Jag var aldrig på plats på Råsunda i söndags när AIK:s guldchans försvann, Mats Strandbergs radiokarriär tog slut och Bosse Hansson portades från pressläktaren.

Jag skriver om det rasistiska uttalandet i dag i denna kolumn. Det största problemet är att Hansson vägrade be om ursäkt och att ett gäng andra stofiler nu rider ut till hans försvar.

Alla kan göra fel men som känd person får man räkna med offentlig kritik när det händer. Det är ett sundhetstecken att samhället reagerar, mindre imponerande att Arne Hegerfors med flera känner sig tvingade att vifta bort Hanssons uttalande.

Själv var jag långt från Råsunda, på Gamla Ullevi, och såg Elfsborg koppla greppet om SM-guldet via 2-1 mot Gais.

Jörgen Lennartsson sa med anledning av det stundande landslagsuppehållet:
– Extra viktigt förutom poängen är att vi får med ett positivt resultat in i 14 dagars träning. Det betyder väldigt mycket mentalt, det är stor skillnad.  Jag tror att vi har vunnit alla matcher inför landslagsuppehållen i år. 
Det är helt sant men har det fått någon effekt? Har Elfsborg vunnit den första matchen efter årets tre landslagsuppehåll? Det visste inte Lennartsson:
– En bra fråga, erkände han.
Faktum är att Boråslaget förlorat varje gång allsvenskan återstartat: 1-5 mot Åtvidaberg, 2-4 mot Häcken och 1-2 mot IFK Göteborg. Ny prövning mot IFK Norrköping på Nya Parkens plastmatta.

…men greppet om guldet har de oavsett hur man vänder och vrider på saken.

En sista sak om vår fair play-granskning: Häcken-Syrianska slutade 5-1 och Häcken fick åtta poäng, Syrianska sex på den tiogradiga ”positivt spel”-skalan. Gais-Elfsborg 1-2 dagen efter hade en annan matchdelegat som delade ut sju poäng till båda lagen. Syrianska får alltså stryk med 5-1 men får nästan samma poäng som Elfsborg som vann med 2-1.

Därmed lämnar vi guldstriden ett tag och blickar mot Färöarna och Tyskland.

Första presskonferensen inför VM-kvalen handlade om debatten om svensk fotbolls framtid och utveckling. Den ska inte ska föras utåt, så att fansen hör. Enligt Erik Hamrén ska sådant hållas ”internt” vilket är en tydlig signal till alla tränare och aktiva i Sverige att ligga lågt med eventuell kritik när mikrofoner och bandspelare är påslagna. Lars Lagerbäck resonerade på samma sätt.

Kritik mot Hamréns märkliga startelva mot Ukraina, hans ständiga experimenterade med trupper och startelvor, det surrealistiska Talet får ni alltså nöja er med att få från oss som bevakar Blågult.

Hamrén berättade också att han hade fått SMS från Roland Andersson som menade att citatet om ”fysio­loger och dietister och annan skit” inte var riktat mot landslaget. Nåja.

…Hamrén menade också att passusen i Talet om att ”Vi tar mer poäng än tidigare” inte var en jämförelse med Lasse Lagerbäcks resultat. Nähä, vem syftade det på då, ”Laban” Arnessons?

Eller just det ja, debatt och kritik ska hållas ”internt”.

Skriver i dag om Vágar utanför Torshavn på Färöarna. En av världens kanske svåraste flygplatser att landa på och som kräver specialutbildade piloter. På onsdag lyfter murvlarna, på torsdag landslaget. Jag är inte flygrädd men efter att ha pratat med Henrik Rydström som var där med Kalmar 2010 behövs det nog en bättre virre eller sju för att hålla sig helt lugn.

…å andra sidan har min vän och kollega Johan Flinck både landat och lyft från Vágar utan att han överhuvudtaget reflekterade över att det skulle vara något speciellt. Men så är Flinck från Bjärnum och det krävs mer än så för att han ska stressa upp sig.

