i går, Sportbladets, och  sände tv under CL-lottningen och jag sa på förhand att mardrömslottningen var Barcelona. Tillbaka i god gammal världstoppform är de och dessutom….så trist på något vis. Ska PSG ändå åka ur vore det mer mer spännande mot Bayern eller Real Madrid, något nytt. Jag är inte konspiratorisk men Zlatan har åkt på att möta Barcelona minst fem gånger i CL om jag inte missminner mig,  med Milan och med PSG, sen han lämnade Spanien. Nåväl, PSG kan slå alla lag, om de spelar som mot Chelsea, men det kommer att bli svårt, svårt, svårt.

Jag tackar varmt för glasstipset även om det en snöig dag som denna känns avlägset att strosa gatan fram med en glass i handen, i klänning och med milda vindar runt benen, Roms sol i ansiktet och dagen som en öppen famn att förlora sig i. Längtar.

Hörs snart, baci bella,

Jen

Glad min i studion i går. Trots allt.

Mer paraplydrinkar åt folket. Och mindre snö.

Carissima du,

jag älskar att läsa om hur du beskriver Roma-krisen, med så mycket själ och hjärta och inside-info. Och vilken underbar ”Sista måltiden”-bild på Totti och hans kanske inte så lydiga lärjungar…

Ser nu på morgonen att tränare Garcia säger ”Jag är beredd att gå”. Jag tycker det vore synd, problemen för Roma är andra och större, som du skriver. Men säkert är att de måste upp på fötter snabbt nu, om inte CL-tåget för nästa säsong ska gå.

Champions League ja…Såg Dortmund-Juventus i går kväll och skrev sen om matchen, som ju var ett enda långt segertåg för Juve. 3-0 och vilken triumf även för Max Allegri som besegrade demontränare Klopp. Juve-vd Beppe Marotta hyllade också Allegri efteråt: ”Han var ifrågasatt men har visat alla vad han kan…”.

I morgon lottas kvartsfinalerna, jag kommer att vara i Aftonbladets tv-studio där vi ska sända direkt och jag erkänner att jag håller mina tummar lite extra för en bra lottning för PSG. Vad nu det innebär.

Mino Raiola är ute och snackar igen, denna gång med l’Equipe. Zlatans agent är ju en skön juvel. Just denna gång är han dock rätt lågmäld, för att vara han. Raiola konstaterar att ”Zlatan är inte politiskt korrekt”. Inga breaking news, direkt. Och sen säger han att den svenske stjärnan kan komma att röra på sig redan i sommar men att PSG inte vill sälja honom. Det är dock inte så sant längre. PSG börjar titta sig omkring, det har man gjort ett tag nu. Zlatan är inte vad han var för klubben när han kom för tre år sen. De måste tänka framåt, Zlatan fyller 34 i år, är dyr i drift och svår att hålla i schack.

Samtidigt är det värt att påminna om att Ibra i alla fall under sina två första säsonger var allt för PSG. Han bar klubben på sina axlar och ledde dem till två raka ligasegrar och han förde in stjärnstatus på en helt ny nivå. Men nu vt jag att både han och PSG börjar se framåt, det är naturligt.

Så långt med fotbollen. I övrigt är det onda rubriker att vakna upp till, trots flödande sol även denna, dag, utanför mina vintersmutsiga fönster. Flera ihjälskjutna på restaurang i Göteborg och i Tunisien ett nytt terrordåd. Ser att det är minst två italienska offer, som var där på utflykt från ett kryssningsfartyg, eller hur? Och att pianisten som var på Costa Concordia var med här också. Olycksdrabbad men ändå lyckosam, då han klarat sig båda gångerna.

Jag läser också om den nya korruptionsskandalen och transportminister Lupi. Visst måste Renzi göra sig av med honom? När jag läser om alla kontrakt och upphandlingar och kostnader som skenat i höjden och Rolexklockor som presenter och söner som fått jobb…Ja, allt det där ruttna, unkna som förstör Italien, då blir jag så ledsen. Jag upplever ofta att mina italienska vänner jobbar mer och hårdare än vi svenskar (om än inte alltid lika effektivt och organiserat). De jobbar ofta sex dagar i veckan, ibland sju, och har inte alls samma rättigheter kring sammanhängande semester och liknande. Ja, det där vet du bättre än jag.

