I sommar kommer idéhistorikern Sven-Eric Liedman, 80, skriva krönikor på Aftonbladets ledarsida.
Hej, Sven-Eric! Du syns på Aftonbladets ledarsida i sommar. Berätta för läsarna – vem är du?
– Jag är gammal idéhistoriker* och har sysslat mycket med Karl Marx. Jag skrev en stor biografi om honom här om året. Jag har också sysslat med skolan, universitetet och modernitetens idéhistoria.
Vad vill du skriva om på ledarsidan?
– Makten och maktlösheten!
– Man säger ofta att felet med kapitalismen är att kapitalismen är girig. Men girighet är en personlig egenskap. Det är kapitalismens makt som är problemet. Den har gjort att politikens makt har krympt.
– Jag kommer till exempel ta upp problemen med skolan, vinsterna och det vi kallar valfrihet när det i själva verket är frågan om kapitalets friheter.
Du är idéhistoriker – vems idéer har varit mest avgörande för att skapa samhället vi har i dag?
– Framförallt nyliberala ekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman. Samhället har förändrats så enormt sedan slutet på 70-talet och 70-talskrisen. Våra drivkrafter har förändrats, elektroniken, datorer, biotekniken, stora företag som Google, Facebook och Microsoft har dykt upp. Det är inte stål och kol som gäller för kapitalet längre.
– Nu är det inte bara ekonomin utan även kulturen som kanaliserar kapitalismens baksida. Den skapar maktlöshet. Ekonomerna har blivit som översta präster som har sista ordet i samhället.
Och vilka idéer kan ta oss till något bättre?
– Jag hoppas på en radikalisering av politiken. Jag är demokratisk socialist. Jag tycker att analysen av kapitalismen måste uppdateras. Vår tid påminner om den tid Karl Marx levde i, då kapitalismen slog undan benen för allt annat.
Vad vill du att läsarna ska känna efter att ha läst dina texter?
– Jag vill väcka deras indignation!
*Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Mellan 1976 och 2006 var han professor och har författat en rad böcker i ämnet. Liedmans bok ”I skuggan av framtiden – modernitetens idéhistoria” tilldelades Augustpriset 1997.
I sommar blir det comeback för Susanna Kierkegaard, 23, i Aftonbladets ledarsidor. Med start i dag börjar hon ett sommarvikariat som sträcker sig in i augusti.
Aftonbladets trogna läsare känner förstås igen ditt namn, men ändå – vem är du? – En ledarskribent i mina bästa år. Jag har tidigare jobbat i Europaparlamentet och är krönikör i Piteå-Tidningen och Norrländska socialdemokraten. Dessutom fuskar jag lite som rapportförfattare. I våras skrev jag en rapport om Sverigedemokraterna i Europaparlamentet och en om markvärdesskatt.
Är du med släkt med Søren? – Ja, det är jag. Jag har pluggat filosofi och bott i en kyrka med 19 danskar. Men inte samtidigt.
Vem är din favoritfilosof?
– George Monbiot. Fast han är inte filosof, men jag gillar hur han tänker.
Vad skriver du helst om för ämnen? – Storbritannien är kul, särskilt lite galna grejer som när Boris Johnson dinglar i linbanor. EU är också kul.
Varför vill du skriva för Aftonbladets ledarsida?
– Det var så roligt förra gången. Många argumenterar utifrån hur de tycker att verkligheten ser ut nu. Det är lite kortsiktigt. Jag tycker att man ska börja sin tankebana 2052, och hur det borde se ut. Det kan man göra på Aftonbladets ledarsida.
I dag skriver jag lite om John Cleeses twittrande om London som än inte längre engelsk stad. Många har tolkat det som att han anser att det bor för många med rötterna i Asien och Afrika i staden.
Och enligt den senaste folkräkningen så är nu folk som beskriver sig som vita och britter inte längre en majoritet bland de boende i London. Det beror inte bara på att folk från Asien, Afrika och Karibien flyttat in – utan på att vita flyttat ut. 620 000 vita britter lämnade huvudstaden under förra årtiondet.
Arbetarstadsdelen Barking och Dagenham i nordöstra London brukar tjäna som ett exempel på den sortens förändringar London gått igenom. I folkräkningen från 2001 visade det sig att 80 procent av invånarna var vita britter. 2011 var det 49 procent av invånarna som beskrev sig själva som vita och britter.
