Dio mio Kristina!

Vilken match det blev, vilken match! Du vet hur blasé man är som journalist och PSG är dessutom en rätt kylslagen klubb, på bästa/värsta Paris-manér. Inget man tar till sitt hjärta direkt alltså. Men i förrgår kväll på Stamford Bridge, då höll jag på PSG, det skäms jag inte att erkänna.

Dels för att min jobbvardag, som sagt, blir så mycket intressantare nu när klubben är kvar i Champions League. Och dels för att det hade varit så orättvist om Chelsea gått vidare. José Mourinho hade byggt upp allt så listigt med förstucket om hur fult PSG spelar och när Zlatan gör sin (dumma, sena men inte nog ful för rött kort) tackling, reagerar Chelseas spelare helt efter manus. Och domaren låter sig luras. Inte vackert.

Desto vackrare var det att se hur de Paris-blå kämpade som ett lag. Med tio man genom match och förlängning. Skulle de spela så här, med så här mycket hjärta, alltid så skulle de promenera hem franska ligan. För kvalitén finns där, som alla kunde se. Så fint att Thiago Silva fick avgöra också och att David Luiz fick tysta alla på sin gamla hemarena. Jag kan inte hjälpa det men David Luiz är något visst för mig. Förmodligen för att han är så trevlig mot alla när vi intervjuar honom, för att han vågar prata, skoja och ställer upp på intervjuer även efter nederlag. Och som en kontrast så är han så tuff på planen. I VM var han inte sig själv och han har svajat i höst. Mot Chelsea visade han all sin klass och kämpaglad.

De franska journalisterna var helt vilda på pressläktaren, som du kan tänka dig. Själv skyndade jag ut på innerplanen (jo, på Stamford Bridge är mixade zonen på planen, efter match) och mötte där Zlatan, som var på samma gång glad och urförbannad. Här har du min intervju med honom, om Chelseas ”elva små bebisar”.

Zlatan hade sett klart matchen i omklädningsrummet berättade han. Men han missade en del, för att han kallades till dopningskontroll, och var minst sagt frustrerad över det. Men han såg slutet, den dramatiska upplösningen i bästa Hollywood-stil.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/championsleague/article20453889.ab

Sen blev det ett ursinnigt race mot deadline, eftersom klockan var runt 00.30 svensk tid när Zlatan till sist kom ut, allt var ju så försenat på grund av förläningen. Jag skrev, sände och lyckades få tag i en taxi, du vet ju hur svårt det kan vara nattetid utanför en arena efter match. Sen tog det ett tag att somna, med pulsen ännu dunkade hög, efter anspänningen både under match och skrivande.

Hur mår du, vad händer i Rom? Jag kom tillbaka till Stockholm i natt, efter en mellandag i London med lunch med en utmärkt journalistkollega (du vet ju hur man måste kolla kontakterna vid liv och varma) och sen lite strosande i de kvartér där jag bodde då jag jobbade i London för Aftonbladet. Vet du att när Expressen var som mäktigast ägde tidningen fem lägenheter i London…Det du. Då jag var korte för Expressen var det ”bara” två. Man ägde fastigheter i flera andra storstäder utomlands med och i Stockholm en hel fastighet i Midsommarkransen.  Där övernattade medarbetare från landsbygden och där bodde chefer och kollegor när äktenskap krisade och andra problem härjade. Dörrarna i trappuppgången var en katalog av berömda bylines… Those were the days, i dag finns inga pengar längre, allt är sålt sen länge.

Här viker nu morgondimman för solen. Sitter och ringer Paris-kollegor för lite nyhetskoll och tror bestämt, efter fyra timmars sömn, att jag behöver en stor kaffe med mycket varm latte.

Saknar dig.

Zlatans uttåg ur matchen. Just då kändes det som att det skulle bli även PSG:s…

…men så blev det ju inte. PSG slet i blod, svett och tårar och här firade de framför Paris-fansen.

Victory. Och väntan. På Zlatan och de andra, för intervjuer. Jag är inte så ostressad som jag ser ut…

Gamla stampuben i korrekvartéren, det var en så fin dag, full av minnen och tankar om framtiden, synd att du inte var där så vi kunde ta en pint ihop.

Kristina, good morning,

du får förlåta att jag inte hörde av mig i går. Men som du vet är jag i England, för Chelsea-PSG, returmötet i Champions League. Nu åttondel, i fjol kvartsfinal. Mycket talar för att PSG åker ur även denna gång men jag får gärna fel. Det skulle kännas tråkigt, även ur jobbsynpunkt för mig, om Zlatans säsong slutar redan nu. PSG har för all del chans på franska ligan för tredje gången men det känns ju i ärlighetens namn tämligen iskallt.

Så nu sitter jag här i mitt rum invid Sloane Square och skriver till dig och ser genom fönstret de röda dubbeldäckarna, de svarta taxibilarna, de brittiska flaggorna och den ständiga strömmen av människor, i rörelse. Det jag älskar med London är just denna blandning av tradition och historia och samtidigt är staden så internationell och multikulti och frisinnad. Paris är ju egentligen vackrare, eller hur? Men London får mig att le bredare.

