Den fotbollstokige videoexperten Marcus Walkin har satt ihop ett klipp över de bästa, svenska landslagsmålen genom tiderna. Vi har lagt ut det på Bollklubbens Facebook-sida där man även kan rösta. Resultatet presenteras i fredagens program, gå gärna in för att lämna ett bidrag.

…personligen är jag svag för Kurre Hamrins solorajd från VM 1958 som det mest klassiska målet medan Zlatans senaste mot England måste vara det snyggaste. Kanske är det ändå frisparkavarianten Håkan Mild till Tomas Brolin från VM 1994 som ska lyftas fram om man sammanfattar allt under ordet ”bästa”: snyggt, viktigt, avancerat.

Annars rullar premiären på fint, i regel goda recensioner och en bit över hundratusen har redan klickat.

I nästa show besöker vi bland annat tömningen av Råsunda där Arvid, 9, blev så här stolt över gräsbiten han fick med sig…

…om Arvid också la beslag på den pissränna som han hade planerat får ni se i programmet. Ett stort tack till snygga Josefine för att vi fick låna honom till inslaget.

Händer grejer i allsvenskan också. Häcken gör ett smart drag då de ersätter skyttekungen Waris Majeed med Moestafa El Kabir. En liknande spelartyp kommer in, en snabb djupledsspelare, och tränaren Peter Gerhardsson kan bygga vidare på den framgångsrika taktiken.

34-årige Andreas Johansson är klar för Djurgården och det höjs röster om att han är gammal och slut. Jag är inte så säker på det. Dels behöver Djurgården kvalitetsspelare, dels är 34 ingen ålder. Minns bara nyttan Niclas Alexandersson gjorde som hemvändare för IFK Göteborg (inga jämförelser i övrigt). Eller Mattias Jonson i just Dif.

Inget Augustpris till Zlatan. Den här gången. Å andra sidan har han snart material till en uppföljare.

Jag skriver mer om själva matchen Brommapojkarna-Hammarby 2-1 på annat håll, i papperstidningen, men artiklarna kommer väl ut på nätet vad det lider.

Här tänkte jag filosofera lite kring att BP:s Pablo Piñones-Arce fick gult kort, hans andra, vilket innebar utvisning sedan han firat ett fantastiskt hörnmål framför Bajen-fansen.

Det första man alltid måste nämna i sådana här situationer – det var samma visa när John Guidetti fick ett andra gult kort efter ett straffmål i våras där han drog av sig tröjan i glädjeyran – är att spelarna får skylla sig själva, det är klantigt och onödigt eftersom reglerna har funnits där ganska länge nu.

Reglerna finns där, då finns alltid risken att kortet kommer upp.

Risken? undrar ni.

Ja, risken.

Det är som med alla andra domslut, en bedömning här också.

Den som drar av sig tröjan har visserligen inte så mycket att be för, det är undantagslöst varning enligt regelverket. Som jag har fått det förklarat för mig handlar det inte om sponsorerna utan hänger samman med att det även är förbjudet att visa undertröjor (eller kalsonger) med ”politiska, religiösa eller personliga uttryck” vilket sedan inte är domarens sak att bestraffa utan förbundens.

När det gäller Pablo Piñones-Arces gula kort mot Hammarby gjorde domaren Magnus Ahlsén bedömningen att det var gult kort eftersom han ansåg att Pablo uppviglade mot Bajen-fansen genom att sätta händerna bakom öronen i en så kallad ”Vad sa ni nu då?”-gest. Pablo hade kunnat få gult kort även utan just den gesten eftersom det också kan bedömas som en provokation att fira framför motståndarfansen…

…i Stockholmsderbyt på Råsunda tog Mohamed Bangura och Kwame Kariakari en snabb svängom framför Dif-klacken – de slapp varning.
Kalmars Daniel Mendes satte fingrarna mot himlen och tackade högre makter framför Dif-klacken på Stockholms Stadion – han blev varnad.