Rydström berättade apropå Färöarna att hans gamle lagkamrat Tobias Carlsson för några år sedan fastnat framför Färöarna-Italien på TV:n.
– ”Tobbe” sa att det verkade vara ett jobbigt lag att möta. Plötsligt bytte de in en tjock fiskare som tacklade omkull varenda italienare.

…det lät roligt.

Färöarna spelar sina landskamper på konstgräs sedan ett halvår. Svårare att få in bra tacklingar då. Om den tjocke fiskaren nu skulle få speltid igen, alltså.

1. Kurre Hamrin gör 3-1 mot Västtyskland i semifinalen VM 1958.

2. Tomas Brolins 1-0 mot Rumänien i kvartsfinalen VM 1994.

3. Ralf Edström gör 1-0 mot Västtyskland i VM 1974, andra gruppspelet.

4. Brolin-Dahlin-Brolin EM 1992, sista gruppspelsmatchen mot England, 2-1.

5. Anders Svensson skjuter frisparken som betyder 1-0 mot Argentina, gruppspel VM 2002. 

6. Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 mot Italien EM 2004.

7. Zlatan skjuter Sverige till VM 2006 mot Ungern, 1-0.

I dagens tidning har jag och min kollega Petra Thorén (A.K.A Kaninen) gjort en intressant och avslöjande granskning.

Den handlar om svensk fotbolls fair play-liga vilket kan låta som skitsamma, men faktum är att vinnaren av fair play-ligan har chans att få kvala till Europa League (de tre bästa nationerna i Uefas rankning får en plats och rankingen bygger på nationernas landskamper samt de klubbmatcher som spelats i Uefas regi föregående spelår).

En Europa League-plats är värd tiotals miljoner kronor för en enskild klubb vilket är mycket pengar. Vår granskning handlar om de bedömningar och kriterier som ligger till grund för svenska fair play-ligan.

Vi upptäckte en rad frågetecken och SvFF medgav till sist att föreningar med mindre publik gynnas jämfört med föreningar med större publik.

Allra mest uppseendeväckande är kanske ändå att bedömningarna är hemligstämplade. De blir inte tillgängliga för vare sig klubbar, supportrar eller medier. Det finns alltså ingen möjlighet för någon att kontrollera, kritisera eller analysera bedömningarna som görs av matchdelegater och domare.

Just nu toppas fair play-ligan av IFK Göteborg, tätt följda av Gefle och Kalmar.

Är det rätt?

Ingen aning, ingen vet.

Jag förstår att både HIF- och AIK-fans svär och kastar snus över att ha tappat 2-0 till 2-2 respektive torskat med 3-2 efter ett onödigt mittback(man)misstag i slutet (ett felbeslut som kostade Gnaget 850 000 kronor).

Men det kan vara läge att påminna sig om hur verkligheten ser ut. 2010/11 hade Sverige inget lag i internationella cuperna, 2011/12 tog Malmö en poäng och åkte på en rad storförluster i Europa League.

Säsongen 2012/13 har Sverige två lag i EL och båda spelade i kväll jämnt med klubbar som har betydligt större, ekonomiska muskler. Helsingborg kryssade mot holländska serieledaren Twente och AIK föll knappt mot FK Dnipro med spelare som Jevhen Konopljanka, tränade av Juande Ramos, tillsammans tjänar de väl ungefär vad Gnaget omsätter på ett år.

…Andreas Alm ställde inte ens bästa laget på planen i kväll, möjligen det piggaste.

Det är klart att när man är mitt uppe i ett gruppspel ska fokus vara framåt, mot avancemang, men ska inte glömma bakgrunden bara för det.

Jag menar inte att svensk fotboll rusar framåt i sin utveckling, jag menar bara att den går framåt, i rätt riktning, även om det kanske är en klen tröst för de fans som i dag tvingades vandra hemåt tyngda av tappade ledningar.

– Vi tar mer poäng än tidigare, sa Erik Hamrén i sitt omdiskuterade tal. Han återkom sedan flera gånger till att Sverige är bättre nu än under Lars Lagerbäck.

