Under en arbetsresa med svenska fotbollslandslaget i Costa Rica blev jag bjuden på middag hemma hos en högt uppsatt politiker. Hon tillhörde dåvarande presidenten Oscar Arias innersta krets och över nationalrätten Arroz con pollo lärde jag mig en del om det centralamerikanska landet. Fattigdomsrelaterade samhällsproblem och kriminalitet diskuterades ofta och gärna utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Både politiker och vanligt folk pekade på människor från Nicaragua, Panama och Colombia som troll och häxor.
”Utan Dom har Vi egentligen inga problem”, tycktes man anse.

Jag tyckte att resonemanget lät ogenomtänkt. Låt säga att Costa Rica hade deporterat varenda colombian redan påföljande eftermiddag (vilket omedelbart lett till en rad negativa effekter), så skulle det fortfarande krävas enorma ansträngningar innan landet närmade sig Sverige vad gäller levnadsstandard och brottslighetsnivå.

Väl hemma skrev jag en krönika i Aftonbladets numera insomnade sportmagasin S. Ingen märkvärdig text, bara en ögonvittnesskildring om att det överallt i världen verkar finnas ett behov att skylla länders problem på människor med annan nationalitet, religion eller kultur. Jag beskrev synsättet som ”omodernt och förlegat” och ondgjorde mig över att ”vi och dom”-perspektivet även vädras av ett fåtal moderata och folkpartistiska politiker, samt förstås av sverigedemokrater men de hölls utanför debatten på den här tiden.
Året var 2008.

Inte ens i min vildaste fantasi anade jag hur det skulle låta fem år senare. Nu ställer statstelevisionens tyngsta samhällsprogram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och migrationsministern menar att ”volymen av invandrare bör minskas”. Ett främlingsfientligt riksdagsparti får tio procent i opinionsmätningarna trots att det bygger hela sin politik på ett ”vi och dom”-perspektiv. Och trots att dess företrädare om och om igen avslöjas som rasister.

Sveriges och Costa Ricas samhällsproblem är väsensskilda, det inser alla – ändå drar fler och fler i Sverige plötsligt samma slutsats som i Costa Rica, det vill säga att även här är invandringen roten till grundläggande problem. I Costa Rica skylls det på människor från Nicaragua, Panama och Colombia – i Sverige på muslimer och somalier med flera.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag själv aldrig har känt behovet att skylla på ”dom”, och det kan ha med fotbollen att göra. Jag är uppvuxen i den, uppfostrad av den och har levt helt hela mitt yrkesliv med den. Lagidrott är främlingsfientlighetens och rasismens motvikt. På planen har du inte tid att fundera över var folk kommer ifrån. För att nå framgång måste alla resurser utnyttjas. I omklädningsrummet gör gemenskapen dig färgblind. En gång fick jag frågan ”Men har du spelat i ett ’invandrarlag’ då?”. Jodå, tre säsonger i Arameiska Syrianska i Botkyrka och jag var den ende som inte hade utländskt påbrå. Vi var grymma.

Ibland tänker jag att Sverigedemokraternas framgångar hänger ihop med just det här. I dagens allt mer individualistiska Sverige tycks färre och färre se samhället som ett lag där alla behövs och kan fylla en funktion som gör kollektivet bättre och starkare. I stället handlar retoriken om att ”vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

När jag tittar på mina juggegrannar ser jag inte dem som ett problem. Den ene är tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma flygplats. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns tioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Bör vi i Solna, där folk från alla håll och kanter samlas och samsas, lära barnen i skolan att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg eller kommer från en annan kultur? Jag tycker inte det.

Däremot har jag inga svårigheter att se svenska hustrumisshandlare och ekobrottslingar som ett samhällsproblem, som kriminella som bör buras in i fängelse. Men inte heller det får mig att fundera i termer ”Hur många gifta män tål Sverige?” eller att ”Volymen av ekonomer måste minskas”.
ROBERT LAUL

(Texten publicerades i tidningen Expo i våras. Den är först ut i en serie artiklar jag har skrivit under 2013 som kan vara värda att damma av på nytt så här när året lider mot sitt slut).

Tycker ni att jag har tjatat för mycket om Erik Hamrén?

Jag håller helt med, det är precis vad jag har gjort.