Bedömningarna blir olika eftersom det är olika situationer, olika domare, olika matcher, olika stämningar, olika arenor. Jag kan ha en personlig åsikt i vart och enskilt fall: rätt med kort för Pablos gester, fel att varna den bedjande Mendes, rätt att fria de dansande AIK:arna.

Men vad jag tycker är inte intressant överhuvudtaget, jag var inte domare i någon av matcherna och millimeterrättvisa mellan fotbollens alla situationer har aldrig existerat och kan aldrig existera.

Orden i regelverket domaren ska ta ställning till är om firandet och gesterna är ”provokativa, förlöjligande eller uppviglande”, därigenom uppstår ett utrymme för tolkningar precis som i de flesta domslut på fotbollsplanen.

I grund och botten tycker jag det är rätt att det finns ett utrymme i regelverket att spelare som provocerar eller uppviglar motståndarsupportrar kan bestraffas. Det är fullt rimligt att det ställs högre krav på ledare-tränare-spelare än på publiken i detta hänseende. Naturligtvis har Pablo en poäng när han lyfter frågan om vad en spelare ska tvingas höra för okvädingsord på sin arbetsplats men 1) hur ska domarna kunna ta ställning till det? och 2) publiken betalar för att komma till arenorna, de aktiva får betalt för att komma dit. Därför en logisk ansvarsfördelning att spelarna måste tåla mer än publiken även om man självklart önskar att de slapp otrevliga, verbala påhopp. Dessutom kan fansen straffas (bland annat genom böter till klubbarna) vid rasistiska slagord och sånger, dessbättre förekommer det sällan eller aldrig på svenska läktare men väl i exempelvis Ryssland som vi minns från AIK:s möte med CSKA Moskva.

Ett gult kort är inget hårt straff, det går att undvika hur mycket känslomänniska man än råkar vara, speciellt om man vet med sig att man redan har en varning. Det påverkar heller inte fotbollen negativt att spelarna måste undvika hångesterna samt fira sina mål en bit från motståndarfansens läktare.

Sedan måste domaren naturligtvis ha med i bedömningen att i de fall ett bortalag gör mål på en arena fylld till bredden med hemmafans (eller vice versa), någonstans måste spelarna kunna fira och kramas och dansa. Det var bland annat det som var tokigt när Daniel Mendes fick sitt kort på Stadion.

Funderar på att ta tillbaka allt gott jag sagt om vår taximan Momin från Bangladesh. På vägen till SvFF:s bjudmiddag drog han en fräckis som fick Disco att tjuta av skratt. Och det förstår ju vem som helst att det inte är en kvalitetsstämpel med tanke på att Disco är från Sundsvall.

När Momin skulle köra oss tillbaka berättade han glatt att han hunnit sänka tre stora starköl medan han väntade. Vi frågade om det var så klokt men Momin menade att han kör bättre med att par glas innanför västen.

Nåväl, vi kom hem helskinnade.

Lyxkrogen där presschefen Hultman bokat bord var av orientaliskt snitt. Det ramlade in nya tallrikar i parti och minut då Lagrell beordrat fram en avsmakningsmeny modell större.

Fördelen: Gott & Blandat.

Nackdelen: You never know what you eat.

Det var trevligt som vanligt, och efteråt tog jag Lars-Åke åt sidan. Några frågor senare höll han med om att årets januariturné borde kunna bli en vändpunkt. I fortsättningen ska landslaget vara mer restriktiva vilka länder de möter i träningslandskamper. Debatten om Bahrain har skadat blågult vilket är positivt, tycker jag.

Annars var det anekdoter mellan skål och vägg av typen att TV4:s Anders Andersson berättade om sitt inhopp mot Turkiet i EM 2000: ”Historiens sämsta fotbollsmatch. Jag tror att det gick en minut där bollen var i luften och bara nickades och sköts fram och tillbaka mellan oss och turkarna”.