Men om det samtidigt finns så mycket korruption, både i det stora och det lilla, om en barägare bara slår in vart femte kvitto och taxiförarna vart tionde, då försvinner så oändligt mycket av de pengar som ska gå till alla, till det gemensamma. Skattemoralen undergrävs, landet sjunker till knäna i en dy av svarta pengar och mentaliteten ”jag tänker på mig och min familj, för så gör alla andra”.

Apropå korruption så kan jag inte se hur Grekland ska klara sig i längden. Den nya regeringen spelar högt men det kommer en dag när man rent konkret inte kan betala ut löner och pensioner. Då är frågan vad som händer.

För att prata om vackra ting i tillvaron så har vi just nu de mest magnifika norrsken över hela landet, som du kanske sett och läst om? Tack vare kraftiga solstormar går det att se norrsken långt ner i mellan-Europa. Himlen blossar i blått, grönt och frostvitt och i morgon kommer solförmörkelsen.

I dag vet vi att den inte förebådar världens undergång. Men samtidigt påminner den oss om att en dag ska jorden gå under, solen slockna och allt det här försvinna. Allt är förgängligt, så låt oss mitt i allt elände försöka uppskatta också det goda och vackra i livet.

I går gjorde jag just det och tog mig en liten glass på en av mina italienska favoritbarer här i Stockholm, i Hötorgshallen. Var äter du helst din gelato, i Rom? Har du varit på il Settimo Gelo? (bra ordlek)?Där är man verkligen i den sjunde glasshimlen. Det ligger nära tv-kontoret, i bortre delen av Prati, och glassen är gudomlig. En upplevelse som förstärks när man promenerar tillbaka mot kontoret och hela vägen har Sankt Peterskyrkans skimrande kupol framför sig, som utsikt i fjärran.

Hälsa bella Roma, tanti baci

PS. Älskade bilden på dig och Luxuria! Vilka vackra donnor. Och med tanke på hur de traditionella politikerna sköter sig så är det inte så konstigt att folk som Luxuria, Cicciolina och andra udda personligheter (ska vi inkludera även Beppe Grillo i den kategorin?) kommer fram i den italienska politiken med jämna mellanrum…

Gelato, cannoli, italiensk läsk…Här hittar man det mesta. Men ingen Colomba, den italienska påskkakan. Brukar alltid köpa med mig från Italien men kommer inte dit igen före påsk detta år. Får hoppas på att någon låter en colomba flyga vår väg, hur ska det annars kännas som påsk på påskdagen, då vi kör den italienska varianten på påsk, med lamm, colomba och bubbel? Hur ska det gå? Ciao bella…

Carissima,

Jag är en dålig brevvän. Har grottat ner mig i fallet Dolce&Gabbana, där Domenico Dolce har gått ut hårt och provocerande och sagt att han är emot homosexuella adoptioner. Detta väcker uppståndelse framförallt därför att det kommer inifrån, han är själv homosexuell, inte från moralkonservativa heterosexuella politiker som det finns gott om här. Men det är förstås dumt att inbilla sig att alla HBTQ-are har samma åsikter. De håller på olika fotbollslag också, sade Italiens transdrottning Luxuria, som tidigare var parlamentsledamot, och skrattade.

Vilka foton du skickar! Proscida är en saga. Vi tar en väska och åker bums. Ju mer man lär känna Italien, desto mer vill man upptäcka det som få talar om. Jag är allergisk mot platser med för mycket folk och tingel tangel. Alltså brukar jag leta efter de minsta öarna, de minst glamorösa regionerna, små okända pärlor som inte står med i turistguiderna. Det finns inte så mycket oförstört kvar i Italien, men den som söker finner.

Solen har äntligen återvänt till Rom efter flera dagar med regn och rusk. Titta på det här fotot av min taxichaufför häromkvällen, som letade upp en adress till en kollega och pratade i sin mobil samtidigt som han körde mig hem. Det är vad jag kallar att blir körd hem säkert…

Jag återkommer om bokval. Måste infoga några reflektioner om Roma som jag har lovat och en sammanställning av de senaste dagarnas händelser.