I dag satte jag mig för att räkna på detta. Eftersom Hamrén bara slutfört ett EM-kval och ett EM-slutspel, är väl det mest rimliga att jämföra med Lagerbäcks senaste EM-kval och EM-slutspel.

* 2008 tog Sverige tre poäng i EM – 2012 tog Sverige tre poäng i EM.

* Kvalet till EM 2008 tog Sverige 26 poäng på tolv matcher (2,2 i snitt) – kvalet till EM 2012 tog Sverige 24 poäng på tio matcher (2,4 i snitt).

Utöver att det känns lite småaktigt av Hamrén att vilja hävda sig mot Lagerbäck som tog Sverige till många slutspel och aldrig har sagt ett ont ord om sin efterträdare, så är skillnaden alltså 0,2 poäng – inte särskilt mycket att skrävla om eller?

I senaste Offside intervjuas Lagerbäcks assisterande Roland Andersson och som min kollega Olof Lundh twittrade: det är en känga delvis i riktning Hamrén vars team består av en herrans massa människor men ingen assisterande tränare:

– Risken i dagens läge är att folk inte tror på träningsbiten längre. Det är en massa fysio­loger och dietister och annan skit som vill ta tid, men särskilt i ett landslag när man har begränsat med tid handlar det om att sätta ett sätt att spela. Upp med en backlinje och gör realistiska övningar! Automatisera! Koordinera! Är de vana vid andra spelsätt så gäller det att hjärntvätta dem bort från det! Sätta sig på spelarna!

Eller som jag själv skrev i min krönika i dag:

”Erik Hamrén pratade om drömmen att ta medalj i ett mästerskap genom en underhållande, positiv och offensiv fotboll. Det är samma mantra som han körde under hela förra kvalet och inför sommarens EM-slutspel, fast den här gången med manus och darr på rösten.  Om sådana ord hade betytt något, ja då hade Sverige varit regerande Europamästare i dag. Men drömmar vinner inga fotbollsmatcher på den här nivån. Fotbollsmatcher vinns med bra spelare, rätt taktik och ett tydligt ledarskap”.

Det här kan nog utvecklas till en ganska intressant debatt. Man väntar med spänning på om Lasse Lava står beredd i kulisserna – eller om han tycker det är för låg höjd att kliva in på.

Som jag var inne på i förra inlägget kom både Tobias Sana och Mathias Ranégie med i VM-kvaltruppen som ska möta Färöarna och Tyskland. Det beskrevs som en skräll men jag tyckte det låg i luften och jag ser inga fel med att ta en extra stor trupp just den här gången (23 man).

Mer förvånad över Alexander Kacaniklic där det tidigare var så självklart att han skulle spela i U21. Jag köpte Erik Hamréns förklaring då (”Viktigt för svensk fotboll”), när A-landslagets matcher nu krockar med U21-playoff har Hamrén svängt.
– När vi har två tävlingslandskamper är det självklart att A-landslaget går före, sa Hamrén.

Logiken: om A-landslaget har en tävlingslandskamp = U21. Om A-landslaget har två tävlingslandskamper = A-landslaget.

Glasklart?

Nåja.

Det handlar också om att Hamrén tidigare i höst gick ut med en tung satsning på Emir Bajrami. När han inte ens platsar i Monacos trupp i franska andraligan fick Hamrén vika från den linjen. Också.

Förbundskaptenens uppmärksammade brandtal tar jag upp i en krönika i papperstidningen. Jag kommer säkert få landslagsfansen emot mig men tycker att som journalist har man en skyldighet att påpeka när det blir blir tomma ord och floskler. I framtiden lär vi garva högt åt det där talet om guld och medaljer och drömmar i ett läge där Sverige med nöd och näppe precis lyckats besegra Kazakstan på hemmaplan. Tomma tunnor skramlar ju som bekant mest.

