Det är än en gång dags för partiledarna att stångas i direktsändning. Dagens debatt i SVT 20.00 är den sista innan valdagen.
Partiledardebatter blir lätt förutsägbara. Den ena vill sänka skatten, den andra vill höja den. Sen skriks det om det i två timmar.
Just det gör formatet perfekt för ett parti klassisk bingo. Bänka er framför teven och dra fram de bifogade brickorna. Tre i rad vinner förslagsvis en korv med bröd.
Skriv ut och binga loss!
Vid valdagen om två veckor så ska vi också få också rösta om vem som ska få bestämma i hemkommunen. Och eftersom kommunerna sysslar med det riktigt vardagsnära – skolor, omsorg, kultur och fritid – så är det förstås särskilt intressant att veta vad de olika partierna vill göra i ens vardag.
I Yttre Västeort – den stockholmska kommunvalkrets där Akalla, Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Hässelby och Vällingby ingår – har Moderaterna presenterat sju förslag för ”jämlikhet, social rörlighet, trygghet och sammanhållning”.
Det ska bli kameraövervakning på centrumtorgen. Fler poliser och vakter ska synas. Det ska råda nolltolerans mot klotter, skadegörelse och nedskräpning. En graffitiväg i Tensta ska rivas. Det ska bli tryggare vid pendeltågsstationen i Spånga. Det ska bli enklare för friskolor att etablera sig i området och de skolor som finns måste ställa hårdare krav på eleverna
Man kan ju tycka att det är litet konstigt att 140 000 av Stockholms kommunmedborgare – som råkar bo i de fattigaste delarna av staden – nästan bara lovas tuffare tag, men sådan är väl tidsandan.
Så uppmärksammas jag på en moderatbroschyr som deltats ut i Norra Djurgårdsstaden – ett område för socioekonomiskt starka där de boende också förväntas leva ett grönt liv och motionera. Här är tonen en annan.
Här ställer Andréa Ström, ordförande för Engelbrektsmoderaterna och ledamot i Östermalms stadsdelsnämnd, ut 20 förslag för Östermalm. Visst, även här är hårdhandskarna på. Det ska råda nolltolerans mot illegala bosättningar och det ska satsas på fler kommunala ordningsvakter. Men den moderata löftesbuketten har fler blommor.
Moderaterna vill att Östermalm ska vara en ”levande stadsdel rik på caféer, kvartersrestauranger och promenadstråk”. Det ska byggas boulebanor, utegym, lekplatser och hundrastgårdar. Det ska vara gratis att parkera på kvällar och helger. Kajerna på Östermalm ska vara inbjudande och tillgängliga, och stadsdelens verksamheter ska lägga grunden för goda uppväxtvillkor.
Moderaterna lovar de boende på Östermalm fler förskole- och skolplatseplatser. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Barnen ska få rofyllda måltider som ger barnen möjlighet att utforska alla färger och smaker. Förskolan och fritids ska uppmuntra till lek och rörelse. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Överlämningen mellan förskola och skola ska kvalitetssäkras för barn med särskilda behov. Unga på glid in i kriminalitet och missbruk ska mötas med snabba insatser. Äldreomsorgens personal ska hinna samtala med varje individ under dagen.Maten på äldreboendena ska vara näringsrik och lagad på plats
Bra saker alltihop, men tydligen inte tillräckligt bra för folk i Kista och Hässelby.
Vad är det Ulf Kristersson brukar säga… Lika för alla?
Plötsligt var det dags för rond två i valkampens estetiska match. Förra gången recenserades årets valaffischer.
Nu är det ett nytt sinne partierna gett sig in för att tämja – hörseln. Och så kanske rumpvickarnerven. Vem lyckas? Det ska Aftonbladets ledarsida givetvis genast reda ut.
Det är ofta ungdomsförbunden som bidrar med både vallåtar och vigör i politiken. I år har framför allt Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU:s vallåt skapat debatt.