Men det är tyvärr omöjligt att undvika att ta upp honom igen efter dagens presskonferens.

Sverige har missat VM, förbundskaptenen är ytterst ansvarig.

Det brukar ju sägas om stora ledare att de kliver framför sina spelare och tar kulorna vid stunder av stor motgång.

Erik Hamrén?

Tja, han sa så här:
– Om jag hade varit klubblagstränare skulle jag köpt in några spelare. Men det är skillnaden mellan att vara klubblagstränare och landslagstränare.

Bara det uttalandet fick mig att vilja riva upp förra inlägget där jag resonerade kring att Hamrén tyvärr får bli kvar i brist på alternativ. Men nu…nej, jag vet inte…ge ”Kola” jobbet.

Nu.

Jag frågade Hamrén om han tycker att han har utvecklat landslaget och det tycker han. Sedan fyllde GP-Malin på och undrade vad han har utvecklat:
– Jag tycker att vi har…det som jag varit inne på tidigare, om man uppträder som vinnare så blir man en vinnare. Hur ska vi vara som lag, hur ska vi vara som spelare, vinnartyper. Mentalt, som grupp, tycker jag att vi har utvecklats. Vi har haft mycket framgång men vi har också haft några motgångar som vi har klarat av. Vi har varit i svåra situationer som vi har rett ut som grupp.

Det kanske var inbillning men här någonstans tyckte jag att till och med presschefen Bodell Briefing som satt intill förbundskaptenen började skruva besvärat på sig.

Men Hamrén fortsatte:
– Under hösten tycker jag att vi spelmässigt har fått till mycket av den fotboll jag vill spela. Defensiven mer som jag har önskat utan att göra så mycket avkall på offensiven. När vi bara försvarade oss ner i Lissabon gjorde vi det fantastiskt bra defensivt men vi tappade också offensivt men om man vill ha båda delarna så tycker jag att vi utvecklade det inte minst under hösten. Att kunna vara stabila bakåt men ändå ha kraften att kunna anfalla och göra mål.

…Sverige har väl, snabbt räknat, släppt in 13 mål på sju matcher under hösten. Det är ingen fullständig katastrof men det är inte vidare mycket till defensiv utveckling, det är ju omöjligt att hävda med trovärdighet.

Till sist frågade Bank vad som är viktigast för framtiden, bortsett från att Hamrén vill att spelarna ska bli bättre individuellt (ja helst vill han ju köpa nytt).
Av det som går att påverka, vad ska fokus ligga på? undrade Bank
– Om vi tittar på organisationen, hur vi jobbar tillsammans, så är det bra. Det gäller att få fram kvaliteten hos spelarna, som du säger, ännu mer och där har jag en förhoppning. Många av spelarna är i början av sina karriärer och bör bli bättre och bättre. Jag tycker att vi kan utveckla allt givetvis. Ska man nå framgång måste man jobba hårt och, nu upprepar jag det, uppträda som en vinnare. Och det gör vi! Vi ger Portugal en match. Det är faktiskt nära att vi tar dem även om det nu var stryk i två matcher.

Ge ”Kola” jobbet.

Ge åtminstone Hamrén en riktigt stark assisterande, varför inte Johan Mjällby. Om han nu är intresserad.

Slutligen, tillsätt en chefsideolog inom förbundet som ansvarar för landslagsutvecklingen på längre sikt. Belgien har gjort det med framgång, Schweiz också. Precis som England. Tyskland har förstås haft det sedan länge. Det kan vara Lasse Lagerbäck, det kan vara Stefan Lundin, det kan vara någon annan garvad teoretiker, bara det är någon som hade reagerat på ungefär samma sätt som många av oss gör nu: Vad är det karl’n gör och säger egentligen?

NU ska jag inte tjata mer om det här.

Det blir inget VM i Brasilien 2014 för Sverige och det är lika tråkigt som det var väntat.

Jag var kommenderad att skriva om kvallottningen i juli 2011 och minns att jag inte ens kände mig övertygad om att Sverige skulle bli grupptvåa.

Sverige blev grupptvåa, med god marginal före Irland som jag spådde som det stora hotet som i stället kom från Österrike.

Att rå på Tyskland fanns aldrig på kartan.

Egentligen inte Portugal i ett playoff heller.

Portugal är bättre på nio av elva positioner, över två matcher visar det sig förr eller senare.