Sedan tror jag att Sverige kommer att göra bättre prestationer nu än senaste samlingen. Kim Källström är tillbaka på det centrala mittfältet, sedan är frågan om han ska spela med Anders Svensson eller Rasmus Elm. Jag har min uppfattning klar i den frågan och jag tror på Elm för framtiden men han ska inte ta över över för att Anders är 36 år gammal, Rasmus ska ta över den dag han presterar bättre i landslaget än Anders Svensson. Hur vet man det då? Tja, backa bandet och kolla hur Kims väg till en gjuten plats har sett ut. Förr eller senare blir det ett naturligt val. Därmed inte sagt att det är det i dag. Jag ser gärna Anders Svensson på planen mot både Färöarna och Tyskland.

Hur som helst är det nog läge för Erik Hamrén att börja fatta beslut kring sin startelva och trupp som han tror på över lite längre tid än tre veckor.

Jag tippar som ni vet alla guldstridsmatcher på min fredagssida och Syrianska-Malmö FF 0-2 satt som baskern medan IFK Göteborg-Häcken 1-3 inte stämde lika bra.

Å andra sidan: utan utvisningen hade Häcken vunnit. Blåvitt var livrädda, centrerade ihjäl sig för att inte släppa ytor i mitten. Men Häckens matchplan var fullt ös på högerkanten mot Hjalmar Jonsson (”Inte spelat på länge”, enligt Peter Gerhardsson) och Kjetil Waehler (”Inte den snabbaste”).

Det var också så målet kom till: duktige mittbacken Tom Söderberg vann 30 meter med en passning ut till David Frölund, IFK flyttade över, Dioh Williams överlappade, inlägg på Waris Majeed på borte stolpen, nick snett inåt bakåt till Martin Ericsson och pang 1-0. Det var lite ”än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket”.

Häcken hade full kontroll på matchen fram till Jonas Bjurströms onödiga andra varning efter en dryg timme. Där fick Blåvitt kontakt för första gången och matchen slutade oavgjort. Efteråt retades Mikael Stahre med Häcken och menade att 1) de saknar toppstridserfarenhet, 2) de har för klent hemmastöd och 3) de har för dålig backlinje.

Gerhardsson svarade iskallt:
– Stahre? Han är ju AIK:are.

Jag tycker så här: Häcken är allsvenskans bästa fotbollslag 2012. Det kan vi slå fast efter 25 omgångar. Men det är inte alltid bästa laget som vinner. Du behöver också vara det smartaste, elakaste och mest cyniska. Utvecklar det i dagens papperskrönika.

Ingen rast, ingen ro. Från Sundsvall till Göteborg och nu tillbaka till Stockholm för inspelning av Sportmagasinet och sedan Erik Hamréns landslagsuttagning inför VM-kvalen mot Färöarna och Tyskland. I dagens papperstidning har vi en artikel som antyder att Behrang Safari, Mikael Lustig och Anders Svensson kan petas då de inte passar in på Hamréns kravprofil. Det tillägget har tyvärr blivit lite otydligt, några krav om speltid i klubblagen eller att tillhöra ett lag i högstaligan har inte Hamrén, Lasse Lagerbäck hade det däremot.

Den intressanta diskussionen handlar om vänsterkanten. Ola Toivonen funkar inte där, Alexander Kacaniklic ska väl lira U21-playoff, Emir Bajrami är petad från Monacos trupp i franska andraligan och Chippen har skadeproblem.

I det här läget blir Tobias Hysén ett alternativ, Niklas Hult ett annat men varför inte en kursändring och gå på Tobias Sana? Jag är inte den som skriker efter att testa nytt i tid och otid och Sana har aldrig varit med i A-landslaget tidigare, det är ovanligt att få chansen i kvaltrupper utan att först ha gjort en träningslandskamp. Men nu är läget sådant att ett undantag kan motiveras och Sana har tagit en ordinarie plats i Ajax, ja till och med gjort bra i från sig i Champions League.

Även på forwardssidan kan det vara läge att tänka annorlunda. Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander och Ola Toivonen är gjutna (om inte Elmanders matförgiftning kommer i vägen, fråga John Guidetti hur sådant kan sluta) men sedan är varken Markus Rosenberg eller Marcus Berg i något vidare slag och Mathias Ranégie borde därför knipa en plats (Alexander Gerndt har väl fallit bort av debatten kring honom, eller?).

