Om samhället ställer krav på att de pengar medborgarna betalar för välfärd verkligen går till välfärden så kommer kanske 100 000 jobb i Stockholmsregionen försvinna. Det kunde mörkblåa lobbyorganisationen Stockholms Handelskammare meddela i veckan.

Det handlar förstås om regeringens utredning för att ta fram ett regelverk kring hur man begränsa möjligheterna för välfärdskapitalister att dela ut vinst, se till att överskottet återinvesteras i verksamheten, att vi får insyn i välfärdsbolagen och att sann mångfald kan värnas.

– Det finns ännu ingen lagtext om vinster i välfärden, men att regeringen har tillsatt en utredning och gör uttalanden påverkar företagens beslut, säger vd:n Maria Rankka till Svenska Dagbladet.

Så där kan det låta om man låtsas att de undersköterskor, förskollärare och speciallärare inte skulle behövas någon annanstans om skatteläckaget stoppades upp och de värsta avarterna i välfärdsbranschen försvann.

I dag kan man läsa att ägarbolagen för tio grundskolor och fyra gymnasieskolor i Sydsverige har så dålig ekonomi att de nu är under rekonstruktion. Mer än 2 300 barn och ungdomar berörs och riskerar att bli utan skola. Ett av bolagen som berörs heter Karl-Oskar Utbildning och tog över några av John Bauer-koncernens skolor när det bolaget under buller och bång gick i konkurs år 2013.

Det bör inte komma som någon överraskning, egentligen. De ungdomskullar som ska börja gymnasiet är små, och antalet gymnasiefriskolor har ökat snabbt de senaste åren. Överetablering råder och alla har vetat att det skulle leda till nedläggningar, och att eleverna kommer emellan. Redan 2013 skrev Dagens industri att var fjärde friskola med tillstånd att bedriva gymnasium går med förlust.

I verkligheten är det här vad bristen på regler för välfärdsbolagen innebär.

Redaktionens kolumnist Katrine Marçal har i dagarna lanserat sin bok ”Det enda könet” i Storbritannien. Där heter boken ”Who cooked Adam Smiths’s dinner?” och har mötts av finfina recensioner i bland annat New Statesman och Prospect Magazine.

I veckan har Katrine också medverkat i BBC Radio 4:s program ”Woman’s hour” och tidningen The Guardians podd om böcker.

Lyssna gärna!

Dessutom kan du, förstås, läsa Katrine på söndag här på Aftonbladets ledarsida.

Vad är klass och vad spelar den för roll?

En titt på en karta över Stockholms tunnelbanenät kan faktiskt vara till hjälp om man vill formulera ett svar.

I dag berättar Dagens Nyheter om landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin.

På deras hemsida finns det bland annat uppgifter om stockholmarnas utbildning, inkomst, socialbidrag, arbetslöshet, sjukdomar, dödsorsaker, alkoholkonsumtion, rökning, fetma och hur många som har avstått från att gå till tandläkaren för att de inte har råd. Och följer man tunnelbanelinjerna ser man plötsligt ett mönster.

– Gröna linjen är tydligast, utbildningsnivån stiger och antalet ohälso­dagar sjunker när man åker från Hässelby in mot stan, och tvärtom på väg ut mot Farsta, säger Nils Larsson på centrumet till Dagens Nyheter.

I ett Stockholm som generellt blir allt rikare och allt friskare finns det en utveckling som pekar åt motsatt håll, särskilt om man studerar de stockholmska bostadsområden som ingick i den så kallade storstadssatsningen – Alby, Fittja, Hallunda-Norsborg, Jordbro, Flemingsberg, Vårby, Västra Skogås, Husby, Rinkeby, Rågsved, Skärholmen, Tensta, Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna på 90- och 00-talen.

39 procent av barnen i Rinkeby-Kista lever i familjer som är ekonomiskt utsatta. I Täby är det 4 procent. Medellivslängden ökar för alla grupper i Stockholms län utom för lågutbildade kvinnor. En högutbildad Danderydsbo lever 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby. Dubbelt så många kvinnor får hjärtinfarkt i Rinkeby som i Vaxholm. Sex procent av kvinnorna i storstadssatsningens områden får diabetes innan de fyller 50 år.

