Efter snart sju spelade omgångar har fyra lag gjort ett ryck och bildat en tätklunga:
Helsingborg, Malmö, IFK Göteborg och Elfsborg.

När världens före detta bästa klubblag förlorar med totalt 7-0 mot världens just nu bästa klubblag i en Champions League-semifinal är det klart att vi såg den definitiva bekräftelsen på att en storhetstid tog slut, en era är över, något nytt tog vid.

Det var nästan lite vemodigt att se det en gång så dominanta Barcelona så uddlösa, så chanslösa, så uppgivna. På hemmaplan, dessutom.

Även om klubben Barcelona kommer tillbaka förr eller senare – Messi är ju kvar – var det här ett avslut på en epok där en generation spelare tillsammans varit världens bästa klubblag över en tidsperiod på fem år och som hänger ihop med att Spanien vunnit tre raka landslagsmästerskap under samma tid.

Barcelona har utvecklat fotbollen och skadeglädjen där ute just nu är lätt motbjudande. Barca ska ha cred för allt de har åstadkommit även om andra nu är ikapp och förbi. Var kommer skadeglädjen i från? Vad får man ut av den?

…fast det är väl inte svårare än att folk alltid tröttnar på den som vinner för mycket och för ofta och gärna för lätt. Men du som går i den fällan ser dum ut i historieböckerna.

Tvärtemot de som oroar sig över att Pep Guardiola kommer till Bayern München i ett läge då de har vunnit en trippel (om det nu blir så) tror jag så här: Barcelonas problem började egentligen för ett drygt år sedan. Jag vet inte om Filosofen är synsk men hans val att lämna Barca i fjol för att sedan skriva på för Bayern några månader senare är förstås väldigt intressant.

VM-året 2014 misstänker jag att vi ser samma sak hända med Spanien. Xavi är 34 nästa sommar och lär inte komma tillbaka till fornstora dagars glans. Tiden har hunnit ikapp Puyol. Och vad har hänt med Iniesta som trots allt bara är 29?

Ett tyskt lag kommer att vinna Champions League för första gången sedan 2001, det blir förmodligen Bayern München men det går inte att räkna bort Jürgen Klopps unga och galna Dortmund helt.

Kommer Tyskland att vinna även VM 2014? Förväntningarna är enorma på hemmanationen Brasilien men jag är rädd att det laget väger för lätt, är för ungt.

Det är Tysklands tur där också. Det är framför allt Kloses tur.

Eftersom det bara är fyllon, studenter och amatörer som festar på valborg låg jag parkerad i soffan för att kolla ”Hassel – Privatspanarna” (somnade) och Champions League-semin Real Madrid-Dortmund (vaknade).

Därmed kunde jag åka till redaktionen med klara ögon i morse för att följa dagens svenska cupen-semifinaler via SVT: Öster-IFK Göteborg och Djurgården-Öis. Jag lämnade fanan hemma men frågeställningen var given: Skulle det bli en röd dag även på fotbollsplanerna?

”Vi ska till Friends!”, sa Östers tränare Andreas Thomsson i Sportbladet.

”Vi ska till Friends!”, upprepade Thomsson i försnacket i SVT.

”Vi ska till Friends!”, fortsatte Kenny Pavey i halvtidssnacket.

Och så blir det – fast först i september när AIK tar emot.

Utöver en kort sekvens i början av andra halvlek var det nämligen inget snack – blått (och vitt) besegrade rött. IFK Göteborg var det bättre laget och vann komfortabelt med 4-1.

Östers svaghet är försvarsspelet och mot ett fungerande anfallspar som Tobias Hysén–David Moberg Karlsson blir de förr eller senare avslöjade. Den här gången tog det bara några minuter innan Philip Haglund hittade Hysén i djupled som sprintade i från Juan Robledo och vrickade in 1-0.

…Jakob Johansson var som vanligt numera en gigant och 4-1-målet var vackrast: ”klapp klapp”-spel mellan ”Tobbe” och ”DMK” som avslutade distinkt.

I final väntar Djurgården som hade vissa problem hemma på Stockholms Stadion mot superettanlaget Öis men blårandigt besegrade rött även här – 1-0 till Dif efter nickmål på hörna av Andreas Johansson. Djurgården missade en straff samt fick Erton Fejzullahu skadad (borta cirka två veckor).

…Djurgården är nu en seger från kvalspel till Europa League i höst och mot den bakgrunden är det förstås ännu mer svårbegripligt att ett par huliganer klev ner på träningen för att meddela dåvarande tränaren Magnus Pehrsson att om det skulle bli förlust mot Syrianska i lördags (vilket det blev), då skulle alla vändas emot honom, då skulle han bort så som man fått bort oönskade personer tidigare.