Det gör ju det.

Jag köper inte analyserna att om Sverige bara hade gjort si, eller om de hade gjort så, då hade det löst sig.

I första matchen sårade Ronaldo…f’låt Portugal…NEJ Ronaldo ett kompakt Sverige på inlägg – ett mål plus en boll i ribban.

I andra matchen, när Sverige flyttade upp positionerna, hittade Ronaldo fram i djupled i stället.

Vi kan skylla på att Sebastian Larsson inte utnyttjade det öppna läget i 49:e minuten som hade gett det viktiga första målet – men det är ju ingen tillfällighet att Cristiano Ronaldo i stället satte sitt friläge en minut senare. Det är skillnad på Sunderland och Real Madrid.

Det går att klaga på att backlinjen stod fel vid målen men ett landslag som möter Portugal med Mikael Lustig-Per Nilsson-Mikael Antonsson-Martin Olsson kommer förr eller senare hamna fel eftersom den backlinjen har gjort fem landskamper tillsammans.

Om man ska kräva förbundskapten Erik Hamréns avgång är det inte på grund av resultaten. De är okej givet förutsättningarna.

Om man ska kräva förbundskaptenens avgång får man i stället börja med att titta på att Sverige har en förbundskapten som sett över hela kvalet inte optimerade lagets möjligheter att till slut lösa en VM-biljett.

Varför stod Sverige plötsligt där med en backlinje som endast hade spelat fem landskamper tillsammans?

Var det så klokt att sparka ut Jonas Olsson och Andreas Granqvist? Hade inte en mer samspelt backlinje haft större chans att lyckas, även om Olsson och ”Granen” svarade för individuella misstag under kvalet (vilka mittbackar gör inte individuella misstag förresten)?

Men okej, vi vänder på det, det kanske var rätt att byta. Men var det då så klokt att gå in i kvalet med Olsson/Granqvist? Det är ju exakt sådana minor en förbundskapten har betalt för att inte gå på.

Playoffet var första gången Erik Hamrén höll fast vid samma startelva två tävlingsmatcher i rad. En historisk startelva men det var så dags.

Hamrén har haft fyra år på sig att bygga en stomme, den ende spelare som har fallit bort är Olof Mellberg, ändå har Hamrén misslyckats med att bygga denna stomme. I stället har han ändrat och bytt och velat och svängt.

Han har agerat som en klubblagstränare i en förbundskaptenskostym som varit alldeles för stor.

Nästa fråga man bör ställa är om Erik Hamréns fotbollsfilosofi utvecklar svenska landslaget i rätt riktning?

Jag tycker inte det.

När Erik Hamrén tidigare i höstas under en presskonferens fick en fråga om hur Sverige ska bli mer stabila, mindre svajiga, svarade han med en parallell till Belgien:
– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

Resonemanget var längre men även den som läser hela svaret kommer att komma till följande slutsats:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Det här sammantaget är förstås goda skäl att kräva en förbundskaptens avgång efter ett missat mästerskap.

Problemet är, att när du sedan sätter dig ner för att lista alternativen till ersättare, då inser du att den enda riktigt vettiga och realistiska kandidaten slarvades bort. Förbundet högg aldrig på Per-Mathias Högmo, nu är han Norges man i stället.

Högmo flörtade med svensk fotboll när han fick Djurgården på fötter – SvFF vågade aldrig agera av rädsla att störa Erik Hamrén, vad vet jag. Agerade gjorde de i alla fall inte tillräckligt.

Om P-M Högmo hade varit tillgänglig, skulle jag utan tvekan hoppat på #AVGÅHAMRÉN-tåget i dag.

Nu står vi där med Hasse Backe, Jörgen Lennartsson, Roland ”Kola” Larsson, Rikard Norling och Johan Mjällby och kanske några till.

Är det verkligen värt att byta då? Här och nu?

Någon föreslår ”Svennis” men han vill inte. Inte Pia Sundhage heller vad jag har förstått. Jonas Thern verkar inte gå att övertala.

Kanske är ”Kola” Larsson, som gjorde succé med U17-landslaget, det namn som känns allra mest spännande efter Högmo men det är förstås extremt svårt att veta hur han skulle hantera ett sådant kliv. Så ”Kola” till U21 till att börja med.

