Vilka är alla dessa som hotar oss?

Miljöpartisten Lage Rahm fick knappast något svar på sin fråga under den just avslutade FRA-debatten i riksdagen. Försvarsminister Sten Tolgfors hävdade att signalspaning inte ska bedrivas på vanliga svenskar. Han menade att signalspaningen blir en del av försvarsunderrättelseverksamheten, ett ord som är så långt att det måste skapats av någon som vill förvirra fienden.

Inte vanliga svenskar alltså, utan utländska terrorister. Problemet är bara att vi alla använder samma kabel. Och är det någon som kan mörka sin kommunikation så är det inte vi vanliga. Våra mail och telefonsamtal, hela vårt sociala liv på nätet kommer att ligga öppet för kartläggning av FRA.

Nu blir det försvaret, regeringen och Regeringskansliet som kommer att kunna beställa signalspaning. Sten Tolgfors beskrev hur uppdragsgivarna krympt till ett fåtal. Som det skulle lugna oss.

Personligen är jag så gammal att jag minns Säpo, Sapo, IB och alla andra förkortningar som gjorde livet osäkert för min generation. De hade starka kopplingar till makten och jag undrar varför jag ska lita på en regering som kanske i framtiden stödjer sig på till exempel Sverigedemokraterna?

Med dagens beslut är FRA-spaningen dock ett faktum. Från och med den första december kan FRA kartlägga all trafikdata: vem som ringer prästen, söker efter homosexsajter, tipsar en tidning eller löser sina livsproblem med hjälp av kbt på nätet.

Det spelar ingen roll om Sten Tolgfors säger att de uppgifterna kommer att förstöras. Det räcker med att någon annan läser det.

Det räcker med blotta oron över att någon annan vet.

Eva Franchell

Mona Sahlin och Ibrahim Baylan formar nu ett helt nytt valteam på Sveavägen 68. Nyligen utsågs Fokus-redaktören Karin Pettersson till ny kommunikationschef.

I dag kom nyheten om att den gamla PR-gurun Bo Krogvig blir ny valledare. 

Dessutom har Lars ”Laban” Bengtsson och Anna Helsén anställts som samordnings-och kommunikationsansvarig respektive presschef.

Redan i somras pekade Aftonbladets ledarsida på Krogvigs kompetens. Katrine Kielos intervjuade honom i vår serie sommarsamtal. Den intervjun kan du läsa här.

Det är ett klart spännande gäng som nu intar Sveavägen 68 inför valåret 2009.

Schlingmann och hans nya moderater får se upp.

Helle K

Eko-redaktionen har frågat landets kommuner om deras ekonomi. Resultatet är nedslående. Hälften av kommunerna räknar med att i första hand använda de extra statliga pengarna till socialbidrag.

Arbetslöshet, utförsäkring och allt fler som står utan a-kassan – kort sagt regeringens jobbpolitik – lägger över bördan på kommunerna. Och pengarna som Fredrik Reinfeldt försäkrat ska gå till lärare och vårdpersonal måste i stället användas för kontantstöd.

Jag kan föreställa mig hur regeringens propagandaansvariga vanmäktigt vrider sina händer. Men de borde inte bli förvånade. Samma sak har nämligen hänt förut, när socialdemokraterna inför 1998 års val satt i regeringskansliet och läste makroekonomins optimistiska siffror.

Allt pekade åt rätt håll. Sverige hade, med en hårsmån, klarat sig undan nationell bankrutt och saneringen såg ut att gå mot ett slut. Äntligen fanns tid för reformer, och Perssonpengar.

Det var då de svarta hålen dök upp i det politiska språket. Hur optimistiska statsråden än kände sig gick det över i mötet med underfinansierad kommunal verksamhet, arbetslösa människor och en verklighet långt från finansdepartementets jubeltoner.

Nu sitter Borg och Reinfeldt i samma sits. Frågan är om de har lärt något av historien.

Ingvar Persson

För första gången någonsin tilldelas Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne en kvinna. Ellinor Ostrom får priset tillsammans med Oliver Williamson för forskning kring ekonomisk organisering, det som brukar kallas för Ny Institutionell Ekonomi.

