Miljö- och landsbygdsministrarna Romson och Bucht har bestämt sig för att utreda vargfrågan på nytt. I vart fall miljöministern hoppas att “vetenskapen” ska slå fast det rätta antalet vargar. Helst borde riksdagen inte alls ha med saken att göra.

Det är lockande att göra sig lustig över Åsa Romsons trosvisshet. Om det finns en bransch där enighet är ännu mer sällsynt än i politiken så är det nog just vetenskapen, och om jag skulle peka på ett lärosäte där konflikterna verkar vara särskilt oförsonliga ligger SLU bra till.

Inte ens specialister som nästan bara studerar varg är eniga. Och då återstår ändå att ta hänsyn till ekonomiska och sociala effekter på människor.

Romson får ursäkta, men politiken lär inte komma undan sitt ansvar för rovdjursstammarna i allmänhet och vargarna i synnerhet.

Dessutom är det roligt att hon inte kan låta bli att säga glesbygd i stället för det i sammanhanget mer politiskt korrekta landsbygd. Jag känner personer som utan att blinka kommer att tolka in ett ointresse för människors villkor utanför städerna redan i ordvalet.

Ibland är det politiska språket ett besvärligt verktyg.

Nå, dagens besked innebär i alla fall att regeringen gör ett försök att få lantbruks- naturvårds och jägarintressen att prata med varandra igen. Och att den juridiska processen ska ordnas så att besluten om jakt ska vara klara och färdigprocessade när det är dags för jakt.

Det återstår att se hur det blir med enigheten och det politiska förnuftet, men alla försök att komma ur dagens parodi på politik, juridik och naturvård är faktiskt välkomna.

Och att miljöministern och landsbygdsministern lyckas skriva en gemensam artikel och uppträda på samma pressträff ju ett steg på vägen, om än litet.

En del politiska svar återkommer alltid, som mygg på försommaren. Frågorna som ska besvaras skiftar, men lösningarna är som sagt alltid de samma.
Så där är det med Almega, SMS-arbetsgivarnas egen organisation. Tillsammans med sina politiska ombud i Centern och Folkpartiet upprepar organisationen med en papegojas envishet samma recept på hur den svenska tillväxten ska öka, ungdomsarbetslösheten bekämpas och pensionerna tryggas.
Privatisera, avreglera och se till att lönerna – särskilt de lägsta – sänks ordentligt.

Nu har Almega hittat ännu en fråga till sina svar. I en rapport som presenterades i går återanvände de sina klassiska förslag, den här gången för att lösa integrationen. I 11 punkter skissar organisationen en ny politik mot segregationen och utanförskap.
Det fungerar, försäkrar Almega redan i rapportens titel “11 reformer som fungerar”.
Bland kraven hittar vi förstås de vanliga önskemålen på ännu mer privatisering, den här gången av flyktingmottagningen och vuxenutbildningen. Almega vill inte ha några sociala krav i offentliga upphandlingar och dessutom vill organisationen behålla sänkningen av restaurangmomsen och skatterabatterna på hushållsnära tjänster.
Dokumenterat ineffektivt och korkat, men helt i linje med hur det brukar låta.
Det stora problemet är att Almega nu också tar invandrare och flyktingar till intäkt för att också upprepa sina krav på lägre löner – eller fler på lägstalön – och uppluckring av anställningstryggheten.
Flyktingar och invandrare görs alltså ansvariga för att det ska bli lättare att ge människor sparken och för att betala dem lägre löner. Det är svårt att föreställa sig ett bättre argument i händerna på de krafter som vill stänga landets gränser.
Att hävda att välfärdssamhället måste bort på grund av invandringen är inte bara dumt. Det är farligt, i alla fall om vi vill undvika större sociala motsättningar och ännu mer främlingsfientlighet.

Med hjälp av en egen hemsida – eller ska det heta sajt – försöker Fredrik Reinfeldt ragga jobb som talare och rådgivare. Själv talar han förstås lite självmärkvärdigt om att vara ”verksam i en samhällsgärning”, men det ändrar inte budskapet.
Den förre statsministern vill ha uppdrag.
Dessutom visar han bilder – i svartvitt – på statsmän som han träffat och passar på att göra lite reklam för sin kommande bok.

