På ett plan får dagens debattartikel på Svenska Dagbladets brännpunkt mig att tänka på ett möte med en representant för Komsomol, det sovjetiska kommunistpartiets legendariska ungdomsförbund, någon gång på 1980-talet.

Apropå hoten mot miljön försäkrade den inte så ungdomlige ungdomsrepresentanten att tusentals sovjetiska forskare arbetade med tiotusentals förslag. I nästa andetag deklarerade han också att några miljöproblem egentligen inte förekom i rådsrepubliken.

Angeles Bremundez-Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, låter lite på samma sätt.

Arbetsförmedlingen har å ena sidan absolut inga problem, vare sig med att förmedla arbetskraft eller med att hålla kontakten med landets arbetsgivare.
Verksamheten beskrivs som ett under av effektivitet.

Å andra sidan får vi veta att förmedlingen för att skaffa sig bättre kunskap varje år genomför 14 000 intervjuer med arbetsgivare, i två omgångar. Förmedlingen arbetar dessutom träffat avtal med ett 30-tal nationella arbetsgivare (bland annat Fagersta kommun) om att ”bistå i rekryteringen”.

Det låter som en uppgift Arbetsförmedlingen borde ha haft från början.
Det skulle ha varit enkelt att driva lite med den självbild som tycks härska på Arbetsförmedlingen. Ändå tänker jag göra något jag inte brukar. Jag tänker ge Angeles Bermudez-Svankvist rätt.

Dagens artikel är nämligen framför allt ett försök att slå tillbaka mot de som velat söka lösningar på Arbetsförmedlingens kris till en fråga om nya avregleringar eller privatiseringar.

Men enligt Arbetsförmedlingens ledning är lösningen inte att rusta ner den nationella arbetsförmedlingen.

Det är alldeles sant. Arbetsförmedlingen har problem, många skapade av politiska pekpinnar och en ”arbetslinje” som till stor del handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte att skapa arbeten.

Men lösningen är inte att avskaffa Arbetsförmedlingen eller att släppa fram fler privata förmedlingar. Det skulle tvärtom göra att stora grupper hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

Det är något särskilt sorgligt över kristdemokratiska bostadspolitiker. Inte nog med att Anders Borgs regim knappast tillåter något som liknar en riktig bostadspolitik. Både Mats Odell och Stefan Attefall har dessutom lanserat den ena konstigheten efter den andra för att dölja sin impotens.

Odell ville lösa bristen på ungdomsboende med hyrestanter, och Attefall har – utan att kunna presentera mer än vaga förhoppningar – för ockerhyror i andrahandsboenden.

Nu tar Attefall dessutom nya tag. Den här gången är det reglerna – särskilt de kommunala – som står i vägen. Därför har bostadsministern beställ en utredning vars uppdrag varit att ta bort kommunernas möjlighet att ställa speciella krav, till exempel på energieffektivitet.

I dag kom resultatet, och precis som ministern tänkt sig vill utredaren se enhetliga, nationella energiregler för byggandet.

I klartext, ett förbud mot kommunala ansträngningar att bygga miljövänligt och energieffektivt. Byggindustrin jublar och Attefall hoppas att det ska sätta fart på det slumrande byggandet.

Det kommer det förmodligen inte att göra. Utredningens förhoppningar om en besparing på mellan 10 och 15 procent måste nog sättas på kontot för byggföretagens glädjekalkyler.

Attefalls påbud kommer däremot – om det skulle genomföras – att innebära frustrerade kommunalpolitiker och ett och annat hus som kräver mer energi.
När det gäller bostäder har till och med en ickepolitik sina offer.

Ingvar Persson

I förra veckan krävde vi på ledarsidan att regeringen skulle försvara det svenska snuset med ”precis alla medel”.

Nu verkar det som handelsminister Ewa Björling tagit oss på orden. I alla fall har hon i dag – samtidigt som unionen tog emot fredspriset – deklarerat ”fullskaligt krig” mot kommissionens planer på att lägga sig i snusets innehåll samtidigt som exportförbudet ska bli kvar.

Precis hur Björling tänker bedriva sitt krig återstår väl att se, men också i detta krig borde ministern sätta försvaret först. Då handlar det om att slå tillbaka attackerna mot det svenska undantaget och svenska snusares rätt att få ta en prilla.

De mer offensiva operationerna för att tillsammans med Swedish Match sprida snusandet över kontinenten får faktiskt komma i andra hand.

Ingvar Persson

I Israel fortsätter Benjamin Netanyahu sin valrörelse. Det gäller att till varje pris piska upp en känsla av nationell enighet kring premiärministern, och alla medel är tillåtna.

Dammet efter krevaderna i Gaza har knappt lagt sig förrän Netanyahu spelar ut nästa kort, beslagtagna palestinska skattepengar och tusentals nya bosättningar på den ockuperade Västbanken. Större delen ska dessutom byggas på det mycket känsliga område som kallas E1. När de är färdiga ringar de israeliska bosättningarna helt och hållet av östra Jerusalem.