Det är också sant att det är som att komma hem, att komma hit. Som det är för många svenskar för övrigt, uppvuxna som vi är med Paddinton, Tipsextra och ”Hem till gården”, surrande i bakgrunden på en gammal murrig tv-apparat. Jag har dessutom bott i London i flera perioder. Först när jag studerade International Journalism här på Westminister University, som en del i journalisthögskoleutbildningen. Och sen bodde jag här med min exmake då han var London-korrespondent för Expressen. Det var en nyttig skola att sitta uppe vid hans sida i sena nätter och se och höra hur han fick tag på poliser och jagade uppgifter från brittiska skattemyndigheter eller fotbollsspelare som inte ville ge intervjuer.

1999 kom jag själv hit, 26 år ung, som korrespondent för Expressen och 2003 och 2005 var jag tillbaka i olika omgångar som korre för Aftonbladet. Jag är allt lite avundsjuk på dig som är korrespondent på heltid! Både när jag jobbat här i England och även i Milano och Rom som korre har jag känt att det är precis så jag vill arbeta; skriva om nyheter, politik, kultur, sport – allt. Och det är vad jag vill återgå till i framtiden

Well, tillbaka till London, jag landade efter tre timmars sömn och tidig flygavgång. Hade sällskap ombord med Francesca Benvenuti från Mediaset, som varit på Sverigebesök. När vi avhandlat det privata blev det mycket fotbollssnack, inte minst om just Milan och om Silvio Berlusconi kommer att kunna tänka sig att sälja en enda liten del av klubben, när det väl kommer till kritan. Francesca är från Rom, ja du har ju träffat henne förresten, så självfallet avhandlade vi Roma-krisen också. Kommer de ens att klara att hålla kvar andraplatsen och få spela i Champions League igen nästa säsong?

Nu pågår ju också Ruby-rättegången igen, mot Berlusconi, jobbar du något med den? Jag var på plats och bevakade den 2011, för fyra år sen, det är ju synd att påstå att rättvisans kvarnar mal snabbt i Italien. Men det vet du allt om.

Vilken underbar bild du lade ut på barberarens ställe i Milano! Sådana ställen får en att bara vilja slinka in, sätta sig i ett hörn och iaktta skådespelet. På samma vis gör den ständiga störfloden av intryck här i London att jag mår bra. Att vandra längs King’s Road och se en metodistkyrka i blå mosaik flankerad av en affär med festkläder för husdjur: ”Party Animals”. (Engelskan är som bekant överlägset bästa rubrikspråket…).

Och sen gå vidare och bli infångad av en skicklig säljare med närmast hypnotisk talang som sålde skönhetsprodukter från OroGold. Krämer och annat, med 24 karat guld i. Jag är både av naturen och till yrket skeptisk mot alla former av mirakelmedel. Men jag lät mig placeras i en stol och få händer och ansikte prov-insmorda, allt under en svada av försäljningsargument. Det var så ljuvligt skönt att bli omhändertagen en liten, liten stund. Sen lyckades jag, även om det var svårt, lämna stället utan att köpa något. Men ändå, en liten guldkant på tillvaron.

Kvällen i övrigt innebar presskonferens med en ovanligt skarptungad Laurent Blanc och en sedvanligt tjurig José Mourinho.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20448662.ab

Sen blev det en kvarts beskådande av PSG:s träning (uppvärmning) i den milda, fina kvällen. Två artiklar och en krönika senare avslutade jag kvällen med eminente London-kollegan Peter Wennman med en sen middag på The Botanist.

http://www.thebotanistonsloanesquare.com/

Nu sitter jag och svarar på mejl om min nyhetskolumn i dagens tidning. Ett känsligt, men viktigt ämne, responsen är stor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20447902.ab

Men snart tid att röra mig ut i solen, ladda mot match och nattligt jobb i högt tempo med en lång promenad längs mina gamla joggingstråk i Hyde Park. Vad gör du, vad bär din dag med sig, vad nytt från Rom?

Kisses från London

London, baby.

Kram från Stamford Bridge. Ser verkligen fram emot kvällens match. Så mycket som står på spel.

God morgon kära Kristina,

solen lyser över Stockholm som om den också ville vara med och fira 8 mars. På min tv rullar Vasaloppet för fullt och inget passar väl bättre än att förena dessa ting och ansluta till dig i debatten.

Jag börjar med att ge dig och er andra  min krönika i dagens tidning. Om de kvinnor som i löstmustasch och låtsasskägg trotsade förbudet mot damåkare i Vasaloppet. Inte förrän 1981 hävdes förbudet mot kvinnliga åkare och det känns lika obegripligt sent för ett modernt land som Sverige, som skamligt.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20432805.ab

Så där ser man, att kvinnokampen går utmärkt att föra i lösskägg i skidspåret. Och naturligtvis även i läppstift. Jag tycker Lena Andersson är helt ur spår. Visst är det ett problem i grunden, att kvinna blir man, man är det inte, bara av sig själv. I barnböckerna är pappa kanin bara kanin. Mamma kanin har förkläde eller rosett, för att markera att hon är kvinna.