6000 åskådare på Myresjöhus Arena, drygt 7000 på Stadion är okej siffror, nu återstår att se hur mycket folk det blir på Friends Arena 26 maj – är det för optimistiskt att tro på över 20 000?

Tydligen inte.

”Det är precis så här vi vill ha cupen!”, tjöt SVT:s Daniel Nannskog när han hyllade änglakören som rest till Växjö. Nannskog hoppades sedan på 30 000-35 000 i finalen.

Det blir en utmaning för SvFF och finalklubbarna att rabattera biljettpriser och hjälpa supportrarna med researrangemang till Solna för att åtminstone göra ett försök att bräcka bandyfinalens 38 700 åskådare.

…men jag är tveksam till om det blir så många fler än 20 000. Vilket ändå är fem gånger så många som en final mellan Öster och Öis hade dragit i Solna, eller hur?

Men jag vet några som hade jublat över en final mellan två mindre klubbar, nämligen de som bor längs promenadvägen till Friends Arena. Lokalpressen uppmärksammade i veckan följande problem…

Till sist: precis som för de flesta engagerade socialdemokrater var första maj farfar Leif Rödskäggs stora stund på året. Han gick bort i höstas och jag ägnar honom därför en extra tanke denna vackra, röda dag…

Jag har som sagt varit på semester i Portugal och inte skrivit en rad i tidningen eller på bloggen om händelserna i Djurgården men hann inte mer än landa på Arlanda förrän jag insåg att det tydligen finns ett behov bland vissa (jag tror inte att de är särskilt många men ändå) att diskutera om det verkligen var hot Magnus Pehrsson utsattes för.

Det har redan debatterats av de som varit i tjänst i helgen men visst, jag kan också ge min syn på det eftersom folk verkar undra vad jag tycker.

Den som upplever sig hotad har alltid rätt att polisanmäla, sedan är det en fråga för polisiära myndigheter och juridiska instanser att ta ställning till om hot förekommit och hur allvarliga hoten i så fall är.

Så långt är nog alla överens.

Vi borde också kunna vara överens om följande:

Om det kliver in tre personer från en firmagruppering som anser att idrott och våld hör ihop, som är kända av polisen sedan tidigare, som innebär att Magnus Pehrsson får avbryta en genomgång och motta information om att om inte Djurgården vinner nästa match, då kommer alla att vända sig emot honom, då kommer det resas krav på hans avgång, och så har man fått bort personer tidigare, ja då har i alla fall jag förståelse för att Pehrsson funderar i termer: är det här en arbetsmiljö jag vill verka i?

Speciellt när personerna motiverar det som någon form av demokratisk rättighet för medlemmar i en förening. Mig veterligen är det raka motsatsen till föreningsdemokrati. I en föreningsdemokrati sköts sådana frågor av den demokratiskt valda styrelsen som utser VD/klubbdirektör som ansvarar för personalfrågor. Inte genom enskilda medlemmar/grupperingar som kräver samtal i samband med lagets träningar. Och i synnerhet inte när det finns ytterligare ett för idrotten unikt och lämpligt forum att framföra kritik på: under matcher, i form av banderoller och plakat.

Polisutredningen pågår, förr eller senare får vi svar på om det var ett hot i juridisk mening eller om ärendet avskrivs, under tiden kan vi också vara överens om att det här knappast är ett klimat som hjälper föreningar till bättre resultat, och som kommer att få fler tränare än Magnus Pehrsson att fundera på om de vill jobba i en miljö där det anses vara en medlemsrättighet att firmarepresentanter kliver fram vid träningar och meddelar att nu blir det minsann värre om ni inte vinner nästa match.

Jag har full förståelse att en fotbollstränare då ställer sig frågan: ”Okej, och vad är nästa steg?”.

Det är ingen rolig fråga att behöva diskutera med sin familj, och det blev ett stort problem för Djurgården alldeles oavsett vad den juridiska termen blir.

I veckor har det diskuterats fram och tillbaka: när ska taket öppnas?
I dag spelades det utomhusfotboll för första gången på Friends Arena.
Då missade AIK att stänga matchen.

Ledning 3-2 i 90:e minuten när Halmstad trillade boll på kanten med få tillslag och flera spelare i rörelse. Högerbacken Jesper Westerberg chippade bollen mot bortre stolpen där inhopparen Johan Blomberg nickade in kvitteringen.