…Andersson berättade även om Jonas Therns pondus. Vid ett tillfälle hade det varit helt knäpptyst i omklädningsrummet varpå Thern bröt ut i ett avgrundsvrål som fick varenda gubbe att rycka till. Sedan reste Thern sig upp, garvade och vinkade på spelarna att hänga med ut på planen för avspark.

Lagrell drog storyn om hur förbundets ekonomichef Sahlström blivit förbannad efter mirakelsegern mot Holland som tog Sverige till EM.
Anledningen?
Sahlström hoppades att vägen dit skulle gå via play off som inneburit två matcher till = mer cash.

Vi hade en lång diskussion om tillsättningen av Erik Hamrén och hur nära det egentligen var med Sven-Göran Eriksson. Lagrell hävdade att det mycket väl kunde blivit ”Svennis” men att Notts County stoppade honom. Jag vet inte, jag litar faktiskt mer på Lundh på TV-kanalens Fotbollshemsida som under processens gång aldrig avvek från sin linje – det blir aldrig ”Svennis”, han är för dyr.
– Han tänker bara på en sak, sa Lundh.
Och tillade:
– Eller möjligen två.

Vidare sa Lagrell i ett slags bokslut – han avgår till våren – att beslutet att söka fotbolls-EM 2008 tillsammans med Norge, Danmark och Finland var ett misstag.
– Det får vi erkänna. Uefa ändrade reglerna efteråt, bara två länder kan söka ihop. Om vi hade fått det skulle det inneburit fyra länder, fyra valutor, fyra polismyndigheter, fyra språk…det var ett misstag.

Hur mycket det kostade svensk fotboll? Tja, under Sveriges och Norges EM-ansökan till 2016 lade SvFF ner sex miljoner kronor så nånstans i de trakterna men troligen lite mindre.

…2016-ansökan föll på att regeringen Reinfeldt inte gav tillräckligt stöd så där kan inte SvFF lastas.

Aftonbladet fick en känga för Aschberg jr:s gamla löpsedel om Lagrell på den tiden han var landshövding i Kronobergs län. ”Spriten flödar på residenset”, skrev AB men Lagrell vann i PON.

Roliast var kanske diskussionen om Lasse Lagerbäck som förbundet inte har någon kontakt med längre. Han har städat ur sitt rum på kansliet, skaffat tillfällig bostad på Island och skickat vykortet. När vi pratade om alla mediala sammandrabbningar genom åren höll Lagrell med om att ”media har aldrig varit Lasses bäst gren”.

…samtidigt var Lagrell jävligt nöjd med att ”Lasse Lava” inte fick Österrike och därmed skulle ställts mot Sverige i VM-kvalet till Brasilien 2014: ”Han hade vetat allt om oss”, tjöt Lagrell. Det säger något om den gamle gråskallens fotbollskunskaper, trots allt.

Ungefär så höll det på.

Efteråt skakade vi hand med Lagrell och tackade för den tid som varit. Man kan tycka vad man vill om pampens inställning i olika frågor men som yrkesverksam journalist undrar jag om vi nånsin får en lika tillgänglig företrädare för Sveriges största och mest mediebevakade idrott.

Dessutom är han – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en jävligt hygglig karl.

Till sist: har Rolf-Göran Bengtsson verkligen vunnit Serie A nångång?

Vi talade om westernfilmer tidigare. Till sommaren kommer något som kan bli det tyngsta på länge – Cowboys and Aliens. Oj. Vad. Jag. Är. Laddad.

Laddade verkar också landets fotbollssupportrar vara. Jag gillar MFF:s Vänners upprop om att  i n t e  bolagisera Malmö FF samt – läser jag mellan raderna – går emot att 51-procentsregelns ska rivas upp.

Jag skrev om detta precis innan min semester och förstår inte heller varför Svenska Fotbollförbundet så gärna vill driva igenom frågan. Här motiverar jag mitt resonemang som går ut på ”Visst, men varför?”.

