I sin regeringsförklaring säger Stefan Löfven att Sverige kommer att erkänna staten Palestina, sedan bryter det diplomatiska kaoset ut.

Det amerikanska utrikesdepartementet tycker det är ”för tidigt” för ett erkännande, folkpartiledaren Björklund har varit snabb att hålla med och den israeliske utrikesministern Avigdor Lieberman förklarar att palestinierna hindrat freden i 20 år. I morgon har den svenska ambassadören kallas till departementet för att förklara sig.

Överraskande? Inte alls.

Lieberman är också efter israeliska mått en kontroversiell högerpolitiker. Att han är missnöjd med den svenska politiken är ett friskhetstecken. Och medan amerikanerna tycker att saker och ting går för fort underminerar den israeliska regeringen och utrikesminister Lieberman tvåstatslösningen med nya bosättningar. Kvadratmeter för kvadratmeter försvinner hoppet om fred.

Den amerikanska senfärdigheten kan inte få styra svensk politik.

Det finns invändningar mot ett erkännande av Palestina. Den palestinska myndigheten kontrollerar egentligen inte något territorium. Det är liksom det som är problemet, och israelerna har uppenbart inget akut problem med situationen.

När den palestinska myndigheten för två år sedan ansökte om medlemskap i FN gjorde det regeringen i Jerusalem rasande. Men ytterst innebar det att palestiniernas ledare valde en diplomatisk väg ur en fredsprocess som sedan länge rasat samman. I en region där våldets och maktens rätt regelmässigt tillåts regera  är det ett val som förtjänar respekt.

Ett svenskt erkännande av den palestinska staten kommer inte att skapa fred. Men det är ett litet steg mot ett jämlikare förhållande mellan israeler och palestinier. Och det är nog en förutsättning för verkliga fredssamtal.

De ilskan reaktionerna på Löfvens besked i fredags är egentligen bara en illustration till varför något måste förändras för att konflikten ska få en lösning

Åsa Romson känner sig missförstådd. Det kan jag förstå. Rubriker om hur partiet tvingats ge upp en av de verkligt viktiga symbolfrågorna – avstängningen av kärnkraften – kan inte vara roliga att läsa.
Dessutom kan det visa sig att Romson faktiskt får rätt till slut. Till Aftonbladet säger hon att hon är övertygad om att ”flera” reaktorer kommer att kunna stängas under mandatperioden.
Med tanke på de ekonomiska problemen kärnkraftsbolagen dras med just nu är det inte alls omöjligt. Det är bara någon vecka sedan Svenska kraftnäts Vd Mikael Odenberg – av alla människor – beskrev planerna på ny kärnkraft som en ekonomisk utopi och i går kunde SVT presentera siffror på miljardförluster i Oskarshamnsverket.

Eon:s Vd Ingemar Engkvist pekade mer eller mindre ut O1:an som färdig för skrot.
Kärnkraftsdirektörerna sitter just nu och hoppas på lagar som gör att de kan kräva ersättning för sina gamla och olönsamma reaktorer.
Kort sagt, det är fullt möjligt att Miljöpartiet om fyra år kommer att kunna säga att de faktiskt levt upp till löftet om stängda reaktorer.
Problemet är bara att ingen kan veta det i dag, och att Romson inte har någon politisk överenskommelse om reaktorskrotning att leverera.
Samt att Åsa Romson på fredag kommer att presenteras som statsråd på slottet.
Därav rubrikerna, och miljöpartisternas frustration.
Välkommen till vardagen som minister Åsa Romson.

Vinnaren av Right Livelihood-priset, det så kallade alternativa Nobelpriset, har i snart 20 år tillkännagivits i det svenska Utrikesdepartementets pressrum.

Men nu är det slut med det.

SVT avslöjar i dag att UD portat Right Livelihood från lokalerna med hänvisning till att pressrummet fått en ny skyddsklassning. Men SVT tror att det handlar om att utrikesminister Carl Bildt personligen stoppat ceremonin eftersom Right Livelihood haft mage att prisa Edward Snowden, mannen som avslöjade USA:s hemliga övervakningssystem.

Det är inte första gången Bildt markerar mot organisationer som vill lyfta fram Edward Snowdens arbete för öppenhet. I våras fick utrikesministern och hans departement kritik när Snowdens namn ströks från en lista över inbjudna till en konferens om nätneutralitet.

Det är för pinsamt.

