Jag skrev en text om krisen i tidningsbranschen i måndags. Och fick en del reaktioner och svar som jag gärna vill resonera vidare kring.

En del av kommentarerna (de flesta via mejl) har handlat om att jag skulle skriva utifrån ett egenintresse. Så är det inte. Aftonbladet är nog den tidning i Sverige som ligger bäst till för att ta sig igenom strukturomvandlingen med bibehållen lönsamhet. Aftonbladet behöver inget presstöd idag, och kommer inte behöva något i framtiden. Skulle jag resonera utifrån ett strikt egenintresse skulle det vara toppen om alla andra tidningar försvann.

Många andra kommentarer (de flesta via mejl) har handlat om att journalistiken redan är så dåligt att den inte är värd att rädda, och att diskussionen egentligen borde handla om att media inte gör sitt jobb.

Ja, mediekritik är väldigt viktigt. Jag har själv vid ett antal tillfällen diskuterat hur media väljer att vinkla och rapportera. Bland annat här, här, här och här. Men jag har nog i grunden ändå en mer positiv syn än vad många gett uttryck för. Jag tycker att svenska medier – med ett stort antal förbehåll, och fullt medveten om att jag kommer få äta upp detta i framtiden – fortfarande gör ett ganska hyggligt jobb. Och ibland ett helt briljant.

Jag tycker inte heller att det är viktigt att rädda specifika tidningar, distributionsformer eller varumärken. Frågan är principiell. Om vi har en demokratimodell som utgår från att det finns oberoende medier som granskar makten – vad händer då om det inte längre finns så många oberoende medier som granskar makten?

Det är det jag önskar att vi hade ett samtal kring. Ett samtal där de som är satta att värna allmänintresset – politikerna – också deltog. I dag kan man inte med den bästa vilja i världen säga att vi över huvud taget har en mediepolitik. Public service administreras och utreds, därutöver finns inget. Det duger inte, inte i en tid när förutsättningarna för media så fundamentalt är på väg att förändras.

Jag är ingen resursromantiker. Jag har själv varit med och startat en tidning som med knappa medel lyckas göra journalistik av hög kvalitet. Många tidningar har länge dragits med för stora kostnader, och en del av de besparingar som genomförts på de stora redaktionerna de senaste åren har säkert varit befogade. Man kan säkert jobba smartare och bättre på många ställen.

Men min bestämda uppfattning är att läget idag börjar bli riktigt illa. Så illa att det är rimligt att fråga om de stora nyhetsredaktioner som finns utanför Public Service-bolagen har resurser kvar att göra kvalificerade granskningar. Jag tror att den smärtgränsen är mycket nära, på en del ställen redan överträdd.

Andra har antytt att jag har en för negativ syn på den nya teknikens möjligheter för journalistiken. Tvärtom. Jag är övertygad om att journalistiken kan utvecklas och åstadkomma nya spännande saker om man använder kraften från läsarna rätt. Det finns många bra exempel på detta, både internationellt och här hemifrån. Exempelvis SvD:s räntekarta som fick pris förra veckan, Aftonbladets många öppna granskningar eller Carina Bergfeldt och Linda Hjerténs liverapportering från Utöya-rättegången, där läsarnas frågor och svaren på dessa blev en viktig del av storyn. Jag tycker att detta är helt okontroversiellt, en självklar del av en modern journalistik.

Jag tycker också att exempelvis aggregering kan vara ett verktyg för att utveckla journalistiken och tvinga fram nytänkande.

Journalistiken hotas inte av att medborgarna utmanar dem när det gäller nyhetsförmedling eller vassare analyser och åsikter än de gamla ledarredaktionerna.

Men journalistiken hotas från det andra hållet – av bristen på pengar som blir resultatet av fallande upplagor och annonsintäkter. ”Utan stålar, ingen journalistik”, som Fredrik Strömberg uttrycker saken.

Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att rädda pappersupplagor med skattepengar bara för sakens skull. Men om inte makten kan granskas så är det ett gigantiskt marknadsmisslyckande som det allmänna behöver avhjälpa. Att tänka så är varken fult, farligt, omöjlig eller ens särskilt vänster. Fråga Mats Svegfors, avgående SR-chef, tillika före detta moderate statssekreterare, Timbrochef och chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han skrev en kritisk artikel om Schibsted för en tid sedan. Jag delar inte alla hans åsikter, men däremot slutsatsen:

”Vår demokratiska handlingsförmåga är naturligtvis minst lika stor i dag som den var 1965 när presstödet beslutade eller 1925 när radio i public serviceregi startade sina sändningar.”

(Svaret från Schibsteds ledning finns för övrigt här.)

Jag har ingen färdig modell. Antagligen borde man ta fram en helt ny mediepolitik. Kanske borde man man stötta redaktioner, snarare än distributionsformer. Möjligen skulle man kunna göra någon typ av handslag med de stora medieföretagen, som skulle garantera att man inte skar ner resurserna till nyhetsredaktionerna under en viss nivå.

Jag tror att det går, och jag tycker det är viktigt. Men det skulle kräva initiativkraft, idéer och vilja.

Eller, för att återigen citera Mats Svegfors:

”Varför är det som var fullt möjligt att diskutera och genomföra i mitten av 1960-talet betraktad som en omöjlighet i dag?”

Karin Pettersson 

Ett brev betyder så mycket.

I dag kan Aftonbladet berätta om IT-forskaren Johan som skojade lite och skaffade sig en e-postadress med ”Carl Bildt” i. Det var roligt ända tills han faktiskt fick den riktige Carl Bildts brev.

Att Carl Bildts brev hamnar på avvägar beror på den allmänna röra som orsakas av att utrikesministern inte använder regeringskansliets officiella kanaler för att kommunicera.

Som Aftonbladet kunde berätta i lördags använder utrikesministern i stället sin privata Gmail-adress.

Det kan tyckas mest klantigt men problemet är att vem som helst kan samla och kartlägga utrikesministerns kontakter, instruktioner och synpunkter på saker. Även om de enskilda handlingarna säkert inte är hemligstämplade, där kanske vi får tro utrikesministern på hans ord, är mönstret, systemet definitivt hemligt.

Delar av det, som utrikesministerns kommunikation med försvars och säkerhetsmyndigheter, kan till och med vara kvalificerat hemliga. Det är kommunikationsvägar som måste fungera i kris och som inte bör kunna kartläggas av någon utomstående. Problemet är att vi inte vet, och det är Carl Bildts eget agerande som skapat osäkerheten.

Att en privatperson fick en brev från EU:s utrikes­politiska ledning avsett för Carl Bildt bevisar att även kontakt med EU, och möjligen även främmande makt, sköts via privata e-postadresser. I varje fall tvekade tydligen inte en tjänsteman att skicka känslig information om läget i Kosovo till en privat adress snarare än den normala tjänstevägen. Information som garanterat omfattas av utrikessekretess.

Hittills har Carl Bildt och UD mest slingrat sig, de är vana att komma undan med vad som helst. Men frågan måste ändå ställas hur utbrett detta bruk är. Sekretessen finns ju trots allt av en orsak, de officiella kanalerna är uppbyggda för att garantera säkerhet, offentlighet för media och riksdagens kontrollmakt över regeringen.

Allt detta åsidosätts av Carl Bildt, uppenbarligen systematiskt.

Anders Lindberg

Lagom till lucia presenterade Skolverkets chef, Anna Ekström, i söndags riktlinjer för skolornas julfirande i ett samhälle där det finns allt fler sätt att se på religionen.

Kyrkliga lokaler gick enligt skolchefen bra att använda, men något prat om gud eller andra fromma inslag fick det inte finnas.

Det lät som en svår balansgång redan i söndags. Kyrkolokaler har trots allt ofta en lite religiöst inredning, och alla julsånger handlar faktiskt inte om snö.

I dag har dock Ekström fått det ännu hetare om öronen. Två statsråd – först Göran Hägglund och sedan Jan Björklund – slog fast att det både skulle sjungas psalmer och läsas julevangelier på skolavslutningen.

Att begära att eleverna också deltog i bön skulle ändå vara att gå en smula för långt, i alla fall enligt Jan Björklund.

