AIK ligger just nu tvåa i tabellen på 44 poäng. Om de går rent – alltså vinner de sex återstående matcherna – kommer de upp i 62 poäng. Elfsborg kan max nå 60 poäng och IFK Göteborg 59 poäng.

Säg för exemplets skull att AIK vinner fem matcher och förlorar en, då slutar de på 59 poäng. Malmö FF behöver bara vinna tre av sex till för att landa på 59 poäng, och har i dag +23 i målskillnad mot AIK:s +12.

Malmös poängsnitt i årets allsvenska är 2,1 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 62-63 poäng vilket i praktiken är ointagligt även om AIK går helt rent.

AIK:s poängsnitt är 1,8 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 55 poäng. Elfsborg stannar enligt samma uträkning på 52-53 poäng och IFK Göteborg på 51 poäng.

Det krävs alltså att lagen i toppen ska bete sig väldigt annorlunda under avslutningen för att Malmö FF inte ska vinna årets allsvenska med god marginal.

Det som kan förändra läget är att MFF, AIK och Elfsborg har kvar att möta varandra. Men grejen är att Malmö kan – som läget är nu – förlora båda dessa matcher och fortfarande nå 62 poäng.

Samma 62 poäng som AIK alltså når först om de vinner samtliga sex återstående matcher.

Jag tror att allsvenskan slutar så här:

1. Malmö FF – 62 poäng.

2. AIK – 57 poäng.

3. IFK Göteborg – 53 poäng.

4. Elfsborg – 52 poäng.

Kanske kan Häcken utmana om plats 3-4, vi får se.

Som ett led i att öka säkerhetsmedvetandet på Aftonbladet får vi med jämna mellanrum information hur vi ska göra och tänka när vi vistas på redaktionen. Våren 2012 skedde ett antal datorstölder och i december hade säkerhetsbolaget 2Secure utredningen klar. Pål Johansson, pensionerad chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, bedömde sannolikheten för nya datorstölder till fem på en femgradig skala.

För att undvika att obehöriga vistades fritt i lokalerna sändes följande information ut:

 Budskapet gick knappast att misstolka: Hamnar du öga-mot-öga med en man i Zorromask släpandes på en kofot – släpp inte in honom!

Uppenbarligen var detta inte nog för nu har rutinerna skärpts ytterligare. En ”säkerhetskarusell” har byggts och budskapet går inte att missförstå denna gång heller: Du ska inte kliva in i ”säkerhetskarusellen” ihop med en person klädd i Zorromask.

Särskilt inte om denne döljer en kofot bakom ryggen.

Ja, som rubriken antyder, veckans spaning.

Det handlar så klart om Friends.

När Uefa skulle utse EM 2020-spelorter valdes Parken i Köpehanhamn framför Friends i Solna och det är lätt att förstå varför: Utöver alla bekymmer som ni känner till och har läst om, kan jag meddela att det fortfarande är en stor jävla byggarbetsplats. Jag var nere vid förbundets kansli i onsdags och miljön är bedrövlig, byggarbetsplats de luxe, och då ska ni veta att arenan invigdes 2012.

Bakslaget för Svenska Fotbollförbundet är så stort att det knappt går att klä i ord. Hela retoriken mot medier och rörelsen när planerna presenterades handlade om att det krävdes en stor och supermodern arena, med mängder av dyra loger, just för att attrahera matcher som i EM 2020. Det var bland annat just därför Sverige behövde en arena för 50 000 åskådare som blev en miljard dyrare än de först beräknade två.

Det är i dag ingen överdrift att säga att nästan allt har gått åt helvete. Friends känns som Sveriges sämst planerade projekt efter Hallandsåstunneln. Har SvFF pengar att betala de 83 miljoner som ska ut sista juni 2015 för 2014 års förlust? 2015 kan fastighetsbolaget bli en förlorare i samma omfattning då de inte verkar få igenom den rekonstruktion Swedbank säger nej till (banken vill inte gärna skriva av 800 miljoner i lån).