Däremellan hölls tre lokalval.
2002 röstade 55,6 procent av invånarna på socialdemokratiska Labour. 2006 backade Labour med över 14 procentenheter och 17 procent av invånarna röstade i stället på det öppet fascistiska British National Party, BNP. 2010 var BNP utraderat och Labour befäste sin makt.
Vad var det som hände?
Till Barking och Dagenham flyttade arbetarklass från Londons innerstadsslum under 20- och 30-talen och hit kom nya arbetarfamiljer efter Andra världskriget. I de offentligt ägda lägenheterna och radhusen fanns det toaletter inomhus, många fick tillgång till en liten trädgård.
Fords jättefabrik i Dagenham – öppnad 1931 – levererade välstånd och trygga jobb i årtionden. Under Thatcher-åren tog många chansen att köpa sitt boende för 30 procent under marknadspriset. När så Ford lade ner verksamheten 2002 sköt förvisso arbetslösheten i höjden, men många familjer kunde tack vare de stigande fastighetspriserna i London sälja sina hus och använda avgångsvederlag och förmånliga pensioner för att flytta till småhus på landet eller vid havet.
I de lediga bostäderna kunde så andra arbetarklassmänniskor – med rötterna i Ghana eller Jamaica – flytta in. Inte sällan arbetar de här människorna på otrygga anställningar i den så kallade gigekonomin.
Barking och Dagenham är en berättelse om ett etniskt förändrat London och om klassresor, men det är också en berättelse om ekonomins och arbetarklassens förändring.
Valrörelsens tre viktigaste politiska skandaler drabbade Lars Adaktusson (KD), Peter Lundgren (SD) och Malin Björk (V).
Det är självklart en mardröm för ett parti, att mitt i valrörelsen få krishantera istället för att prata om sitt budskap. Särskilt om man egentligen inte tycker det man drabbas av är någon ”riktig” skandal utan bara orättvis rapportering.
En liten repetion av själva kriserna.
SVT avslöjade att Malin Björk, som lovat att visa kvitton på utlägg, tog ut traktamente trots att hon bodde i Bryssel. Traktamentena använde hon till exempelvis utlägg i Sverige.
Riktigt vad själva skandalen bestod i hade SVT lite svårt att förklara, utom att det var väldigt mycket pengar. Malin Björk hade följt alla regler. Men V:s problem var snarast att de klättrat upp på en så hög moralisk häst att argumentet ”ingen rök utan eld” blev ohanterligt.
Hela V:s partiledning gick ut stenhårt till försvar av Malin Björk vilket gjorde att skandalen snabbt klingade av. Eftersom inget annat parti var särskilt pigga på att diskutera just kvitton dog alltihop.
På valnatten skyllde V sin uteblivna stora uppgång på skandalen men det är ärligt talat en tveksam tolkning. Övriga rödgröna, S, MP och Fi minskade i högervinden och V:s väljare brukar inte gilla att rösta i EU-val. V var i själva verket enda parti till vänster som ökade.
Expressen avslöjade en väldigt obehaglig inspelning där en SD-kvinna berättar om hur SD:s toppnamn Peter Lundgren håller fast hennes ben och tafsar henne på brösten under BH:n.
Till skillnaden från skandalen kring V bekräftade händelsen fördomar de flesta nog har om SD:s kvinnosyn och allmänna uppträdande. Det fanns ingen som helst moralisk hög häst att ramla ner från.
SD satte in hela sitt partimaskineri, från trollen på nätet till den märkliga filmen där Lundgren och kvinnan ska ”tala ut”. Även SD backade upp sin kandidat till 100 procent och lyckades uppenbarligen både spela ner själva händelsen till ”lite tafsande” och spelade kortet ”det är något mellan de två, de har rett ut det”.
På nätet hånade folk krishanteringen, men den fungerade.
Även DN:s avslöjande om att Lars Adaktusson röstat 22 gånger mot aborträtten bekräftade människors fördomar om hans parti. Själv slutade han som parlamentariker 2018 och står inte på valsedeln. Ändå misslyckades KD med krishanteringen.
Deras hantering skilde sig på två avgörande punkter från V och SD. KD tog för det första avstånd från Lars Adaktussons röstande, både Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor var kritiska vilken knappast var särskilt trovärdigt. 22 omröstningar är inte direkt en enstaka felaktig knapptryckning.