Så vad fan, för en gångs skull säger jag in med både Ranégie och Sana. Det är läge.

Det går att beundra Häcken och Peter Gerhardsson som aldrig klagar på domaren.
Det går också att undra om snälla pojkar verkligen får kyssa Lennart Johanssons pokal till slut.

Göteborgsderbyt mellan IFK Göteborg och Häcken var en helt vanlig fotbollsmatch där domsluten fick stor betydelse. Det var samtidigt något så ovanligt som en fotbollsmatch där domarteamet slapp att bli sågade för dem efteråt.

I första halvlek vinkade assisterande Daniel Gustavsson bort René Makondeles 1-0-mål trots att offsiden upphävdes av Tobias Hysén. IFK råkade ut för en liknande felbedömning mot Örebro i början av årets allsvenska varpå de blåvita gick i taket.

När Häckens tränare Peter Gerhardsson fick frågor om domslutet på presskonferensen svarade han lugnt:
– Då tänkte vi så här: ”Vi gör 1-0 ändå”. Och det gjorde vi.

Tänk tanken att det varit Malmö, AIK, Elfsborg eller – ve och fasa – Sören Åkebys Gif Sundsvall som blivit bortdömda och sedan tappat poäng. Då hade tonläget varit ett helt annat. I går blev det inte ens en Twitter-storm.

Då ska man komma ihåg att Häcken även fick mittfältaren Jonas Bjurström utvisad efter två gula kort (korrekta båda två) vilket förändrade matchbilden totalt, från Häcken-kontroll till IFK-kontakt i ösregnet och lervällingen på Gamla Ullevi. När Peter Gerhardsson sedan försökte göra ett byte fördröjdes det av fjärdedomaren Alexander Pavlovic men inte ens det gjorde Häcken särskilt upprörda denna kväll (IFK Norrköpings Janne Andersson har fått både hjärtattacker och hjärnblödningar för mindre).

Det är svårt att veta hur sådana här saker påverkar i långa loppet. Gerhardsson hoppas att en positiv attityd ska betala sig men kommer den domare som dömer Häcken-AIK på Rambergsvallen i näst sista omgången verkligen att tänka på det – eller kommer han att påverkas mer av ett hetsigt bortafölje som vrålar vid varje inkast som går emot?

Det brukar heta att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, snälla pojkar får knappast kyssa Lennart Johanssons pokal heller (eller vad fotbollsspelare nu brukar göra med den). Och Häcken är onekligen ett generöst lag just nu.

Mot Helsingborg tappade de först en 1-0-ledning, sedan fortsatte de att anfalla fem minuter från slutet och ledning 2-1 vilket innebar att HIF kontrade fram en hörna och kvitterade till 2-2.

Mot IFK Göteborg kunde Peter Gerhardsson plockat in defensive mittfältaren Josef Elvby direkt efter Bjurströms utvisning men i stället planerade han ett mer offensivt byte i Björn Anklev och Blåvitts Hannes Stiller sköt 1-1 under tiden. Baklängesmålet handlade om att högerbacken David Frölund – som var olycklig också mot Helsingborg – försökte spela sig ur en trång situation på egen planhalva i stället för att skicka upp bollen på ”row Z”.

Men sådant är detta Häcken vars offensiva och passningsorienterade fotboll genomsyrar allting. Det har tagit laget till andra plats i allsvenskan efter 25 omgångar och en ideologi är inget som förändras över en natt. I en tät guldstrid är Häckens styrka också deras svaghet.

Det finns nog en och annan Boråsare som gärna ger Häcken en tröstande kram i dag. För hur man än vänder och vrider på den här ohyggligt jämna guldstriden går det inte att konstatera annat än att det är klar fördel Elfsborg i några dagar framåt.

Okej, AIK vann inte med 1-0, de vann med 3-2. Och Elfsborg vann inte med 2-1, de vann med 1-0 (jag tippar alltid helgens guldmatcher på min fredagssida).