För oss som kommer ihåg hur Mona Sahlin beskrev sina planer sedan hon första gången tvingats bort från toppolitiken låter det märkvärdigt bekant.
Det är lite beklämmande.
Visserligen har vi vant oss vid att tidigare toppolitiker plötsligt dyker upp som festtalare och konsulter, men kanske inte att de tvingas ragga jobb via högstämda hemsidor.
Det är egentligen bara prislistan som fattas.
Dessutom är det ju svårt att inte slås av kontrasten mot hur Reinfeldts vapendragare, Anders Borg, presenterat sitt nya liv.

Efter valförlusten har Anders Borg föreslagits till flera tunga bolagsstyrelser. Han har dessutom fått World Economic Forums uppdrag att utreda ett ”nytt ramverk för globala finansiella system”.
Det är liksom lite annorlunda än att ragga föreläsaruppdrag på nätet.
Låt oss ändå hoppas att det går bra för Fredrik Reinfeldt, både med föreläsningarna och med den nya hemsidan.

Att regeringen tänker ta bort den korkade och ineffektivare ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften väcker förväntad vrede. ”Slutet för jobbpolitiken” utropar till exempel Annie Lööf och förutspår i princip att kommande generationer från och med nu får räkna med ett ständigt utanförskap.

Så där har det låtit från borgerliga röster i alla kanaler. Ödesmättat och absolut utan några precisa uppgifter om kostnader eller hur många jobb som skulle kunna försvinna i verkligheten. Sådana uppgifter finns nämligen knappast.

Men en borgerlig röst har dock utmärkt sig genom att välja en helt annan angreppsvinkel, Jan Björklund. Folkpartiledarens främsta oro rör försvaret, som enligt hans uppfattning riskerar en skattesmäll på en halv miljard kronor för de anställda soldaterna.

Ur ett försvarspolitiskt perspektiv går det kanske att förstå Björklunds oro. En halv miljard är mycket pengar i en budget som ansträngs av ubåtsjakt och helgtjänstgöring för flygofficerarna.

Men samtidigt och antagligen oavsiktligt avslöjar Björklund själva grundproblemet med de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, i alla fall som jobbpolitik.

Det kan nämligen inte finnas någon som tror att försvaret nu kommer att börja anställa gamla gubbar och tanter för att bevaka gränserna och bemanna utlandsmissioner.

Försvaret anställer unga för att de är bäst lämpade för soldatyrket och för att trygga framtidens personalförsörjning. Rabatten på arbetsgivaravgiften blir bara en gratifikation, och det rör sig alltså inte om småpengar.

För arbetsgivarna till de flesta ungdomarna på svenska arbetsplatser är det förstås precis likadant. De anställer unga för att de passar för jobbet. Ett par år med lägre arbetsgivaravgift blir bara ett plus i bokslutet.

Det är precis därför som generella subventioner, som sänkt arbetsgivaravgift för vissa grupper, är så ineffektiva. Vill man föra försvarspolitik är det bättre att satsa pengarna på försvaret. Och vill man underlätta ungdomars väg in på arbetsmarknaden är det mycket bättre att ge arbetslösa ungdomar det stöd, till exempel i form av utbildning eller erfarenhet.