Det viktiga är att alla kvinnor väljer själva hur de vill se ut, att gamla tiders tvång kring hur en dam borde vara och se ut i mycket är borta. Även inom idrotten hördes länge protester mot just klädseln, det var inte lämpligt att kvinnor tävlade i tajta kläder eller korta shorts. De protester som för övrigt fortfarande kommer på tal i vissa länder, som när Saudiarabien vinkade för att vilja arrangera OS och ville dumpa kvinnorna i Bahrain. Självklart ska länder utan jämställdhet aldrig få arrangera stora internationella mästerskap.

Med detta sagt, så ska kvinnor samtidigt inte behöva se ut som män för att bli tagna på allvar. Vare sig i skidspåret eller i riksdagen. Jag har aldrig duckat för en strid, som du vet. Men det innebär inte att jag inte kan njuta av att sminka mig och dra på spetsunderkläder under en figurnära klänning. Det är ljuvligt att vara kvinna. Och ett av våra privilegier är att vi kan bättra på naturen. Det finns det många karlar som skulle vilja med.

Och, som du skriver, männen gör det ju redan. Titta på Totti, ja. David Beckham, Zlatan, alla de stora manliga stjärnorna. Rakade, vaxade, med plockade ögonbryn och fin hy efter ansiktsbehandlingar. De sminkar sig inte nej, men visst vårdar de också sin look, även på planen.

Det är bara att se på Zlatan nu och för femton år sen, skillnaden i utseendet. Den är slående. Där ser man vad pengar och kravet på att se bra ut i en viss position gör.

Sen kan man ju djupt beklaga ytligheten i vår tid. Men å andra sidan så har utseendet alltid haft betydelse, genom hela mänsklighetens historia.

Och jag är innerligt trött på att det alltid är kvinnor som skuldbeläggs för det. Vare sig det är kvinnliga politiker med dyra handväskor eller kvinnliga skidåkare med smink på sig.

Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, borde vi kunna lyfta blickarna högre än så.

Puss, nu ska jag ut och jogga i vårsolen. Utan smink, i mina rysliga gamla mysbyxor.

Favorit i garderoben. Che bello essere donna. Så härligt att vara kvinna.

Kära Jennifer,

jag hade tänkt berätta lite mer om min Milano-resa, men fastnade i Lena Anderssons krönika om kvinnliga längdskidåkare och mascara i DN.

Om kvinnor som åker längdskidor målar sig, är det enligt Lena Andersson ett tecken på att de inte kan frigöra sig från mannens blickar. De skulle alltså vara mer inställda på hur de betraktas när de tävlar än vad de faktiskt uträttar, till exempel vinner en tävling. En kvinna som målar sig, gör vid sitt hår och klär sig i (förmodar jag) åtsittande kläder, kan inte räkna med att tas på allvar. ”Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen inser hur duglig man är”, skriver Lena Andersson, apropå den kvinnliga experten i studion.

Jag ser ingen skandal i att en idrottskvinna målar sig. Tävlingen är trots allt för henne vad en disputation är för en doktorand eller en intervju för en kvinna som söker ett jobb i ledande ställning. Ett avgörande ögonblick i livet helt enkelt, och då brukar man vilja vara till sin fördel. Stefania Belmondo var ibland målad i spåret, Manuela di Centa likaså. Det gjorde dem varken sämre som åkare eller dummare som kvinnor.

Det är framförallt det faktum att längdskidåkning är en ”okokett” sport, som får Lena Andersson att reagera. Vad finns det för anledning att åka målad i skogen, där kameran inte ens ser en? En annan sak är utländska friidrottare med sina små tajta koltar, frisyrer och galna naglar. Tonen blir lite nedlåtande här. Svenska kvinnor däremot, ska åka längdskidor osminkade, äkta, rena, som om det gjorde dem moraliskt högre stående. Inget läppstift här inte, vi är ju svenskor.

Det är väl åren i Italien som har förvandlat mig. Här krävs lyckligtvis inte samma obönhörliga konsekvens. I resonemanget ovan finns det egentligen bara två sätt att vara, rätt eller fel. Men om en kvinna tillhör längdskideliten och är feminist och är smart, men ändå vill ha mascara och läppstift när hon tävlar, hur ska man då katalogisera henne? Hon faller mellan stolarna. Det är tillåtet i Italien, men betydligt mer komplicerat i Sverige.

Den ökande kommersialiseringen i sportens värld innebär utan tvekan en ökande press på utövarna. Men utseende är ändå inte fullt så viktigt här, eftersom idrott i princip är det mest meritokratiska som finns. Man vinner för att man är bäst. Vad gäller snor och slem brukar även idrottsmän be att få duscha innan de ska göra en intervju. Och apropå att män skulle vara oberörda av betraktarens öga, manligt eller kvinnligt, så stämmer det faktiskt inte. Många rakar bröstet, noppar ögonbrynen, fixar med frisyren. Allt för att synas och märkas mer och göra det mesta möjliga av sina korta år i toppen.

