För några veckor sedan granskade jag Svenska Fotbollförbundets ekonomiskt blödande engagemang i Friends. I samband med det skulle intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, ha ett möte där just frågan om Friends var tänkt att lyftas.

Elitklubbarna oroade sig för att arenan riskerar bli en ekonomisk kvarnsten för fotbollen under överskådlig framtid.

Sef bjöd in SvFF:s före detta generalsekreterare Sune Hellströmer, i dag senior advisor i arenafrågan. Han höll en dragning om ekonomin som gick ut på att stilla oron som finns bland allsvenskans och superettans klubbar.

När jag frågade Sune vad han sagt blev svaret:
– Vad som sades håller vi internt inom fotbollsfamiljen.

Senare kom jag ändå över en rapport om mötet. Bland annat hade Hellströmer informerat om att Friends haft ”hela 1,2 miljoner besökare” under 2013.

Sune glömde dock säga att det budgeterades för 1,5 miljoner besökare och att det väntas ännu färre besökare 2014 som är ett sämre konsertår (få stora artister ute på turné, sägs det).

På den nivån är det när de egna medlemmarna informeras.

Att SvFF skulle göra ett rejält minusresultat för 2013 var väntat. Friends driftsbolag gick 203 miljoner back och förbundet äger en tredjedel.

Det var mer oväntat att de skulle försöka sminka över siffrorna och åter vilseleda medlemmarna, som Sveriges Radio var först att berätta om.

113 miljoner minus sades vara 16 miljoner plus. Det egna kapitalet har minskat med en tredjedel.

Ordföranden Karl-Erik Nilsson hävdar att SvFF har gjort en vinst på 16 miljoner kronor. Mot det som är känt här och nu är det obegripligt hur han kan tro att han ska komma undan med detta i långa loppet.

Klubbar och distrikt har för vana att sluta upp bakom sitt förbund. Men snart måste till och med de reagera på allvar att något inte står rätt till och att svensk fotboll har hamnat i en ytterst besvärlig situation.

Ytterligare en träningslandskamp avklarad för förbundskapten Erik Hamréns Sverige. Till vilken nytta? kan man kanske fråga sig.

Ett antal nya spelare fick chansen men få av dem kommer  vara med när det blir allvar i höst. Frågan är om spelare som Rasmus Bengtsson, Joel Ekstrand, Johan Dahlin och Marcus Berg får förtroendet igen överhuvudtaget?

Det här landslagets övergripande problem är alltjämt osäkerheten, bristen på en fungerande organisation och balansen i laget som Hamrén inte riktigt tycks kunna sätta.

Hjälper det med nya spelare stup i kvarten?

Tja, det är klart att det ibland måste testas nytt men vad Sveriges landslag skulle må bra av är att spela ihop en startelva+4-5 man som vet exakt vad de ska göra i olika typer av matcher.

Jag blev inte särskilt imponerad av någon av de nya eller nygamla eller gamla som fick chansen mot Turiket, det skulle vara Jimmy Durmaz då som har många idéer även om det inte riktigt klickat i Blågult ännu.

Sedan fanns det en spelare till då, men för honom handlade det inte om att ”ta chansen” utan om att klara av debuten. Det gjorde Muamer Tankovic,19, helt godkänt.

Kapten Zlatan formulerade det bra:
– Han spelar enkelt när han kommer in, han gör det han ska göra, han spelar enkelt men ibland kan det vara svårt att spela enkelt.

Själv frågade jag Tankovic, lite med glimten i ögat förstås, varför han inte bjöd på några snurrfinter som på träningen?
– Det är det som är grejen, om vi haft övertaget hade det varit lättare, nu låg vi under och fick jaga boll. Förhoppningsvis i nästa match, då hoppas jag vara här igen, svarade den lille talangen.

Efter matchen uppstod en diskussion på sociala medier om Sportbladets betygsättning. Framför allt om att vi underkände Albin Ekdal.

Jag tycker ettan är glasklar. Albin är Sveriges offensiva, centrala mittfältare och skapade knappt något öppnande över 90 minuter. På plats med ett helheltsperspektiv som skiljer sig från tvn:s, var det också tydligt att han ofta felvärderade situationerna, släppte tillbaka i stället för att fullfölja en vänding exempelvis. Sedan att Albin i situationer visar att han är en bättre fotbollsspelare än många andra svenskar på planen kan inte ligga till grund för att godkänna honom i den enskilda matchen. Givet hans roll och vad han uträttade i den var Albin Ekdal underkänd mot Turkiet, anser jag.