Jag är inte säker på att jag, om jag varit i förbundsordföranden Karl-Erik Nilssons kläder, hade gjort den chansningen nu. Jag hade nog också väntat ett kval till. Med tanke på hur Platinis nya EM ser ut, med 24 lag, är vägen dit förhållandevis enkel. Under playoffet har Hamrén trots allt visat att han värdesätter kontinuitet. Kanske inser han betydelsen av struktur om han får sova på saken över jul.

Med det sagt: Erik Hamrén blir kvar för att det inte finns något vettigt alternativ. Han blir kvar för att relationen till förbundet är smidig, Erik är inte någon besvärlig jävel som ställer krav. Sponsorerna är nöjda och vad som står i tidningarna brukar förbundet inte bry sig om (det ska de inte göra). Och självklart är Erik Hamrén kvar eftersom kapten Zlatan har skickat signalen att han accepterar det och trivs med det.

Vad det svenska Svenska Fotbollförbundet verkligen saknar och behöver är någon form av chefsideolog, en stark maktfaktor ovanför förbundskaptenen som kan lägga ut den långsiktiga planen för svensk fotbolls utveckling. En landslagets sportchef eller klubbdirektör om vi översätter till klubblagsfotbollen. En röd tråd, en grå eminens.

Vid det här laget vet ni vem jag talar om. Han missade också VM i går och är därmed ledig för att åter träda i nationens tjänst.

En annan idé är att ge Hamrén en assisterande tränare med koll på försvarsspel men med tanke på att jag nämnde detta första gången för två och ett halvt år sedan, och inget ännu har hänt, är det föga troligt att det sker nu.

Hoppas går ju.

För några år sedan hette de Erik Edman och Mikael Nilsson.

Spelarna som alltid tog sig tid för medierna och inte bara det – de såg till att ha något vettigt att säga också.

Nilsson förklarade detta med en tacksamhet över allt fotbollen hade gett honom. Han slog igenom sent och fick en smått otrolig landslagskarriär med tanke på att han debuterade vid 24 års ålder:
– Är ni intresserade av vad jag har att säga så fråga på, sa Nilsson och stod kvar i mixade zonen tills landslagschefen Lars Richt slet ut honom till den tutande spelarbussen.

Med Edman var det lite annorlunda. Edman var mer typen som gillade att slänga käft. Det gjorde han med oss journalister i ungefär sex år innan han förstod att det han sa gick i tryck också. Då tyckte han plötsligt att det var för mycket Big Brother-Linda och ”Zätas nya kärra” i Sportbladet och slutade snacka.

En gång frågade vi varför och Edman svarade:
– Jag har så mycket i mig, det vill ut men…nä.

Grejen med firma Edman & Nilsson var inte att det skrevs artikel efter artikel om de själva, däremot citerades de i artiklar som handlade om annat eftersom de kunde förklara och ge det viktiga inifrån-perspektivet.

Om Henrik Larsson fick frågan varför han missade straffen svarade Henke med ett hästflås följt av ”Jag menar, det är sånt som händer”.

…när Erik Edman sedan kom knallandes fick vi veta att det ”Det var en snedträff, han siktade egentligen på andra hörnet”.

Eller när Lasse Lagerbäck suttit på en presskonferens och hävdat att det onödiga baklängesmålet ”absolut inte” berodde på att spelarna stressades framåt av publiken, kunde Micke Nilsson besvara samma fråga med: ”Klart att vi påverkades av publiken. Det var jävligt onödigt”.

Edman och Nilsson har varit saknade, nu tycks de ha fått en värdig efterträdare.

Jimmy Durmaz.

Han har inte spelat en enda minut under det pågående playoff:et, i Sportbladet och andra medier får han desto mer speltid.

Först uttalar han sig i en artikel om hur Ronaldos filmningar ska hanteras:
– Det gäller att påpeka det för domaren och visa det för motspelaren. Man brukar skämmas när man har filmat, förklarar Durmaz.

Dagen efter diskuterar Durmaz åter filmningar – fast nu handlar det om varför Zlatan sällan eller aldrig lägger sig:
– Zlatan vet att han kommer förbi ändå för han är så stor och stark, menar Durmaz.