Det går att klandra Lars-Åke Lagrell som var den som klubbade beslutet. Men han har fegt och smart flytt fältet sedan länge. Efterträdaren Karl-Erik Nilsson, Den osynlige ordföranden, har hittills inte lyckats ta beslut som räddat upp situationen. Det verkar så ohyggligt dåligt skött allting, och det vittnar om ett fotbollsförbund som har svårt att hantera små frågor får enorma problem med de stora.

Det här påverkar din och min vardag. Sverige måste gå till EM 2016. I stället för att satsa långsiktigt, på de talanger som blommar i Häcken, AIK, Malmö, Djurgården och Helsingborg, tvingas Erik Hamrén att nöta vidare med Mikael Antonsson, Ola Toivonen och Johan Elmander inbillar jag mig. Inte för att Sverige ska ha något att göra i EM i Frankrike, utan för att Sverige måste dit, för att förbundet ska få cashen.

Det riskerar att slå mot de allsvenska talangerna, och därmed mot föreningarna. Den röda tråden i svensk landslagsfotboll synes just nu vara snabba cash, inte utveckling. Förbundskaptenen framstår i det perspektivet som en lydig lakej.

Tyvärr befinner sig svensk sportjournalistik i en förändringens tid. För tio år sedan hade det första samtalet i denna härva gått till Ulrik Ruhnau, vd på franska bolaget Lagardère. Han är Friends och SvFF:s motpart i de pågående förhandlingarna om att bli av med driften, och därmed förhindra en konkurs.

Någon som tror att SvFF:s förhandlingsposition blev bättre av EM 2020-bakslaget?

Jag hade kunnat ringa samtalet, jag har visitkortet, jag kan storyn men i dag är det andra saker som prioriteras. Det samtalet och den artikeln ger inga delningar på Facebook, för delningar på Facebook är det mediehusen prioriterar i dag. Det finns inget förvar för att jag själv inte har lyft luren, annat än att vi alla lever i en miljö där sådant sällan prioriteras. Det är en konkret beskrivning av hur den nya tidens journalistik på sikt kommer att påverka samhället, för att ni läsare lajkar och sprider bagateller.

Därmed kan pamparna glida undan, de lär snart presentera ett avtal som de säger sig vara jättenöjda med fast den stora vinnaren är Lagardère. Svensk fotboll skickar pengar till storägaren Qatar Holdings i stället för att bygga svensk fotboll på sikt.

Så ser kretsloppet ut, så blir Friends en del av att finansiera VM 2022 i Qatar i stället för att bygga en hållbar framtid för svensk fotboll. Och ingen jävel tycks bry sig på riktigt.

Var det rätt att starta med Celso Borges som anfallare?
Ja, det hävdade tränaren Andreas Alm efteråt.
Vi får väl se om Borges startar där igen, tänker jag.

Vid seger mot Helsingborg hade AIK haft SM-guldet i egna händer. Visserligen två poäng efter Malmö FF men med hemmamötet på Friends kvar.

Nu blev AIK bortkontrade redan i första halvlek. HIF gjorde tre mål på åtta minuter varav blixtsnabbe David Accam lekte in två.

När Andreas Alm kom till presskonferensen inledde han med en egen analys av vad som hade hänt.

Han pekade på perioden cirka en halvtimme in i matchen där Helsingborg hade en dubbelchans följt av en trippelchans som duktige målvakten Patrik Carlgren räddade med hjälp av stolpen.
– Jag är besviken på att vi inte reagerar mer över de chanserna och greppar matchen, sa Alm.

Faktum är att följande hände:

Direkt efter HIF:s dubbel- och trippelchans skadade sig målvakt Carlgren lätt och det blev ett spelavbrott. Alm fick chansen att samla laget i någon minut för att dela ut nya instruktioner.

Där underkände han sin egen startelva, och drog ner Celso Borges ett par steg i planen i någon form av 4-5-1-uppställning.

Resultatet?

Sju minuter senare gjorde HIF 1-0, efter tolv minuter 2-0 och efter en kvart 3-0. Alla målen hade upprinnelsen i omställningar där AIK hamnade i situationer där de var oorganiserade.