Själv sa han så här när fotbollskanalen.se berättade att de utsett honom till bästa svenske spelare:
– Det tycker jag inte. Jag tycker inte att man behöver sätta betyg i en sådan här match, alla kan bättre och vi förlorar. Jag slog bort bollar i både första och andra halvlek. Jag kan mycket bättre personligen.

Men det är som det är med betyg, man ser fotboll på olika sätt. Sportbladets utsända (Simon Bank, Patrik Sjögren och undertecknad) var dock överens om ettan.

19 maj-stadion var mycket riktigt en fantastisk fotbollsarena, och hemmapubliken skapade en inramning du sällan ser på träningslandskamper. Från en samstämmigt vackert sjungen nationalsång till de dubbla klackarnas växeldrag. Lägg därtill mobiltelefon-tifon och den mer nötta gamla vågen.

Enligt uppgift var det 1650 poliser på plats och som jag noterade i en tidigare spaning här i bloggen: Det är gott om poliser i Ankara. De kanske bara ville se matchen?

I dag åker vi hem igen utan att vara särskilt mycket klokare på något annat än att kebaben i Ankara håller högsta klass.

Många stora fotbollsnationer är i gång med viktiga VM-förberedelser i kväll, däribland Brasilien som möter Sydafrika i Johannesburg. En match som bland annat handlar om att spika den slutgiltiga, brasilianska VM-truppen.

Den förväntade startelvan i kväll ser ut så här:

Júlio César
Rafinha, David Luiz, Thiago Silva, Marcelo
Paulinho, Fernandinho
Hulk, Oscar, Neymar
Fred

Om den finns förstås en del att säga.

Strikern Fred, till vardags i Rio-klubben Fluminense, är tillbaka efter höstens skadeproblem, viktig för att trycka tillbaka motståndarens backlinje och därigenom skapa utrymme och tillbakaspel på Neymar, Oscar och hårdskjutande Hulk.

Nånstans där den meningen slutade börjar förbundskapten Felipãos bryderier. Just högerkanten har det experimenterats med ända sedan Dungas förbundskaptensdagar. Hulk var en av få spelare som inte fungerade  tillfredställande under sommarens Confederations Cup. Precis som Neymar från vänster är tanken att Hulk ska röra sig inåt i planen, för att öppna upp för ytterback men den kompakta anfallaren är mer stationär än den lättfotade Neymar.

Alternativen till Hulk är Chelseas Willian som är mer bekväm att flyta centralt eller Sjachtar Donetsk Bernard, mer av en klassisk yttertyp.

Bredvid Paulinho på det defensiva mittfältet kommer Manchester City-succén Fernandinho att spela hela matchen, det är redan uttalat från Felipão. Ramires men framför allt Luis Gustavo är förstås med i kampen om de två sittande mittfältsplatserna.

Bayern Münchens Rafinha får chansen att visa upp sig på högerbacken, han kommer också att spela 90 minuter mot Sydafrika är det sagt på förhand men startelvsplatsen i VM är redan bokad av Barcelonas Dani Alves.

I övrigt har Brasilien vissa bekymmer på målvaktssidan, Júlio César är reservmålvakt i QPR i the Championship men trots att Botafogos Jefferson presterat bra tycks Felipão hålla fast vid den mer rutinerade César som vässar VM-formen i MLS utlånad till Toronto.

Den förväntade brasilianska VM-startelvan – och taktiken för den delen – ser ju ut så här…

’

…det mest intressanta med kvällens match mot Sydafrika är alltså att se hur Júlio César sköter sig i målet, vad Fernandinho kan göra centralt, om Hulk får spela och i så fall: Om Willian eller Bernard hinner uträtta något vid ett eventuellt inhopp.

Samt förstås, vilken form Fred håller som flåsas i nacken av den mer oberäknelige Jô från Atletico Mineiro.

Nej, det är inte ofta man ser sådant i landslaget.

Jag tror mig äga viss tyngd här. Få levande människor har sett lika många landslagsträningar med Sverige de senaste tio-tolv åren. Jag har sett de flesta.

Jag har aldrig sett någon ta för sig på det sätt Muamer Tankovic gjorde i dag – redan andra dagen med gänget. Det dröjde ganska länge innan Zlatan Ibrahimovic nådde dit. Tvärtom var Zlatan faktiskt lite valpig i början. Det tog sig på allvar efter VM 2002, och Zlatan debuterade trots allt januari 2001.

Så vad var det som hände på 19 maj-stadion i förmiddags, denna utsökta fotbollsarena i hjärtat av Turkiets huvudstad Ankara?

Jo, vi såg en en 19-åring dribbla, göra snurrfinter och leverera mål redan andra träningspasset. Det behöver inte säga ett skit om framtiden. Men det säger att Muamer Tankovic är en kille som åtminstone kommer att ge det här ett gott försök.