Dessutom försvann själva huvudpersonen, svarade inte på frågor och ställde in all medverkan i media. Det gjorde att han inte förklarade varför han röstat som han gjort. KD fick därmed inte ut någon motbild och dessutom verkade det misstänkt. Varför gömmer man sig om man inte har något att dölja?
Det blev krishantering från månens baksida.
Vad finns det då för mönster i ”skandalvalrörelsen” 2019?
Det första är nog den gamla sanningen att det inte är skandalerna i sig utan hur partierna hanterar dem som är avgörande. Man måste bestämma sig, antingen har ens politiker inte gjort något fel och då försvarar man sig med näbbar och klor. Det blir logiskt och inger respekt även om människor i sak kan tycka att partierna har fel.
Eller så bestämmer man sig för att politikerna har gjort fel och då måste man sätta punkt själv. Antingen får man låta dem gå eller tydligt ändra politik och göra självkritik, eller både och. KD:s halvmesyr där man hävdar att man gjort rätt – men ändå fel – blir pannkaka. Linjen att partiet ”står bakom abortlagstiftningen” samtidigt som man vill införa ”samvetsfrihet” går inte ihop.
Det andra är att det alltid är bättre att svara än att gömma sig. Ganska snabbt blir det faktum att man gömmer sig ytterligare en skandal som läggs på den ”riktiga” skandalen.
Det tredje är att man ska akta sig för höga moraliska hästar. Blir man tillräckligt vit som snö så fäster till slut all färg som kastas.
Det fjärde är att offentligt spela ner förväntningarna på en valframgång. Både V och KD gjorde bra val, men de satte förväntningarna för högt och är nu deprimerade. L och MP som gjorde dåliga val är tvärtom själaglada eftersom det inte gick sämre. Detta påverkar även medias rapportering.
Glöm inte att vi är ett land av jante. Förväntningar – och framgångar – behöver beskrivas som ”lagom”.
Byggbranschen kommer att självdö om den inte blir mer inkluderande. Det säger Maria Hernroth, chef på byggföretaget Peab, till SVT Nyheter. Hon berättar att så väl unga kvinnor som moderna män väljer bort branschen, som fortfarande genomsyras av hierarkier och machokultur. Där märks sexism, rasism och mobbning.
Maria Hernroth har blivit kontaktad av gymnasieelever som varit ute på praktik i företaget, säger hon. Eleverna berättade att jargongen varit så pass psykiskt påfrestande att de inte ville jobba kvar.
Sedan dess har åtgärder vidtagits. 15 000 medarbetare utbildas i jämställdhets- och likabehandlingsfrågor.
Viktigast är modet att säga ifrån, och det ger de unga som intervjuas av SVT prov på. Lukas, som går andra året på bygg- och anläggningsprogrammet, berättar om hur han möter en ”gubbig stil”. Skämt som ofta handlar om kön och ursprung.
”Men jag brukar alltid säga ifrån när jag hör sådant, säger Lukas.
Han gör sitt skrå en stor tjänst. Byggbranschen behöver som alla andra hänga med sin tid. Alla vinner på att fler känner sig inkluderade och lockas av yrket.
Välfärdens framtid avgörs av personalpolitiken. Sjukhusen skakas nu om i grunden av vårdarbetare som tågar ut från sin arbetsplats, och i värsta fall sitt yrke. Monumentbygget, rymdskeppssjukhuset Nya Karolinska, lyckas inte ens behålla Sveriges mest högspecialiserade personal. Varje politiskt förslag på området bränns. Den nya idén, att undersköterskor ska få yrkesskyddade titlar, är tyvärr ytligt fulspackel på en djupare spricka.
Fråga en undersköterska: Hur byter man en blöja på en rullstolsburen? Hur hjälper man någon att ta dö? Hon kommer att ha ett svar. Men inte på grund av hennes examen. Hennes utbildning är inte formaliserad, det finns inget yrkesprov. Det är Sveriges vanligaste jobb, men ingen vet vad titeln betyder. Drygt 180 000 undersköterskor går ändå till jobbet varje dag och håller välfärden igång.
Enda landet i Norden
Fackförbundet Kommunal har kampanjat hårt för en legitimation till undersköterskor, främst i statushöjande syfte. I går mottog socialminister Lena Hallengren (S) en utredning om frågan, och lobbyarbetet verkar ha gett frukt. Man föreslår att undersköterska blir en skyddad titel med en ny examen. Sverige sticker ut som det enda nordiska land med så luddiga konturer kring vårt vanligaste yrke. Danmark, Finland och Norge har alla legitimation eller motsvarande.