Den snabbe yttermittfältaren befinner sig sedan i medieskugga i fyra timmar innan han nästa gång förekommer i en artikel i textarkivet. Den här gången ger han sin syn på Sveriges nya landslagströja:
– Jag såg den bara snabbt när jag skulle käka frukost. Helt okej tröja, anser Durmaz.

Dagen efter är Durmaz verkligen på tå. Först funderar han kring hur Portugals ”grisspelare” Pepe ska fås ur balans:
– En sån som Zlatan kan förnedra honom ordentligt också fotbollsmässigt. Då kanske han får det där röda kortet.

…sedan, i en annan artikel, tipsar Durmaz om hur Sverige ska hantera ett av Portugals många anfallsvapen – hörnorna:
– 50 procent av deras kvalmål har kommit på fasta situationer. Där gäller det att se upp, säger Durmaz i något som även får betraktas som en lyckad GBG-vits.

Ett annat hett tema inför första mötet med Portugal var hur Ronaldo skulle stoppas. Givetvis hade Jimmy Durmaz en tanke om detta:
– Vi sätter Erkan Zengin på honom. Sedan är Ronaldo helt borta.

I samma matchdagstidning finns en artikel om de svenska kontringarna som kan bli ett vapen. Det antyds att Durmaz kan vara en joker att sätta in på slutet:
– Portugal blottar sig jävligt mycket. Deras ytterbackar blir nästan som ytterforwards när de flyttar upp laget. Vi kommer att ha massiva kontringsmöjligheter, säger Durmaz som dock aldrig byts in i den första matchen.

I ”mellandagarna” har mycket av snacket handlat om en eventuell straffläggning. Så här säger Jimmy Durmaz när TT pejlar läget bland intresserade straffskyttar:
– Jag slår gärna en.

I tisdagens Sportbladet kan jag – utan att avslöja för mycket – meddela att Durmaz förekommer i åtminstone tre artiklar: Om den svenska matchplanen, om Sveriges förmåga att vända underlägen och om Andreas Isakssons kvaliteter som straffräddare.

Vi journalister – och i förlängningen de svenska fans som gillar att läsa om landslaget – lyfter förstås på hatten för Jimmy D.

I efterdyningarna till stora idrottshändelser ramlar det alltid in ett och annat mer eller mindre välformulerat mejl i korgen. Jag tänkte bjuda på två av dem, vi börjar med att läsa vad Lars G har att säga:

”Det är förvisso sant att Sverige måste ha mer bollinnehav, lyfta backlinjen, pressa högre på tisdag. Men i grunden är det en fråga om mentalitet. Så här bör taktiken se ut:
Sparka sönder Ronaldo.
Ronaldo är Portugals hjärta. Allt går via honom, man söker alltid hans kant. Kommer han inte fram på den ena kanten så vandrar han över till den andra, och så söker man honom där.
Om Sverige sparkar sönder honom kommer den portugisiska lagmoralen sänkas drastiskt. Lagets hjärta kommer att avstanna, motorn kommer att hacka, osäkerheten inställa sig.
Detta i kombination med ett fanatiskt publiktryck (mer eller mindre krigsstämning) kommer att knäcka Portugal. Sverige får då ta en utvisning men vi kan slå dom med tio man, om vi får det rätta mentala övertaget. Matchinställningen måste vara ’en fråga om liv o död’.
Även en ful och smutsig seger kan vara vacker i fotboll. Fråga Toni Schumacher, den gamle tyske keepern, som knäckte käkbenet på Battiston 1982, med en ful och välriktad armbåge vilket sänkte den franska lagmoralen i den matchen.
Minns också Rob Niedermayers lömska tackling i ryggen på Foppa i en VM-final hockey för 10 år sen. Ett riktigt konstverk om du frågar mig.
Vi måste ha en osvensk inställning på tisdag. I krig är allt tillåtet och vi ska ju trots allt till VM. Om så, med vilka metoder som helst. Och allt detta kan du hälsa herr Hamrén eller någon vattenkammad taktikingenjör inom den svenska truppen från mig. Det går så bra.
MVH
Lars G”.

Kommentar: Hälsningen framförd. Medhåll saknas. Åtminstone från den här bloggen.