…Lagrell var inte glad över Sportbladets rapportering (framför allt denna artikel) och replikerna har haglat på förbundets hemsida. Väntar bara på att Lasse Lagos fyrar av en salva också…

…fast allt sådant tar jag som en komplimang: vi ska inte vara en knähund. Vår uppgift är att vara en pain in the ass på makten. Vissa andra tidningar och TV-kanaler borde testa.

…det förvånar mig till exempel inte att SvFF:s samarbetspartner – TV-kanalens Fotbollshemsida – har en krönikör som nyligen sjöng ut sitt stöd för fotbollens förslag. Svensk fotbolls akuta död synes nära om inte RF:s regler rivs upp. Nåja, det tar vi som vanligt med en nypa salt.

…svenskafans.com har också rapporterat initierat om 51-procentsregeln bör tilläggas.

Gillar å andra sidan TV-kanalens Fotbollshemsidas nygamla ”tabloidtilltal” med pratbubblor och utropstecken till bilder och rubriker. Borde inte gilla det, men jag gillar det. I dag sticker det ut.

Kul med Champions League igen. Och klart att FC Köpenhamn KAN vinna mot Chelsea. Men de går knappast vidare över två matcher.

…lurigt TV-läge för övrigt. Vad fan ska man se i kväll? Lutar åt FCK-CFC även om Lyon-Real Madrid kan bli en bättre fajt. I morgon något enklare: repris på fjolårets final eller Marseille-Manchester United? Om Klose är på bänken går jag all in på United.

Stefan Schwarz och Bosse Nilsson aktuella som förbundskaptener för Tanzania. ”Swarre” får frågan i Sportbladet:
Har du bra koll på Tanzania?
– Inte riktigt. Men de afrikanska landslagen är ju på frammarsch.

Jasså, är de? Jag trodde det var tvärtom.

Hur ska man då förhålla sig till ryktet? Tja, jag tror det är större chans att Schwarz dyker upp i en roll i Cowboys and Aliens till sommaren.

…men låt oss hoppas att jag har fel. Vore vara spännande att se vad ”Swarre” kan göra med ett ”Tanzania på frammarsch”.

VM:s…

…match:
Tyskland-Italien
Tempot var enormt högt och alla 28 spelare som beträdde planen behärskade det. Otroligt imponerande. Lasse Granqvist och Ralf Edström på Radiosporten var ganska ensamma om att tycka att matchen inte var något speciellt. ”För få målchanser” menade dem. Men då har de inte hängt med särskilt noga i fotbollsutvecklingen. För mig är det den bästa match jag har sett live. Någonsin.

…mål:
Fabio Grosso, 1-0 för Italien mot Tyskland
Det kanske fanns vackrare mål, men sammantaget är detta det mest minnesvärda. Pirlos klack som lurade hela Tyskland, Grosso som sköt direkt, Lehmann som var där men bollen som vred sig runt honom. I 118:e minuten dessutom. Och vilken ofattbar lycka för vänsterbacken.

…spelare:
Zinedine Zidane, Frankrike.
Trög och osynlig i gruppspelet, men sedan – oj, oj, oj.
* Åttondelsfinalen mot Spanien – slog frisparken som betydde 2-1 och gjorde själv matchavgörande 3-1.
* Kvartsfinalen mot Brasilien – Zidane överlägset bäst på plan, gjorde allt utom mål, men det fixade Henry.
* Semifinalen mot Portugal – inte lika dominerande som mot brassarna, men under enorm press slog han en av de säkraste straffarna i fotbollshistorien. Ricardo gick åt rätt håll och han gick tidigt – men han hade inte en chans.
* Finalen – jag blir inte förvånad om Zidane avgör den också.

…lag:
Italien
Det är fortfarande möjligt att Frankrike vinner, men Italien måste – utan facit i hand – ha VM:s mest kompletta och breda trupp sett till alla lagdelar.