Stor kram och skön helg

Buona sera bella Kristina,

hur har du det i Milano? Jag är lite smått avundsjuk på dig som fått ännu en intervju med Umberto Eco. Så underbart med just den typen av intellektuella också. Utöver att jag, som du, har svårt för dryga spelare som tror att rikedom är en frisedel till att behandla andra som sopor så har jag extremt svårt för kultursnobbar. Jag har aldrig förstått den typen av människor som är rädda att erkänna om de har porr eller en simpel deckare på nattduksbordet och som koketterar med sin bildning i varje ögonblick. Det tyder på stor osäkerhet och är så väldigt ocharmigt.

Jag älskade ”I rosens namn”. Även om jag, i sanningens namn, inte minns mycket av boken, jag borde nog läsa om den, uppleva den på nytt.

Jag läser ofta om böcker, såvida det inte är en just en deckare eller Harlekinroman så är det ju inte upplösningen som är det viktiga utan berättelsen, språket, allt det andra. Vissa böcker har jag, utan överdrift, säkert läst 20-30 gånger. Särskilt om jag är lite ledsen, då är det som att söka tillflykt på en ort som är på samma gång trygg och spännande. Och jag som, liksom du, jobbar med skrivande fascineras av hur man hela tiden kan hitta ny stilistiska detaljer när man läser om en bok.

Just nu läser jag Jojo Moyes, ”Sista brevet från din älskade”. Du vet, författaren till ”Livet efter dig”, stor bästsäljare i fjol. Moyes är ju mer betydligt mer lättsmält än Eco, om man säger så. Men där finns större poänger i hennes böcker med, inte minst i den jag läser nu, om en äldre kvinnoroll kontra nutidens. Både det som blivit bättre och allt det som inte blivit det.

Vid frukosten i går morse avslutade jag däremot Anne B. Ragdes ”En tiger för en ängel”, om ett skilsmässobarn i 1960-talets Norge. Så svårmodigt och ändå så livgivande och vackert. Du kanske läst den? Gör det annars. Jag är mycket svag för Ragdes böcker, ända sen jag fick Berlinerpopplarna i födelsedagspresent för ett antal år sen.

Solen går ner utanför min terass nu, jag har varit på Sverige-Brasilien. Förlust med 2-0 i en match som rycktes sönder av byten men där målvaktsfrågan är det stora problemet. För att hänga kvar vid fotbollen så ser jag gärna Napoli och Fiorentina i en cupfinal. Jag är hemligt förälskad i såväl Napoli som Neapel, trots att jag vet att jag inte borde. Men du vet, bad boys…de har sin tjusning. Och apropå boys så var Florens min första italienska hemstad. Pojkvännen Jonathan bodde i ett 1000 år gammalt hus uppe i Fiesole, på kullarna över stadion och tog alltid med mig på Viola-matcher. Det är så roligt när man frågar om de minns Glenn Hysén och de bara tittar frågande på en, viola-fansen. Så säger man ”Issen”, istället för ”Hysén” och då nickar de så glatt, ”jaja, Issen”, såklart. Varför sa jag inte det direkt?

De utslagna på Roma Termini, jag vet, jag tänkte också på dem när jag var där senast. Även om stationen i sig ju fått ett stort lyft på senare år. Jag minns unga tågluffartider då jag och den äldsta av mina småsystrar tillbringade en hel del timmar där, mellan tågbyten. Vi kramade hårt om våra midjeväskor med resecheckar, Termini var verkligen inget ställe att hänga på nattetid för två unga svenskor, så oerfarna och okyssta av livet.

I övrigt vet jag att du varit på Casa Milan i dag, du med. Vad tyckte du?

Nu ska jag gå ner och äta och sen arbeta vidare, under fullmånens nattlampa.

Kramar, njut av vårt Milano, nästa gång måste vi åka dit tillsammans!

Siesta i går eftermiddag, med mina dörrar öppna mot havet och himlen. Jag sov som ett barn.

Natten tar över, sakta, och öppnar andra dörrar, för nya tankar, nya möjligheter. Ha en fin fredagskväll, buona serata.

Jennifer,

just nu är våra liv ganska lika, du ensam på jobb i Algarve, jag i Milano. Jag steg upp klockan 04.45 i morse för att hinna med tåget klockan 6 till Milano. När man har en riktigt viktig intervju, kan man inte kosta på sig att komma för sent och i Italien kan man aldrig vara säker på att tågen går i tid. Så jag valde det riktigt tidiga tåget, trots allt.

Regnet vräkte ner som det bara kan göra i Rom. Det kändes som syndafloden och jag undrade om det överhuvudtaget skulle finnas en taxi där ute i det nattsvarta, dyblöta, som kunde ta mig till stationen.

Överallt på Termini ligger människor och sover. Krisåren hat slagit så hårt att det är svårt att föreställa sig. På stationen ligger utblottade italienare, men även många flyktingar som inte har någonstans att ta vägen. De sover på marken, på bänkar, sittande, liggande. Mest män, men även kvinnor. Jag läste att EU nu ska förbättra samarbetet och lägga mer energi på sin gemensamma flyktingpolitik. Jag tror det när jag ser det.