Johan anar vidare en tänkbar porrulle i efterdyningarna till hur spanska tidningen Marca översatt ett av mina citat: 

”Hallå Robert, läste igår en grej i en spansk sporttidning (Marca) om efterdyningarna av Sveriges möte med Portugal. Marca rapporterade om att svensk press kritiserar Ronaldo bla bla bla, och så kom de in på Zlatan.
Där hänvisade de till tidningen Aftonbladet och ett citat från dig, det där om sista skåran i kolven. Rejält roligt blev det dock först när jag översatte dina ord från spanska till svenska:
Den sista skåran i kolven blev (enligt Marca) på spanska ’la última muesca en la culata’, tillbaka till svenska, enligt Google translate blev det: ’den sista tidsluckan i baken’. I mina öron låter det som en möjligt titel på en sci fi-porr-rulle, så om det kommer ett kinky erbjudande från Spanien så vet du vad det beror på.
Hepp!
/Johan”.

Kommentar: Tyvärr har inga erbjuden ramlat in hittills.

I två år har Zlatan Ibrahimovic burit det svenska landslaget mer eller mindre på egna axlar.

I går, i första halvlek, fungerade kollektivet Sverige bättre än jag har sett det göra någon gång under Erik Hamrén i en tävlingslandskamp där båda lagen har något att spela för.

Men det var ett Sverige som saknade den sista spetsen. Zlatan var inte dålig, Zlatan togs hårt, i andra halvlek fick han bara hopplösa långbollar att jobba på. Men i första halvlek, när Sverige fungerade och matchen faktiskt var helt jämn, då var han ändå anonym.

I stället såg vi lagspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han släppte bollen mellan benen till Sebastian Larsson som hade bättre läge men avslutade lamt. Han släppte frisparken till Kim Källström som inte träffade mål (men oj vad nära det var). Han nickade bort sex portugisiska hörnor om jag räknade rätt.

Zlatan var nånstans mellan två och tre plus. Det är inte särskilt likt Zlatan.

Cristiano Ronaldo var ett plus i 80 minuter. Mikael Lustig följde honom fokuserat, klev upp i rygg tidigt. Ronaldo tröttnade och bytte kant, klev in centralt men kom sällan med i spelet. Ronaldo gjorde en huvudrörelse mot Lustig, Ronaldo stämplade Andreas Isaksson, Ronaldo fick gult kort…

Sedan gjorde Ronaldo det stjärnor föds för: Han fick bollen i mål och var ett ribbdarr från 2-0.

Hade Zlatan Ibrahimovic haft en bättre omgivning skulle han gjort det där målet. Nu blev det Ronaldo i stället, och Zlatan saknar fortfarande det sista hacket i landslagskolven: Att avgöra mot de bästa när det gäller som mest.

Är jag för negativ? Kanske. Men vi pratar ändå om en spelare som de senaste veckorna har kallats ”bäst i världen”, då har man rätt att ställa krav.

Och glöm inte att det bara är halvtid. Det är inte över ännu. Inte för Sverige. Inte för Zlatan.

…tyvärr inte för Portugal och Cristiano Ronaldo heller.

Men som Sebastian Larsson sa till mig redan i veckan när jag frågade ”Vad är ett bra resultat i Lissabon”?
– Får vi med oss ett resultat där vi känner att vi har en okej chans inför hemmamötet så tror jag att det kan bli intressant. Vi har i ryggen att vi har gjort bra resultat mot stora nationer när det har varit skarpa lägen. Det måste vi ta med oss och påminna varandra om.

Jag tror definitivt att Sverige känner att de har en chans. Hamrén borde plocka fram bioduken, sätta första halvlek på repeat och sedan låta spelarna sitta där tills på tisdag kväll bara för att hamra in hur jämnbra de faktiskt var med Portugal då.

Hur hade kvällen på Estádio da Luz slutat om Johan Elmander tofflat in Mikael Lustigs inlägg i sjätte minuten? Det får vi aldrig något svar på och frågan kan tyckas ointressant i efterhand. Men på Friends blir den relevant igen när det kommer till att göra första målet.

Däremot kan vi försöka reda ut scenförändringen i andra halvlek, då Sverige var utspelade långa stunder. Det kom förstås trötthet med i bilden. Det bättre och bollskickligare laget tog ett kliv framåt, det sämre automatiskt ett steg bakåt. Tillfällena blev fler, antalet situationer nära Sveriges straffområde ökade. Den enkla och riktiga analysen handlar också om att med så många hörnor och inlägg som Portugal hade under matchen, förr eller senare får du ett i arslet.