Socialdemokraterna
Vad jag vill ha? Mjuka, snälla syntar. Snärtiga manskörer. Det är socialdemokrati för mig.
Det har spekulerats en del i vilka som kan ha skapat SSU:s mästerverk (eller otyg, beroende på vem som tillfrågas). På Flashback startades en teori om att popduon Rebecca och Fiona låg bakom låten.
Arbetets kultursida gick ett steg längre och undrade huruvida Satan själv satt sig ner och krävt en socialdemokratisk regering igen. Ungdomar som dansar dygnet runt flera dagar i sträck väcker sannerligen misstankar om spelemannens inblandning.
I vilket fall som helst är det en trallvänlig trudilutt SSU lyckats klämma fram.
Dansvänlighet: 3/5
Textfiness: 2/5
Folklighet: 3/5
Genre: Huliganhouse
Starkaste textraden: Sossarna ska göra allting bra.
Cover jag vill höra: Lady Gaga. Lite raffigare och lite tyngre, så är majoritetsregeringen säkrad.
Cover jag absolut inte vill höra: Magnus Uggla får gärna hålla tassarna borta. Är det något låten har i överflöd är det gastande manskör.
Sverigedemokraterna
Har Kent släppt en ny singel? SD bjuder oss på gnällrock på svenska, med en snudd av dansband för ökat populistiskt anslag.
Det är smart. Riktigt smart. Är det en grupp SD inte lyckats snärja ännu är det kentfansen. Med kort hår, markerade glasögon, skinnjackor och svåra miner har de verkat närmast immuna mot Jimmie Åkessons pipa.
Bedårande barn är Åkessons band. Partiledaren spelar klaviatur.
Dansvänlighet: 1/5
Textfiness: 2/5
Folklighet: 5/5
Genre: Korsstygnskaraoke
Starkaste textraden: Dom trodde det var slut för länge sen.
Cover jag vill höra: Europe. Det är inte tillräckligt drag i klaviaturen. Lite syntar skulle göra susen.
Cover jag absolut inte vill höra: Laleh. Då får SD 62 procent.
Moderaterna
MUF:s vallåt besitter den ädla kvaliteten att den blir avsevärt bättre varje gång man hör den. Dängan i fråga skulle lätt tagit sig till andra chansen i Melodifestivalen.
Låtens refräng ger rysningar av fler anledningar än en.
Vi ska sänka alla skatter, vi ska skapa flera jobb. Vi ska sälja statens bolag, vi ska inta Rosenbad.
”Moderat såklart!” är kaxig och fundamentalistisk. Rent utav extremistisk. Det ger sången känsla och kraft. Förhoppningsvis kan den vårdslösa attityden inspirera övriga ungdomsförbund inför nästa vallåtssäsong.
Dansvänlighet: 5/5
Textfiness: 4/5
Folklighet: 3/5
Genre: Autotunad anarkokapitalism
Starkaste textraden: Nej nu får det räcka, för nu ska allting bli bra. Bra bra. Bra bra bra bra bra.
Cover jag vill höra: Silvana Imam. Det kan bli bra bra, bra bra bra, bra bra.
Cover jag absolut inte vill höra: Swedish House Mafia. Den här låten har drop så det räcker. Någon måtta får det vara!
Kristdemokraterna
Tydlig titel. Windowsbakgrunden till omslag. En clean låt helt enkelt.
Roland Utbult är Kristdemokraternas egen sångfågel, känd för sitt trallande från talarstolen i riksdagen. Här gör han ordentlig comeback under mer ordnade former, med ackompanjemang och folklig basgång.
Dansvänlighet: 5/5
Textfiness: 4/5
Folklighet: 4/5
Genre: Lättsam lovsång
Starkaste textraden: Vi é ett familjeparti med ambitionen att vinna nästa val.
Cover jag vill höra: Kraftwerk. Gör kristendomen hård igen. En svartvit Merkel på skivomslaget.
Cover jag absolut inte vill höra: Håkan Hellström. Då blir det kortslutning.