Det var andra gången i samma halvlek AIK tappade ledningen hemma mot en nykomling som ännu inte vunnit i allsvenskan.
Visserligen saknades förstekeepern Ivan Turina, och jag påstår inte att det är någon skam att släppa in mål mot Halmstads BK med det rörliga och tunga anfallsparet Boman & Baldvinsson (låter mer som en advokatbyrå), men att tappa markeringen så grovt som den precis inbytte Daniel Gustavsson gjorde i samband med 3-3-målet väcker en del frågor.

Till exempel varför tränaren Andreas Alm inte bytte in mer defensivt tänkande spelare vid dubbelbytet i 88:e minuten när Nabil Bahoui och Kennedy Igboananike ersattes av Gustavsson och Viktor Lundberg?
– Då hade det fått bli en mittback. Men jag är inte så förtjust att göra saker vi inte har pratat om innan, sa Alm efteråt och menade att problemet var att laget sjönk för lågt mot slutet.
Det har han möjligen en poäng i men jag tror inte att målet blivit till om Niklas Backman eller Alexander Milosevic kommit in på planen i samband med bytet.

Innan avspark träffade jag Tord Grip på pressläktaren. Han var på plats som scout åt Southampton där han känner ordföranden Nicola Cortese. Tord frågade lite om Celso Borges men jag sa åt honom att hålla ett öga på nummer 20 i AIK i stället, Ibrahim Moro. Det 19-åriga löftet gjorde sedan en riktig plattmatch, det blev bättre när Robin Quaison kom in men han fick rött kort på tilläggstid efter en målchansutvisning där HBK:s Oliver Silverholt var fri från halva planen.
– Är det nånstans man ska ta ett rött kort är det precis där och då, tyckte Andreas Alm.

För den neutrala betraktaren var 3-3 mellan AIK och Halmstad på Friends Arena en underhållande upplevelse. Problemet är att allsvenska fotbollsmatcher varken utövas eller följs av särskilt många neutralt inställda.
Så trots att Daniel Majstorovics axel går till historien som Gnagets förste målskytt på Friends, trots Nabil Bahouis allsvenska genombrott, Kennedy Igboananikes superbicycleta, ett bra holländskt gräs, det öppna taket, en hemmaklack som hördes, alla chanser, räddningar, situationer, vändningar och svängningar var majoriteten av de knappt 17 000 människor som lämnade Friends Arena i eftermiddags rejält besvikna.

Till och med HBK:s tränare Jens Gustafsson fick fundera ett tag innan han kunde bestämma sig för om han var nöjd eller inte.
– Vi är nöjda med att vi visade upp hur Halmstad Bollklubb förhoppningsvis ska visas upp i framtiden också.
HBK ligger näst sist med fyra poäng efter sex omgångar.
AIK är elva på sex poäng och om en vecka kommer serieledande IFK Göteborg på besök.
– Det är ett väldigt stort avstånd uppåt. Vi hade behövt ta in två poäng för att det ska kännas som att vi är med lite grand. Vi har tappat många poäng, sa Andreas Alm.
Ändrar ni målsättning?
– Nej, inte ändra målsättning från att vi ska vara med i toppen och slåss. Det är ingen som har vunnit serien på…vad har de, 16 poäng?
14 poäng.
– 14 poäng. Jag har ännu inte sett något lag som har vunnit serien på 14 poäng, sa Alm på hans karaktäristiska vis.

Det är förstås sant.
Men det är inte många lag som har vunnit allsvenskan efter att ha öppnat med endast sex poäng på de första sex matcherna heller.

Bollklubben finns numera på nya sajten aftonbladettv.se. Där hittar ni alla avsnitt, alla klipp, alla klickisar. Spana in senaste programmet i sin helhet här – och spana samtidigt in nya tv-sajten, jag tycker den är jävligt snygg.

Nog med reklam.

Det har varit en vecka då vi lärt oss nya ordkombinationer – cykelrygg (John Alvbåge), brottarfotboll (Jonas Thern) och skyttekung (Mattias Lindström) – det har varit en intensiv vecka och jag sammanfattar den i Laulsvenskan och i vår allsvenska fotbollspodd.

Därmed tänkte jag, om inte någon har synpunkter, åka till Portugal på träningsläger i en vecka?

Tack.

Det blir alltså inget material från min sida på ett tag och undrar ni varför så är det därför.

Det blir ett kärt återseende med Algarve där vi avslutade EM 2004, visserligen med en bitter, svensk förlust på straffar mot Holland, men vi hade fina dagar i Vilamoura.