Nästan lika pinsamt är det att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, Urban Ahlin, inte vill kommentera hur partiet ställer sig till ett besök av Edward Snowden. Så här säger Ahlin till TT i dag:

– Jag har över huvud taget inte satt mig in i det. Det finns en regeringen som är expeditionsministär. Du får prata med dem.
TT: Men om han vill komma senare?
– Jag vill inte svara på det. Då får vi titta på det när den frågan kommer.

Snälla nån. Ängsligheten kan väl vänta tills ministerposterna faktiskt är fördelade.

10 000 kronor efter skatt. Det är vad Isak tjänar varje månad när han arbetar vitt för en rut-firma.
Pengarna räcker inte till hyra, mat och jobbresor och därför måste han också arbeta svart på kvällar och helger. Ibland städar han i folks hem och ibland på byggnadsarbetsplatser.

– Mina kompisar som jobbar svart får inte alltid betalt, men det har aldrig hänt mig.
Om detta – hur svartjobben finns kvar i städbranschen trots rut-avdraget – berättar Kommunalarbetaren, KA, om i sitt nya nummer.

Ett huvudargument för att subventionera städning och annat hushållsarbete var ju att de svarta jobben skulle bli vita . De miljarder staten betalar ut till branschen skulle snabbt komma tillbaka genom ökade skatteinkomster, sades det.

Och visst, firmorna som erbjuder städtjänster har blivit fler. Människorna som jobbar i firmorna har blivit fler. Men den svarta sektorn finns kvar.

I den nu två år gamla undersökningen ”Vilka arbetar med vita hushållsnära tjänster?” gav man sig ut och frågade städföretagare i södra Sverige vilka det är som arbetar med att städa hem.
Undersökningen – som är representativ för hela landet – visade att det är en mycket liten andel hushållsarbetare som lämnat svarta anställningar för att arbeta vitt.

Nästan 17 procent av hushållsarbetarna har någon gång tidigare arbetat svart med städning. Knappt 9 procent tog arbetet för att de ville sluta arbeta inom den svarta sektorn.

Även de företagare som intervjuas säger att svarta marknaden finns parallellt med den vita. En del säger också att de sett att svartjobben blir fler samtidigt som den vita hushållssektorn vuxit.

Vad beror det på?

En förklaring kan vi hitta hos den ”Isak” som intervjuas i Kommunalarbetaren.

När skattepengar används för att skapa arbeten riskerar de att bli lågbetalda yrken med otrygga villkor. Att stimulera fram lågproduktiva jobb med låga löner har ju till och med varit grunden för mycket i den avgående regeringens arbetsmarknadspolitik.

Forskaren Elin Kvist – som intervjuat rut-företagare – säger i KA att många arbetsgivare som betalar vitt bara erbjuder låga löner, deltider och obekväm arbetstid och att det i sig öppnar för en svart marknad:

En av dem berättar att hon vet att hennes anställda arbetar svart hos hennes kunder. Hon väljer att se genom fingrarna, eftersom hon inte kan erbjuda så mycket arbete att de anställda kan försörja sig.

Vad vi ser är alltså en vit marknad och en svart marknad som samexisterar, och där den svarta marknadens existens i många fall förutsätts för att de som är anställda vitt ska klara sig.

Kollektivavtal, bättre arbetsvillkor och löner som går att leva på är förmodligen en bättre strategi än subventioner om man vill få bort svartjobben bland personer som jobbar med hushållsnära tjänster.

Löneklyftorna i Sverige fortsätter att öka, visar den senaste rapporten från LO.

Helgens valresultat har inte gjort någon riktigt glad. Visst finns det anledning att glädjas åt regimskiftet, men var jag än läser i valstatistiken är det Sverigedemokraternas siffror som sticker ut. När jag upptäcker att partiet i alla fall får mindre än sju procent av de kommunala rösterna i Degerfors känns det nästan som en lättnad.

Så långt har det gått.

Ändå bleknar det mesta annat när de nu står klart att den nazistiska och våldsamma Svenska Motståndsrörelsen kommer att få in sin presstalesman Pär Öberg i kommunfullmäktige i Ludvika.

En tröst är kanske att Öberg i alla fall inte valts in som representant för motståndsrörelsen. Så många nazistiska tokstollar finns inte ens i Ludvika. I stället har hans kumpaner skrivit in honom på Sverigedemokraternas valsedlar, och eftersom Sverigedemokraterna har fler väljare än kandidater slinker Öberg in.

Sällskapet måste kännas besvärande till och med för Sverigedemokraterna.