…förbundskapten:
Luis Felipe Scolari, Portugal
VM-guld 2002 (Brasilien), EM-silver 2004 och VM-semi 2006. Brasilianaren som tränar Portugal har ett enastående mästerskapsfacit – och en ganska unik stil. Han är enormt delaktig i vad Portugal gör på planen; han dirigerar spelarna hur de ska slå frisparkar, vart de ska kasta inkasten, vilket sida då ska börja anfallen på, hur högt de ska pressa osv, osv. ”Normala” förbundskaptener bestämmer sådant innan och låtar spelarna sköta resten på planen, men Scolari coachar – COACHAR – i 90 minuter i varje match. Offensivt, alltså. Defensiven bryr han sig inte mycket om. Sedan skäller han också. Konstant. Har aldrig sett en människa bli så utskälld som den stackars Fifa-representant som hade i uppgift att hålla koll på portugisiska bänken under semifinalen mot Frankrike.

…miss:
José Pekerman, Argentina
Förbundskaptenen bytte Riquelme vid ställningen 1-0 och 20 minuter kvar av en VM-kvartsfinal mot Tyskland. Använde sig heller inte av Messi eller Saviola under de 120 minuterna. Fullständigt obegripligt. Inte ens Lars Lagerbäck hade gjort samma överdrivna försiktighetsåtgärd.

…skada:
Jan Koller, Tjeckien.
Vi trodde Tjeckien skulle bli världsmästare. Då blev Koller skadad. I första matchen.

…besvikelse 1:
Brasilien
Varför sprang de inte?

…besvikelse 2:
England
Hade ett lag värdigt semifinalen, men straffar är inte engelsmännens grej.

…överraskning:
Portugal
Starkt att nå VM-semifinal. Om laget bara haft en riktigt vass anfallare, hade de kanske varit i VM-final nu.

…citat 1:
Eric Abidal, Frankrike
– Italien är favoriter, men vi har Zidane.
Ligger förmodligen en hel del i det.

…citat 2:
Alessandro Del Piero, Italien
– En riktig kavaljer lämnar inte sin dam.
På frågan om han byter klubb om Juventus flyttas ner till Serie C.

…citat 3:
Riacardo, Portugal
– Semifinalen mot Brasilien blir den största matchen i min karriär och sedan går vi till VM-final.
Sa målvakten efter kvartsfinalsuccén mot England. Men Portugal fick stryk med 1-0 i semin – mot Frankrike.

…petning:
David Trezeguet, Frankrike
En av anledningarna till att ”Trez” inte får spela är hans stjärntecken. Anfallaren är skorpion och skorpioner vill förbundskapten Raymond Domenech inte ha i startelvan – det betyder nämligen otur.

…personlighetsförändring:
Lilian Thuram, Frankrike
Den stenhårde mittbacken lägger inga fingrar emellan när motståndarna är i närheten och skäller som en bannhund på sina medspelare när de förtjänar det. Efteråt, i pressfållan, är han lugn, bär ett par mycket intellektuella glasögon och pratar alla möjliga språk. En trevlig, öppen och varm människa.

…betyg:
++. Två plus.
Det har blivit bättre mot slutet, men det finns sammantaget för lite stora händelser att hänga upp VM 2006 på.
Tyckte att Fifas kampanj mot rasism är värd alla uppskattning (även om det blev lite parodiskt när Tyskland och Argentina började slåss strax efter att lagkaptenerna läst upp manifestet).
Mitt främsta minne från VM blir en låt, ”Love Generation” av Bob Sinclair. Den spelades inför alla matcher:
”From Jamaica to the world, this is just love, this is just love.
Why must our children play in the streets, broken hearts and faded dreams.
Listen up to everyone that you meet, don’t you worry, it could be so sweet.
Just look to the rainbow, you will see sun will shine till eternity.
I’ve done for much love in my heart, no-one can tear it apart”.

SVERIGES VM:s…

…mål:
Fredrik Ljungberg 1-0 mot Paraguay
Det enda riktigt starka, svenska fotbollsminnet från VM 2006. ”Freddie” nickar in målet som ger liv åt Sveriges VM-dröm. Nära 50 000 svenskar var på plats på Olympiastadion i Berlin. Otrolig stämning. Otrolig.