I pausen gjorde Andreas Alm ett par förändringar till: Borges och Ibrahim Moro fick ta hand om centralt mittfält, in kom Kennedy Igboananike bredvid Henok Goitom.

Spelet stabiliseras men närmre än 3-1 kom Gnaget inte. Inhoppare Igboananikes reducering kan ses som en bekräftelse på en kväll där tränaren dribblade bort sig själv.

På presskonferensen frågade jag därför Andreas Alm hur han såg på startelvan som han sedan underkände?
– Hur menar du då? replikerade Alm.
 Ja, att du ändrade den?
– Underkänner man den då, om man ändrar den?
Ja, du behöver inte märka ord men…
 …vänta här nu, om du ställer frågan så, så märker jag ord.
Ja släpp det då: Hur ser du på startelvan du tog ut?
– Jag ser den som ett bra försök att vara tajtare än 3-0 i alla fall.
Ingen anledning till självkritik från dina sida?
– Utifrån startelvan? Inte utifrån syftet. Det var en justering för att vara tätare defensivt.
– Det är inte riktigt så enkelt, det är sällan man ångrar när man har bestämt sig och förberett sig, man är ju väldigt noggrann. Med facit i hand kan allt se väldigt dåligt ut eller väldigt genialt men…jag ångrar ingenting, sa Alm.

Min Iphone låg på podiebordet för att spela in samtalet. Efter presskonferensen låtsades Andreas Alm vara på väg att stoppa ner den i innerfickan, hindrade sig själv med kommentaren ”Exakt samma skal som jag har”.

Han fortsatte sedan med att söka en diskussion om man underkänner egna startelvan om man gör ändringar i den?
Ja, det tycker jag att man kan säga när det såg ut som på Olympia i går.
Framför allt tycker jag att det på en presskonferens efter en allsvensk match måste handla om att medierna ställer frågor till tränarna, inte tvärtom. Vi är ju där för att sprida tränarnas uttalanden vidare till fansen.

Kvällen avslutades med att Alm gick förbi mig i mixade zonen och undrade om jag inte pratar med honom längre.
Så kan det gå till efter en allsvensk match där Celso Borges har startat som anfallare och AIK har förlorat med 3-1.
Vi får se hur många minuter Borges spelar anfallare i nästa match? Blir det fler eller färre än 30?

Sverige har i dag ett ganska tunt spelarmaterial på landslagssidan med ett lysande undantag i Zlatan Ibrahimovic längst fram och ett inte lika lysande men åtminstone nästan alltid väldigt pålitligt längst bak i Andreas Isaksson. Att försöka köra över Österrike borta i en EM-kvalpremiär hade kanske gått. Eller så hade det slutat 8-5 i röva. Mer troligt.

Nu fanns där en klar och tydlig tanke med hur Sverige ville hantera matchen. Försvarsspelet var lågt, positionerna skulle hållas, Zlatan blev isolerad men mot Österrike borta i en EM-kvalpremiär var det inget stort problem. Varken för laget vad jag kunde se eller för honom själv vad jag kunde höra i tv-intervjun efteråt eftersom matchplanen satte säkerheten främst. Jag tycker det var klokt.

Det var inte särskilt underhållande att se på. Och visst hade Österrike fler chanser. Men matchplanen låg där den låg, Sverige trodde på den och till slut satt den rätt bra. Från minut 55 var det en strålande defensiv insats i kombination med att Österrike började tröttna och bli frustrerade. Fram till dess hade Sverige räddats av bra mittbacksspel från Andreas Granqvist och när han inte hängde med: Av just Isaksson.

Centrala mittfältaren Albin Ekdal växte under matchen och kommer förhoppningsvis växa vidare under kvalet, Erkan Zengin blev ett utropstecken (även defensivt) och där får man ge Erik Hamrén cred för fingertoppskänslan. Eller så kan man såga Hamrén för att han egentligen hade tänkta starta med Nabil Bahoui…

Skämt åsido, jag gillade det jag såg på Ernst Happel-stadion. Jag gillade vad jag hörde från Anders Svensson också, även om jag misstänker att han får en del kritik (det ska ju expertkommentatorer ha). Men jag tycker han kom med kloka inspel, han behöver släppa försiktigheten men med tiden blir det nog bra.