Gruvan i Pajala stängs ner igen – i bästa fall tillfälligt. Företaget Northlands befinner sig sedan i somras under rekonstruktion, aktien handlas för skräpvärde och de flesta av de omkring 200 anställda får lämna sitt jobb.
Det är trist, för Tornedalen, Norrbotten och för Sverige, och frågan är vilken slutsats vi borde dra.
Efter de senaste årens rapportering om industrier i kris – inte minst Saab – vet jag att det finns en opinion som en smula skadeglatt kommer att säga ”vad var det vi sa”. På något sätt har delar av borgerligheten i det här landet bestämt sig för att betrakta tung industri som något passerat och nästan socialistiskt.
Det gäller bilfabriker och det gäller i nästan ännu högre grad gruvindustrin med all sin malmtunga symbolik.
För den opinionen är slutsatsen förstås given. Sverige har inget i malmbrytning att göra, och lika bra är det. Vi kan ju alltid servera varandra en kopp subventionerad latte.
För oss andra borde det vara lite svårare.
Northlands ekonomiska bekymmer är verkliga. Låga järnmalmspriser och enorma investeringsbehov skapar en tröskel som det just nu är svårt att se hur företaget ska kunna ta sig över, och de som investerat i gruvan löper stor risk att förlora sina pengar.
Men också malmen i Pajala är verklig, liksom det faktum att när miljarder människor i världen vill lyfta sig ur fattigdom kommer det att behövas massor av stål.
Det är inte gruvdriften som är problemet. Problemet är att privata investerare knappast har den uthållighet som en satsning på malmbrytning och råvaruproduktion kräver.
I högkonjunktur när investeringarna är dyra men de lockande vinsterna stora finns det alltid pengar. Men när sedan malmen ska levereras mitt i en lågkonjunktur är det inte lika lätt att få fram kapital.
Det är dessutom inte bara ägarna som behöver göra långsiktiga åtaganden. En gruva ställer krav på samhället i form av bostäder, gemensam service och infrastruktur. Och någon måste ta ansvar för miljökonsekvenserna, också på lång sikt.
Inget av detta klara dagens gruvföretag. Det är inte som förr i tiden, när gruvägande också innebar ansvar för att bygga ett samhälle.
Det har plöjts ner miljarder i Pajalagruvan. Förr eller senare kommer malmen att brytas, om inte av Northland så av någon annan. Den riktiga slutsatsen av det senaste krisbeskedet från Tornedalen är kanske att Sverige behöver en gruvpolitik med ett större samhällsengagemang på alla fronter.
Det gäller samhällsservice, infrastruktur, ägande och inte minst miljön.
Ett engagemang som också måste innebära att gruvägarna måste betala mer för rätten att exploatera landets naturresurser.

I sin regeringsförklaring säger Stefan Löfven att Sverige kommer att erkänna staten Palestina, sedan bryter det diplomatiska kaoset ut.

Det amerikanska utrikesdepartementet tycker det är ”för tidigt” för ett erkännande, folkpartiledaren Björklund har varit snabb att hålla med och den israeliske utrikesministern Avigdor Lieberman förklarar att palestinierna hindrat freden i 20 år. I morgon har den svenska ambassadören kallas till departementet för att förklara sig.

Överraskande? Inte alls.

Lieberman är också efter israeliska mått en kontroversiell högerpolitiker. Att han är missnöjd med den svenska politiken är ett friskhetstecken. Och medan amerikanerna tycker att saker och ting går för fort underminerar den israeliska regeringen och utrikesminister Lieberman tvåstatslösningen med nya bosättningar. Kvadratmeter för kvadratmeter försvinner hoppet om fred.

Den amerikanska senfärdigheten kan inte få styra svensk politik.

Det finns invändningar mot ett erkännande av Palestina. Den palestinska myndigheten kontrollerar egentligen inte något territorium. Det är liksom det som är problemet, och israelerna har uppenbart inget akut problem med situationen.

När den palestinska myndigheten för två år sedan ansökte om medlemskap i FN gjorde det regeringen i Jerusalem rasande. Men ytterst innebar det att palestiniernas ledare valde en diplomatisk väg ur en fredsprocess som sedan länge rasat samman. I en region där våldets och maktens rätt regelmässigt tillåts regera  är det ett val som förtjänar respekt.

Ett svenskt erkännande av den palestinska staten kommer inte att skapa fred. Men det är ett litet steg mot ett jämlikare förhållande mellan israeler och palestinier. Och det är nog en förutsättning för verkliga fredssamtal.

De ilskan reaktionerna på Löfvens besked i fredags är egentligen bara en illustration till varför något måste förändras för att konflikten ska få en lösning

Åsa Romson känner sig missförstådd. Det kan jag förstå. Rubriker om hur partiet tvingats ge upp en av de verkligt viktiga symbolfrågorna – avstängningen av kärnkraften – kan inte vara roliga att läsa.
Dessutom kan det visa sig att Romson faktiskt får rätt till slut. Till Aftonbladet säger hon att hon är övertygad om att ”flera” reaktorer kommer att kunna stängas under mandatperioden.
Med tanke på de ekonomiska problemen kärnkraftsbolagen dras med just nu är det inte alls omöjligt. Det är bara någon vecka sedan Svenska kraftnäts Vd Mikael Odenberg – av alla människor – beskrev planerna på ny kärnkraft som en ekonomisk utopi och i går kunde SVT presentera siffror på miljardförluster i Oskarshamnsverket.