Det är öde utanför Trigoria. De hårda lagarna mot våldsamma protester från supportrarnas sida, får i tifosi att avreagera sig på social medier och radio. I sådana här lägen är det lätt hänt att humöret rinner över och risken är en Daspo, ett matchförbud. Det råder alltså ingen uppståndelse på Trigoria, vilket bidrar till den märkliga stämningen.

Laget lär vara inlåst i salen där Garcia brukar gå igenom taktik och göra matchanalys. Snacka om att ha modet i knävecken. Hemmaförlusten mot Sampdoria i måndags var som den sista spiken i kistan. Som att begrava en säsong som alla hoppades så ofantligt mycket på, här i Rom och bland alla romanisti över gränserna, ändå upp till Sverige.

Gladiatorerna inkasserade sin förödmjukande förlust medan regnet öste ner och visslingar och burop haglade. ”Mecenari”, skrek i tifosi. Legosoldater. En främlingslegion på sin egen arena, som inte skrämmer någon och som inte gör vad den har betalt för. Detta var inte Romas sämsta match den här säsongen. Totti var bäst på plan så länge det varade. Men en förlust är en förlust, hur man än vänder och vrider på det. Roma har inte vunnit på Olympiastadion sedan den 30 november.

Och det är detta de nu försöker reda ut, Garcia, Francesco, Daniele, De Sanctis, Pjanic, Ljajic, Gervinho, Keita och de andra.

Totti tar till orda. Han försöker peppa lagkamraterna. Dai, vi klarar detta. Det som behövs nu är en seger, så att vi kan vända den här negativa kurvan, med början i morgon mot Fiorentina i Europa League. Visa vad vi går för. Vi måste vinna detta. Vi måste komma igen. Lazio nafsar oss i hasorna i Serie A, mannaggia li mortacci sui.

Det är ungefär vad som sipprar ut. Få miljöer är så slutna som italienska fotbollsklubbar, där ingen någonsin avslöjar sina problem offentligt. Allt görs upp i klubblokalerna, mellan tränare, spelare och ledning. I lönen ingår att hålla tyst, vara lojal. Till och med tjugo år efter, är femtioåriga spelare dödstysta om vad som skedde när de spelade. Man talar inte, om man vill fortsätta vara en del av fotbollsvärlden. Den underbare gamle Baronen, Nils Liedholm, var tyst som en mur, även efter att han avskedades från Berlusconis Milan.

”Det är ett bra lag. Det är bra pojkar i det laget”, var hans standardsvar på alla oönskade frågor.

A barò.

Vi skulle ha behövt dig nu. Kan du inte stiga ner från molnen ett ögonblick och förklara, nu när ingen kan klandra dig längre.

Annars får vi klara oss med gissningar. Det är lättare att förstå vad som krävs än vad som har lett fram till denna totalt oväntade, sega och onödiga kris, denna bortkastade säsong. Roma behöver lugn och ro och eftertanke, nya friska krafter, rensa luften bland spelare som har svårt att komma överens och framförallt segrar. Sjukstugan måste avfolkas, turen och flytet måste återvända till Trigoria och Olympiastadion.

Tänd ett ljus och hoppas att det händer i morgon. I kväll lyssnar jag på Dortmund-Juventus på radio i mörkret. Vet inte vad jag ska önska mig.

Stor kram

Buon giorno Kristina, god morgon!

Jag vet att vädret inte är så fint i Rom just nu men här skiner solen, ännu en dag. Är på väg in på redaktionen, har nyss blivit intervjuad i Mix Megapol, om senaste Zlatan-gate.

Men i kväll blir det jobb med Dortmund-Juventus och det är bara att hålla tummarna för det italienska gardet.

Vad gör du, hur mår du?

Önskar att vi kunde gått till vinbaren på lilla Piazza delle Coppelle, kommer du ihåg? Beställt något gott att dricka och sen suttit där i myllret och bara frossat i bruschette och allt vi har att prata om.

Men det dröjer ett litet tag till, tills jag kommer söderöver. Tills vidare får jag nöja mig med att planera sommaren och drömma mig tillbaka till senaste trippen till Ischia, var där på jobb i maj i fjol. Ischia är ju inte Capri, men vackert nog, eller hur? Och jag älskar Procida, där Il Postino spelades in, denna vackra, på samma gång lågande och lågmälda, film.

