Den som följde gårdagens VM-match för Tre Kronor kunde knappast undgå att lägga märke till en lite förvånande detalj, reklamen på det lettiska lagets tröjor och hjälmar.

Letterna representerade nämligen inte bara sitt land, de spelade också för Swedbank. Frågan Det är svårt att förstå varför Swedbank skulle behöva exponera sina baltiska affärer ytterligare, i alla fall för svenska kunder och ägare. Just utlåningen i Baltikum pekas ju ut som ett hot, inte bara mot banken utan rent av mot det finansiella systemet.

För den lettiska publiken måste symboliken vara än mer märklig. De svenska bankernas aggressiva utlåning betraktas som en av de viktigaste drivkrafterna bakom landets kris, och störst fodringar av alla har Swedbank.

Världsbanken och det svenska finansdepartementet dikterar i dag villkoren för lettisk politik, och de villkoren heter åtstramning och nerskärningar. Ekonomerna talar om en ”intern devalvering”, kanske därför att en verklig devalvering skulle kosta bland annat Swedbank en massa pengar.

Frågan är hur lettiska låntagare upplever att banken som hotar att ta deras hus också köpt deras ishockeylag.

Och matchen… Efter straffar lyckades Lettland till sist besegra Tre Kronor. Det borde i alla fall vara bra för Swedbank.

Ingvar Persson

Pressavdelningen hade bullat upp med jordgubbar på taket till det socialdemokratiska partihögkvarteret. Tanken måste ha varit enkel. Med en jordgubbe i munnen blir till och med Thomas Östros ganska rolig.

Det handlade nämligen om att lansera det ”nya” socialdemokratiska laget.

Mona Sahlin talade om en strategi hon följt sedan valet av henne till partiordförande. Först ett rejält rådsslag, sedan några tydliga politiska kursförändringar. Sahlin menade skolan och jobben.

Jag är inte säker på att också opinionsraset ingått i strategin. Sannolikt har det i alla fall skyndat på det tredje steget, lanseringen av ett slags skuggkabinett. Sahlin hymlade inte med att det är uppdraget för de som nu utses till föredragande på höstens socialdemokratiska partikongress.

– Jag hoppas att ni ska ha mycket med det här gänget att göra, förklarade hon för journalisterna.

Själv kunde jag inte låta bli att notera vilka som saknades. Tomas Eneroth till exempel, vice ordförande i näringsutskottet och den som på senare tid haft mest åsikter om industrikrisen. Därför frågade jag Sven-Erik Österberg om det i fortsättningen är han som talar för socialdemokraterna i näringsfrågor.

– Ja, sa Österberg och började hänvisa till sin roll i rådslaget om jobben.
Men om det är konkreta frågor, som vad som ska hända med Volvo och Saab, undrade jag.

– Ja… Då är det kanske inte min fråga, sa Österberg.

Men är det inte det som är meningen, att knyta samman dagspolitiken med partiets linje, undrade jag.

– Jo… Det är nog jag, sa Österberg.

Det återstår att se hur det går. Klart är i alla fall att Leif Pagrotsky står redo att kommentera kulturpolitiken.

– Och allt annat, särskilt utrikespolitik, viskade han, precis så högt att Urban Ahlin skulle höra det.

Ingvar Persson

För en vecka sedan delade AB Volvo ut fyra miljarder till aktieägarna. Nu berättar E24 att företaget också beställt två nya direktörsjetplan. Prislapp 850 miljoner kronor.

Samtidigt varslas ytterligare femtonhundra anställda i Umeå, Göteborg, Eskilstuna, Skövde och Köping. Många, inte minst volvoanställda, upplever inte att företaget varit överdrivet intresserade av andra lösningar.

Krisen må drabba hela jorden, men den drabbar inte alla lika hårt.

Ingvar Persson

Det är möjligt att Maud Olofsson och Sven-Otto Littorin hade börjat andas ut på sina departement. De senaste veckorna har trots allt de svarta rubrikerna om nya storvarsel kommit lite glesare, trots att arbetslösheten stiger och arbetsförmedlingen regelmässigt redovisar varselsiffror på historiska nivåer.

I så fall måste dagens besked från Volvo vara en signal om att det är dags att tänka om. Varselvågen är inte över, störtdykningen på arbetsmarknaden fortsätter även om rubrikmakarna tappat intresset. Den massarbetslöshet Anders Borg talar om är inte några abstrakta siffror. Det handlar om skattebetalare som bär välfärdssamhället och om löntagare som producerar exportinkomster. Men framför allt handlar det om människor av kött och blod, människor som har familjer och vänner och som nu kastas ut till en a-kassa i spillror och ett trygghetssystem under avveckling.

Volvo kan tänka sig att ersätta delar av varslet med en arbetstidsförkortning. Det är inte svårt att föreställa sig det tryck som nu ligger på de lokala facken. Sådan är dagens verklighet.