Jag hoppas ni får se honom framför tv-apparaterna  i morgon kväll, jag hoppas att Erik Hamrén låter honom få en halvtimme åtminstone, varför inte en halvlek.

Hamrén sa på presskonferensen:
– Jag gillar attityden, det är det som avgör hur stor en spelare blir. Han har en härlig attityd som man blir glad av att se.

Här är jag helt enig med förbundskaptenen.

Alexander Kacaniklic, John Guidetti, Kim Källström, Rasmus Elm, Sebastian Larsson…jag har följt många av dagens landslagsspelares första tid i Blågult och ingen har tagit för sig på samma sätt som Moamer Tankovic gjorde i dag. Sedan vad det betyder får vi se men det är ett faktum ingen kan protestera emot.

En annan sak jag garanterat aldrig sett eller varit med om tidigare är ett fotbollslag som tränar på att stå i mur.

Men Zlatan & Co. fick vackert rada upp sig, Hamrén pekade lite hit och dit, sedan sköt Kacaniklic utanför och så var det över. Bank, Anders Andersson och jag enades på läktaren om att sådant där tar man normalt på matchgenomgången men att träna på det? Nope, ingen av oss hade någon erfarenhet av det.

På presskonferensen fick Hamrén frågan vad tanken egentligen var:
– Frisparksskottet? Ja, vi tittade på vad vi har och hur vi ska agera i olika situationer så att spelarna vet det. Vi har våra grunder och det är viktigt att repetera det. För de nya killarna är det viktigt att veta vad som gäller, jag kommer att göra sex byten i morgon.

…nåja, vet inte om vi blev så mycket klokare men det påminner mig om när Erik Niva intervjuade förre Ljungskile-tränare David Wilson och frågade hur i helvete LSK kunde hysta ut 50 000 kronor på att köpa Robert Laul från Jonsered?
– Laul? Honom värvade vi som mur, svarade Wilson.

Zlatan har haft presskonferens i dag också, den gav inte så mycket men Zlatan avslöjade åtminstone vilka han tror vinner fotbolls-VM så här hundra dagar före premiären:
– Brasilien är favoriter. De spelar hemma och har ett övertag. Jag hoppas att någon av mina lagkamrater i PSG får vinna: Brasilien, Italien, Frankrike, Holland, Uruguay…jag missade säkert någon.

Helt enig där Zlatan – klart att vi unnar Thiago Silva ett VM-guld. Själv ska jag bo i Terasopolis, följa brassarnas träningar och matcher, klart jag hoppas att de går långt. Hundra dagar kvar nu, snart är bloggen på plats i närheten av Copacabana.

I övrigt har dagen varit ett monumentalt bakslag. Vi har inte lyckats få i oss en enda kebab. Den chansen är å andra sidan inte förbi, i annat fall får det bli en dubbel på matchdagen.

Det kan bli en historisk kväll i morgon. Zlatan har gjort 48 landslagsmål, ett till och han är i kapp Sven Rydell, två till och han är förbi. Tyvärr har Z problem med ryggen och det är tveksamt om det blir någon speltid alls.

På plats i Turkiets huvudstad Ankara för första gången.

Har inte hunnit se så mycket ännu, vi kom fram lite halvmosiga i går kväll och ett dygn senare drog jag undan gardinerna för första gången och insåg att utsikten från hotellet var helt okej…

…ni skymtar 19 maj-stadion där nånstans bakom den upplysta träningsplanen. Arenan är döpt efter datumet 19 maj 1919 då Kemal Atatürk anlände Samsun för att sparka igång det turkiska självständighetskriget. 19 maj-stadion är även hemmareana för bland annat Gençlerbirligi SK där Jimmy Durmaz lirar.

I morgon tränar Sverige där och bloggen ber att få återkomma med en rapport.

I dag har det varit presskonferens på spelarhotellet med förbundskapten Erik Hamrén, sedan träning på Gençlerbirligis anläggning. Fan vet om det inte var fler turkiska journalister på plats och deras standardfråga löd ungefär så här:
Kommer Ibrahimovic i dag?
– Nej.
Kommer Elmander i dag?
– Nej.

…de fick nöja sig med  Durmaz och Erkan Zengin. Det är förstås inte illa.

Är det något det finns gott om i Ankara tycks det vara poliser. Om det var många turkiska journalister på plats på Sveriges träning var där ännu fler poliser. Överallt på gatorna står en polisbil med tjutande sirener. Kanske beror det på att man har placerat USA:s och Rysslands ambassader bredvid varandra, alldeles intill det svenska spelarhotellet för övrigt:
– Lasse Richt på det, snacka om dödens triangel, som Bank uttryckte det.