Ny Institutionell Ekonomi behandlar frågor som uppkomsten av marknader, effekterna av äganderätt, regleringar och konkurrenspolitik. Man tittar på statsmaktens roll för ekonomin och hur olika institutioner och spelregler påverkar relationerna mellan individer, organisationer och det offentliga. Det i många år dominerande neoklassiska ramverket  (associerat till universitetet i Chicago och marknadsliberaler av typen Thatcher/Reagan) tar alla dessa ekonomins enheter för givna. Man är bara intresserad av att studera hur de agerar på marknaden – inte hur de blev vad de blev. 

Peter Nobel (släkt med ni- vet- vem) har kritiserat att ekonomipriset numer associeras till de ursprungliga Nobelpriserna. Han menar detta vara en PR-kupp från ekonomernas sida. De använder Nobelpriset för att förbättra sitt eget rykte, men ekonomi blir ingen vetenskap för det. Och många har nog hållit med honom.  Särskilt under de år då priset kallades för ”Stockholm-Chicago Expressen”, eftersom det så ofta gick till neoklassiskt skolade ekonomer från just Chicago.

När Friedrich Hayek fick priset 1974 hjälpte det till att göra hans bok ”Vägen till Träldom” till en internationell bestseller. Två år senare belönade man Milton Friedman vilket satte hans extrema monetarism i fokus. Roligast var onekligen 1997 då priset gick till  Robert Merton och Myron Scholes, för att ha upptäckt vad man då trodde var ett sätt att eliminera risker vid finansiella investeringar. Men ett år senare gick deras hedge fond snöpligt nog omkull. Den fick räddas av den amerikanska riksbanken och många tyckte då att även Ekonomipriset borde räddas av någon. 

Att ingen kvinna tidigare tilldelats priset visar tydligt hur maktstrukturerna inom ämnet ser ut. Kvinnliga forskare inom ekonomi återfinns sällan som professorer och förhoppningsvis är erkännandet av Ellinor Ostrom därmed en början på något nytt. 

När det kommer till frågor om anställdas villkor blir den annars ganska aktivistiska Sven-Otto Littorin plötsligt väldigt försiktig. Han tycks till exempel inte förstå varför han besväras med frågor om de thailändska bärplockare som utblottade nu hoppas på något slags upprättelse efter att ha lurats i Sverige.

Det var också under en sky av beklagande som han i dag till sist redovisade hur regeringen tänker handla efter EG-domstolens dom 2007 i det så kallade Lavalmålet, Vaxholmskonflikten.

– Det hade varit oerhört mycket bättre om vi kunnat avstå, sa Littorin.

En mer motvillig förslagsställare får man leta efter, och det är kanske inte så konstigt.

Ingen är nämligen riktigt nöjd med Littorins förslag. Arbetsgivarhökarna på Svenskt Näringsliv hade hoppats på att facket en gång för alla skulle berövas rätten att verkligen ställa krav. Så blir det inte riktigt.

Facken ville att Littorin skulle försvara den grundläggande rätten att kräva lika lön för lika arbete, om nödvändigt med strejkvapnet som påtryckning. Så blir det inte heller.

Facken får behålla rätten till konflikt, men bara på mycket bestämda villkor. Villkor som i praktiken lämnar stora kryphål för den arbetsgivare som vill trassla.

”Inget problem, i alla fall inte i dag”, förklarade Littorin.

Och just det är kanske det största problemet med den flegmatiske ministern, att han inte vill se problemet. För bortom den svenska lagstiftningen väntar arbetet med att försöka förändra reglerna i Europa, så att unionen verkligen kan leva upp till löftet om att bli medborgarnas gemenskap.

Men det är inget Littorin tänker engagera sig i. I dag kändes det mest som han inte orkar.

Ingvar Persson

Göran Hägglunds strid med kulturvänstern har setts som att Kristdemokraterna nu girar högerut. Hans talskrivare Fredrik Haage är känd för att vara radikalt konservativ med en bakgrund i Konservativa sällskapet, Contextus och den konservativa politiska föreningen Heimdal i Uppsala.

I dagens Korseld vill dock inte Kristdemokraten och hälsoministern Maria Larsson ta ordet konservativ i sin mun. Hon kallar sig ”Kristdemokratisk” punkt slut.

Med tanke på partiledarens nykonservativa vurm lär hon nog få tänka om…

Helle Klein

Det är uppenbart nervöst i S-leden inför den stundande kongressdebatten om Afghanistan-politiken. Kritiken mot militariseringen och det svenska deltagandet i det USA-ledda kriget ökar internt. Aftonbladets ledarsida har i flera artiklar alltsedan i somras pekat på det orimliga att utöka den militära närvaron i stället för att satsa på den civila uppbyggnaden.