Sveriges landslag är inte bättre än 1-1 borta mot Österrike just nu men spelade efter resurserna. Den omstarten kan jag inte kritisera.

Nu ska det bara slussas lite fler talanger i formationen och bygga vidare mot EM 2016 så Sverige inte bara kvalificerar sig utan har något där att göra också. Dit är det fortfarande en bra bit kvar.

Jag ska inte säga att Sverige-Estland var en speciell fotbollsmatch för mig, däremot finns här en personlig historia att berätta.

Min gammelfarmor och farmor och farmors syster flydde till Sverige från Estland under andra världskriget. Gammelfarmor fick egentligen inte plats på båten som skulle ta dem till Sigtuna men hon ville förstås inte skicka iväg två tioåriga flickor ensamma utan hoppade i vattnet och sam efter båten. En bit ut drog besättningsmännen upp henne, trots att det egentligen inte fanns plats. De hade inte hjärta att låta henne drunkna.

Gammelfarfar fick däremot stanna kvar på bondgården på Ösel för att hålla röda armén stången med högaffel och revär. En tid senare det blev plats på en båt och gammelfarfar kunde fly till Sverige för att förenas med familjen.

Jag har alltså rötter i Estland. Laul betyder sång på estniska. Laula är sjunga och Estlands melodifestival heter Eesti Laul. I år vann Tanja Mihhailova med låten Amazing. Estland har aldrig varit något stort musikland. Inte vidare fotbollsland heller som alla kunde se i går.

Det här var 1944, totalt kom 50 000 ester till Sverige bara det året. Året efter ännu fler med ryssen hack-i-häl. Om det hänt nu, och Jimmie Åkesson haft makten, gissar jag att han satt upp en skylt i Sigtuna: ”Var god vänd, lycka till i Gulag”. Familjen Laul hade aldrig kunnat slå ner bopålarna i Jonsered utanför Göteborg, vi hade inte kostat samhället de pengar vissa anser att människoliv ska ställas emot.

Gammelfarmor och gammelfarfar snodde till sig var sitt jobb på fabriken från de infödda svenskarna, farsan skulle så småningom stjäla ett lärarjobb från någon annan stackars svenne och långt senare stal jag själv ett skrivbord på Sportbladet.

I veckan deltog jag i Aftonbladets stora partiledardebatt. Jag satt i en soffa med Blondinbella och annat löst men trevligt folk. Vi stod för de lite mindre genomtänkta reflektionerna som en andningspaus till Lena Mellin och Karin Pettersson & Co. i expertpanelen.

Efter att soffan samstämmigt dömt ut Jimmie Åkessons utspel i debatten fick vi på fingrarna av en i panelen. Hon var politisk retorikexpert (typ) och menade att Sverigedemokraterna stärks om de kritiseras för mycket och för unisont. Jag tror hon menade att SD ökar ju hårdare etablissemanget ansätter deras partiledare och politik.

Påståendet hörs då och då, jag bemötte det aldrig i tv-sändningen men har funderat på det sedan dess.

Ska jag inte säga vad jag tycker om främlingsfientlighet, rasism och nazism för att det kan ta Åkesson över tio procent? Tystnad i stället för grundläggande värderingar?

Jag ställer inte upp på det.

Låt i så fall SD få de där tio procenten, låt partiet och dess väljare svetsas samman ännu mer för den här frågan handlar inte bara om Sverige 2014, om denna valrörelse, detta val.

1944 kom min släkt till Sverige. 70 år senare är det ingen som ser mig som en kostnad och ett problem. Om ytterligare 70 år hoppas jag att dagens flyktingströmmar betraktas på samma sätt. Det är mitt ansvar, min skyldighet och min plikt för det land som en gång tog emot mina släktingar.

Då går det inte att vika en tum i frågor som rör människoliv och människovärde när populistiska politiker spelar ut de korten.