Men faktum är att vi alla har anledning att skämmas. Nazister i kommunfullmäktige, det är bara för mycket.

I helgen skrev högertidskriften Neos chefredaktör Paulina Neuding en essä i danska Weekendavisen. Ämnet var, förstås, SD och hur vi svenskar nu ska hantera att Åkesson leder landets tredje största parti.

Sådant gillar danskar att läsa om.

Vi kan säkert få anledning att återvända till texten, men det finns en sak några formuleringar jag skulle vilja invända emot:

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. […]
Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten.

Är det verkligen rätt?

Har vi glömt transportförbudet mot Vänsterpartiet kommunisternas (då SKP) och andra kommunistpartiers tidningar, terrordådet mot Norrskensflamman 1940 (fem döda, varav två barn), interneringen av vänsterpersoner och kommunister under kriget? Har vi glömt att  det fanns seriösa planer att förbjuda VPK och andra kommunistiska partier under kalla kriget?

Efter krigsslutet upprättade arbetsgivare hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa arbetare kunde sedan inte få jobb på känsliga arbeten.
Fackförbund och den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen bekämpade aktivt kommunister på arbetsplatser och i fackklubbar.

Till detta kan vi lägga skandalen med sjukhusspionen och IB-affären – där politiska åsikter systematiskt registrerades – som någon sorts klimax.

Parlamentariskt hade VPK inte heller någon enkel resa.

Först 1982 fick man representation i riksdagens utrikesutskott. Man hölls utanför försvars-, skatte- och justitieutskott en bra bit in på 1980-talet.

Först 1994 fick Vänsterpartiet tillträde till Utrikesnämnden, men bara som ersättare. Först 2010 erbjöds man en ordinarie plats.

Oavsett vad man anser om Vänsterpartiet under Hagberg, Hermansson, Werner, Schyman och Ohly så bör man se till att inte servera danskarna nya vanföreställningar om hur Sverige hanterat extremistpartier – då och nu.

Valresultatet blev en seger för arbetsgivarorganisationen Almega. Detta låter Almegas näringspolitiska chef Ulf Lindberg och Almegas verkställande direktör Jonas Milton meddela på Aftonbladets debattsida i dag.

Jaha, och vad var det då som gick så bra för Almega?

Jo, när mandaten nu fördelats så har direktörerna noterat att Vänsterpartiet – som parlamentariskt anfört motståndet mot vinster i välfärden – bara fick två nya mandat i riksdagen.

Detta, menar Almega, är ett tydligt budskap: Svenska folket röstade för valfrihet i välfärden och debatten om vinster i välfärden är död. Klappat och klart.

Man får ge direktörerna att det är en kreativ läsning av valresultatet.

Låt-gå-linjen – där skattepengar ska gå till aktieutdelning och räntesnurror i stället för patienter och skolbarn – som har företrätts av Kristdemokraterna, Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet har knappats segrat.

Eller ska man förstå det som att herrar Lindberg och Milton ser SD:s ökning som en seger för Almegas hållning?

SD – som i ett principiellt uttalande från valkonferensen i mars – säger sig ”slå vakt om valfriheten och de seriösa välfärdsbolagen” var ju det enda parti som står på vårdbolagens sida och samtidigt ökade.

Men så kan väl direktörerna inte resonera? De slog ju redan i början av den här månaden fast att det ”lika viktigt” att isolera SD som det är att isolera V – eftersom de är lika ”verklighetsfrånvända”.

Ja, det är viktigt att vara verklighetstillvänd.

Därför får vi påminna om några faktum från verkligheten.

• Sju av tio svenskar vill förbjuda vinstuttag inom vård, skola och omsorg.
• Svenska väljarna är emot att privata välfärdsföretag ska få använda sina vinster hur de vill.
• En majoritet svenskar är kritiska till vinster i välfärden och vill att frågan åtgärdas.
• Sex av tio svenskar vill förbjuda vinst i välfärden.
• 84 procent av landets rektorer vill förbjuda vinstuttag i skolan.
• 71 procent av landets företagsledare vill begränsa friskolornas möjlighet att dela ut vinst. För vårdbolagen är siffran 73 procent.
• Majoritet av alliansens väljare vill stoppa eller reglera vinster i skolan.
• 85 procent av väljarna anser inte att privata vård- och skolföretag oreglerat ska kunna ta ut vinst.

Detta är vad regeringen Löfven har att hantera och det finns väl en risk att Milton och Lindberg kan bli besvikna på resultatet.

Det får återkomma i en ny debattartikel.