Och se, skolverkets chef backade. Det är i alla fall så det ser ut, även om Ekström hävdar att hon blivit missförstådd. Det ska gå bra att sjunga psalmer. Julevangeliets ställning är fortfarande osäker.

Att dra gränsen mellan tradition och religion i skolornas julfirande är kanske inte det lättaste. Men att dra gränsen för otillåtet ministerstyre borde inte vara så svårt, i synnerhet när det som den här gången faktiskt fungerar.

Det är naturligtvis upp till Jan Björklund att föreslå nya lagar, han brukar inte tveka. Men till dess ska han nog låta myndigheten tolka de regler som finns.

Ingvar Persson

Att kritisera Reinfeldts och Borgs politik är egentligen inte så svårt. Arbetslösheten bara fortsätter att öka, ”jobbpolitiken” handlar om att göra den som inte kan arbeta fattigare och pengar som borde gå till välfärd används i stället till storföretagen.

Dessutom blir Borg allt mer ensam om sin övermodiga syn på den svenska ekonomin.

Att bedriva en riktig opposition är lite besvärligare. Då handlar det om att – helst mycket konkret – visa att det finns alternativ. Att det går att skapa fler jobb och mer trygghet.

Det är precis det som är Stefan Löfvens utmaning, och det ser ut som han är på väg att anta den. Den socialdemokratiska ledarens kritik mot regeringens sätt att använda arbetsförmedlingen är faktiskt exempel på riktigt bra oppositionspolitik.

Arbetsförmedlingen är nämligen viktig för regeringen. Myndigheten har fått ta över det ena uppdraget efter det andra. Den borgerliga ”arbetslinjen” har handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte om att ge dem jobb.

Det är bra att Löfven kräver att arbetsförmedlingen får tillbaka sitt huvudsakliga uppdrag, att förmedla arbeten och arbetskraft. Och att han i kvällens Agenda gjorde klart att det i grunden är ett offentligt uppdrag.
Regeringens misshandel av Arbetsförmedlingen kan aldrig vara ett argument för samhället att dra sig undan ansvaret för en fungerande arbetsmarknad.

Så till frågorna om SAS.

Löfven duckade, och det är kanske inte så konstigt. I längden lär han ändå inte komma undan. I lördags uttryckte Urban Bäckström sin förtjusning över det som hänt, och han lär inte vara ensam. SAS-uppgörelsen kommer att finnas som en skugga på den svenska arbetsmarknaden länge.

Jag har skrivit om det på lönebloggen.

Ingvar Persson

Den saudiska vapenfabriken lämnar inte regeringen någon ro. Nu har Eko-redaktionen spårat upp ett papper som punkterar historien om att regeringen inte visste.Ett papper som regeringen dessutom har gömt, både för journalister och för riksdagens konstitutionsutskott. Kanske därför att dess blotta existens avslöjar det alla egentligen redan visste, att Sten Tolgfors och Eva Björlings farit med osanning när de förnekat både planerna på en fabrik och regeringens inblandning i den icke planerade fabriken.

När Ekots journalister begärt ut dokumentet – ett mail från en avdelningschef få FOI till försvarsdepartementet – har de fått svaret att det inte existerar, både i regeringskansliet och på myndigheten.

Så får man förstås inte göra. Regeringen kan ibland hemligstämpla papper och dokument, men inte förneka att de finns. Det är ett direkt brott mot offentlighetsprincipen.

Å andra sidan är det kanske precis vad vi borde förvänta oss av en historia som redan innehåller kontanter i en gul plastpåse med grismönster, bulvanföretag och hemliga informationsköp från Ryssland.

Ekots avslöjande betyder samtidigt att regeringen försökt föra Riksdagen bakom ljuset. Konstitutionsutskottet har nämligen under Peter Erikssons fasta hand begärt att få se alla handlingar om vapenfabriken.

Och eftersom mailet enligt regeringen inte har funnits har det förstås inte lämnats över till KU. Utan journalisternas granskning skulle det sannolikt heller aldrig ha hänt.

Regeringen har med andra ord försökt mörka för svenska folkets valda representanter. Så får man absolut inte göra.

Det är faktiskt nästan värre än att försöka bygga vapenfabriker i diktaturer.