När jag jobbade på restaurang i Toscana sommaren 1991 arbetade två unga killar där, halvitalienare-kanadensare. Deras mamma Maddalena var vacker som en vallmoäng i blom och kom från just Ischia. Hon blev som 17-åring öns skönhetsdrottning och en 45-årig kanadensare, på besök på Ischia, såg henne, förförde henne och förde bort henne, till tjocka italienska släktens förfäran, som du kan tänka dig.

Men de gifte sig, fick fem barn, flyttade runt i en rad länder och hamnade så till sist i Toscana där Maddalena slet och jobbade medan hennes åldrande make unnade sig många, långa stunder i solen. Han var dock en oerhört spirituell värd som alltid fyllde ditt glas och kunde berätta skrönor från världens alla hörn.

Apropå berättelser, ”L’isola di Arturo”, Arturos ö, av nobelpristagaren Elsa Morante, utspelar sig ju också på Procida. Jag läste den på italienska som mycket ung och förstod kanske inte fullt ut dess briljans. Senare har jag läst om den, även på svenska, och det är en så vacker bok, så grym och så sorglig. Har du läst den?

Här på hemmaplan har jag däremot gått på nitlotten ”Britt-Marie var här”, på bokrean. Santo Cielo, vilken konstlad historia! Det värsta är att jag läst över 100 sidor så nu skulle det kännas som ett nederlag att lägga den åt sidan.

Va bene, nu måste jag skynda mig.

Vi hörs, baci,

Jen

Bella Ischia…Bella Italia.

En annan slags skönhet. Kom till mama, baby, så gärna jag skulle vilja ha en sån här liten bil att ratta runt i Rom. I Stockholm skulle hon frysa för mycket. Vilket påminner mig om när min pappa körde FIAT då jag var liten, det ska jag berätta mer om, en annan gång.

Skynda långsamt förbi Procida, på väg till Ischia.

Carissima Kristina,

jag skriver till dig uppkrupen i soffan, efter en lång dag som började med uppstigning 06.40, för medverkan i Gomorron Sverige i SVT, Sportpanelen. Jag har suttit i panelen sen 2005, i tio år, och tycker alltid att vårt samtal där i studion blir som bäst när vi inte bara pliktskyldigt ska beta av olika ämnen utan när det hänt något brännande, aktuellt och värt att debattera.

Som Zlatans senaste utspel. Han bar uppenbarligen ännu på en del frustration inombords, efter ”de elva små bebisarna” och domare Kuipers i London. Nu var det Bordeaux. Different, different but same. Än en gång var Zlatan missnöjd med domaren och jag får ge honom rätt i att domarnivån i franska ligan varierar betänkligt. Och Ibra är en humörmänniska, det vet inte minst vi som träffar honom då och då. Jag har svårt att hetsa upp mig över att han tappar humöret totalt, bland folk.

Däremot förstår att jag PSG:s bossar kan hålla sig för skratt. Först den dumma tacklingen i London, som visserligen inte borde gett rött kort, men som var onödig, han gick in för hårt, för sent. Och så nu det här…Franska domarförbundet protesterar och menar att utspel som Zlatans är sådant som leder till supportervåld.

Nå, hur som helst så är det ändå lite befriande att se liv i Ibra igen. I januari var han så trött, så avmätt och avslagen att det kändes som att han redan tänkte på slutet. Nu är han sig lik, på gott och ont. Zlatan är Zlatan, så är det bara.

Jag har pratat med flera av mina Paris-kontakter under dagen och framför allt med min allra bästa, den typ av källa du vet ,som man ska använda SÅ sparsamt. I dag var det dags att känna den på pulsen och det var minst sagt givande…

Jag tror att det blir en mycket intressant vår. Minns att när Zlatan börjar bråka så här på vårkanten så har det alltid, historiskt, betytt något. Han är väl medveten om att han alltid blir filmad, att det alltid finns mikrofoner i närheten. Att PSG tvingar honom att be om ursäkt är en sak. Men, tro mig, Zlatan vet alltid vad han gör, även när han är tvärförbannad. Som sagt, kan bli en givande vår det här…

Annars då? Måns Zelmerlöw var i studion i morse, stolt Melodifestival-vinnare, och jag svimmade väl inte direkt men jag lyckliggjorde döttrarna genom att ta dem med. Dubbel stress att släpa dem i ottan till tv-huset men värt det. Autografer, kramar och salighet för de jag älskar mest, då får jag ta extra trötthet och press.