Hörselgångarna är verkligt ömma efter att ha hört årets vallåtsskörd. Det är inte många låtar, men de är bra. Recensionen får avslutas med ett par önskemål inför nästa säsong.
Genre
Jag vill ha barbershop. Jag vill ha eurotrance. Jag vill ha mångfald. 2022 ska vi ha minst åtta vallåtar och minst åtta genrer.
Sång
Jag vill att Ebba Busch Thor ska spela in en riktig soullåt inför nästa val. Tänk Så ska det låta, producerat av Bert Karlsson.
Och så borde Carl Bildt göra comeback.
Då. Först då är jag nöjd.
Nu är tiden kommen för en alldeles särskild konstform. Var fjärde år är det utställning. Med buntband och oslagbart engagemang far Sveriges alla partinissar omkring och pryder lyktstolparna med propaganda. Det är valaffischernas tid.
Huruvida de stora plakaten påverkar valresultatet det minsta är svårt att säga. Om inte annat påminner de väl medborgarna att det snart är dags att masa sig till valurnan.
Året skörd är blandad. Där finns allt från halvdant modetidningsmaterial till plakatpolitik av finaste sort. Nedan följer ledarsidans recension.
Centerpartiet
Landsbygdsbudskapet är bra. ”Trygg vård” är fullkomligt intetsägande. Konflikten saknas – vad är skillnaden mellan Lööfs vård och Margot Wallströms plakat om att plånboken inte ska avgöra vad du får för vård?
Utöver det påminner Centerpartiets affischer om kuponger från en viss livsmedelskedja. Vad är det vi får rabatt på?
Billig liknelse?
Betyg
Humor: 0/5
Präktighet: 1/5
Mysfaktor: 4/5
Köper du hens begagnade bil?
Absolut. Annie Lööf ser ut som någon man vill ha som granne.
Roll i grundskolan?
Den schyssta som försvarar en mot mobbare men inte är så bra på matte.
Fiktiv kandidat?
Huvudkaraktären Piper i Orange is the new black. Menlös och tråkig men lyckas på något outgrundligt sätt alltid hamna i centrum ändå.
Moderaterna
Ulf Kristersson är i fokus i årets upplaga av moderata valaffischer. Kisande, svartvit, hög kontrast. Välstrykt skjorta varvad med slimmade löparkläder. Alltid lika välkammad frisyr. Looken påminner om den ur en dressmanreklam (se nedan).
Budskapet är intetsägande, alla partier vill nog ta tag i Sverige. Men visst är det medryckande och ger intryck av ett parti med hårda nypor. Frågan återstår vad det ska nypas i?
Betyg
Humor: 0/5
Präktighet: 4/5
Mysfaktor: 0/5
Köper du hens begagnade bil?
Ja. Kristersson ser ut som en millimeterperfektionist. Han lär ha dammsugit handskfacket och torkat bort varenda fingeravtryck innan överlämning.
Roll i grundskolan?
Snygga killen i klassen som tränar ofta och räcker upp handen varje gång läraren frågar. Inte den man vill sitta bredvid på lunchen.
Fiktiv kandidat?
Lord Farquaad i Shrek. En kort men stilig man som är beredd att göra vad som helst för att bli landets härskare.
Miljöpartiet
Noll mysfaktor, men det är bra. Kort och tydligt budskap. Lagom blandning av obehag och hopp. Uppfriskande med affischer där inte partiledarna framhävs särskilt mycket. Snygg formgivning. Den bästa sortens stressiga plakatpolitik.
Betyg
Humor: 0/5
Präktighet: 4/5
Mysfaktor: 0/5
Köper du hens begagnade dieselbil?
Nja, känns inte som ett parti med känsla för affärer.
Roll i grundskolan?
Den präktiga elevrådsordföranden.
Fiktiv kandidat?
Sibylla Trelawney i Harry Potter. En spådam med bohemisk stil, helt utan koll men som faktiskt får rätt i sina profetior emellanåt.