…spelare:
Fredrik Ljungberg
Den enda av de ledande spelarna som gjorde det han skulle och mer därtill. Har utvecklats oerhört sedan EM 2004 och bör bli Sveriges speluppläggare i framtiden också. Ett föredöme på planen, mot medierna och som taktiker. Samtidigt en stjärna med lyskraft. Smart på många områden.

…överraskning 1:
Niclas Alexandersson
Tog död på en tre år gammal diskussion, den om det svenska högerbacksproblemet. Nu fortsätter ”Alex” till 2008 och det känns tryggt.

…överraskning 2:
Marcus Allbäck
”Mackan” har ju knappt varit fjärdeforward senaste åren, men i VM var han Sveriges genomgående bästa anfallsspelare, trots mindre speltid än både Zlatan och Henke.

…överraskning 3:
Johan Elmander
Pigga inhopp överlag och matchavgörande insatser mot Paraguay.

…överraskning 4:
Petter Hansson
Vilka härliga, svepande uppspel när han kom in mot Tyskland!

…besvikelse 1:
Henrik Larsson
Jobbade visserligen hårt och sprang mycket, men det räcker inte i ett VM. Som en av de viktigaste spelarna måste man leverera också. Larsson var ovän med bollen, försvann ur matcherna och hade svårt att acceptera kritiken efteråt. Fjantigt. Förmodligen var Henke proppmätt efter Champions League-succén med Barcelona.

…besvikelse 2:
Zlatan Ibrahimovic
Alla utom förbundskaptenerna förstod att Zlatan var ur form efter en svag säsong i Juventus. Men förbundskaptenerna brydde sig inte om att ta itu med problemet, utan lät Zlatan tro att det blir säkert bra ändå. I stället blev det fullständigt fel alltihop.
Det är Zlatans huvudansvar att hitta sin formtopp, men Lagerbäck och Andersson gjorde bort sig kraftigt. Allt tjat om att ”vi förbereder oss så noga vi kan” föll platt när man såg hur Zlatans formsvacka hanterades. Amatörmässigt.

…besvikelse 3:
Den svenska taktiken
I flera år har det varit helt uppenbart att Sverige inte har tillräckligt skickliga innermittfältare för att bara spela med två man centralt i de riktigt stora matcherna. Förbundskapten Lagerbäck har ignorerat problemet fullständigt, vilket syntes i VM, oavsett Anders eller Kim spelade. Att tjurskalligt hålla fast vid något som man vet är dödsdömt mot ett av världens bästa mittfält (Tyskland) är snudd på tjänstefel.

…märkligaste inställning:
Lars Lagerbäcks till svensk media
När DN:s Lars Grimlund frågade Olof Mellberg om han hade för mycket boll mot Trinidad och Tobago hånskrattade Lagerbäck och väste att det var den märkligaste fråga han hört.
Sedan gav Mellberg ett uttömmande svar på den kloka och intressanta frågan.
Borde inte en svensk förbundskapten stå över att hålla på med sådant?
Problemet är att Lagerbäck inte kan låta bli, han ogillar svensk media för mycket. Radiosporten och Canal Plus är de enda som är okej, enligt Lagerbäck. Tror jag, alltså.

…löjligaste debatt 1:
Läckan i landslaget
Expressen och några andra tidningar (utländska) gjorde sig skyldiga till det största övertrampet i sportjournalistikens historia (i alla fall så länge jag varit med) när de började röja bland vem som kunde tänkas vara ”läckan i landslaget”.
Alla som jobbar med fotbollsjournalistik VET att det inte finns EN läcka. Det sitter inte någon bitter spelare och släpper ut information till media, det fungerar inte så.
Det är ett evigt pusslande bland tipsare, folk runt landslaget, sunt förnuft och journalistiska bedömningar.
Expressen struntade i att de visste detta och hängde ut Anders Svensson som ”läckan i landslaget”. Visserligen anonymt, men ändå!
Ett av de största lågvattensmärkena i världshistorien, skulle jag nästan kunna dra till med.
Ett exempel; Sportbladet var helt ensamma om att få fram rätt startelva till varje svenskmatch, och så mycket kan jag säga, att inte fan var det Anders Svensson som ringde upp och lämnade den.
Att inte branschtidningarna huggt på detta är obegripligt.