Det gillar inte Urban Ahlin (S) – socialdemokratins utrikespolitiske talesman.

I går fick vi ett märkligt mejl från hans pressekreterare som ville fästa vår uppmärksamhet på att ”det nu finns en bred samsyn mellan Svenska Afghanistankommittén, ÖB och Socialdemokraterna om vad som behövs i Afghanistan”.

Beviset för detta var några lösryckta strofer från olika debattartiklar som skulle ge intrycket att ÖB, Svenska Afghanistankommitténs Torbjörn Pettersson och Urban Ahlin (S) säger samma sak.

Vi ställde i går i Ledarbloggen frågan om Svenska Afghanistankommittén håller med om att samsyn råder?

Torbjörn Pettersson har nu svarat att vår tolkning av hans debattartikel i DN stämmer. Han förordar satsningar på bistånd och den civila uppbyggnaden inte en utökning av den svenska truppen.

Samsyn råder alltså inte.

Än så länge, för kanske ändrar Socialdemokraterna precis som Miljöpartiet sin hållning i Afghanistanfrågan?

Det vore väldigt bra om Urban Ahlin istället för att producera falsk propaganda ägnade sig åt att tillsammans med (V) och (MP) skapa en rödgrön Afghanistanpolitik som utgår från Palmes idé om gemensam säkerhet i stället för Bushs idé om kriget mot terrorismen.

Kriget i Afghanistan blir allt svårare att hantera också inrikespolitiskt i Sverige. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin gör mer och mer desperata försök att å ena sidan blidka kritikerna inom partiet genom att betona den civila uppbyggnaden, å andra sidan klappa krigsivrarna på ryggen och slå fast vikten av svensk trupp.

I dag fick ledarredaktionen ett mejl från pressekreteraren för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Han vill fästa vår uppmärksamhet på att ”det nu finns en bred samsyn mellan Svenska Afghanistankommittén, ÖB och Socialdemokraterna om vad som behövs i Afghanistan”.

Och så hänvisar han till de senaste dagarnas uttalanden i dagspressen, där han med några lösryckta strofer från olika debattartiklar får det att se ut som att ÖB, Svenska Afghanistankommitténs Torbjörn Pettersson och Urban Ahlin (S) säger samma sak. Citattekniken är på gränsen till falsarium och själva pressmeddelandet vittnar om att det är nervöst i Socialdemokratin inför den kommande S-kongressen där Afghanistanfrågan med all säkerhet blir het.

Torbjörn Petterssons debattartikel i DN börjar ju i första stycket med att ifrågasätta truppförstärkningen och den militära satsningen.

Vi på ledarredaktionen ställer oss frågan om Svenska Afghanistankommittén håller med om att samsyn råder?

Helle Klein

Miljöpartiet har tidigare stöttat den rådande afghanistanpolitiken som innebär att Sverige är med i det USA och Nato-ledda kriget mot terrorismen. Nu har miljöpartisterna insett att kriget inte leder nån vart mer än till än mer lidande för det afghanska folket och förödelse av deras land.

”Efter åtta års krig i Afghanistan måste världssamfundet nu hitta vägar att undvika att den nuvarande situationen i landet permanentas. Detta kräver att fokus läggs på uppbyggnaden av landets civila och demokratiska strukturer och att vi får en plan för en nedtrappning och en avveckling av de militära insatserna”, skriver Miljöpartiet på sin hemsida.

Hög tid att även Socialdemokraterna tänker om!

Helle K

Ännu ett bakslag för Gordon Brown kom idag när tidningen The Sun deklarerade att man slutar stödja Labour efter 12 år. The Sun ägs av Rubert Murdochs News Corporation och har en större upplaga än någon engelskspråkig tidning. Över tre miljoner. 

På 80-talet stödde tidningen Margaret Thatcher men gick sedan under buller och bång över till Tony Blair och Labour. En epok som nu är över.

The Guardian har ett intressant bildspel om den mäktiga kvällstidningens politiska ställningstaganden genom åren och Blairs gamle spinndoktor Alistair Campbell funderar på sin blogg över hur stor betydelse tidningens senaste sidbyte egentligen kommer att få. 

Förövrigt uttalar sig även The Suns sidan- tre modell Keeley nu mot Labour.