Nu?
Vänsterpartiet
Årets vänsterpartistiska affischer är tydliga och lite roliga. De målar upp en tydlig konflikt, vilket saknas i många av de andra partiernas affischer. Medvetet eller omedvetet påminner de lite om reklamen för trisslotter, se bild nedan. Och nog verkar vänstern dra en vinstlott i år, om man får tro opinionsundersökningarna?
Betyg
Humor: 2/5
Präktighet: 3/5
Mysfaktor: 5/5
Köper du hens begagnade bil?
Ja. V känns pålitliga och reko. Det blir inget lyxåk, men antagligen en prisvärd skrothög.
Roll i grundskolan?
Killen som går runt med Marx uppstickande ur bakfickan och rättar SO-läraren.
Fiktiv partikandidat?
Robin Hood, om han haft palestinasjal.
Socialdemokraterna
Stefan Löfven kan vara den gulligaste statsministern Sverige haft. Socialdemokraterna ser riktigt snälla ut. Hinner man, mot förmodan, läsa det som står på plakaten när man svischar förbi dem med bussen står det inget direkt dumt på dem heller. Men konflikten är lite för svag. Det är förstås svårare att måla upp en tydlig konflikt när man suttit i regering i fyra år, men lyckas Miljöpartiet borde Socialdemokraterna kunna bättre.
Betyg
Humor: 1/5
Präktighet: 3/5
Mysfaktor: 5/5
Köper du hens begagnade bil?
Ja. Jag behöver inte ens se en bild. Hit med papprena och en penna.
Roll i grundskolan?
Din favoritlärare.
Fiktiv kandidat?
Albus Dumbledore i Harry Potter. Lite äldre, visare och mer erfaren än alla andra. Vill göra gott men är ofta irriterande otydlig och kan verka lite mjäkig. SPOILERVARNING: Dör på slutet.
Kristdemokraterna
Tydliga budskap och en stark konflikt. Lite obehagliga. Inte särskilt hoppingivande. Trots det antagligen det mest relevanta KD producerat de senaste tio åren.
I chock över att Adaktusson inte krävt att få vara med på bild.
Betyg
Humor: 0/5
Präktighet: 0/5
Mysfaktor: -3/5
Köper du hens begagnade bil?
Nej, skulle inte kontakta den här personen på Blocket. Avstår helst från all kontakt.
Roll i grundskolan?
Lillgamla killen med utstrålning som en skolskjutare.
Fiktiv kandidat?
Bläckvard i Svampbob. Den gnälliga domedagsprofeten.
Sverigedemokraterna
Är det ett flygplan? Är det en elloskatalog? Är det färgproverna till grannens planerade barnkammare? Nej, det är Svenska Folket i pastellskala. Förmodligen tänkt att signalera att har du bara ett par nytvättade chinos är Sverigedemokraterna partiet för dig.
Betyg
Humor: 3/5
Präktighet: 5/5
Mysfaktor: 3/5
Köper du hens begagnade bil?
Nej. Det här är ohederliga mäklartyper, syns lång väg.
Roll i grundskolan?
Klassens arga nazist i rosa pikétröja.
Fiktiv kandidat?
Dolores Umbridge från Harry Potter. Söta kattungar på väggen, i själva fallet en sadist lojal med ondskan själv.
Vallokomotiv?
Liberalerna
Det är hippt att rimma, det vet ju vem som helst. Sånt kidsen ägnar sig åt i Spoken word och rappmusik och sånt. Klistermärken funkar alltid. Kanske hade den ungdomliga approachen fungerat bättre om man inte skymtade spindelväv i Björklunds stubb. Hur länge har han suttit, nu igen?
Betyg
Humor: -1/5
Präktighet: 4/5
Mysfaktor: 1/5
Köper du hens begagnade bil?
Helst inte. Känns som att man kan hitta lite vad som helst i bakluckan.
Roll i grundskolan?
Lärarens favorit.