Det kan dock inte bara vara ett ansvar för lokala fackliga organisationer att hålla samman basen för den svenska industrin. Det måste också vara ett ansvar för företag som under åren tjänat miljarder.

Och för en regering som trots allt är vald för att ta ansvar för landet.

Ingvar Persson

Samma dag som tingsrätten meddelar dom mot gänget bakom Pirate Bay gick Richard Curtis film ”The Boat that Rocked” upp på svenska biografer. Jag såg den i helgen, och parallellerna är omöjliga att missa.
Filmen handlar om brittisk piratradio i mitten av sextiotalet. Det är skaparglädje, fri sex och massor av musik. Och självklart modigt motstånd mot inskränkta politiker och byråkrater vars livsluft tycks vara att förbjuda allt som är roligt.
Någonstans i bakgrunden finns också villkoren för den kommersiella radion. Publikens kärlek är viktig, men inte tillräcklig. Utan annonsörer går det inte att bryta gränser.
Sensmoralen är klar. Tråkmånsar kan få rätt för stunden, men i längden är det alltid glädjen – och tekniken – som vinner. Fildelarna har säkert inga svårigheter att se sig själva i rollerna som rebelliska DJ:s och sexuella ikoner på ett skrotfärdigt fartyg.
Sedan är det en annan sak att radiopiraterna – till skillnad från dagens nätpirater – knappast upplevdes som ett hot av just de musiker som borde vara berättelsens egentliga hjältar.
Ingvar Persson

Niklas Brunn är numer professor i Helsingfors. Han är också en av de främsta experterna på nordisk och internationell arbetsrätt. Tills Littorin stängde det svenska Arbetslivsinstitutet arbetade han där.

Jag sitter i plenisalen i LO-borgens källare och lyssnar på ett seminarium om ILO, den internationella arbetslivsorganisationen. Organisationen firar 90-år, det enda som finns kvar av försöken att bygga upp en ny världsordning efter första världskriget.

Niklas Bruun försöker svara på frågan om den politik som förs i EU och Europa kan förenas med grundläggande fackliga rättigheter som de uttrycks i den internationella ILO:s konventioner. Det tycks tveksamt.

Domarna i Viking- och Lavalmålen visar att EG-domstolen är fientlig, eller i vart fall likgiltig, till kollektivavtal, säger Bruun. Han menar att EU:s domstol visat att den sätter frihandeln först, och sedan på sin höjd kan tillåta fackliga stridsåtgärder om de inte innebär alltför stora ingrepp i affärerna.

Det låter som de invändningar vänstern haft mot konstruktionen av EU ända sedan den kallades EEC.

Karen Curtis från ILO berättar hur ett väl fungerande system för förhandlingar på bara ett årtionde trängdes undan på Nya Zeeland. En medvetet antifacklig lagstiftning och aggressiva arbetsgivare halverade nästa det fackliga medlemstalet på 1990-talet. Kollektivavtalen har trängts undan från hela branscher.

Trots att politiken sedan flera år lagts om består det mesta av effekterna.

Hon sammanfattar tendenserna i världen. Arbetsgivare vill allt oftare gå runt facket och förhandla med varje anställd för sig. Kollektivavtalen ses allt oftare som något arbetsgivaren kan välja när det passar. Dessutom lägger sig regeringar och juridiska institutioner allt oftare i parternas förhandlingsresultat.

Kanske är den nordiska arbetsmarknaden trots allt inte så unik.

Ingvar Persson

I dag ska remissvaren på den svenska utredningen om Lavalkonflikten vara inne. De fackliga organisationerna är försiktigt positiva. Förslaget syftar trots allt till att behålla grunderna i den svenska avtalsmodellen. Ändå riskerar resultatet fler som arbetar utan det skydd ett kollektivavtal ger.
Enligt utredningens förslag får facket nämligen inte inleda en konflikt om arbetsgivaren hävdar att de anställda har villkor som är likvärdiga med de svenska avtalen. Och innan saken är avgjord i domstol lär jobbet det handlar om ofta redan vara klart.

Ett kryphål stort nog att rymma de mest oseriösa arbetsgivare.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv sågar däremot utredningen jäms med fotknölarna, men av en annan anledning. De vill helt enkelt inte att ha samma villkor för utländska arbetstagare, i alla fall inte om det står i vägen för företagens rätt att göra affärer och tjäna pengar.

Möjligen kan direktörerna tänka sig en lag om minimilön, om den blir tillräckligt låg.
Svenskt Näringsliv håller sig med en mycket egen tolkning av den svenska kollektivavtalsmodellen, en tolkning som de nu vill driva igenom med EG-domstolens villiga hjälp.