Det skulle definitivt stänga dörren för den fred alla vet måste bygga på en tvåstatslösning.

Netanyahu säger naturligtvis inte att det handlar om valarbete. I stället beskrivs byggplanerna som en reaktion på att den palestinska myndigheten sökt – och fått – högre status i FN.

”Vi hade inget val”, säger till exempel miljöministern Gilad Erdan.

Bara för tydlighetens skull; ett FN-beslut som en stor majoritet av världens länder ställt sig bakom lämnar alltså inte den israeliska regeringen något annat val än att ge klartecken för nya brott mot folkrätten. Det är kanske inte så konstigt om den logiken har fått världens diplomater att gå i taket.

Och kanske är det precis det Netanyahu vill. I alla fall deklarerar han trotsigt att Israel kommer att försvara sina intressen, oavsett vad världen i övrigt säger. Bosättningarna ska byggas till varje pris.

I dagens Israel kan det vara precis rätt valbudskap. Det är dessvärre en historia vi känner igen.

Konstigare är faktiskt språkbruket i svenska medier. De senaste dagarna – mitt under brinnande diplomatisk kris – har vi nämligen fått höra om planerna på att bygga israeliska ”bostäder” på ockuperad mark.

Aktuellt, Ekot och Aftonbladet (med en text från TT) har alla beskrivit byggplanerna som just ”bostäder”.

Det kanske är en tillfällighet, men visst ser ni skillnaden.

Bosättningar signalerar precis vad det handlar om, olaglig kolonisation av ockuperat land och folkrättsbrott.

Bostäder låter snarare som vanlig, hederlig kommunalpolitik.

Det är en dålig beskrivning av det som händer just nu, när den israeliska regeringen tycks vara på väg att slå igen förhandlingsdörren för gott.

Ingvar Persson

Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.

Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.

Det är absolut inget personligt.

Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.

”Störtskön” är tydligen ordet.

Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.

När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.

”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.

Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.

Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.

Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.

Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.

Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.

Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.

Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.

Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.

Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.

Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.

Ingvar Persson

Krisuppgörelsen på SSAB är den stora nyheten från arbetsmarknaden just nu. Efter dramatiken kring SAS och höstens våg av varsel i industrin är det inte så konstigt.

Det kan vara viktigt, för kanske håller spelreglerna på arbetsmarknaden på att ritas om.

Jag har skrivit en hel del om både varsel och SAS på lönebloggen

, och i dag skriver jag om SSAB.Det kan vara värt att kolla på lönebloggen.

Ingvar Persson

Lagom till lucia presenterade Skolverkets chef, Anna Ekström, i söndags riktlinjer för skolornas julfirande i ett samhälle där det finns allt fler sätt att se på religionen.

Kyrkliga lokaler gick enligt skolchefen bra att använda, men något prat om gud eller andra fromma inslag fick det inte finnas.

Det lät som en svår balansgång redan i söndags. Kyrkolokaler har trots allt ofta en lite religiöst inredning, och alla julsånger handlar faktiskt inte om snö.

I dag har dock Ekström fått det ännu hetare om öronen. Två statsråd – först Göran Hägglund och sedan Jan Björklund – slog fast att det både skulle sjungas psalmer och läsas julevangelier på skolavslutningen.

Att begära att eleverna också deltog i bön skulle ändå vara att gå en smula för långt, i alla fall enligt Jan Björklund.

Och se, skolverkets chef backade. Det är i alla fall så det ser ut, även om Ekström hävdar att hon blivit missförstådd. Det ska gå bra att sjunga psalmer. Julevangeliets ställning är fortfarande osäker.

Att dra gränsen mellan tradition och religion i skolornas julfirande är kanske inte det lättaste. Men att dra gränsen för otillåtet ministerstyre borde inte vara så svårt, i synnerhet när det som den här gången faktiskt fungerar.

Det är naturligtvis upp till Jan Björklund att föreslå nya lagar, han brukar inte tveka. Men till dess ska han nog låta myndigheten tolka de regler som finns.

Ingvar Persson

Att kritisera Reinfeldts och Borgs politik är egentligen inte så svårt. Arbetslösheten bara fortsätter att öka, ”jobbpolitiken” handlar om att göra den som inte kan arbeta fattigare och pengar som borde gå till välfärd används i stället till storföretagen.

Dessutom blir Borg allt mer ensam om sin övermodiga syn på den svenska ekonomin.

Att bedriva en riktig opposition är lite besvärligare. Då handlar det om att – helst mycket konkret – visa att det finns alternativ. Att det går att skapa fler jobb och mer trygghet.

Det är precis det som är Stefan Löfvens utmaning, och det ser ut som han är på väg att anta den. Den socialdemokratiska ledarens kritik mot regeringens sätt att använda arbetsförmedlingen är faktiskt exempel på riktigt bra oppositionspolitik.