Eftersom jag inte vill vara sämre än Häckens Moestafa El Kabir, som fullkomligt öser ut bilder på sig själv med bar övre på Instagram, tänker jag inte nöja mig med den här bilden från Figos Bar…

…så här såg alltså Lauler, Wennman jr och sportbladets allt-i-allo Janne Flash ut för tio år sedan…

…jag skickar även med en bild på mitt eget sexpack på den tiden…

…nu ska cirkeln slutas i Vilamoura.

Frågan som hängde i luften efter Disciplinnämndens dom (i den avbrutna matchen Djurgården-Mjällby) var vilka ”särskilda skäl” som gjorde att matchen ska återupptas i stället för att Mjällby får segern med 3-0.

I dag kunde vi så läsa domen i sin helhet. Som ”särskilda skäl” anges att de saker som kastades in – petflaskor, mynt och ett päron – inte anses lika farliga som exempelvis pyroteknik.

Det väcker en rad frågor som vi försöker reda ut i veckans avsnitt av Sportbladet Fotbollspodd: vilka frukter är egentligen okej att kasta?

Om Gbenga Arokoyo hade träffats av en kiwano är det tveksamt om han hade rest sig igen. Denna dödsfrukt har stenhårt skal och vassa taggar.

Skämt åsido, jag förstår om Mjällby överklagar, jag är helt övertygad om att Djurgårdens Mats Jonsson hade gjort det om rollerna vore ombytta. Sedan är det bästa att matcher avgörs på planen men jag tror inte det är så Disciplinnämnden har resonerat. Deras perspektiv brukar vara strikt fotbollsjuridiskt.

Efter Alejandro Bedoyas kritik mot IFK Göteborg kommer Jonas Thern med en andraserve. ”Brottarfotboll”, kallar han Blåvitts spel.

Den här ständigt återkommande diskussionen har jag aldrig förstått. För det första handlar fotboll om att vinna eller ta poäng, inget annat. För det andra utvecklas fotbollen bäst av en mix av destruktiva och spelande lag. Om alla spelade som Häcken hade det blivit bandy av alltihop i stället. Inget bra.

…fast vad är egentligen brottarfotboll? ”Något primitivt”, trodde EP-Månsson.

Apropå Blåvitt skrev GP-Balkander en krönika som har diskuterats en del i medieankdammen i dag. Jag bjuder på ingressen:
”Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 0-0 mellan Elfsborg och IFK Göteborg på Borås Arena i april 2013”.

Avd. att ta lite för mycket. Men det kan hända den bäste, GP-Balkander är en bra gubbe.

Regerande mästarna väntar fortfarande på första segern och har tre raka kryss. 
Det kommer säkert att beskrivas som en katastrofstart på sina håll.
Men mot bakgrund av hur Elfsborg spelar och den kvalitet som finns i laget tror jag inte att de själva är särskilt oroliga.

Så fick vi ett toppmöte enligt konstens alla regler på Borås arena. Två starka startelvor, två laddade klackar, ett omfångsrikt hemmatifo, 16 000 åskådare och tyst endast en gång: under den minut nyligen avlidne Elfsborgsledaren Ture Nygren hedrades.
Själva matchen var annars inget för sörjande själar.

Domaren ”Magnus” Hansson (det stod fel i officiella informationen) lät spelarna sätta nivån och efteråt fick vaktmästaren sopa upp benflisorna. Särskilt fult var det dock inte, mer hårt och rejält. Hansson behövde exempelvis bara dela ut ett gult kort (Andreas Klarström).

Ett välorganiserat Elfsborg mot ett ännu mer välorganiserat IFK Göteborg som ställde skokartongen ganska djupt på egen planhalva. Blåvitt lät Elfsborgs ytterbackar vara bollförande och styrde därmed undan Anders Svenssons spelvändningar för att slippa jobbiga överflyttningar.

I första halvlek kom hemmalaget egentligen bara till avslut från distans, ofta genom att Svensson i stället hittade den raka passningen på Mohamed Bangura som knappat missade en bollmottagning inklusive vändning.
Bangura fick utstå hat från AIK-fansen i premiären, nu fick han höra okvädningsord från Göteborgsfansen, den här gången handlade ramsorna om ”Solnatattare” i stället. En viss komik mitt i eländet, dessutom slapp staden Borås se fler män i rånarluva, och det var lugnt och städat även på bortaläktaren den här gången.