Att vara människa, det du skriver, det är så sant, så klokt. Ofta är vi så rädda att vara det, kanske för att männen traditionellt satt spelreglerna på arbetsmarknaden, i alla fall i machojobb som vårt. Det är farligt att vara privat och nämna barn och trivialiteter, säger reglerna. Ungefär som att de tunga grabbskribenterna bestämmer vilka låtar, böcker och tv-serier som är viktiga och creddiga och vilka som är lättsamt tjejtrams. Men dessa regler är till för att brytas. Vi sätter vår egen agenda här.

Just när det gäller journalistiken blir man ju naturligtvis bättre, ju mer människa man är. Jag tänker ibland på hur jag som 25-årig nyhetsreporter fick träffa människor i sorg och kris. Hur lämpad var jag egentligen att göra det? Vad visste jag om livet då? Inte mycket. Därför är det så synd att redaktionerna allt mer fixerar sig på unga, rappa, lydiga medarbetare som ”levererar”. Jag förstår varför. Men en bra murvel är besvärlig, motsträvig, går sin egen väg, undersöker, protesterar, vill mer.

Och de bästa skribenterna och reportrarna är naturligtvis de som levt, ju mer desto bättre. Levt, älskat, sörjt, skrattat och börjat ana att vi vet väldigt lite om det mesta.

Så vad ska en gammal gubbe som Berlusconi med en ung tjej som Ruby till? Vad kan hon berätta för honom? Inget förstås och jag vet ju också vad caro Silvio gjort med alla unga flickor som han bjudit in till Villa Arcore. De är ju inte där för att prata precis. Men visst är hela den snaskiga soppan kring ”Bunga Bunga”-rättegången sorglig, oavsett den rättsliga utgången, som ju var rätt väntad? Sex är något härligt, jag unnar alla att leva enligt ”happy go lucky”-principen. Men gubbar på 70+ och minderåriga flickor och dessutom hela maktperspektivet, det är det jag vänder mig mot.

Jag var där 2011 förresten, när italienska kvinnor protesterade med plakat utanför domstolen i Milano, mot att ha en premiärminister som inte respekterar kvinnor och jag kan bara hålla med dem. Många män var också där för övrigt, alla går inte dit deras lille chef pekar.

I övrigt så har jag väl berättat om när Milan bojkottade Gazzetta dello Sport vilket drabbade även mig? När Juventus slog Milan hösten 2010 satte Gazzettan rubben ”Bunga, bunga Juve”. Det var mitt under rullande skandal och Adriano Galliani blev galen. Medievänliga Milan portförbjöd Gazzettan på bland annat sitt plan och eftersom jag skriver för dem fick inte jag flyga med, till och från bortamatcherna. Jag kunde ju vara en ”spion”.

Alessandra Bocci, Milan-drottningen på Gazzettan, blev så upprörd att hon höll på att gå åt. Hon ringde upp Sapienza och skällde som en furie, över hur de behandlade mig. Lojal och rena lejoninnan.

Hur som helst varade bojkotten bara någon vecka och under tiden hann Filippo Inzaghi med att ordna 2-2 mot Real Madrid, den där magiska matchen. Dagen efter struntade ego-prins Pippo totalt i bojkotten och gick glatt upp på Gazzettans redaktion. En inte fullt så glad Sapienza stod kvar utanför på gatan. Och så skålade vi i bubbel för Pippo på redaktionen och mumsade tårta och han stod i centrum, som han älskar. Bunga, bunga, liksom.

Alltihop så underbart italienskt på alla sätt, så att jag ler här för mig själv åt minnet.

Buona notte cara, jag saknar dig, hörs i morgon!

Skål Pippo!

Har haft den här bilden i såväl tidningen som på tidigare blogg men den får vara med en gång till Bunga, bunga, all night long.