Kom fram någotsånär i tid till ett soligt men iskallt Milano, men beslutade mig ändå att gå till intervjun med Umberto Eco. Om inte annat är det bra för att promenera av sig nervositeten.

För den som eventuellt behöver en påminnelse, är Umberto Eco en av Italiens mest kända intellektuella och författare till flera bestsellers, varav den mest kända är Rosens namn. Men trots att han är en stormrik och oerhört smart världskändis är han inte otrevlig, inte arrogant, inte snobbig. Det är svårt att få en intervju med honom, men han är vänlig och kul att prata med och har sinne för humor, den viktigaste egenskap jag vet. Det finns en och annan fotbollsspelare som gott kunde ta lärdom. Tanken att man kan behandla folk hur som helst bara för att man är rik, är bedrövlig.

Till slut frågade jag Eco om han gillar fotboll. ”Om det är en bra internationell match på TV ser jag den”, sade han. ”Men första gången jag tvivlade på Gud var när jag var ung och spelade fotboll.”

Varför det, undrade jag?

”Det kändes fullständigt tomt och onyttigt där under den brännande solen.”

Pojken Umberto Eco var uppenbarligen inte klippt och skuren för fotboll. Om de hade satt honom att fundera ut taktik och strategi, hade de förmodligen vunnit sin turnering Världen är vacker därför att alla är olika, säger italienarna. Därför gör jag ett besök på Casa Milan i morgon, så jag får lite fotboll också.

Jag tycker det låter som du har det bra i Portugal. Det är härligt att bli ompysslad av snälla människor när man reser ensam och har arbetat hårt. I södra Europa är vänlighet och mänsklig värme nästan alltid en självklarhet. Det är så oerhört skönt att inte behöva vara på sin vakt hela tiden. Och att se så mycket vackert. Gick igenom Milanos galleria på väg ”hem” till hotellet.

Där sitter jag nu och ser  Fiorentina vinna den första semifinal-matchen mot Juventus i Coppa Italia i Turin med 2-1. Salah gjorde båda Fiorentinas mål. Det är stor underhållning att se honom spela. Med hans hjälp är Fiorentina en av ligans mest övertygande klubbar.

Lazio spelade oavgjort mot Napoli i samma turnering i går. Som det ser ut just nu, kan det alltså mycket väl bli Napoli och Fiorentina som möts i finalen i år igen.

Därmed sätter jag punkt, trött men lycklig.

A domani!

Bom Dia,

god dag här från Portugal och förlåt mitt sena svar, cara.

Men i går var det en lång dags färd mot match. Sverige mötte som du vet Tyskland, i Vila Real Santo Antonio och det innebar en hel del flängande och sen förstås jobb, med matchen, intervjuer, krönika, artiklar. Sverige vann med 4-2 som du kanske sett och det var ett styrkebesked, att slå mäktiga Tyskland. Och framför allt att komma tillbaka som man gjorde, efter en katastrofal inledning där det stod 0-2 efter blott 2,5 minut.

Det roliga med att träffa spelarna i damlandslaget är att allt är så avslappnat jämfört med herrfotbollen, de pratar mer fritt, många är också mer välutbildade och vältaliga. Pia Sundhage lyste upp i ett ”Hej, kul att du är här”, när hon såg mig och då känns det också roligare att vara där. Allt det där vi redan skrivit om.

Därför gör både landslag och klubblag fel när de fjärmar sig från media. Det är alltid bättre att närma sig, alla mänskliga relationer och det arbete som följer i dess spår blir bättre när man möts med sänkt gard.

Nåväl, jag kom hem sent i natt till mitt lilla hotell utanför Lagos och apropå sänkt gard så sitter jag nu och skriver under en markis på terrassen. Trött och lite sliten men ändå pånyttfödd och hänförd inför vyn framför mig. Himmel och hav så långt ögat når. Färger och dofter. Palmsus och havets eviga, okuvliga ackompanjemang.

Så mycket lite sol och värme gör för att mildra och lindra allting.

Jag tänkte på det du skrev, om behovet av att resa, rastlösheten, hur lika vi är. Jag känner precis samma sak. Resorna tär på en och stjäl så mycket tid. Men att stå still hela tiden, jag kan inte. För bortom allt finns den där passionen för arbetet, skrivandet, mötena med nya människor, nya platser.

Som i tisdags natt när jag kom fram sent, mörbultad av trötthet och lite ensam och låg. Då står en rar och klok kvinna i receptionen och säger ”Jag tänkte att du var hungrig. Vi bjuder på lite nattmat, jag har gjort i ordning en bricka till dig”. Och något smälter och mjuknar inom en. Sen satt jag där i natten och åt bröd och ost och tittade ut på det mörka havet under en oändlig stjärnhimmel och kände hur en långsam frid letade sig in i varenda vrå inom mig.

Du skulle tyckt om det, det vet jag. Och jag vet att du gör en intervju nu i dag, som jag avundas dig. Berätta för mig, raccontami.

Visst smakar brödet bäst när det bryts i hast…Och så rara ölen, för lättroade.

Förälskad igen, i Portugal.