Inte en tum.

Före detta landslagsspelaren, Elfsborg-ikonen och nyblivne tv-experten Anders Svensson levererade i helgen ett uttalande som snabbt fick vingar.

Anders sa apropå den dagen Zlatan Ibrahimovic slutar:

– Många tror att det kommer bli tufft, jag tror precis tvärtom. Jag tror att Sverige kommer bli bättre igen.

Helt klart är att det bor en journalist i Anders. Han är medveten om att uttalandet kommer kritiseras, att han själv riskerar att förlöjligas. Men att det också profilerar honom i hans nya yrkesutövning. Uttalandet är fem plus ur det perspektivet, för någon som vill profilera sig som expert.

För där finns något i grunden som inte går att vifta bort som ett tomt utspel från en expert som vill provocera.

För det första visar Anders direkt att han inte är rädd för att stöta sig med gamla lagkamrater, inte ens med Den Store. Det ger honom tyngd samtidigt som han framstår som en lagspelare: Han sparkar uppåt.

För det andra tror jag att utspelet inte är riktat mot Zlatan egentligen. Anders pekar på ett ledarskapsproblem. Zlatan har inte bara fått en unik särställning i landslaget under Erik Hamrén, det har mer eller mindre blivit Zlatans landslag. Han gör som han vill, spelar där han vill.

Jag tror att Anders begåvade utspel är en känga i riktning Erik Hamrén, och jag tror att han gör det för att han vet att han har många landslagsspelare med sig.

Det Anders efterlyser är inte att Sverige är bättre utan Zlatan, utan ett ledarskap som kan hantera en situation som den Sverige befinner sig: Där en spelare är så mycket större och mer framgångsrik än de andra.

Anders vill helt enkelt svensk landslagsfotbolls bästa.

Även därför är det ett genialt utspel som kommer att leva kvar i spelares och fansens medvetande, som förhoppningsvis tvingar Erik Hamrén att förändra sitt ledarsskap till det bättre. Om han nu är förmögen till det.

Jag lämnade Champions League-staden Malmö efter ett besök som får räknas till ett av de trevligare. Då tänker jag inte bara på Rosenbergs tvåfotare på mållinjen eller Erikssons volleylobb från 35 meter.

Nä, på vägen hem från Swedbank tipsades vi om kebabhaket Sara och den extra stora shawarman med blandad sås.

Snudd på Halsti-klass, snudd på.

På tåget läste jag om Red Bull Salzburg-coachen Adolf Hütter som skyllde förlusten på att hans spelare ”inte reagerat tillräckligt bra på Malmös fysiska och smutsiga spel”.

Man undrar vad en så kallad expert som Lars Lagerbäck tänker om det, fotbollstyckaren som satt i Viasat-studion efter första mötet och dömde ut inte bara Malmö FF utan hela den svenska klubblagsfotbollen för att inte kunna ta närkamper eller försvara sig.

Efter 3-0 till MFF kanske Lagerbäck har lärt sig något nytt: Att det är skillnad på att spela hemma och borta när det kommer till energin. För en fotbollsteoretiker kan sådana samband vara svåra att greppa.

Apropå gamla förbundskaptener drog jag en lans i tidningen för att Åge Hareide vore ett starkare namn än Erik Hamrén. Tidigare har jag lanserat Norges förbundskapten P-M Högmo som en tänkbar efterträdare men han tog norska landslaget i stället.

Varför lyfta alla dess norrmän? undrade någon.

Tja, med undantag från 15-årige supertalangen Martin Ödegaard, ”Den norske Messi”, har landet i princip enbart producerat träben senaste 30 åren. Det ställer höga krav på tränarna som fått slita extremt hårt för att kunna försöka bedriva konkurrenskraftig fotboll. Något som gett resultat i form av skickligare coacher för stunden.

Vad tänker förresten Erik Hamrén nu som hade fyra spelare från danska ligan men bara två från allsvenskan i senaste truppen? Och bara en från Skandinaviens enda Champions League-lag (ja två om man räknar med att Rosenberg tackade nej men ändå)?