Eon:s Vd Ingemar Engkvist pekade mer eller mindre ut O1:an som färdig för skrot.
Kärnkraftsdirektörerna sitter just nu och hoppas på lagar som gör att de kan kräva ersättning för sina gamla och olönsamma reaktorer.
Kort sagt, det är fullt möjligt att Miljöpartiet om fyra år kommer att kunna säga att de faktiskt levt upp till löftet om stängda reaktorer.
Problemet är bara att ingen kan veta det i dag, och att Romson inte har någon politisk överenskommelse om reaktorskrotning att leverera.
Samt att Åsa Romson på fredag kommer att presenteras som statsråd på slottet.
Därav rubrikerna, och miljöpartisternas frustration.
Välkommen till vardagen som minister Åsa Romson.

Löneklyftorna i Sverige fortsätter att öka, visar den senaste rapporten från LO.

Helgens valresultat har inte gjort någon riktigt glad. Visst finns det anledning att glädjas åt regimskiftet, men var jag än läser i valstatistiken är det Sverigedemokraternas siffror som sticker ut. När jag upptäcker att partiet i alla fall får mindre än sju procent av de kommunala rösterna i Degerfors känns det nästan som en lättnad.

Så långt har det gått.

Ändå bleknar det mesta annat när de nu står klart att den nazistiska och våldsamma Svenska Motståndsrörelsen kommer att få in sin presstalesman Pär Öberg i kommunfullmäktige i Ludvika.

En tröst är kanske att Öberg i alla fall inte valts in som representant för motståndsrörelsen. Så många nazistiska tokstollar finns inte ens i Ludvika. I stället har hans kumpaner skrivit in honom på Sverigedemokraternas valsedlar, och eftersom Sverigedemokraterna har fler väljare än kandidater slinker Öberg in.

Sällskapet måste kännas besvärande till och med för Sverigedemokraterna.

Men faktum är att vi alla har anledning att skämmas. Nazister i kommunfullmäktige, det är bara för mycket.

Svenskt Näringsliv – och innan dem SAF – har ägnat årtionden åt att försöka förklara för politiker hur ”näringslivet” fungerar. Middagar, annonskampanjer och särskilda små samlingar för blivande borgerliga ledare har ingått i strategin.

Annie Lööf framstår till exempel som en direkt produkt av Timbros uppfostran.

Om vi bortser från de ideologiska övertonerna kan jag förstå att näringslivet vill beskriva sin verklighet. Men efter att ha läst Svenska Dagbladets intervju med Svenska riskkapitalföreningens vd Isabella de Feudis undrar jag om inte Svenskt Näringsliv dessutom borde erbjuda direktörerna en utbildning i hur politiken fungerar.

Kompetens borde egentligen inte saknas. Svenskt Näringslivs lokaler på Storgatan brukar vara proppfulla med före detta moderata politruker.

Riskkapitalföreningens direktör är i alla fall glad som en lärka över att Jonas Sjöstedt inte kommer att sitta i regeringen. Uppenbarligen tror hon att det är en maktstrid på en bolagsstämma han förlorat, och att Stefan Löfven nu kommer att kunna styra verksamheten utan att ta hänsyn till varken väljare eller riksdagen.

Men lite orolig är Isabella de Feudis trots allt. Också socialdemokrater – och folkpartister och moderater – har faktiskt uttryckt bekymmer över riskkapitalisternas framfart i välfärden. Caremaskandalen och John Bauerkoncernens konkurs lämnar liksom inget annat val.

Det svar partierna – utom vänstern – kommit fram till är bland annat att kräva lågsiktighet – 10 år – av välfärdsentreprenörer. Det skulle utesluta riskkapitalister, men Isabella de Ferdis tycks ha svårt att ta det på allvar.

”Att reglera ägartiden vore ett konstigt krav”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Konstigt för riskkapitalisterna kanske, men knappast för den som väljer utbildning för sina barn eller omsorg på äldre dagar. Och absolut inte konstig politik i en situation där en majoritet av väljarna faktiskt inte kan förstå idén med att pengar som är avsedda för välfärden i stället hamnar i skatteparadis.

Då måste partier agera. Det är så politiken fungerar, och det är det som har fått både moderater och folkpartister att börja prata om att välfärden inte kan skötas av kortsiktiga spekulanter.

Så fungerar politiken, och det borde de som sagt veta på Storgatan. Men det känns obekvämt kan Svenskt Näringsliv alltid ringa. Jag lovar att ställa upp och föreläsa om de arrangerar en kurs om demokrati för direktörerna.