…löjligaste debatt 2:
Om domaren Carlos Simon
Teddy Lucic blev utvisad – och? Jag har sett många spelare få kort i den typen av situationer. Fegt av förbundskaptenerna att försöka låta utvisningen överskugga utspelningen.

…betyg:
Knappt godkänt
Det är klart godkänt att gå till åttondelsfinal i ett VM men fotboll är känslor och känslan av sättet det gjordes på är magsur. Därav det knappa godkända betyget.

MITT VM:s…

…möte:
När jag snek åt mig en autograf och ett par citat av Zinedine Zidane på hotellet i Hannover. Brukar inte kännas att träffa fotbollsstjärnor, men Zidane är något extra. Det var stort.

…ingress:
HANNOVER. En hel värld säger att det är hans sista match.
Till Sportbladet säger Zinedine Zidane, 34:
– Jag tror vi vinner mot Spanien.
Tack, Simon.

…scoop:
Fyra svenska startelvor – fyra rätt. Direkt från Lagerbäcks mun och in i Sportbladet. Expressen gissade rätt två gånger av fyra. Ekwall på TV4 prickade inte in en enda, trots idogt arbete.

…smygbild:
Sveriges första stängda träning i Bremen. Det patrullerade vakter runt arenan med en minuts intervall. Stängslen var höga och täckta med presenningar.
Mission impossible? Nej då.
Jag och homo-Bardell hade kvällen innan hittat ett hål i presenningen, lagom stort för ett kameraobjektiv. Under den stängda träningen smög vid dit, jag höll utkik efter vakter medan homo-Bardell plåtade. Vi hade öppen lina på mobilerna och jag väste avbryt (typ) när vakterna kom. Bilderna på Rami Shaaban som skulle ersätta Andreas Isaksson blev kanon i tidningen.

…bluff 1:
Började en bit in på VM misstänka att några av de tipsare som mejlar och ringer in information till oss dubbeljobbar. Alltså att de även tipsar Expressen och TV4.
När dessa personer började höra av sig till mig för att få reda på den svenska startelvan tog jag en rövare och kvällen före Paraguay-matchen sa jag att det blir Anders Svensson och inte Kim som spelar (jag lurades, alltså) till mejlarna.
Expressens rubrik matchdagen: Skrällen i startelvan – Anders Svensson.
Sportbladet hade – givetvis – att Kim spelar. Det gjorde han också.

…bluff 2:
Dagen efter kunde jag inte låta bli att testa igen. Jag släppte ut ett rykte bland de dubbeljobbande tipsarna att Zlatan eventuellt var i Turin och undersökte sin ljumske.
Det var mitt helt egna påhitt (att Zlatan skulle lämna truppen under VM finns naturligtvis inte på kartan om han inte är helt obrukbar för lång tid framåt).
På söndagskvällen hade min bluff nått TV4 som basunerade ut uppgifterna – utan att kolla med landslagsledningen. Expressen hängde på på nätet.
Landslaget var upprörda över osanningarna, jag skrev en artikel om det och Aftonbladet kunde ha ”TV4 i bråk med landslaget” på löpet. Ett löp som tydligen sålde bra, också.
Att det skulle ta den utvecklingen hade jag dock ingen aning om när jag började spela ut pjäserna.

…förnedring:
Anledningen till att jag lurade Patrick Ekwall var denna: genom att först låta påskina att han hade fått bra kritik av tittarna, och sedan ställa frågan om man ska ta sådana undersökningar på allvar, tänkte jag binda ris åt TV4-profilens rygg. Hederligt journalistiskt arbete, med andra ord.
Ekwall kände sig sedan tvungen att flytta fokus genom att kalla det att jag förnedrat honom.
Men sanningen att säga var Ekwall aldrig särskilt ledsen, han fick ju synas i Resumé.