Klyftorna mellan stockholmarna är nu så vida att Bo Burström, enhetschefen Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, hävdar att det är lika illa som mellan väst och öst när Tyskland återförenades 1990.

Det här är klass, det här är vad det spelar för roll.

Halva Sony Mobiles verksamhet i Lund försvinner. Det står klart sedan företaget i dag meddelat att 1 000 tjänster – både konsulter och anställda – får gå hem. Att just Lund drabbas så hårt sägs bero på att ett allt mer pressat Sony Mobile satsar på Japan och Östasien.

Motiven – som de anges i pressmeddelandet från företagsledningen – känner vi igen. Organisationen ska bli operationellt effektiv och snabbrörlig. Långsiktig lönsamhet ska skapas.

Personal är en belastning, de kostar pengar och det är förstås bättre att göra sig av med personal förr hellre än senare.

Sådan är kvartalskapitalismen, kan man ju säga.

– Det handlar inte om Lund, det handlar inte om regionen, det handlar om hur Sverige ska hävda sig som industrination, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Anders Almgren.

Och så är det förstås.

När 1 000 människor mister sina jobb i Lund så försvagas oundvikligen Sveriges ställning som kunskapsnation inom mobilteknologin.

Seved Andersson, vice ordförande i Sveriges Ingenjörer säger i en TT-intervju att han inte tror att de medlemmar som nu förlorar jobben kommer att hitta nya arbeten i Lund.

– Nu krävs samarbete och krafttag så att det inte blir som när Astra Zeneca lade ner i Lund. I dag har ju Danmark gått om oss i life science-branschen, en bransch som tidigare tillmättes stora framtidsförhoppningar, säger Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

I Stockholm har vi en statsminister som arbetat hårt på bilden på sig själv som en person som förstår och bryr sig om industrins och näringslivets villkor. I slutet av februari tillsatte han ett råd vars uppgift det är att ”utveckla Sverige som innovationsnation och stärka Sveriges konkurrenskraft”

Stefan Löfvens första stora utmaning är här nu.

Storvarslet i Lund bevisar att Sverige behöver en näringspolitik som förmår leverera trygghet och styrka.

Om inget görs kommer fas 3 nå helt nya rekordnivåer i år. Arbetsförmedlingen justerar upp sin prognos och i december 2015 tror man att 36 700 människor kommer att vara inskrivna i fas 3.

Det är svindlande.

Fas 3 sysselsätter sedan tidigare fler än AB Volvo och fler och fler arbetslösa hamnar här, i den andersborgska arbetslinjens slutstation.

Kritiken mot systemet är känt sedan länge: Försvinnande få långtidsarbetslösa som hamnar i fas 3 går vidare till en riktig anställning. Det möjliggör för företag att fixa gratis arbetskraft. Sysselsättningen som erbjuds är ofta meningslös. Och människor i fas 3 har berättat hur de känt sig utnyttjade, utsatta och rättslösa.

Det var därför riksdagen beslutade att inga fler människor skulle hamna här och det var därför den nya rödgröna regeringen i höstas deklarerade att man skulle lägga ned fas 3. Det skulle ta fyra år, men var i alla fall ett besked.

Det hjälpte inte. Regeringen Reinfeldt struntade i riksdagen och SD räddade kvar fas 3 när de röstade på alliansens budget.

Den 15 april kan regeringen lämna nytt besked om början till slutet på fas 3. Då kommer nämligen vårbudgeten.
– Jag vill inte lova något. Beslutet är inte taget än. Men tanken är att utfasningen av fas 3 ska börja i och med vårbudgeten och slå igenom i höst, berättar statssekreterare Irene Wennemo i tidningen Arbetet.

Samtidigt är det allt fler fas 3:are som inte får ett öre i ersättning från staten eller a-kassorna, trots att de ska befinna sig på sin anvisade fas 3-plats 40 timmar i veckan.

Enligt de senaste siffrorna består gruppen av 4 323 personer. Det är mer än var tionde person som är fast i fas 3.

Siffrorna är från februari för ett år sedan, hur det ser ut i dag vet ingen. Arbetsförmedlingen slutade nämligen räkna då.

I går kom den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande. Här fanns inga förslag om pengar till de allt fler fas 3-deltagare som inte ens får socialbidrag.