…var Ukraina håller till förtäljer inte historien riktigt ännu.

Själv blev jag stoppad av autografjägare som undrade om jag var svensk spelare. När jag klappade mig på magen och bad dem att ta en närmare titt insåg de snabbt sitt misstag.

Målsättningen en kebab om dagen är uppfylld så här långt, vi fick en utmärkt Iskander på ett ställe som heter Kebap 44.

Vad gäller landslaget blir det en enklare artikel till morgondagens papper som handlar om Sveriges kursändring inför EM-kvalet (mer fokus på defensiven, organisationen och balansen, tack för det).

Från presskonferensen finns annars inte så mycket att rapportera, utöver att Martin Olsson blir borta från landslagsspel till efter sommaren, samt att Hamrén kallade Vitryssland för white russian innan tolken fick honom på Belarus-tåget. Övervägde att ställa en fråga om Hamréns favoritdrink men insåg att det där misstaget hade jag själv  lika gärna kunnat göra (möjligen skulle jag försökt med vodka red bull i stället).

Muamer Tanković, eller Mujo som alla redan kallar honom, var förstås hetast i mixade zonen. Återstår att se hur mycket speltid det blir på onsdag. Jag gissar att han får en kvarts-tjugo minuters inhopp.

Mest spännande framöver är hur Hamrén tänker kring det centrala mittfältet. Är det all in på Albin Ekdal och Rasmus Elm eller är Kim Källström med i matchen fortfarande? Kim är inte på plats i Turkiet på grund av skada så rimligen testas Ekdal-Elm nu med medan Oscar Hiljemark och Pontus Wernbloom få nöja sig med  inhopp.

Det tog två dagar efter att OS tagit slut, sedan tror jag mig ha sett trenden i årets allsvenska som börjar om en dryg månad.

Från Gefle i norr, via Solna i öster och Göteborg i väster till Malmö i söder så kommer vi att snacka tränare mer än vi gjort på många år.

Hela åtta lag har nya tränare, totalt löper fem-sex stycken en överhängande risk att få kicken vid en dålig start.

Lita på att det kommer diskuteras tränare i år, häng med bara:

AIK
Andreas Alm har två andraplatser och en fjärdeplats under sina tre år. Inför årets säsong har sportchefen Björn Wesström dukat bordet extra noggrant, truppen är förmodligen allsvenskans starkaste på papperet. Allt annat än att AIK dundrar in i guldstriden från scratch lär slå över i vilda diskussioner om Alms vara eller icke vara.

IF Brommapojkarna
Det snackas aldrig speciellt mycket om BP, särskilt inte när Bojan Djordjic har lämnat men i år blir det i alla fall intressant att se vilken prägel Stefan Billborn sätter på laget. Billborn var assisterande åt hyllade Roberth Björknesjö som överraskande sa upp sig efter fjolårssäsongen.

Djurgårdens IF
Efter en tränarkarusell som egentligen snurrat sedan 2003 ska Djurgården jobba långsiktigt är det tänkt. Bland annat därför har de anställt en tränare som tillbringat i princip all sin vakna tid i en och samma förening, Gefles Pelle Olsson. Lita på att Pelle kommer att synas i sömmarna, oavsett vilket håll det går åt för Djurgården.

IF Elfsborg
Landade i en märklig lösning i efterdyningarna till att Jörgen Lennartsson sparkades. Klas Ingesson som saknar licens blir manager, oprövade ex-fystränaren Janne Mian har ansvaret på papperet och det stora framtidsnamnet Peter Wettergren tar ett halvt sabbatsår som individuell utvecklingstränare. Lägg därtill Anders Svensson som har åsikter om det mesta och vi får se hur länge kvartetten drar åt samma håll.

Falkenbergs FF
Nykomlingen har knutit upp Henrik Larsson som chefstränare. Om det kommer snackas mycket ”Henke” kring FFF? Gissa.

IFK Göteborg
Mikael Stahre var Håkan Milds värvning och inte helt okontroversiell. ”Skecka hem stockholmaren”, som farsan brukar säga. Nu lämnar Mild sin post och Stahres kontrakt är inte förlängt trots att det går ut i år. Hans framtid lär ventileras på alla nivåer i och runt Blåvitt, trots fjolårets fina resultat.

Gefle IF
Roger Sandberg – där har ni mannen som lever under allsvenskans hårdaste tryck. Han ska ersätta ingen mindre än Pelle Olsson i Gefle. Jag hade hellre skjutit mig själv än hoppat på det självmordsuppdraget. Skämt åsido, det ska bli intressant att se om Pelle betydde så mycket som vi inbillat oss. Och för all del, vad Sandberg kan åstadkomma.