Fiktiv kandidat?
Grannen Ove i Solsidan. Ger sig aldrig av. Förändras aldrig.
Slutsatser
Det är mycket foton på årets affischer. Det vore roligt och uppfriskande med lite fler tecknade bilder. Bortsett från eventuell rättighetsproblematik skulle det säkert gynna V att köra på Robin Hood eller S att omfamna Dumbledore-vibrationerna. Färre partiledare och inzoomade ansikten vore även det en härlig utveckling. Det är roligare när partierna försöker skämta lite – plakat är inte till för avancerade partiprogram, utan konflikt, skoj och just det – plakatpolitik.
Slutgiltig prispall
Här svarar SVT på Pernilla Ericsons ledare ”SVT kör av vägen med Förintelsegranskning”:
Kulturskribenter och debattörer behöver givetvis inte övertygas om Förintelsens existens eller om hur många som verkligen mördades. De har förhoppningsvis både utbildning och bakgrund som gör att de inte tvekar om att jorden är rund.
Men SVT:s faktakoll om två av NMR:s faktaresistenta påståenden är inte skriven för dem.
Vi skriver för en bred publik där många kämpar med att navigera mellan vad som är sant och falskt i den flod av information som strömmar mot dem från extremhögern, från vaccin- och klimatförnekare. Vi skriver för lärare och ungdomsledare som på ett enkelt sätt vill kunna guida sina elever bland alla påståenden som sprids och diskuteras. Vi skriver för de 700 000 människor som såg klippet med Vera Oredsson på nätet från NRK-dokumentären Raskrigarna där NMR:s företrädare oemotsagda fick sprida sina myter. Flest efter Oslo var tittarna i Västra Götaland, Skåne och Stockholm.
Myterna om förintelsen odlas inte bara bland politiskt marginella men högljudda grupper som NMR, de finns på Alt right-rörelsens hemsidor, de finns på Twitter och på Facebook. Dessutom finns NMR i år i Almedalen, de har tillåtits marschera under bokmässan i Göteborg och de försöker nu vinna röster för att komma in i valda församlingar i höstens val.
Det hade varit en journalistisk reträtt att låta påståenden som dessa stå oemotsagda och inte orka gå till forskningen och biblioteken och ta fram de bevis som faktiskt finns: det var mellan 5,29 till 6 miljoner judar som mördades i Förintelsen. Och minst lika många polacker, ryssar, homosexuella och romer. Och ja, över 18 ton Zyklon B fanns tillgängligt för gasning i Auschwitz industriellt utformade avrättningsfabriker. Tillverkaren hette Degesch Gmbh och dess ledning fick plikta med livet efter kriget för sin medverkan i massmorden. Nazisterna, och de som tvekar om dessa fakta, har helt enkelt fel.
Den som möts av de mest vältaliga motargument mot dessa sanningar kan nu hämta underlag i en nyskriven, lättillgänglig och uppdaterad text i ämnet. Public service behövs i en värld där faktaresistenta krafter försöker locka nya anhängare.
Charlotta Friborg, ansvarig utgivare SVT Nyheter
Fredrik Laurin, redaktör SVT:s Faktakollen
I går började Pernilla Ericson som ledarskribent på Aftonbladets ledarsida.
– Jag har skrivit och vurmat för jämställdhetsfrågor hela mitt vuxna liv. Att få fördjupa och utveckla de frågorna på Aftonbladets ledarsida är ett drömjobb, säger hon.
Pernilla Ericson började redan i gymnasiet som frilansande reporter för musiktidningen Okej. Hon har arbetat på flera ungdomstidningar, för TV4 och var mellan 2007 och 2014 journalist och redaktör på Aftonbladet. Senaste kommer hon från jobbet som redaktionssekreterare på tidningen Amelia.
Pernilla Ericson har gett ut tre kriminalromaner med feministisk inriktning. Den senaste, ”När du vänder dig om” handlar om organiserat kvinnohat på nätet.