Arbetsförmedlingen är nämligen viktig för regeringen. Myndigheten har fått ta över det ena uppdraget efter det andra. Den borgerliga ”arbetslinjen” har handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte om att ge dem jobb.

Det är bra att Löfven kräver att arbetsförmedlingen får tillbaka sitt huvudsakliga uppdrag, att förmedla arbeten och arbetskraft. Och att han i kvällens Agenda gjorde klart att det i grunden är ett offentligt uppdrag.
Regeringens misshandel av Arbetsförmedlingen kan aldrig vara ett argument för samhället att dra sig undan ansvaret för en fungerande arbetsmarknad.

Så till frågorna om SAS.

Löfven duckade, och det är kanske inte så konstigt. I längden lär han ändå inte komma undan. I lördags uttryckte Urban Bäckström sin förtjusning över det som hänt, och han lär inte vara ensam. SAS-uppgörelsen kommer att finnas som en skugga på den svenska arbetsmarknaden länge.

Jag har skrivit om det på lönebloggen.

Ingvar Persson

Den saudiska vapenfabriken lämnar inte regeringen någon ro. Nu har Eko-redaktionen spårat upp ett papper som punkterar historien om att regeringen inte visste.Ett papper som regeringen dessutom har gömt, både för journalister och för riksdagens konstitutionsutskott. Kanske därför att dess blotta existens avslöjar det alla egentligen redan visste, att Sten Tolgfors och Eva Björlings farit med osanning när de förnekat både planerna på en fabrik och regeringens inblandning i den icke planerade fabriken.

När Ekots journalister begärt ut dokumentet – ett mail från en avdelningschef få FOI till försvarsdepartementet – har de fått svaret att det inte existerar, både i regeringskansliet och på myndigheten.

Så får man förstås inte göra. Regeringen kan ibland hemligstämpla papper och dokument, men inte förneka att de finns. Det är ett direkt brott mot offentlighetsprincipen.

Å andra sidan är det kanske precis vad vi borde förvänta oss av en historia som redan innehåller kontanter i en gul plastpåse med grismönster, bulvanföretag och hemliga informationsköp från Ryssland.

Ekots avslöjande betyder samtidigt att regeringen försökt föra Riksdagen bakom ljuset. Konstitutionsutskottet har nämligen under Peter Erikssons fasta hand begärt att få se alla handlingar om vapenfabriken.

Och eftersom mailet enligt regeringen inte har funnits har det förstås inte lämnats över till KU. Utan journalisternas granskning skulle det sannolikt heller aldrig ha hänt.

Regeringen har med andra ord försökt mörka för svenska folkets valda representanter. Så får man absolut inte göra.

Det är faktiskt nästan värre än att försöka bygga vapenfabriker i diktaturer.

Nu skriver Tolgfors efterträdare – Karin Enström – på försvarsdepartementets hemsida att ”medias” rapportering visst inte tillför något nytt, och att uppgifterna visst inte gömts. I alla fall inte med flit.

Det är svårt att se att Peter Eriksson och hans kollegor kan nöja sig med det svaret.

Ingvar Persson

Augusti förra året. En vanlig sensommardag i Stockholm, växlande molnighet och spridda skurar. Och fyra partiledare ur regeringen på besök bland spåren i bygget av den nya citybanan. Massmediala budgetutspel är numer ett lika säkert hösttecken som lövfällningen.

Då för ett drygt år sedan var Fredrik Reinfeldt stolt. Hans regering skulle minsann investera rejält, 3,6 miljarder de kommande två åren. Nu skulle det bli slut på snökaos, signalfel, nerslitna kontaktledningar och annat gnäll.

Då hävdade Reinfeldt bestämt att det skulle vara bortkastat att satsa ännu mer. Trafikverket skulle helt enkelt inte kunna rusta upp järnvägen snabbare. Det saknades både planer och kompetent arbetsplats.

Nu, med en dryg månad kvar av 2012, är Trafikverkets pengar slut. Det är i alla fall så de järnvägsanställds fack, SEKO, uppfattar saken. I en debattartikel hävdar förbundets ordförande Janne Rudén tillsammans med trafikutskottets ordförande Anders Ygerman att det, trots regeringens storsatsning, inte går att se skymten av nya jobb i järnvägsunderhållet. Projekt avslutats i förtid eller ställts in.

Normal omfördelning och kostnadskontroll, enligt Trafikverket som inte vill kännas vid bilden att pengarna skulle vara slut. För myndigheten är problemet snarare att få tillgång till spåren för att kunna genomföra upprustningen.

Hur det än ligger till med det finns det ett par saker som tycks vara alldeles klara.

Tågresenärerna kan förbereda sig på ännu en besvärlig vinter, och Reinfeldt borde dra på sig bygghjälmen och presentera nya pengar till järnvägen.

Ingvar Persson