Blåvitt sökte den snabba omställningen, effektivast via vänsterkanten med en trygg Mikael Dyrestam och en lurig Sam Larsson. Halvlekens bästa målchans var dock en högerhörna från Larsson som Kjetil Waehler så när nickade i mål men i vägen med ett ben fanns Elfsborgs vänsterback Klarström.
0-0 i paus och jag sa till min bänkgranne Simon Bank:
– I 65:e kommer målen, då öppnar det upp sig.
Tio minuter in på andra halvlek svarade Bank:
– Det blir nog före 65:e.

Känslan var riktig, Elfsborg tog initiativet tydligare efter pausvilan, i stället för att spela runt den blåvita skokartongen lyfte de på locket och sparkade ur bottnen och kom till bra lägen. Stefan Ishizaki lurade Adam Johansson och sköt oväntat mot första stolpen men John Alvbåge reflexräddade med en spänd underarm.

Elfsborg bytte in Lasse Nilsson men IFK Göteborg red ut stormen och jämnade ut matchbilden även om Elfsborg hade ett visst tryck de sista fem minuterna.

Några mål blev det aldrig, det var å andra sidan det enda som saknades på Borås Arena en kväll där flera spelare stack ut med individuella prestationer: Bangura, Alvbåge, Jon Jönsson och Jakob Johansson för att nämna några av de främsta.

Delad poäng är förstås mest värd för serieledande IFK Göteborg som är obesegrade i årets allsvenska och inte har släppt in ett enda mål på 270 minuter. Regerande mästarna väntar på sin första seger och har tre raka kryss. Det kommer säkert att beskrivas som en katastrofstart på sina håll men mot bakgrund av hur Elfsborg spelar och den kvalitet som finns i laget tror jag inte de själva är särskilt oroliga.

Det var regnigt, blåsigt och svårspelat på Rambergsvallens hö när Häcken ryckte upp sig efter en svag inledning på årets allsvenska.
För Djurgården ryckte krisen allt närmare.

Även om fotbollsspelare är duktiga på att lägga undan saker och koncentrera sig på nästa match tror jag att päronskandalen på Stockholms Stadion har varit en jobbig ryggsäck för Djurgården under förberedelserna inför mötet med Häcken.
Dif-klacken gjorde sitt för att skoja bort det hela: ”Vi har päron, vi har päron, Djurgården, Djurgården” ekade över Rambergsvallen under första halvlek.
I andra var ramsan utbytt mot ”Visa hjärta” och ”Vi kräver mera”.

Då stod det 4-0 till Häcken och Djurgården spelade med tio man eftersom Daniel Amartey fått okbenet intryckt och alla tre byten var gjorda. Tidigare hade Mattias Östberg och Erton Fejzullahu klivit av skadade.
Kris?
Snarare en mardrömsinledning.
Sist i tabellen, 0-7 i målskillnad, en avbruten match som ska återupptas om nu inte Mjällby får igenom en överklagan att stå som segrare med 3-0.

Om vi enbart tittar på det som hände på Rambergsvallen i går speglade siffrorna 4-0 inte riktigt matchbilden som var jämnare. Men att släppa in mål i sista minuten av första halvlek och första minuten av andra halvlek…få lag reser sig efter sådana smällar.

Magnus Pehrsson talade på presskonferensen om att det viktigaste nu är att hitta kontinuitet i backlinjen. Managern menade att samtliga mål gick att härleda till individuella misstag:
* Vid Häckens första mål, en fin omställning med Moestafa El Kabir i huvudrollen, borde nye mittbacken Vytautas Andriuskevicius förstås ha stört Dioh Williams vid inlägget men Häcken-anfallaren kunde ostört nicka ner bollen till målskytten René Makondele.
* Vid 2-0 spelade Jesper Arvidsson med flera juniorfotboll och försökte kortpassa sig ur ett tillbakapressat läge i stället för att rensa undan bollen precis före halvtidsvilan.
* Vid 3-0 stod hela Djurgården på hälarna när Häcken körde en imponerande avsparksvariant.
* 4-0 fick 176 centimeter El Kabir nicka i mål – inne i Djurgårdens målgård på en hörna.

Visst, det går att hålla med Pehrsson om att målen kom efter individuella misstag.
Problemet är bara att ofta när fotbollslag har stora problem, så står vi där efteråt och lyssnar till en tränare som pratar om en rad individuella misstag.
Sedan upprepas samma sak i nästa match.
Och i nästa.
Och nästa.
Och vips…så är laget nere i skiten på riktigt.
I veckan väntar Brommapojkarna hemma på Stockholms Stadion, sedan Elfsborg borta. Jag har svårt att se den här upplagen av Djurgården rå på Elfsborg på Borås Arenas plastgräs, det krävs alltså seger mot BP.
Annars är nog fan krisen ett faktum.