– Att komma tillbaka till Aftonbladet känns lite som att komma hem, säger hon.
På fritiden är hon instruktör i den kampsportsinfluerade träningsformen ruffie. Annars skriver hon poesi, noveller och på eventuella kommande böcker.
Vad vill du skriva om?
– Jag har skrivit mycket om kvinnors rättslöshet och utsatthet, det vill jag fortsätta med. Även i den digitala miljön är detta är ett allvarligt problem. Jämställdhet handlar om så mycket, som mäns rätt att vara fullvärdiga föräldrar, löner, hedersförtryck, säger hon.
Hur ser du på den politiska dagsnoteringen för jämställdheten?
– Som det ser ut känns det kanske viktigaste att försvara de framsteg som redan gjorts. SD är ett antidemokratiskt parti vars nätsoldater tystar meningsmotståndare. Om SD verkligen får makt, vad innebär det för kvinnor? säger hon.
Du har varit journalist och redaktör i över 20 år. Varför vill du bli ledarskribent?
– Som jag känner det är vi på många sätt tillbaka på 90-talet igen. Nu regnar rasistiska flygblad, det rasistiska partiet växter igen, hatet flödar. Jag känner igen det här från min uppväxt och nu är det tillbaka. Då känns det viktigare än någonsin att bli ledarskribent, säger hon.
Och vad vill du uppnå?
– Jag vill bevaka jämställdhetsfrågor så brett det går, från kvinnliga fotbollspelares löner till våld i hemmet. Opinionsjournalistiken måste skildra allas vardag, och jag upplever att det på senare år ofta varit så att just kvinnors situation tappats bort i debatten. Jag är rädd att Sverige är på väg in i vår Trump-era. Regeringsmakt smakar gott och då finns risken att en framtida regering kompromissar med allt för mörka högerkrafter, säger hon.
Pernilla Ericson börjar på Aftonbladets ledarsida 25 juni. För frågor eller intervjuer nås hon på pernilla.ericson@aftonbladet.se
Anders Lindberg
I höstas var jag i Norge och talade bland andra med Magnus Marsdal om Arbeiderpartiets kassa valrörelse.
Jag har tänkt på detta nu när Socialdemokraterna tappar överallt, i alla mätningar.
Marsdal hade en tes om att få saker stöter bort arbetarväljare så som en politiker som uppfattas göra vad som helst för att få eller behålla makt.
– Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.
Detta blir ju anekdotiskt, men jag har den senaste tiden stött på den här uppfattningen, och då specifikt kring regeringens omläggning av migrationspolitiken. Rörelsen från ”mitt Europa bygger inga murar” till gränskontroller uppfattas som oärlig. Fokuset på hårda tag uppfattas som kalkylerande.
Oavsett vad man tycker om politiken i sak så litar man inte på att S verkligen tycker så här av något annat skäl än att bärga hem makten.
Den uppfattningen tycks sedan ha stärkts efter att regeringen sagt att 9000 ensamkommande ska få en ny chans att söka uppehållstillstånd. Oavsett vad man tycker om politiken i sak: där framträder bilden av S som vankelmodigt.
Det är ingen jättebra coctail man blandat sig i partiet vars affärsidé i stora delar är stabilitet, långsiktighet och pålitlighet.
I går noterade Ulf Bjereld att de partier som stått fast vid sin politik under hela den gågna mandatperioden – SD, V och C – ökar medan de partiet som bytt linje minskar.
”Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider”, skriver Bjereld.
– Sanslöst! Det här ger bilden av att väljarna är sjuåringar, säger statsvetaren Jenny Madestam i Agenda. Inslaget i går handlade om partiledare som deltar i mer personliga intervjuer utan politiskt fokus. Madestam tittade på klipp från Metro där ett barn intervjuar partiledarna, blåser i sin visselpipa om de blir tråkiga och avslutar med att lära dem ett danssteg.