Halmstad BK
Ett av få undantag. Jens Gustafsson lär inte bli den stora rubrikdragaren i riksmedierna hur fan det än går för HBK.

Helsingborgs IF
Roar Hansens första år blev svängigt och oroligt. Äger han omklädningsrummet? Får han gruppen att dra åt samma håll? Ur ett ledarskapsperspektiv är HIF högintressanta 2014.

BK Häcken
Har Häcken tålamod med ett förlorat år till? Vill Peter Gerhardsson själv fortsätta om resultaten uteblir igen? Även kring Häcken kan det för ovanlighets skull finnas en intressant tränardebatt att föra.

Kalmar FF
Nanne Bergstrand har en förmåga att ständigt befinnas sig i fokus och det kommer han att göra i Kalmar också trots att han nu lämnat föreningen efter 45 år. Men det är klart att när Hans Eklund tar över efter Nannes mångåriga styre blir det oundvikligt att ägna sig åt jämförelser.

Malmö FF
Oj. Rikard Norling var omåttligt populär bland spelarna. Inte lika uppskattad i styrelsen trots guldet. Ännu mindre efter att han plötsligt bytte till Brann och tvingade MFF att övertala en gammal norrman att pausa pensionen. Nåja, Åge Hareide är en intressant lösning men en tränare som skiljer sig från Norling på alla sätt. Det lär diskuteras, i synnerhet om resultaten går emot.

Mjällby AIF
Efter en rörig höst kuppades Anders Thorstensson bort. Nu leds laget av hans tidigare assisterande Lasse Jacobsson och kuppmakaren Jonas Andersson. Om detta agerande var rätt eller fel lär diskuteras vidare när säsongen väl är i gång.

IFK Norrköping
Känns som att Party-Janne sitter hyfsat säker – eller? – men i gengäld bjuder han på ett antal raseriutbrott varje säsong. Väl värda att vika en kafferast åt.

Åtvidabergs FF
Om Peter Swärdh är det tyst för det mesta vilket är lite orättvist, det är en tränare som oftast gör bra ifrån sig med små resurser. Vi kanske kan prata lite om honom också? Någon som vet något kul?

Örebro SK
Per-Ola Ljung har gjort succé genom att ta ”hem” Örebro till allsvenskan igen på bara ett år. Det ska vi vara glada för, Ljung är en frisk fläkt som man inte behöver prata så mycket om, han pratar bra för sig själv.

Min erfarenhet är att enskilda domslut sällan avgör en fotbollsmatch.

Det finns naturligtvis sådana som gör det. 0-0 över två möten, förlängning, domartabbe, straff i 115:e, mål, slut. Eller för den delen 1-0 i 5:e minuten efter en domartavla, inga fler mål.

Men inte ens i de exemplen måste det vara  rätt att tala om att domaren avgjorde matchen – även om det kan vara relevant att göra det. Exakt all logik talar ju för att man också måste ta med i beräkningen hur matchen i övrigt har sett ut. Om det förlorande laget bommar tre frilägen – saknar det betydelse bara för att domaren gjorde ett misstag? Är det rimligt att ropa efter domare som aldrig gör fel? Är det konstruktivt att fokusera kraft på eventuella domarmisstag? Är det bra för fotbollen? Leder det till bättre regler – eller skapar det en större osäkerhet? Ökar det intresset för sporten – eller minskar det intresset?

I bakvattnet finns en potentiell orättvisa att ju hårdare tryck, ju mer uppiskad stämning, desto mer kommer storklubbarna att gynnas. Den teorin är inte lika relevant i Champions League som i de nationella ligorna men det är klart att det blir jobbigare för en domare att döma fel mot mitt kära gamla Liverpool än Hull. Eller om ni så vill: IFK Göteborg jämfört med Mjällby. Det här inser förstås både supportrar och klubbledare och en och annan spelare. För det är ju en del av själva tävlingen att engagera stora och högljudda följeskaror, och det är där det journalistiska ansvaret kommer in – att inte enbart betrakta matcher utifrån ett eventuellt domarmisstag, att vi inte ständigt och jämt blir populistiska temperaturuppskruvare.

Att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde Manchester City-Barcelona köper jag helt enkelt inte. Det finns förmodligen 50 orsaker som är mer eller åtminstone lika relevanta för det första mötets utgång och det andra har inte ens börjat ännu: Spelarmaterial, erfarenhet av Champions League-slutspel, andra domslut som inte upplevs lika avgörande eftersom beslutet var att fria i stället för att fälla men kan vara lika fel, lika avgörande, men blåser över, glöms bort.