Portugal kom till inläggslägen nästan varje gång på deras högerkant. Plötsligt gjorde de det till vänster också, Sverige var inte riktigt i ordning i boxen och då ser det ut så här i historieböckerna:

Portugal-Sverige 1-0 (0-0)
Ronaldo (82)

Förbundskapten Paulo Bento sa en intressant sak på presskonferensen:
– Vi visste att Sverige är starka efter 60:e minuten. Vi visste att de är bra på att komma tillbaka efter baklängesmål. Jag är mycket nöjd med att vi kunde kontrollera detta.

…Bento hade gjort läxan.

Det hade Hamrén också. Jag har med facit i hand inga synpunkter på startelvan, jag tycker att de taktiska instruktionerna spelarna fått med sig ut på planen var kloka (Lustig vs Ronaldo, Elmander vs Veloso). Däremot blev det ingen som helst effekt av bytena så jag hoppas att han har efterhandskonstruerat om ”slutelvan” för sista gången nu.

Noterade hemifrån att många störde sig på mässingsorkestern. Vi hade den precis nedanför oss, tänkte ärligt talat inte så mycket på den, inte så det besvärade i alla fall. Men det kanske lät mer framför TV:n.

Efteråt blev det kaos för oss journalister. När vi skulle in i mixade zonen stod en bestämd kvinna i dörren och sa att bara två personer från varje medieföretag släpps in. Det är väl okej – om vi bara hade fått veta det innan vi flög till Lissabon.

Nu hade ju till exempel Aftonbladet skickat dit åtta man för att få hem nättexter, webb tv-intervjuer och en papperstidning under de två-tre timmar vi totalt har på oss efteråt.

Två man?

Jag kan meddela att det var lika upprört i det andra kvällstidningslägret. Argast av alla var nog (före detta) TT-Johansson på TT som kontaktade Svenska Fotbollförbundet utan resultat.

Mr Flinch, som också är en handlingens man, tyckte att vi skulle storma dörren:
– Om vi rusar samtidigt kan hon omöjligen stoppa oss, menade mr Flinch.

…sedan upptäckte han en vakt med batong innanför dörren och kallade till reträtt.
– Men inte en jävla portugisisk journalist ska släppas in på Friends på tisdag, sa mr Flinch och när han passerade den bestämda kvinna väste han i hennes öra:”Terrible”.

Det löste sig till slut, mr Flinch och Sjögräs tog biljetterna, jag fick hjälp av SvD som bara hade en utsänd men ändå fick två biljetter och Fitness firade ner sig med änterhake tror vi (det är ingen som riktigt vet men plötsligt stod han där med diktafonen framför Mikael Antonsson).

Sveriges lagkapten, han som har till uppgift att prata med medierna, gjorde TV, sedan klev han rakt förbi all skrivande press och Sveriges Radio. Jag tycker inte att det finns något att diskutera här, det är bara att konstatera att det är för dåligt av Zlatan. Men det är väl inte lika kul att prata när man har gått mållös från planen och förlorat.

En stund senare skickade han ut några citat via appen, och det är synd att det inte finns någon ledare med lite pondus i landslaget som vågar ta den fajten med honom. Men det är klart, då får de mörka blicken, då blir det inga biljetter till PSG:s matcher i Champions League.

…och till er som nu tänker kommentera att de inte spelar någon roll, varför ska han uttala sig för en skittidning som Aftonbladet har jag en upplysning: Du har precis skänkt oss ett klick till. Tack.

Men skit samma, det blev en tidning i dag också.

Bank och jag åkte tillbaka till hotellet och tog ett pass på gymmet, nu är klockan snart fyra, 07.05 går planet hem mot Sverige och det skulle vara intressant att få veta hur vår resebyrå kom fram till att det var en lämplig tidpunkt för hemresan.

…skrev jag intressant? Jag menade att just nu skulle jag vilja fritera den människan över glödande kol.

Det blir en tung resa med mellanlandning i Zürich men vi får väl tänka som den lätt överförfriskade svensksupportern Tompa från Kazakhstan-kvalmatchen härom månaden. Det var dagen före dan, Tompa hade hållit igång bra på nattflajten från Wien och var fortfarande stark på läktaren under  svenska träningen. När den var slut – efter att han hade lovat att kyssa Erik Hamréns fötter om Sverige går till VM – fick Tompa frågan vad han skulle hitta på under kvällen?
– Tja, i värsta fall får man väl ta en bira, sa Tompa.