Skamfläcken fas 3 riskerar att bli kvar länge och många av de människor som står långt från arbetsmarknaden får fortsätta vänta på att behandlas med respekt.

Man kan vansinnig av ilska för mindre.

Många kanske har glömt det i dag, men kritiken mot regeringen Reinfeldts reformer av sjukförsäkringen höll på att kosta dem ­regeringsmakten i valet 2010.
Kritiken tystnade emellertid när valet var avklarat. Andra frågor hamnade på agendan. Diskussionen om den orättfärdiga sjukförsäkringen ersattes av annat.

De partier som en gång var rödgrön opposition lyckades få till en förändring av den regel som gjorde att sjukskrivna skulle prövas mot jobb som inte existerar, men i grunden är verkligheten densamma för människor som är för sjuka att gå till jobbet.

Det var i juli 2008 sjukförsäkringen blev tidsbegränsad och i dag kan man som mest få pengar under två och ett halvt års tid i ett sträck. När dagarna är slut är man att betrakta som utförsäkrad och ska raskt bege sig till Arbetsförmedlingen.

Försäkringskassan spår att 13 200 personer kommer att utförsäkras i år, och sedan de nya reglerna infördes har över 90 000 personer blivit utförsäkrade och allt fler tycks fastna i systemet. I år kommer 2 240 drabbas för andra gången.

Nästan hälften av de människor som utförsäkrades 2010 fick efter fyra år förtidspension, enligt Försäkringskassan. Där emellan har de valsat runt i olika rehabiliterings- och arbetslivsprogram utan att komma närmare ett riktigt jobb.

I en rapport från Inspektionen för ­socialförsäkringen, IFS, visar det sig att en av fyra – omkring 10 000 utförsäkrade – kom tillbaka till sjukförsäkringen efter tre månader. Lika många återvände i­nom ett år. Som utförsäkrade hamnade de hos Arbetsförmedlingen och fick pengar från a-kassan eller s­ocialbidrag.

Att systemet inte fungerar var tillslut självklart för de flesta. Socialdemokraterna lovade att slopa den bortre gränsen om de vann valet. Och den rödgröna regeringen aviserade också i sin budgetproposition att tidsgränsen skulle tas bort den 1 juli i år.

Men det hjälpte inte, eftersom Anna Kinberg Batras budget röstades igenom med hjälp av Sverigedemokraterna.

I kväll meddelar SVT att man erfar att partierna i den parlamentariska utredningen om socialförsäkringarna är överens om att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort.

Så här ska det, enligt SVT, stå i utredningen:

När de förstärkta insatser som kommittén föreslår är införda kan den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen ersättas av en regelbunden kontroll där Försäkringskassan med högst ett halvårs mellanrum utreder den sjukskrivnes arbetsförmåga, behov av arbetslivsinriktad rehabilitering eller om det är motiverat att bevilja en sjukersättning.

I morgon presenteras utredningen i sin helhet och vi får anledning att återkomma.
Det verkar dock finnas anledning att känna tillförsikt.

De 90 000 medmänniskor som fattiggjorts och ställts utanför systemen i arbetslinjens namn förtjänar bättre.

Det var i början av februari som Aftonbladet kunde avslöja att den sverigedemokratiske EU-tjänstemannen Joel Ankar under anonymitet ägnade sig åt hets mot både judar och muslimer.

På Flashbacks forum passade han på att kalla professor Jerzy Sarnecki för ”judesvin” och försvara apartheid.

 Här skrev han om sin oro över att invandrare ska invadera svenska hem och bryta sig in hos ”vita människor för att ta för sig av pengar, värdeföremål hos sovande kvinnor och flickor”. Här formulerade idéer om att svenskar borde ”tillåtas skaffa skjutvapen” för att försvara sig mot ”invandrarbrottslighet”. Här lanserade han en teori är att kvinnomisshandel beror på att ”kvinnan inte förmår ta till sig av verbal kritik”.

Hans chef – EU-parlamentsledamoten Kristina ”Räkneexemplet” Winberg (SD) – tyckte att det var beklagligt att Ankar citerats i Aftonbladet, men landade tillslut i att juristen inte kunde jobba kvar för henne. Eftersom SD gärna inskärper att de inte är ett rasistiskt och misogynt parti så kan man ju inte ha tjänstemän som uppträder misogynt och rasistiskt.