Bara en sådan sak som att försvarsspel också är en skicklighet, att inte gå in så klumpigt som Demichelis gjorde, att inte läsa spelet så dåligt som Arsenals målvakt Szczesny gjorde mot bakgrund av gällande regelverk. Eller vänd på det: Den oerhörda fotbollsskicklighet bakom Toni Kroos chipp som friställde Robben vars snabbhet och tajming tog honom först in i situationen. Mertesackers förvirrade försvarsspel vid Bayerns 2-0 – eller var det Müllers smarta, pigga hjärna som tog honom till målnickarytan som precis uppstått?

Man kan kräva tv-kameror ena dagen – Jonas Eriksson och Pellegrini skulle lik förbannat inte vara överens om situationen som ”förstörde” för Manchester City. De hade antagligen stått kvar och tjafsat fortfarande utan att bli överens. Eftersom det också ibland – givetvis – är tränartaktik inför ett returmöte att lägga ansvaret på domaren och hålla moralen uppe hos spelarna. Eller för att rikta supportrarnas missnöje på något annat, mot någon annan.

Det är så mycket som aldrig nämns, aldrig tas upp, aldrig analyseras i den internationella fotbollens neverending domardebatt (och för all del även i allsvenskan där man hellre vill ha de domare som emellanåt skälls ut internationellt).

Man kan kräva tv-kameror ena dagen, regeländringar nästa dag, men jag tror att domardebatterna skulle leva vidare, för de upprätthålls lika ofta av helt andra orsaker.

Det här är förstås inte vad besvikna Arsenal-supportrar vill läsa direkt efter att ha skadeskjutits hårt av den trippla bestraffning de precis åkt på. Kanske är det så att det faktiskt är supportrarna själva – det är ju för dem fotbollen finns till – måste tröttna på mediernas extrema jakt på domarsituationer innan vi ser en förändring till att fokusera på mer eller minst lika relevanta delar av ett fotbollsmöte över 90 eller 180 minuter mellan två ibland spelarmaterialmässigt jämna lag, ibland två mindre jämna.

Jag undrar om det någonsin kommer att hända?

Det brukar ju sägas att matchreferatets tid är förbi men kanske saknas det mer än någonsin, åtminstone när det går att kombinera med en fotbollsanalytisk förmåga likt den Telegraphs erkänt skicklige fotbollsexpert Henry Winter visar upp här två timmar efter matchslut.

Här har du lite att kika på:
Hur står sig PSG mot Barcelona just nu?

Barca mot Manchester City: Passningssäkerhet: 838/959 = 87,3%.

PSG mot Bayer Leverkusen: Passningssäkerhet: 749/874 = 85,7%.

Alltså, Barca slår alltså 9,7% fler passningar än PSG (959 vs 874) och man gör detta med 1,6 procentenheter bättre passningssäkerhet. Denna jämförelse är dessutom ganska rättvis: båda lagen spelade borta, dessutom fick hemmalagen varsin spelare utvisad och man hade nästan identiskt bollinnehav (59–62 procent). Men sist så kanske man ändå vågar sig på att ranka Man City som ett betydligt tuffare motstånd än Leverkusen (klubben som köpte Fredrik Stenman från Djurgården i slutet av 2005). Barcas passningsspel är imponerande.

Barca slog alltså 10,7 passningar per minut i snitt, eller var 5,6:e sekund (mot storsatsningen Man City, ska man hålla i minnet). Om man inte tar hänsyn till stopptiden. Med hänsyn till stopptiden så blir statistiken “sämre” såklart. PSG slog 9,7 passningar per minut, eller var 6,2:a sekund. I snitt.

Spelarna som slog flest passningar i PSG och Barca:

Motta: 90,8% av hans 131 passningar gick fram.

Xavi: 93,6% av hans 140 passningar gick fram.

Barca hade FYRA spelare som slog över 100 passningar. PSG hade bara 2 såna spelare. Zlatan slog hela 98 passningar, vilket kan jämföras med Messis 86. Zlatans säkerhet var 83,7%, medan Messi nådde 87,2%.

Zlatan: 50% av skotten blev mål (2/4), och 50% av skotten PÅ mål blev mål (2/4).

Messi: 17% av skotten blev mål (1/6), och 20% av skotten PÅ mål blev mål (1/5).

Stjärnmittbackarnas passningssäkerhet då?

Pique: 59 av 67 passningar gick fram = 88,1%.

Silva: 64 av 72 passningar gick fram = 88,9%.

Kontentan: “relativt hyfsat” (för att låna Lagerbäcks uttryck) jämnt där.