Nu skriver Tolgfors efterträdare – Karin Enström – på försvarsdepartementets hemsida att ”medias” rapportering visst inte tillför något nytt, och att uppgifterna visst inte gömts. I alla fall inte med flit.

Det är svårt att se att Peter Eriksson och hans kollegor kan nöja sig med det svaret.

Ingvar Persson

Augusti förra året. En vanlig sensommardag i Stockholm, växlande molnighet och spridda skurar. Och fyra partiledare ur regeringen på besök bland spåren i bygget av den nya citybanan. Massmediala budgetutspel är numer ett lika säkert hösttecken som lövfällningen.

Då för ett drygt år sedan var Fredrik Reinfeldt stolt. Hans regering skulle minsann investera rejält, 3,6 miljarder de kommande två åren. Nu skulle det bli slut på snökaos, signalfel, nerslitna kontaktledningar och annat gnäll.

Då hävdade Reinfeldt bestämt att det skulle vara bortkastat att satsa ännu mer. Trafikverket skulle helt enkelt inte kunna rusta upp järnvägen snabbare. Det saknades både planer och kompetent arbetsplats.

Nu, med en dryg månad kvar av 2012, är Trafikverkets pengar slut. Det är i alla fall så de järnvägsanställds fack, SEKO, uppfattar saken. I en debattartikel hävdar förbundets ordförande Janne Rudén tillsammans med trafikutskottets ordförande Anders Ygerman att det, trots regeringens storsatsning, inte går att se skymten av nya jobb i järnvägsunderhållet. Projekt avslutats i förtid eller ställts in.

Normal omfördelning och kostnadskontroll, enligt Trafikverket som inte vill kännas vid bilden att pengarna skulle vara slut. För myndigheten är problemet snarare att få tillgång till spåren för att kunna genomföra upprustningen.

Hur det än ligger till med det finns det ett par saker som tycks vara alldeles klara.

Tågresenärerna kan förbereda sig på ännu en besvärlig vinter, och Reinfeldt borde dra på sig bygghjälmen och presentera nya pengar till järnvägen.

Ingvar Persson

Inkomsterna i Sverige har ökat mer än genomsnittet i EU. Den så kallade disponibla medianinkomsten har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra europeiska länder sedan 2005.

Detta visar ny statistik från SCB. Bäst har det gått för den rikaste tiondelen. Mellan 2005 och 2010 ökade de sin disponibla inkomst med över 21 procent.

Men det har inte gått lika bra för alla. Den fattigaste tiondelen har under samma tid fått mindre pengar i plånboken – deras disponibla inkomster har minskat med 1,4 procent. När alla andra fått mer har de allra fattigaste fått mindre.

Samtidigt visar statistiken att allt fler svenskar riskerar att bli fattiga. Enligt EU:s definition befinner sig individer ”som har en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av landets medianinkomst” inom kategorin Risk för fattigdom eller social utestängning.

Var åttonde svensk ingår nu i den grupp som riskerat att hamna i fattigdom. Andelen av befolkningen med en inkomst under EU-gränsen har ökat från 10 procent år 2005 till 13 procent år 2010. 14 procent av kvinnorna och elva männen av männen riskerar att hamna i fattigdom.

I Sverige är det framförallt arbetslösa, unga och personer som saknar gymnasieutbildning som rikserar att hamna i fattigdom. Mer än var femte svensk som har högst tvåårig gymnasieutbildning riskerade att bli fattig 2010. Den risken har nästan fördubblats på fem år.

Det är lätt att spåra de politiska orsakerna bakom SCB:s siffror.

Skattesänkningar för oss som har jobb. Fas 3 för arbetslösa, utförsäkringar ur sjukförsäkringen och en a-kassa som är både ouppnåelig och icke-fungerande. Förra året betalade landets kommuner drygt 10 miljarder i socialbidrag.

Vad siffrorna från SCB visar är först och främst att regeringens politik haft effekt. Och att arbetslinjen för många människor har blivit en fattigdomsfälla.

Daniel Swedin 

Efter skandalen där topp-Sverigedemokrater som kallar unga kvinnor ”hora” och vevar med järnrör har det talats en hel del om den Sverigedemokratiska kvinnosynen – och hur det kommer att påverka väljarströmmarna till partiet.