På Twitter fortsatte diskussionen om det är ”bra för svensk fotboll” att Malmö FF når Champions League. De är där nu. Dags att växla fokus till övriga lags framtidsstrategier. Jag tror nämligen att det smids en hel del planer. Att gårdagskvällen skulle innebära att allsvenskan på sikt förvandlas till en enlagsliga à la Skottland…ja då lovar jag att gå kläd i kilt i ett halvår.

I kväll är det Elfsborgs tur. De kan nå Europa League. AIK har chansen att köra om i allsvenska toppen då MFF ska föra ett tvåfrontskrig. Sedan kvalar Gnaget till CL 2015…skulle det scenariot vara negativt för svensk fotboll?

Att de uppskattningsvis 180 miljonerna nu hamnar i en svensk fotbollsförening i stället för i ett österrikiskt marknadsföringsprojekt för energidryck kan väl ingen som lyfter blicken invända mot. Vart tog alla som stod på barrikaderna för ”Mot den moderna fotbollen” vägen? Står ”Bra för svensk fotboll”-journalisterna och MFF plötsligt ensamma i den kampen?

En annan sak att fundera på:

Jag tänker inte påstå att bengalbränning är det samma som hat, våld och huliganism. Inte ens i närheten. Jag menar, Rikspolisstyrelsen har ju själva utrett att införa pyroteknikzoner, och svensk fotboll har ställt sig positiva till att testa detta under hösten.

Men där är vi inte ännu och jag har en fråga till de som eldade i Malmö i går (andra som eldar på annat håll får gärna hjälpa mig att förstå).

Vilka eldas det egentligen för?

Malmös demokratiskt valda styrelse (en person, en röst) vill inte ha böterna.

Tränaren Åge Hareide vill inte ens ha personerna på arenan, efter matchen dundrade han om att de som eldar bör portas, att de får sitta ute på gatan.

Spelarna med lagkapten Markus Rosenberg är också kritisk:

– Många gånger var vi inne i ett flow när de inte skapade något och var frustrerade. Då vill du inte att din egen publik ska stoppa upp det flowet. Det är jäkligt frustrerande när du verkligen vill att minuterna ska ticka på, då vill du inte att något ska avbrytas, sa ”Mackan”.

Övriga publiken var rasande på sina håll. En bit bort från mig stod upprörda supportrar och skrek elaka ord i riktning klacken när det brann som mest. Och det var inga slipsar. En stor del av arenan skanderade ”Ut med packet”.

Om klubbledningen inte vill ha något eldande, om tränaren inte vill ha något eldande, om spelarna inte vill ha något eldande och om övriga publiken inte vill ha något eldande – vilka eldades det då för?

Kan någon förklara det för mig ska jag dra igen kebabluckan sedan.

Det har dykt upp en ny sorts journalister. Vi kan kalla dem firma Sjöholm & Lövberg. Vi kan också kalla dem Maffiabevakarna.

Låt mig kort berätta hur de jobbar.

Malmö FF gör ett bra resultat borta mot FC Vodka Red Bull Salzburg. Ett antal supportrar, med AIK-Twittermaffian i spetsen, går i taket när journalister slänger sig med uttryck som ”Champions League-avancemang är bra för svensk fotboll”.

Sjöholm & Lövberg följer förstås debatten, och nån dag senare står att läsa följande rubrik på en blogg: ”Braaa fööör sveeensk foootboooll”.

Jag behöver knappast förtydliga att den är raljant.

Där den gamla tidens populister med Mats Olsson i spetsen stack upp fingret i luften och försökte känna vilket håll vindarna blåste åt behöver Maffiabevakarna aldrig gissa.

Det räcker att läsa innantill på Twitter.

Missförstå mig rätt.

Det är inget fel på att ha åsikter, i synnerhet inte när man raljerar över att en samstämmig journalistkår brölar i kör att MFF:s eventuella Champions League-avancemang är ”bra för svensk fotboll”.

Jag köper den facklan för att tända debatten alla dagar i veckan.