Vindarna vaknar och vänder…Ett sätt för mig att klara alla resor och dödtid är att träna, i går morse blev det en löprunda på stranden, bara havet och jag och mina tankar.

Seger-intervjuer med Seger och de andra.

Och så, till något helt annat, en länk till vårt senaste tv-inslag från Paris:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article69036.ab

Vax-statyn Zlatan. Personligen har jag aldrig förstått dem som är på besök i några av världens vackraste städer, så rika på kultur och nöjen som London och Paris, och då vill öda pengar och tid och kraft på att gå och se vaxdockor. Det känns som något passé, från en tid då man inte hade internet och tv och stjärnorna inte var bara en snabbsurfning bort. Jag har, kort sagt, svårt för den här typen av nöjen. Med detta sagt så är Musée Grevin inhyst i en underbar gammal Paris-byggnad och Zlatan version 2.0 var välgjord. Men, hur tvär han än kan vara ibland, så måste jag säga att jag föredrar den äkta versionen.

What’s up, Zlatan? Svarslös för en gångs skull?

Carissima,

blir nästan lite avundsjuk när jag läser ditt sista brev (detta är ju en brevroman, eller hur?) fast jag väl känner till den där känslan att sitta ensam på en flygplats med datorn som enda vän. Det är farligt när man börjar tänka på att den tid som rinner i väg är ens liv som inte kommer tillbaka. ”Life is what happens to you when you’re busy making other plans” som John Lennon sjöng. Men alla dessa år och alla dessa resor har gjort mig rastlös. När det har gått några veckor vill jag iväg igen, även om det bara är helt kort, se något annat, träffa nya människor, uppleva, se och lära något nytt. Det är en del av detta fantastiska jobb.

Låter kul att vara på damfotboll. Cesare Prandelli sade en gång till mig att damfotbollen är den riktiga fotbollen därför att den inte är spekulativ. Den har kvar spelets sanna fräschör. Han var för okonventionell och nytänkande för att lyckas med ”gli azzurri” tyvärr. Visste du förresten att Mia Hamm sitter i styrelsen i Roma? Det är klubbens ägare, hedgefondmiljardären James Pallotta som ville ha henne där. Smart tycker jag och ett väldigt oväntat drag i italiensk fotboll. En av de ytterligt få kvinnorna med inflytande där är ju Barbara Berlusconi. Förstår att det måste vara enormt svårt för henne och Galliani att samarbeta och det gagnar förstås inte klubben. Undrar vad som händer om det verkligen kommer in en utländsk delägare. Det har ju talats om en thailändsk affärsman vid namn Bee Taechaubol. Jag hör för mitt inre öra hur Milans tifosi kommer att tampas med det namnet. Chippen fick heta Vigorsol när han spelade i Roma, eftersom ingen kunde säga Wilhelmsson. Det blev för många konsonanter efter varandra för en italienare. Vigorsol är namnet på ett tuggummi. Det fick duga.

Jag är tillbaka i Rom och har några spännande uppdrag i slutet av veckan. Berättar mer om det lite längre fram. Gick och såg James Franco och Chris O’Dowd i Broadwayuppsättningen av John Steinbecks Möss och människor i kväll på bio. Väldigt bra och väldigt starkt. Jag grät när jag gick till bussen. 87:an innehöll ett inte helt förtroendeingivande persongalleri och Rom var ovanligt folktomt denna milda marskväll. Vi skakade fram på de ojämna gatstenarna i en buss fullkomligt utan fjädring. Mer hemma än så blir det inte i Rom.

Faro låter härligt. Hoppas du får vackert väder och härlig fotboll. Glöm inte bort mig därnere i Algarve.

Stor kram

God afton från Lissabon, cara du.

Portugals huvudstad bjuder rent av på ännu fler plusgrader än din hemstad Rom. Efter att ha lämnat ett grått och regnigt Stockholm känns det fint att vara här, i en stad som jag älskat ända sen första mötet, i december 2003, då jag skickades hit för att bevaka EM-lottningen.

Så nära och så långt ifrån, liksom EM 2004 och alla de Portugal-resor som sen följt, både i jobbet och privat. Med barnen, med kärlek och alltid i sol och mild vind, oavsett årstid. Lissabon, Porto, Obidos, Coimbra, Cascais, Algarve-kusten… Portugal är lika vackert som vänligt och rikt på kultur, jag förförs och förtjusas varje gång.

Denna gång blir jag dock inte kvar i Lissabon, jag sitter i ännu en lounge, på ännu en flygplats, ännu några timmar av mitt liv med min dator som sällskap och väntar på flyget 22.10 lokal tid, mot Faro. Senast jag var där var den bistra förlustkvällen, då Sverige åkte ur EM mot Holland på straffar, i juni 2004.

Jag stannade kvar och jobbade hela EM sen, allt var så lätt då, tiden före barnen. Lätt – och förgängligt.