Trodde vi ja.

I dag kan Aftonbladet avslöja att Joel Ankar jobbar kvar i Bryssel. Han sitter inte längre i Kristina Winbergs rum, utan har flyttat till rummet bredvid henne och har någon sorts ansvar för hennes kalender.

– Jag är otroligt nöjd med hans arbete. Han är en jätteduktig medarbetar och har skött sig exemplariskt, säger EU-parlamentsledamot Winberg.

Här skulle vi kunna stanna upp och konstatera att den av Jimmie Åkesson fastslagna nolltoleransen mot rasism inte är mer än en innehållslös besvärjelse. Att vi inte kan förvänta oss mer av SD, helt enkelt.

Men låt oss sluta i ett leende. Så här lät det alltså när Aftonbladet ringde upp Winberg för att fråga om Ankar jobbar kvar hos henne:

När Aftonbladet ringer hennes kontor svarar en manlig röst tveksamt, säger sig inte kunna prata svenska och vill inte svara på vad han heter:

– That’s not relevant I think.

Senare bekräftar Kristina Winberg att det var Joel Ankar som svarade i telefon, och att han trots hennes tidigare besked jobbar kvar.

– Han jobbar inte politiskt, utan i dagsläget gör han administrativa uppgifter, som fakturor och kalendrar.

Not relevant!

Den politiska tragedi som är Sverigedemokraterna urartar allt mer i svart komedi.´

– Någon hade börjat kartlägga min familj och då kändes det inte värt det längre. Jag har släckt ner den.
Så säger journalisten Kolbjörn Guwallius efter sitt beslut att stänga ned projektet sajtkoll.se.
I tre dagar fanns sajten uppe. Här skulle du snabbt kunna få svar på om en sida på nätet man besöker är trovärdig eller inte.

Här skulle man kunna få svar på om nyheten man läst kom från en satirsajt, en rasistisk hatblogg eller en sida vars hela affärsidé är att sprida myter och bedrägliga uppgifter. En god insats i källkritikens namn alltså.

Men någon gillade inte det.

Efter flera överbelastningsattacker och påhopp i sociala medier från högerextremister beslutade sig redaktionen för sajtkoll.se att avbryta.

I går deklarerade även journalisten Alexandra Pascalidou att hon fått nog. Under en sändning av ”Ring P1” fick hon ett mejl från en lyssnare som önskade att hon och Mona Sahlin skulle skjutas.

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja och förgiftas av hatet utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre”, skriver hon på sin blogg.

Nu överväger hon att sluta hon programleda ”Ring P1”. Efter 20 år i offentligheten säger Pascalidou att det får räcka. Den ständiga strömmen av hat gröper ur, förändrar, missbildar och förstör. Och det är syftet.

Man ska tänka efter. Man ska påminnas om hur det känns att få ett dödshot nästa gång man formulerar en tanke eller en åsikt som internets mobb kan betrakta som misshaglig. Man ska tystna. Och det oavsett om man är erfaren journalist eller en gymnasietjej som bloggar om feminism eller arrangerar en antirasistisk demonstration.

Man kan med fog tala om att yttrandefriheten kringskärs.

Just nu pågår utredningen ” Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten”. Här tittar man på om lagstiftningen är tillräcklig när det gäller hot på nätet. Man ser tittar på hur polis och åklagare använder de möjligheter som dagens lagstiftning ger och om lagen mot näthat måste skärpas och kompletteras.

Det är bra, men räcker det?

”Det finns inget som känns så ensamt som när man blir hotad eller trakasserad och omgivningen håller tyst. Även om hoten blivit vardag så får tystnaden inte bli det”, skriver skribenten Kawa Zolfagary på Politism.

Han har rätt.

Du och jag måste också agera mot hat och hot.

Säg ifrån. Kliv emellan. Ta någons hand.
Visa att du inte stillatigande tänker acceptera att människor tystnar eller slutar sina arbeten för att hatet är för tungt att bära ensam.

– – –
Läs också: Hoten mot Sajtkoll får inte leda till tystnad (Eric Rosén/Politism)

Vi unnar förstås också alla att hitta kärleken efter jobbet.

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?