Men strunt samma, något mål hit eller dit – poängen är det viktiga och båda guldlagen levererade i dag. Även om Elfsborg och Stefan Ishizaki ska tacka Örebro-keepern Tomer Checinski för placeringen vid lobben (”Ishi” gör det bra också så klart).

Pressen över på Häcken och Malmö som möter IFK Göteborg respektive Syrianska i morgon (båda på bortaplan).

Jag var på plats på Norrporten och såg en fotbollsmatch som bjöd på fem mål, 14 hörnor och 35 avslut. Det svängde ordentligt med andra ord. Gif Sundsvalls Sören Åkeby blev uppvisad på läktaren där han fortsatte coacha (gissar jag) genom att prata i telefon med sin assisterande. ”Snuffe” stoppade snabbt undan mobilen när jag försökte plåta honom.

Efteråt menade Åkeby att storlag som AIK har domarna på sin sida:
– Tyvärr kommer domaren in och gör en avgörande bedömning när vi har frilägesutvisning. I morgon kommer han att grina i tidningarna om att ”Jag stod nog lite fel”. Jag tycker det är dåligt av honom. Vi är en liten klubb, AIK är en stor klubb, de får fördelar.

Domaren Michael Lerjéus svor sig fri men nog ska AIK:s Daniel Gustavsson vara glad att han inte blev målchansutvisad i första halvlek – det blev inte ens frispark – när han körde över Giffarnas Robin Sellin i fritt läge.

Efter de senaste matcherna har jag varit på Andreas Alm om att AIK:s tidigare så trygga försvarsspel inte existerar längre. Alm har viftat undan kritiken men i dag gav han mig plötsligt rätt och menade att defensiven inte varit bra senaste tre matcherna.
– Vi måste gå tillbaka och titta på grunderna, sa Alm.

En teori vad problemet kan handla om, som både Alm och Ivan Turina tog upp, är att det har varit stor rotation i startelvorna senaste tiden.

För Gif Sundsvall kan det bli en jobbig höst, offensivt är de bättre än många andra lag (Ari Skúlasons skott! Mini-Foppas dribblingsnummer!) men fyrbackslinjen håller knappt allsvensk klass, och definitivt inte i går.

Jaha, då har vi alltså det intressanta läget med två lag på 46 poäng (Häcken och Elfsborg), ett lag på 44 poäng (AIK) och ett lag på 43 poäng (Malmö FF).

Innan 24:e omgången hade vi två lag på 45 och två lag på 43. Att Malmö tappade 1-0 till 1-2 mot IFK Göteborg på hemmaplan är så klart en tung smäll mentalt och gör de förstås till omgångens förlorare, fast ändå inte på ett avgörande sätt. Jag säger som Lasse Lagerbäck brukade säga: ”Ingenting har hänt”. Med skillnaden att den här gången är det faktiskt sant.

Eller?

Tja, så här då: ju fler poäng AIK, Malmö och Häcken missar, desto större möjligheter får Elfsborg att förr eller senare utnyttja sitt fördelaktiga avslutningsprogram. Jag drog det redan i förra inlägget men det förtjänar att studeras igen:

Örebro (h), GAIS (b), IFK Norrköping (b), Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h). 

Kan Elfsborg gå rent till och med?

IFK:s Hannes Stiller avgjorde på Swedbank Stadion, jag såg inte matchen, jag befann jag mig på Rambergsvallen och såg Häcken spela 2-2 mot Helsingborg. Efteråt frågade jag HIF:s Åge Hareide vad han trodde om guldstriden.
– Jag tror det kommer stå mellan Malmö och AIK. Elfsborg och Häcken tror jag inte det blir. Det är föreningar som inte har vanan att befinna sig i den här situationen, de har svårare att hantera den än stora klubbar som Malmö och AIK som är vana att vinna.

Häckens Peter Gerhardsson gav inte mycket för det resonemanget:
– Det är inte vårt kansli som ska spela matcherna. Det här kommer att avgöras på planen.

Gerhardsson kan låta text tv:n stå på ett tag till men en sak är säker – allsvenskan avgjordes inte i den 24:e omgången heller.