Kära Jennifer,

Ledsen att mitt svar har dröjt, men det vanliga livet rullar på parallellt med jobbet och kräver ibland full närvaro. Are we humans or are we journalists? På sistone har jag mest ägnat mig åt att vara människa.

Din senaste vecka har verkligen gått i adrenalinets tecken. Det här jobbet är en underbar med utmattande kick. Det gläder mig att PSG är kvar i Champions League, för deras och din skull. Zlatans kommentar om de 11 bebisarna är något av det bästa jag har hört i fotboll på länge. Med all den energi som sportjournalister lägger ner på att hitta det bästa uttrycket, beskriva med de rätta orden, hitta ett nytt bildspråk, skulle ingen av oss ha kommit på detta! Det är så roligt och samtidigt så sant.

Italiensk fotboll har haft en intensiv vecka med fem klubbar på väg mot åttondelsfinal i Europa League. Det gick sådär. Torino förlorade mot Zenit i Sankt Petersburg med 2-0 och Inter mot Wolfsburg med 3-1. Den svart- och blå målvakten Juan Pablo Carrizo hade minst sagt en dålig kväll.

Napoli vann däremot över Dynamo Moskva med 3-1, tack vare en bubblande, fräsande, Higuain. Enda smolken i glädjebägaren är ryssarnas mål. Och mötet mellan Fiorentina och Roma blev som väntat en utdragen nervpina. När Ljajic missade sin straff var jag gråtfärdig. Keita räddade tills sist Romas ära och det slutade 1-1, vilket är godkänt. Men ingen av mina vänner romanisti fattar vad som har hänt med klubben i år. Tänk att få vara flugan på väggen i Trigorias allra heligaste några dagar och ta in alla aspekterna av alla misslyckanden och besvikelser. Det handlar förstås om många olika, samverkande faktorer. Det är någonting med träningen som inte stämmer. De Rossi är oigenkännlig. Gervinho är, tror jag, slutkörd. Han har redan vunnit en stor turnering med sitt landslag i år, och har inga krafter kvar. Iturbe är en besvikelse. Garcia har dumt nog gett sig in i den destruktiva italienska calciopolemiken. Det var så skönt hur han höll sig undan förra året och ”ställde tillbaka kyrkan mitt i byn”. Nu har den hamnat i periferin igen.

Milans ägare Silvio Berlusconi har varit på tapeten hela veckan och inte har det handlat om fotboll. Han frikändes i Högsta domstolen i onsdags för anklagelserna om utnyttjande av minderårig prostituerad och maktmissbruk i målet som kallas Rubygate. Det handlade alltså om bunga bungafesterna på Berlusconis gods i Arcore, när han var premiärminister.

(Om du är intresserad av bakgrunden, kommer den här:

Vänner till Berlusconi bjöd in unga kvinnor, varav vissa var prostituerade. Inte ens hans advokater förnekar nu att Berlusconi betalade för sex i dessa sammanhang.

Men Karima El Mahroug som kallade sig Ruby, var bara 17 år när hon fick betalt för att tillbringa natten med Berlusconi. När hon senare greps för stöld i Milano, ringde Berlusconi till polishuset och utövade påtryckningar för att hon skulle släppas.

På dessa grunder dömde tingsrätten i Milano 2013 Berlusconi till 7 års fängelse och politikerförbud på livstid. Men nu är han alltså slutgiltigt frikänd. )

Du skulle ha sett festen på Piazza San Lorenzo in Lucina, med Berlusconi själv, hans 49 år yngre fästmö och hela hans hov. Men det är sent för Berlusconi, det är skymning. Han lovar eller hotar med comeback, men partiet är splittrat och tiderna förändrade.

Paradoxen är att ingen förnekar att Berlusconi verkligen har gjort det han anklagas för. Men det är inte brottsligt, eftersom det inte går att bevisa att han visste att Ruby var minderårig och eftersom lagen om maktmissbruk har skrivits om.

Och Italien går vidare, mot nya skandaler och i bästa fall en ny vår. Den ekonomiska krisen lider mot sitt slut, lyckligtvis. Snart slutar det regna. I morgon kan vi resonera om ligan.

Stor kram till dig