Problemet är att Maffiabevakarna sällan eller aldrig tänder den.

De identifierar åsikten bland de supportrar som är först med sådana åsikter, sedan hoppar de på tåget, samlar in lajksen och smörjer sig i den kretsens cred. Och mår bra av det hoppas jag.

Men tror de ens själva på det de skriver?

Nämnda blogginlägg avslutas så här:

”Och i slutändan kanske det blir bra för svensk fotboll om MFF lyckas. På riktigt. Inte för att pengarna ska trilla nedåt i systemet eller för att rankingpoäng utan för att det ställer krav som måste uppfyllas.

De andra klubbarna tvingas hitta andra vägar framåt för att komma ikapp. De måste bli bättre på allt om Malmö FF blir det och i slutändan är det faktiskt bara så svensk klubblagsfotboll kan gå framåt. Om det är vad vi vill. Kanske är vi nöjda där vi är och så räcker det så. Jag kan leva med den tanken, men jag tror ändå att alla som jobbar med det här, ledare, tränare, spelare vill mer. Då måste någon klubb antagligen vara loket som drar. Just nu är det MFF. Om det fortfarande är så år 2020 återstår att se, men om en enda framgång i ett enda kval tillåter de himmelsblå att rycka ifrån fullständigt har övriga inte gjort sitt jobb. Och det vore, om inte annat, riktigt illa för svensk fotboll”.

En av Maffiabevakarna landar alltså i slutsatsen att det är ganska bra om MFF går till Champions League.

Efter Malmö FF:s fina resultat i Österrike – min matchanalys här – satt Islands förbundskapten i en svensk tv-studio och dömde ut både Malmö FF och svensk klubblagsfotboll som helhet.

Det handlade om Lasse Lavas gamla vanliga käpphäst: Försvarsspelet.

Malmös var för dåligt men nu med ett mer oväntat tillägg: Malmö förlorade för många närkamper.

Jag vet inte riktigt hur det isländska närkampsspelet står sig på internationell nivå men det är säkert jättebra.

Men Lava glömmer en sak: Malmö FF är en svensk fotbollsförening som deltar i en tävling som heter allsvenskan.

De fotbollsföreningar som är kvalificerade för allsvenskan delar samma vision: Att vinna den. Några av de större och mer resursstarka klubbarna har det rentav som ett verksamhetsmål: Att vinna allsvenskan.

För att vinna allsvenskan behöver du vara bättre än samtliga 15 konkurrenter, följaktligen försöker du hitta den tränare och den spelartrupp som har bäst möjligheter att förverkliga visionen eller målet.

Malmö FF har, mig veterligen, varit skickligast på detta senaste tiden. De vann serien i fjol, de leder med sju poäng efter två spelade tredjedelar i år.

Som en bonus när man vinner allsvenskan får man chansen att kvala till Champions League där man ställs mot ännu bättre lag, exempelvis FC Red Bull Salzburg vars spelartrupp är värderad till fem gånger så mycket pengar och vars omsättning är åtta gånger så hög.

Rimligen avslöjas då vissa brister hos Sveriges för stunden bästa klubblag, konstigt vore annars.

Skulle Malmö FF då ha valt en annan strategi? Skulle de satt ihop en trupp som betår av mer fysiska spelare, bytt ut den norske tränaren mot en mer tacklingsinriktad chef, kanske någon islänning, och sagt: ”Okej, det här ger oss inte de bästa förutsättningarna att vinna allsvenskan men om vi ändå råkar göra det, kommer vi i alla fall att klara närkampsspelet bättre i ett eventuellt Champions League-playoff”?

Visst, det går alltid att önska att man har kvar kakan efter man käkat upp den men om jag inte minns fel så var det i samband med att Lasse Lava blev svensk fotbolls viktigaste opinionsbildare som svenska klubblag slutade att kvalificera sig för Champions League. Och inget lag har nått dit sedan dess.

Men att sitta i en studio och tycka och spekulera och hiva ur sig hypotetiska resonemang som du inte behöver ta ansvar för är förstås ingen större konst.