Av partiets 20 riksdagsledamöter är endast tre kvinnor. Tre av fyra SD-väljare var män i det senaste valet och hade bara kvinnor fått rösta hade SD inte ens kommit in i riksdagen.

SD är det svenska parti som kvinnliga väljare är minst benägna att rösta på. Kvinnliga väljare röstar traditionellt inte på främlingsfientliga, misogyna partier som talar illa om homosexuella, vill begränsa aborträtten och säger saker som att män ska vara män och kvinnor kvinnor.

Det här är något Jimmie Åkesson och partiledningen försökt komma tillrätta med. Man måste ha med sig kvinnorna om man ska kunna bli riktigt stora. Därför är Expressens video från Kungsgatan en sannolik katastrof för Åkessons strävanden att attrahera fler kvinnor.

Det där har Moderaterna brottats med länge, och deras genombrott kan i mångt och mycket förklaras med att kvinnor inte längre skyr det gamla högerpartiet.

Men man undrar ju vad de kvinnliga moderatväljarna tycker om moderaten Marietta de Pourbaix Lundin och hennes göromål. Vem hon är och vad hon har gjort? Nej, hon har inte varit ute och härjat med järnrör.

Däremot så tycker hon att hon inte att homosexuella ska få gifta sig. Hon anser att homoäktenskap öppnar för äktenskap med djur. Hon tycker inte att homosexuella ska få adoptera och hon har skrivit under en motion med syfte att kraftigt inskränka aborträtten (något vi skrivit om tidigare).

Jaja, alla partier har väl sina galningar kanske du tänker. Men moderaten de Pourbaix Lundin är inte vem som helst. Hon sitter i Europarådets parlamentariska församling, är den ledande moderaten i församlingen och är dessutom ordförande för den svenska delegationen – en prestigepost hon fick av den nuvarande moderata partiledningen. Så hon är inte direkt motarbetad av Fredrik Reinfeldt…

Ja, som sagt, de brukar vara svårt att vinna kvinnoröster när man för en kvinnofientlig politik.

Daniel Swedin 

Sveriges folkpartistiska EU-minister räcker upp en hand för flickors rättigheter. Den andra handen räcker hon upp för den föreslagne hälsokomissionären, reaktionäre Tonio Borg.

Daniel Swedin 

Det är inte ofta ett trafiklandstingsråd, inte ens ett stockholmskt, tillägnas sex uppslag i ett prestigemagasin med nationell spridning.
Men ibland händer det. I veckans nummer av nyhetsmagasinet Fokus får Christer G Wennerholm hela tolv sidor.

”För att vara en förlorare utstrålar Christer G Wennerholm förvånansvärt mycket energi, ett självförtroende som imponerar”. Så inleds texten och det är ingen smickrande bild av Wennerholm och hans fögderi som framträder.
Spårvagnskramaren, minglaren, den glade bloggaren. Allt finns med där. Men där finns också mannen som kört SL:s ekonomi i botten:

De politiskt tillsatta revisorerna berättar samstämmigt om en organisation, det vill säga SL där Christer G Wennerholm är styrelseordförande, som inte fungerar. Det är kostnader som uppstår på grund av dålig planering. Det är trygghetspaket som slukat miljoner men inte funnits i budget. Det är otydliga avtal som skrivs med entreprenörer eller tydliga avtal som SL inte ser till att de efterlevs.
[…]
Landstingsrevisorerna ger SL:s styrning och kontroll rött kort, kallar den »otillräcklig« och sämre betyg kan man inte få i en revisionsrapport. Så dåligt betyg får inte någon av landstingets övriga verksamheter.”
Gunilla Jerlinger, som leder landstingsrevisorernas arbete, berättar i Fokus om budgetar som spricker, bristen på strategi, obefintlig samordning och hur Wennerholm och den övriga SL-styrelsen ”plottrar sönder” och ”saknar kompetens.

Fokus reportage är nog inte en text Wennerholm och hans allianskollegor tänker ta sig an i helgen. Men för alla oss andra är det ett tragikomiskt läsmåste.

Daniel Swedin

Läs också:
SL:s ordförande minglar med Republikaner – missar trafikmöten
Var är Wennerholm?