Under tiden pågår försöken att upprätthålla respekten för kollektivavtal också på ett mer vardagligt plan. Fackförbundet Handels varslar i dag om blockad mot affären Noa Noa i Malmö. Som vanligt handlar det om försäkringar, löner och pensioner. Och om tryggheten i att veta vilka villkor som gäller. Och som vanligt tycks det vara precis därför arbetsgivaren inte vill skriva ett avtal.

Den svenska modellen fungerar, men inte utan kamp.

Ingvar

Det har bara gått tolv timmar sedan en statsvetenskapsprofessor i TV förklarat att 1:a maj på Norra Bantorget skulle bli nästa elddop för LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Jag undrar om professorn någonsin träffat lagbasarna i Byggettan?

Lokalen är fylld till bredden av 170 byggnadsarbetare, många i sina arbetskläder. De har inte fått sina arbetskamraters förtroende därför att de brukar hålla inne med sina åsikter.

Mikrofonen fungerar inte, men LO:s ordförande har ingen svårighet att göra sig hörd. Stämningen är betydligt mindre uppjagad än på många presskonferenser. Ändå ser jag att TT tycker att Lundby-Wedin blev ”hårt ansatt”.

Hon lovar att hålla tummen i ögat på Fredrik Reinfeldt under det svenska ordförandeskapet i EU.

– Kollektivavtalen är vår viktigaste fråga, försäkrar Lundby Wedin.

Det är egentligen mötets tema, men självklart svävar AMF-affären över lokalen. Den har trots allt fyllt tidningar och TV de senaste veckorna. Och har varit samtalsämnet i byggbodarna.

– Ni ska inte behöva känna att ni inte kan vara stolta över er organisation, sa LO-ordföranden.

– Det som hänt i AMF är en parodi, säger någon i publiken och talar om omoral.

Lundby Wedin redogör – för vilken gång i ordningen – för turerna kring Christer Elmehages pension.

– Men en sak vet jag, och det har hjälpt mig genom de senaste veckorna. Jag har inte svikit mina värderingar.

Innan LO-chefen åker vidare till nästa möte får hon en applåd.

Ingvar

På ytan handlar det om en LO-ordförandes heder, om en direktörs vidlyftiga pension och styrelseledamöters ansvar. Och naturligtvis om dramatiska rubriker. Om det vore hela sanningen hade den enklaste lösningen för Wanja Lundby-Wedin varit att avgå.

Under ytan har affären kring AMF:s utbetalningar till Christer Elmehagen från den första dagen rört grundläggande maktstrukturer i det svenska samhället. Det är just därför hon stannar kvar.

Affären gäller förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, där AMF tillsammans med försäkringsbolaget AFA varit en bärande del. Det kommer att förändras.

Men AMF-skandalen handlar också om förhållandet mellan arbetsmarknaden och politiken. Redan tidigt i affären ansåg sig statsminister Fredrik Reinfeldt fri att komma med synpunkter på Wanja Lundby-Wedins roll. Där föll en viktig gräns för politiken.

Det blir än tydligare när socialdemokratiska politiker har synpunkter på interna LO-beslut. Det skulle nämligen kunna bli början till slutet för den känsliga balansakt som brukar kallas facklig politisk samverkan.

Banden mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bygger på en bodelning. Politiska frågor avgörs inom politiken, ofta efter synpunkter från fackliga företrädare. Rent fackliga frågor avgörs däremot utan politisk inblandning.

I spåren av AMF-affären har den gränsen varit på väg att rasa. Då påverkas grunden för samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Det skulle kunna betyda en ny och bättre arbetsfördelning, men det skulle också kunna göra det svenska politiska landskapet mer likt det som råder i många av våra granländer.

Att LO-styrelsen ger nu Wanja Lundby Wedin fortsatt förtroende visar att fackföreningsrörelsen inte vill se det ske.
Ingvar

Kommunal håller presskonferens i dag. Precis som bland annat IF Metall kommer förbundet att tvingas höja avgifterna till a-kassan.

Samtidigt meddelar akademikernas a-kassa att den kommer att sänka avgiften för sina välutbildade och ofta välavlönade medlemmar.

Lågavlönade med osäkra jobb får alltså betala mer, högavlönade i trygga branscher mindre. Det är inte bara orättvist, det är i själva verket ett av de viktigaste inslagen i regeringens arbetsmarknadspolitik.

Enligt Sven-Otto Littorin och Anders Borg ska avgifterna till a-kassan hjälpa till att driva på förändringen av arbetsmarknaden. Arbetskraften överge branscher med arbetslöshet och i stället söka sig dit jobben finns.

Skolköksbiträden, undersköterskor och bilmontörer skulle alltså ställa sig i kö för jobb som tandläkare, IT-ingenjörer eller civilekonomer. Det kommer naturligtvis inte att hända.

Vad som däremot händer är att klyftorna ökar, liksom pressen på de löntagare som ännu har kvar jobbet.

Och någonstans anar jag att det är precis det som är meningen.

Ingvar