Fråga en undersköterska: Hur lever man ett liv på delade turer, deltid och fattigpension?
Sverige avviker även på andra sätt mot de nordiska länderna, som i princip ensamt land med konceptet delade turer, enligt enkätstudien Nordcare. En delad tur kan innebära jobb från 07 till 11, obetald rast mitt på dagen och fortsatt arbete klockan 17 till 21. Lön för åtta timmar, en skitlön såklart. Lägg till varannan helg ovanpå det.
Det är ett vedervärdigt sätt att schemalägga en människa som vill leva ett liv. Hämta-lämna på förskolan? Glöm det.
Det är inte svårt att förstå att hälften av de som arbetar i svensk äldreomsorg allvarligt överväger att sluta. En betydande högre andel än i våra nordiska grannländer, enligt Nordcare-rapporten. Författarna menar att det till stor del beror på arbetstiderna.
Gammal sossepolitik är svaret
Kommer en skyddad titel ändra på det här? Såklart inte. Det är bara bättre arbetsvillkor som kan. Och det kommer kräva pengar. Däremot är det ett bra steg på vägen mot ordning och reda i utbildningen. Såklart inte kompetenskraven kan vara så otydliga att de knappt existerar. I en tid då arbetsgivare hej vilt blandar yrkesroller, som senast på Danderyds sjukhus där underläkarna beordrats att täcka sjuksköterskornas tomma rader, känns det tryggt med lite uppsträckning i kompetensleden.
Men regeringens personalpolitik kan inte stanna här. Bristen på undersköterskor, sjuksköterskor och läkare står i direkt koppling till schemaläggning och arbetsmiljö. Och där fallerar regioner och kommuner gång på gång. Framtidens välfärd är hotad, det är dags att ansvaret lyfts på högre politisk nivå. Tur då är väl att Hallengren företräder ett parti vars hela existens är byggd på lösningen: Arbetsvillkor, arbetsvillkor, arbetsvillkor.
Aftonbladets ledarredaktion söker en skicklig skribent för ett längre vikariat.
Du ska ha stor talang för att skriva och mycket goda kunskaper om politik. Du får gärna ha erfarenhet av att skriva opinionstext. Erfarenhet av journalistiskt arbete på redaktion är ett plus, liksom kunskap om sociala medier och nya idéer om hur framtidens opinionsjournalistik borde se ut.
Kunskaper i Escenic och InDesign är meriterande.
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk så ett krav är att ditt hjärta sitter till vänster.
Vikariatet tillträdes 1 oktober 2019 och sträcker sig till 31 juli 2020.
Sista ansökningsdag är 6 maj.
Vi vill gärna ha arbetsprover med din ansökan.
SJF-klubbens representant Johan Stambro når du på telefon 08 725 2000.
Bo Lundgren valtalar i Växjö 2002. FOTO: MATS SAMUELSSON
Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.
Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.
Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård blockpolitik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt Göran Persson.
Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.
Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?
I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.
”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”
Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.
När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:
”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”
Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.
Konflikten i klimatkrisen mellan vad som borde göras och vad som är politiskt möjligt har sällan varit så tydlig. Klimat- och miljöminister Isabella Lövin får frågan om när ett förbud mot fossila drivmedel skulle kunna bli verklighet i Sverige, på Naturskyddsföreningens seminarium med just det temat.
“Som miljöpartist vill jag gärna se ett förbud”, slår hon fast. Men sedan tvingas hon konstatera den krassa verkligheten. Att ett sådant skulle behövas stöd i riksdagen.
Ännu ett terrordåd. Stor sorg, all medkänsla till de drabbade.
Men fredagen bjöd också på ljus, i form av kampvilja och en strävan mot förändring. Världen över deltog unga i klimatstrejken ”Global strike for future”. I allt från Italien till Nepal. I Sydney, Australien, samlades över 30 000 unga. Budskapet var tydligt: ”Det är inte vi unga som skapat den här krisen. Vi strejkar för att ha en framtid och vi kommer att fortsätta”, som klimataktivisten Greta Thunberg sa i sitt tal.
Frågan är bara: är världens ledare modiga nog att anta utmaningen – medan tid finns?