På plats i Lissabon där solen skiner och det är 20 grader varmt. Tyvärr dröjde jag för länge med att gå till poolen, för precis när jag lagt mig försvann solen bakom en mur.

Cristiano Ronaldo dök inte heller upp…

…vad skulle han göra det för?

Fått en del ilskna reaktioner på min text om Portugals grisspelare men i mina ögonen är det inte negativt att vara en gris. I alla fall inte enbart negativt. Sedan har vissa, som Pepe, gått över gränsen för ofta för att det ska vara tillfälligheter.

Det är förresten inte negativt att vara en riktig gris heller. Alltså det där rosa djuret med svans och tryne. Under min research har jag förstått att grisar som lever i det vilda ägnar 14 timmar åt att böka efter föda och sover åtta timmar (vad de gör de övriga två timmarna är oklart, de kanske spelar FarmVille).

Grisar som lever på svenska farmar sover däremot hela 19 timmar per dygn vilket gör de olyckliga och benägna att bita svans.

Jag skulle nog kategorisera mig som något mittemellan institutions- och frihetsgrisen. Jag sover gärna tolv timmar per dygn och bökar efter föda ungefär lika länge. Det är en stabil rytm.

Det har varit en del snack om bilar i veckan och eftersom jag inte ska bevaka allsvenskan som kringresande krönikör längre funderar jag på att byta min folkhemsbil, en svart Nissan Qashqai 1,6l diesel, till en svart Nissan Juke 1,6l bensin…

…mindre folkhemsbil, mer Batmobil.

Erik Hamrén har haft presskonferens, landslaget har bekantat sig med Estádio da Luz, texterna till morgondagens tidning är under produktion.

Efter galor, gåvor och grisar går vi djupare med det fotbollstaktiska i morgon matchdag – värt att köpa i pappersformat för alla som påstår sig genuint intresserade.

Det har varit mycket Jimmy Durmaz också. När vi räknade hade han 13 citat i tre olika artiklar i dagens Sportbladet varav endast en artikel handlade om honom själv.

…i morgon förekommer Durmaz i åtminstone två artiklar till som inte heller handlar om honom. Har Mikael Nilsson och Erik Edman äntligen fått en värdig arvtagare?

Bank noterade  precis att Durmaz avslut på träningen är svaga – pallar han inte uppmärksamheten?

…snart kan det dock bli ännu fler artiklar om Jimmy Durmaz. Sebastian Larsson klev av träningen med lindat knä och om inte Hamrén vill göra en rockad med Rasmus Elm ut på högerkanten, Anders Svensson in centralt bredvid Kim Källström, då är ett rakt byte med Durmaz det logiska.

Skulle Sebastian Larsson missa matchen är det förstås väldigt olyckligt. Även om han inte alltid glänser framåt är det på den kanten Ronaldo håller till. Och vad gäller försvarsspelet funkar Seb och Mikael Lustig bra ihop.

…Larsson är för övrigt den spelare under Hamrén som har flest poäng i tävlingslandskamper mot topp 15-rankat motstånd (två mål – tre assist). Där har Zlatan Ibrahimovic bara två poäng (två mål) enligt sajten http://forbannadfotboll.com/.

Så nog vore det illa med en skada på Sebastian Larsson alltid. Men förhoppningsvis är det så lugnt som Bodell Briefing hävdar, ”Bara ett köttsår”.

Pröva förresten att googla klickfiskare och ni får en rolig förstaträff. Jag åkte plötsligt på en känga i Dagens Media av något högdjur på Bonnier som menade att delningar på sociala medier är det kanske bästa kvalitetsmåttet på journalistiskt material. Nu annonserar Bonnier efter just en klickfiskare och jag kanske borde anmäla mitt intresse enligt devisen if you can´t beat them, join them.

Skämt åsido. Jag känner mer if you can’t join them, beat them.

Enligt Niva är det ett satans drag i Lissabons gamla stad i kväll, själv tänkte jag böka efter föda i hotellobbyn innan det är dags att sova mina tolv. Det duger gott för en mätt och nöjd gris.