Förgängligt kan också ett försprång vara, även om jag tror att Juventus håller undan, bella. Jag såg också matchen i går kväll och dio mio vad De Rossi var tänd, för att inte säga övertänd. Men det var han ju inte ensam om…Hellre en sådan match ändå, med många kort, än de där italienska stormatcherna som slutar 0-0 i handlingsförlamning. Det var starkt av Roma att komma igen men Juve kommer att vinna scudetton, som vanligt, höll jag på att säga. Fast jag får gärna fel.

Min kollega Enrico på tv-kontoret i Rom hade fått en biljett av en annan kollega, Francesco, som brådstörtat var tvungen att resa hem till den lilla by (håla) i södra Italien som han kommer ifrån. Enrico, som tillber Totti och ser världen genom ett gulrött filter, var en av de som närmast flög mot himlen över Olimpico när Roma kvitterade. Och du, hur firade du målet, cara?

Dina Milan-minnen är minst lika ljuva som mina. Och Van Basten, den store…Hans Guldbollar finns just nu på Milan-muséet och när man ser den paraden av storhetsbevis, då är det lite gåshudsvarning.

Jag ska absolut lägga in ett gott ord hos Milan för dig, cara mia, som du får åtgärda hos Roma, en av de klubbar jag haft minst kontakt med på senare år. Visst är några av donnorna på presskontoret där lite motsträviga? Tacka vet jag  Lazios rivjärn Laura Zaccheo…Inte längre presschef men en av de viktigaste personerna i klubbens PR-maskineri och alltid lika skön och bestämd när hon kommer susande i sin fåniga lilla bil.

Inzaghis framtid? Bra fråga. De säger att allt hänger på nästa match men det vore idiotiskt att sparka honom nu, om du frågar mig. Och det gör du ju. Han är inte framtidens tränare, enligt mig. Jag hade tagit ut honom i min drömelva varje gång, den obotlige måltjuven och matchvinnaren. Men som tränare är Inzaghi inte samme man som det  galna egot som helst skulle velat spela in på dödsbädden.

Att byta ut honom nu tror jag dock inte skulle ändra något. Milans problem är större än så och handlar som vi alla vet om 1. pengar 2. ledningen. Maktkampen mellan Onkel Fester (good old Galliani) och Barbara Berlusconi är ohållbar. Och du om någon vet ju att framför allt Silvio Berlusconi himself inte kan ge Milan det han gav under sin storhetstid. Klubbens öde är på många sätt en återspegling av hans och av hela Italiens kris. Och såvida inte Milan köps av några rika oljemagnater i PSG-stil har jag svårt att se en snabb vändning. Vad tycker du, vad tror du?

Så vad ska jag göra här då, i Portugal? Jag inser att det inte är breaking news i Italien direkt, men den 22:a omgången av Algarve Cup spelas nu här. Turneringen för världens bästa damlandslag. I morgon spelar Sverige mot Tyskland, på fredag mot Brasilien och det blir viktiga och högintressanta matcher, med tanke på det VM som väntar i juni, i Kanada.

Jag gör de två första matcherna, sen är det London nästa, för Chelsea-PSG. Och nu ska jag försöka softa här i loungen, så gott det går och sen flyga vidare i nattlig timme.

Så synd att jag inte kunde vara i Lund och höra ditt föredrag, förstår att du blev inspirerad. Och att du inspirerade dina åhörare, det vet jag.

Apropå inspirerad träffade jag en hel del glada läsare ombord, som druckit Superbock (bästa namnet på en öl i evighet amen) och ville prata fotboll, journalistik och livet. Intill mig hade jag dessutom en trevlig ung man som skulle sjunga opera i Lissabon, det du…Han hade uppträtt i såväl Pisa och Lucca som bland ruinerna i Pompei.

Sen flög vi rakt in i solnedgången, månen tändes och staden glittrade välkomnande under oss, medan kvällen kysste dagen god natt.

Boa noite från Portugal, vi hörs i morgon bella…

Det är vackrast när det skymmer.

Ord, Kristina,

deras makt, deras betydelse. Du har så rätt i det du skriver, om att dagens spelare/politiker/artister är så alltför medietränade och hur det stjälper, inte hjälper. Enligt min mening även för dem själva. Får journalisterna bara floskler att jobba med säger det sig självt att vi måste jaga vidare på annat håll.

Jag tänker också på ordets makt och den yttrandefrihet vi redan diskuterat här, när jag läser om mordet på Boris Nemtsov. Ännu en Putin-kritiker som tystats och det blåser kallt från öst.

För att gå tillbaka till fotbollen och medieträningen. En klubb som inte var särskilt slipad och inte heller ville vara det var ju Chievo, när man blev fotbollsvärldens älskling 2001. Kommer du ihåg? En ung tränare Del Neri, de flygande åsnorna, tron på mirakel, det positiva spelet i serie A, spelarna med sina låga löner och den öppna träningsanläggningen med publik och så vi journalister som fick prata fritt med spelarna? Jag var där flera gånger på reportage, även hösten 2002, då den i mina ögon underskattade och dessutom mycket trevlige Daniel Andersson, nu som bekant MFF-capo, spelade där, och det var en annan värld, en annan fotboll.