Barcas mittfältare håller verkligen en klass för sig när alla är med och är formtoppade, det vill säga Iniesta, Xavi, Sergio med flera. Skulle vara kul att få se Messi i ett lag som saknar dessa mittfältare.

Barca gjorde “bara” två mål igår. Men jag tycker nog ändå att deras passningsspel är mer imponerande än vad PSG har. Nu med facit i hand så känns det verkligen som att PSG drog vinstott när dom fick Leverkusen.

Skytteligan i CL nu:

Tacka Johan Wiland att Ronaldo inte står på 10 🙂 Wiland räddade ju en straff från Ronaldo i sista matchen i gruppspelet, om du minns?

Spelmål: Zlatan 9, Ronaldo 8 (en match mindre spelad), Messi 6.

Senaste årens skytteligavinnare:

Det är bara 4 ggr som någon vunnit med fler än 10 mål som Zlatan just nu står på. Nistelrooy, Messi och Ronaldo är det som vunnit med >10 mål. Zlatan har nu tangerat Del Pieros personbästa i CL, samt Kaká. Zlatan har nog även gjort fler CL-mål på en säsong nu än vad Brasse-Ronaldo gjort.

Detta diagram visar verkligen vilken kanonsäsong som Zlatan gör, men även att Ronaldo och Messi också gör varsin kanonsäsong:

Man kan ju jämföra Kalla med Zlatan bäst man vill, men OS är att pricka in en formtopp under en tvåveckorsperiod. “Fucking Champions” handlar om att leverera ALLTID på världsklassnivå. Och det är ju inte bara under CL som Zlatan levererar just nu, utan det är ju överlag han levererar i PSG, se detta diagram:

Diagrammet ovan inkluderar alltså alla tävlingsmatcher: ligan, CL/EL (inkl kval), nationella cuper, supercuper och klubblags-VM osv. Dock ej träningsmatcher. Här ser vi hur bra Zlatan har levererat målmässigt denna säsong. Låt vara att Ronaldo har varit så här bra eller bättre i 5 säsonger i rad nu, men Zlatan gör det otroligt bra nu.

På något sätt känns det som att Zlatans säsong i Barca (2009-10) kan ha varit otroligt nyttig. Bara att kolla hans utveckling efter den säsongen.

Målsnittsmässigt är ju Zlatan nummer två nu i denna trio.

Och där var Sverige klart för semi i OS-käppakriget.

/C-J A.K.A. Leifbys förstemejlare

Tillsammans med Fitness-Wagner avslöjade jag i dagens papper att agentlicensen slopas. Nyheten blev mindre omdebatterad än jag trodde.

Däremot följdes den upp bra.

På fotbollskanalen.se hyllade agenten Hasan Cetinkaya förändringen – på fotbolldirekt.se sågades den av agenten Nenad Lukic.

I Sportbladets artikel var de tillfrågade kritiska: Agenten, klubbledaren, förbundsjuristen.

Mina reflektioner är följande: Detta är en omfattande förändring. Hur det blir i framtiden vet ingen i dag. Det kommer att krävas många och långa diskussioner som innefattar alla parter – klubbar, förbund, spelare, agenter – innan det blir klart hur Sverige och alla andra världens fotbollsländer ska hantera den nya verkligheten.

Jag har begärt in mer fakta i målet för att kunna uttala mig trovärdigare. Det nya reglementet träder i kraft 1 februari 2015. Enligt Anders Jemail, ordförande i Svenska Fotbollsagentföreningen, är den största förändringen följande:
– Den stora nyheten är att alla krav på agenterna själva slopas (inklusive licensen) och övervältras istället på klubbarna, spelarna och i viss mån de nationella förbunden.

Agentbegreppet byts mot ”mellanhand” eller ”rådgivare”. Det kan vara vem som helst men:
– Alla mellanhänder som används ska registreras. De ska ha ”impecable reputation” och det får inte föreligga någon intressekonflikt, menar Anders Jemail.

Vidare kommer spelare och klubbar – men inte agenter – kunna straffas utifall Fifas nya planerade minimiregler  inte följs.
– Det finns fortfarande krav på att det ska finnas avtal och vad de minst ska innehålla men det är inte lika uppstyrt längre, enligt Anders Jemail.

Uppgifterna som florerat om en maxprovision på tre procent stämmer inte, säger Anders Jemail. Det låg i ett tidigare, avvecklat förslag:
– Däremot finns ett förbud att betala ersättningar för minderåriga spelare och alla ersättningar som betalas ska registreras och publiceras av de nationella förbunden på aggregerad nivå. Alla mellanhänder och vilka affärer de är med och genomför ska också publiceras. Rapportskyldigheten ligger på klubb och spelare.