Väljarna 2002 var varken kossor eller grävlingar, ändå gick Göran Perssons medverkan i Bolibompa hem hos folket. Där lärde Persson kossan Doris att kompromissa demokratiskt med sin sambo grävlingen Gösta. Sist men inte minst pratsjöng han och vickade på rumpan i en dans om att bestämma.
Kossan Doris gjorde en bra intervju med Göran Persson 2002. Det gör också sjuåriga Lucy på Metro, som frågar ut partiledarna på ett begripligt sätt. Genom att presentera politiskt innehåll på ett tillgängligare sätt kan nya väljare få en mjukstart till att sätta sig in i politiken. De av mina vänner som vanligtvis använder webbläsaren till gulliga kattvideor kanske faktiskt kan luras in i valrörelsen av Lucys charmiga intervjuteknik. Att engagera fler i politiken är alltid en demokratisk vinst, oavsett om det sker genom trams eller en understreckare i Svenska Dagbladet.
Dessutom är innehållet i de personligare intervjuerna fortfarande politiskt. En fråga om varför vuxna är tråkiga får Gustav Fridolin (Mp) att prata om vikten av fritid i Metro. Vi får också reda på att Jan Björklund (L) inte vet varför det finns tjuvar, men att han vill att polisen jagar dem så att de hamnar i fängelse. Stefan Löfven (S) däremot berättar att tjuvar stjäl i brist på alternativ eller när de hamnat fel i livet. Enkla frågor ger ideologiska svar och gör partiskillnader tydliga.
I politiken är innehåll viktigare än form. Och formen behöver inte vara tråkig. Agenda skulle kanske nå ut till fler om de anställde kossan Doris som programledare.
Den svenska högern spelar dubbelt i Bryssel. Med ena handen skriver de debattartiklar hemåt om att Socialdemokraterna i EU inte försvarar den svenska modellen. Med den andra skriver de under ändringsförslag om att lagstifta om minimilöner i hela unionen.
I går röstade M, KD, C och L i Europaparlamentet nej till lika lön för invandrad arbetskraft från EU och svenska arbetare. Visst kan det nya direktivet höja kostnader för arbetsgivaren, men framför allt är gör det arbetsmarknaden mer rättvis. Det säkrar lika lön för lika arbete oavsett ursprung, och konkurrens med kunskap i stället för låga löner. Det är bra för både Sverige och EU.
De svenska högerpartierna motiverade sitt motstånd med ett försvar av den svenska modellen. Men i Europaparlamentets utskott för arbetsmarknadsfrågor har Gunnar Hökmark (M), Christofer Fjellner (M) och Jasenko Selimovic (L) stöttat förslag på minimilöner i EU. Sådan lagstiftning skulle definitivt skjuta den svenska modellen i sank. För att arbetsgivare och fackförbund ostört ska kunna komma överens om löner och villkor måste lagstiftare i både EU och Sverige håller tassarna borta.
Fjellner och Hökmark har bland annat skrivit under att ”medlemsstaterna transparent ska ange minimilöner, ersättningar och bonusar” enligt universella eller allmängiltiga avtal (ändringsförslag 425). Selimovic har skrivit under liknande ändringsförslag (423 och 424). Eftersom att sådana avtal inte finns i Sverige innebär förslaget i praktiken ett införande av minimilöner för tillfälligt invandrad arbetskraft.
Varken Hökmark eller Fjellner sitter i utskottet för arbetsmarknadsfrågor i Europaparlamentet. Ändringsförslagen om minimilöner är alltså inget de råkat skriva på i förbifarten. Tvärtom har de aktivt ansträngt sig för att stödja förslag i frågor de annars inte jobbar med.
Moderaterna i Bryssel har varken Ulf Kristersson, arbetsmarknadens parter eller väljarna med sig när de röstar mot utstationeringsdirektiv och mot den svenska modellen.
Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.
Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.
Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att barnbidrag och underhållsstöd till ensamstående knappt höjts på årtionden.
När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.
Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.
– Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.
Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.
Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.
Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.