I dag är det ett annorlunda Chievo, på alla sätt. Men likväl borde Milan ändå ha vunnit i helgen och nu sitter ju Mister Inzaghi verkligt löst. Silvio Berlusconi i egen hög person uttrycker sitt missnöje i dagens Gazzetta dello Sport och det känns som bara Inzaghi själv fortfarande tror på sitt ”jag kör vidare”.

Det gör mig ont om Milan och som, för att fortsätta prata ur vårt perspektiv, är den i särklass bästa klubb jag jobbat med, när det gäller behandlingen av oss journalister. Även om jag inte fått en timme på egen hand med Berlusconi som du när det begav sig (jag har hört  allt om helikoptern och din intervju redan förut och bara njuter varje gång. Complimenti, bravissima du.) så har Milan alltid varit exceptionellt bra på att ha att göra med oss journalister. Samarbeta, inte motarbeta, är ledordet.

När Zlatan spelade i Milan fick jag och andra journalister som följde klubben dagligen flyga med i deras plan, längst bak, till och från matcher, som en service mot oss, som lägger så mycket tid och kraft på att skriva och tala om deras klubb. Även andra lag låter reportrarna åka med men Milan var något extra i graden av tillmötesgående. Vilket inte innebar att vi inte kunde hamna i hetsiga diskussioner med presstaben. De var ju inte alltid överlyckliga precis, på Milanello, när Zlatan talade ut framför vår rosa Sportbladet-mikrofon…Men sen var det utagerat och de gick proffsigt vidare, medvetna om hans roll, min roll och deras roll, i det stora spelet.

Därför har min vänskap med många i klubben bestått och när jag var i Milano för en månad sen och föjde calciomercaton var jag alltså upp en sväng i nya Casa Milan. Andrea McLeod från presskontoret tog emot och sen blev det cornetto- och cappuccinofrukost och möten med presschef Giuseppe Sapienza samt  Beatrice, Nicola och alla de andra i det rödsvarta högkvarteret.

Mycket av det som sades kan jag inte skriva om, som du förstår. Allt som rör klubbens kris, spelet bakom kulisserna, slitningarna.

Men det nya, det kan och vill jag gärna prata om. Som planerna på den nya stadion, intill Casa Milan, där Milano-mässan ligger i dag. Du vet, luggslitna gamla Fiera Milano. De visade ritningar och pratade strategier, se mer här:

http://www.acmilan.com/en/news/show/155940

För Milan är en ny stadion ett måste, även om jag är extremt svag för pampiga, slitna, magiska, råkalla, kära gamla San Siro. Klubbens stora problem nu är ju dock att man har flyttat in i framtidens Casa Milan och man har en modern stadion på gång, om allt går rätt väg. Men Milan har ett spel som är långt, långt ifrån klubbens nivå.

Som de sa på presskontoret över påtåren: ”Missar vi en säsong till av Champions League-spel så får det allvarliga konsekvenser. En klubb som Milan klarar i längden inte att vara utanför Champions League”.

Det samma gäller förstås även Inter. Förlust nu mot Fiorentina och det står ”crisi” i många rubriker, runt båda Milano-lagen..Även Napoli åkte på stryk, mot Torino medan Lazio vann, men det värmer förstås inte ett gulrött hjärta?! I kväll blir det jobb, med just Roma, mot Juventus. Max Allegri säger att matchen ”inte blir avgörande” och det har han säkert rätt i. Men viktig är den och det vattnas redan i munnen i väntan på avspark.

Nå, åter till Milan. I fornstora dagar var det bättre och dagens höjdpunkt var när Andrea lotsade mig runt i en privat visning av det nya Milan-museumet. Som visar allt det bästa ända sen klubben grundades, presenterat med ultramodern teknik. Som journalist är man ju rätt blasé men det här var imponerade och jag rekommenderar dig, romanista eller ej, ett besök där. Man kan tillbringa timmar med att titta på gamla fotbollsskor eller surfa fram fakta kring varenda spelare från varenda säsong eller sätta ihop historiska drömelvor.

Och du…Berlusconis helikopter finns där också…

E vola, vola, si va….

Äldsta matchtröjan.

Hemma hos Milan. Här med Andrea McLeod, romare från början. Han bodde granne med Cafu som liten och det var så han kom in i fotbollens värld och nu är en av nyckelpersonerna i Milan.

En och annan pokal i troférummet. Just historien, grunden, gör att Milan kommer att komma igen. Jag har ofta skrivit om det när jag skriver om PSG: pengar gör mycket, men inte allt. Historia, erfarenhet och tradition betyder mer än man tror för en klubb. Eller vad säger du, Kristina?

Det spelades bättre boll…Mycket GreNoLi och annan nostalgi. Ljuvligt. Även för oss som inte var med då det begav sig.

En stor svensk i Milan. De två år jag följde Zlatan i rossoneri var oerhört intensiva och ingen kan förneka att det var Ibra som ledde klubben till första scudetton på sju år, 2011. Minns ännu festen…Men Zlatans tid i Milan blev för kort för att han i ett historiskt perspektiv ska kvala in bland de största genom tiderna.

Det var några snapshots från Casa Milan, återkommer med mer framöver. Ciao bella.