…sorg:
Inte att jag missar VM-finalen, det är inte så noga, jag hade ju kunnat se den om jag velat och orkat (jag har fortfarande chansen).
Nej, den stora sorgen med att åka hem var att lämna homo-Bardell, Bank och Niva. Det kändes som att bli dumpad. Man kommer ganska nära varandra på en sådan här långresa och alla tre är underbara människor.

…raggningsknep:
Jag får nästan aldrig mejl från tjejer, men i dagens tidning och på nätet har jag skrivit om Cristiano Ronaldo, Portugal.
Och nu regnar det in mejl från flickor i hela landet. Dessvärre vill de bara diskutera Ronaldo…

…sista pengar:
Taxin till flygplatsen i München kostade 80 euro, efter det hade jag 21 euro och 65 cent kvar.
En Jack Daniel’s (saknar sån i min whiskysamling) på flygplatsen kostade 21 euro och 50 cent. Sedan kan ni räkna ut själva hur många cent jag har kvar.
Har nu skrivit reseräkningen för 34 dagar på resande fot, det är ett och annat kvitto och en och annan krona man ligger ute med, runt 40 000 skulle jag tro.

…betyg:
Jag är nöjd med min egen insats, men inte med lagets.

PS Nu går jag på sex veckors semester.

Då har jag alltså lämnat den sista texten det här VM:et. Den handlar om situationen som avgjorde VM-semifnalen mellan Frankrike och Portugal – när Carvalho och Henry slog ihop och domaren blåste straff.

Var det straff? Ingen aning, jag satt längst ner vid planen och specialstuderade Luiz Felipe Scolaris agerande vid bänken. Det hade blivit en helt fantastiskt världsexklusiv artikel – om Portugal vunnit, vill säga.
Det gjorde de inte, för så här långt in i en VM-turnering vinner man inte om man inte har några anfallare.
Mitt specialstuderande av Scolari gjordes alltså helt i onödan. Synd, för jag hade ju kunnat se matchen i stället, men sånt är inte lätt att veta på förhand (artikeln var alltså bara aktuell om Portugal skulle vinna).

I dag åker jag hem, klockan 13.15 går planet. Ska bli otroligt skönt.

Mitt sista blogginlägg det här VM:et kommer under kvällen; en sammanfattning av tiden här.

VM:s sista Mats Olsson kommer däremot nu; ”Sveriges bästa fotbollskrönikör” är i Stockholm när VM avgörs. Där var han i alla fall i går.

Konkurrentens ende krönikör fortsätter ha det kämpigt med utländska fotbollsnamn. I dagens krönika förvandlades Tysklands succéback Philipp Lahm till Phillip Lahm. En bagatell kan tyckas, men kallar man sig Sveriges bästa fotbollskrönikör bör man faktiskt undvika att ha minst ett direkt sak- eller namnfel i varje text man skriver.

Har rest hela dagen, det är 60 mil mellan Dortmund och München där vi befinner oss nu. Eller München och München, vi bor 3,5 mil utanför stan på det sämsta hotell jag bott på sedan Sydkorea. Men det är ju bara en natt.

Tyskland-Italien, vilken match. Det jag framför allt fångades av var det otroligt höga tempot och att alla spelare behärskade det. Om jag fått sätta betygen hade ingen spelare fått sämre än +++.

Min kompis Kalle från Göteborg som hejar mer på Tyskland än Sverige var en bruten man i dag.
– Tomheten är svår. Man känner sig låg och det kommer att ta tid att hämta sig, suckar Kalle.

På väg ut till arenan snart. Det blir en dyr taxiresa. Jag tror på 1-0 till Portugal, Deco är ju tillbaka.

Matchbiljett har jag, men ännu ingen mixed zone. Har satt Erik Niva på att lösa problemet, vi får se hur det går.