Det understrukna tyckte jag lät intressant ur ett journalist- och supporterperspektiv: Kan det innebära ett steg mot att övergångssummor för spelaraffärer världen över blir offentliga? Det vore i så fall en lysande sidoeffekt ur ett transparens- och öppenhetsperspektiv.

Jag menar…om det publiceras att ”mellanhanden” fick 500 000 kronor vid en affär, då kommer ju klubbarna hamna under ett helt annat tryck att faktiskt berätta exakt vad de själva har pungat ut med eller har fått?

Men nja, Anders Jemail svarar så här:
– Som det ser ut nu ska de nationella förbunden minst en gång om året publicera vad spelare respektive klubbar totalt sett betalat till mellanhänder. Förbundet kommer dock att sitta på mer detaljerad info. Vilka enskilda övergångar olika mellanhänder deltar i förstår jag det dock som att de kommer publicera (utan belopp).

Jag frågade också om stycket om ”minderåriga spelare”:
– När det gäller ”minors” är det enligt definition i Fifa-statuten. Har för mig att det är 18 år. Och det innebär att inga betalningar får ske till mellanhänder för dessa spelare. Utbildnings- och sol. ersättning gäller som vanligt. Vad jag förstår kommer dessa minimiregler gälla worldwide.

Det är vad vi vet här och nu.

På nyårsafton (av alla lediga dagar) skrev jag ett skarpt blogginlägg med anledning av Zlatan Ibrahimovics nedvärderande utläggning om damfotboll. Inlägget handlade lika mycket om Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilssons hantering av den frågan och andra:

”Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014”.

Två veckor senare skrev ordförande Nilsson så här om saken på sin bloggen på svenskfotboll.se:

”Julfirandet innehöll också oväntat mycket mediakontakter och det är att konstatera att när helst det händer saker inom fotbollen så får det, på gott och ont, oerhört mycket uppmärksamhet. När man är mitt i stormens öga så reflekterar man ibland över om detta verkligen var det man tänkt sig när man engagerade sig som idrottsledare för ett antal decennier sedan…”.

I förra veckan intervjuade jag så Nilssons företrädare, Lars-Åke Lagrell, i dag hedersordförande i SvFF och berättade om Nilssons förvåning över vad uppdraget innebär.

Lagrells reaktion var rak:

– Där har han och jag olika uppfattningar. Det enda man kan vara säker på i en sådan här folkrörelse, är att det alltid är liv och rörelse.
– Det är alldeles frivilligt att ställa sig i spetsen för Svenska Fotbollförbundet. Jag visste ju till exempel när jag efterträdde Lennart (Johansson) att det var jävlar inte lätt att efterträda honom. Strängt taget skulle man kunna säga att Lennart Johansson kan man inte efterträda. Men när man väl har bestämt sig för att göra det, måste man också bestämma sig för att inte hålla på med massa hämndaktioner och liknande om någon har synpunkter. Man företräder ett förbund och de åsikter en styrelse har beslutat att föra fram.
– Det finns ju många exempel genom åren på folk som har tjurat till men man får aldrig glömma en sak: När till exempel du ringde mig i en fråga var du intresserad av att höra vad jag tyckte men jag var också intresserad av att påverka dig och se till att våra synpunkter kom fram. Därför hade det värsta som skett varit att du inte hade ringt men skrivit ändå. Nu fick man alltid möjligheten att komma till tals och det gäller båda kvällstidningarna, de var vi beroende av. Vi fick alltid möjligheten att framföra våra synpunkter.
– Jag har aldrig sagt att jag är felciterad, sedan en del av det man fick läsa gillade man inte men det är en annan sak. Men vi är beroende av en kanal som når ut till fotbollsrörelsen. Det sliter naturligtvis lite grand på en och det är väl också ett av skälen till att du kan inte vara kvar hur länge som helst.
* Ska detta tolkas som kritik mot hur Karl-Erik Nilsson hanterar sitt uppdrag?
– Nej, för jag kan inte bedöma hur han hanterar det. Där har du en sådan fråga som du kan bedöma bättre än vad jag kan. Det jag ser är att han har lyckats bra in mot fotbollsrörelsen och det är ju en del. Den andra är att sedan ta tillvara på fotbollsrörelsens angelägenheter i olika frågor och den kan jag inte bedöma, det kan du bedöma bättre.

Min bedömning, utöver den ni läste i inledningen, är att Lars-Åke Lagrell säger självklarheter och att det är märkligt att Karl-Erik Nilsson inte tycks begripa detta. Något att fundera på inför det stundande årsmötet.