Fredrik Reinfeldt har varit ganska tyst i försvarsdebatten.

Tills i dag, då han inför riksdagsjournalisterna frankt förklarade att försvaret är ett ”särintresse” bland andra.

Från att en gång ha varit det försvarsvänliga partiet i svensk politik väljer alltså Moderaterna att gå i öppen konflikt med Försvarsmaktens ledning.

Bakgrunden till hans ilska verkar vara att försvarsdebatten inte längre sker på hans villkor. Det är nog något han kommer att få vänja sig vid. I stort sett ingen som jobbar med försvarspolitik förstår längre vad Moderaterna håller på med. Det är som om förändringar i omvärlden inte berör dem.

Men om Fredrik Reinfeldt fortsätter i samma stil kan försvarspolitiken för första gången faktiskt bli en valfråga. I varje fall indirekt.

Att kalla försvaret för särintresse är ju inte direkt ett tecken på kompetens och regeringsduglighet.

Anders Lindberg

Att kritisera Reinfeldts och Borgs politik är egentligen inte så svårt. Arbetslösheten bara fortsätter att öka, ”jobbpolitiken” handlar om att göra den som inte kan arbeta fattigare och pengar som borde gå till välfärd används i stället till storföretagen.

Dessutom blir Borg allt mer ensam om sin övermodiga syn på den svenska ekonomin.

Att bedriva en riktig opposition är lite besvärligare. Då handlar det om att – helst mycket konkret – visa att det finns alternativ. Att det går att skapa fler jobb och mer trygghet.

Det är precis det som är Stefan Löfvens utmaning, och det ser ut som han är på väg att anta den. Den socialdemokratiska ledarens kritik mot regeringens sätt att använda arbetsförmedlingen är faktiskt exempel på riktigt bra oppositionspolitik.

Arbetsförmedlingen är nämligen viktig för regeringen. Myndigheten har fått ta över det ena uppdraget efter det andra. Den borgerliga ”arbetslinjen” har handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte om att ge dem jobb.

Det är bra att Löfven kräver att arbetsförmedlingen får tillbaka sitt huvudsakliga uppdrag, att förmedla arbeten och arbetskraft. Och att han i kvällens Agenda gjorde klart att det i grunden är ett offentligt uppdrag.
Regeringens misshandel av Arbetsförmedlingen kan aldrig vara ett argument för samhället att dra sig undan ansvaret för en fungerande arbetsmarknad.

Så till frågorna om SAS.

Löfven duckade, och det är kanske inte så konstigt. I längden lär han ändå inte komma undan. I lördags uttryckte Urban Bäckström sin förtjusning över det som hänt, och han lär inte vara ensam. SAS-uppgörelsen kommer att finnas som en skugga på den svenska arbetsmarknaden länge.

Jag har skrivit om det på lönebloggen.

Ingvar Persson

PS. Ta och polisanmäl de där sexuella trakasserierna. DS.

Daniel Swedin

Läs mer:
Annas brev till Reinfeldt går att läsa här.
Statsministerns svar – i lite längre form – går att läsa här.

Kvällens Uppdrag granskning om Saab:s konkurs innehåller uppgifter som borde vara sensationella.

En regering som i det fördolda blandar sig i affärer de inte borde vara inblandade i. En advokat som, långt utanför sitt uppdrag, smider planer på att byta ut den ägare han arbetar åt. Rykten och en inkompetens som möjligen var den tuva som till sist fick hela lasset att välta.

Och cynismen, naturligtvis.

Lars Carlström fungerade som svenskt ombud för den ryske affärsmannen Vladimir Antonov som ville bli delägare i Saab. Enligt honom ska Anders Borgs närmaste man, statssekreteraren Hans Lindblad, vid ett tillfälle ha uppmanat Antonov och Carlström att ge upp försöken att satsa pengar i Saab eftersom det gick bra för Sverige.

”Vi kan ta en smäll nu”, ska Lindblad ha sagt.

Det handlade om livet och vardagen för tusentals människor.

Men det är faktiskt inte uppgifterna om hemliga möten, dolda planer eller dubbla lojaliteter som verkligen fastnar. Trots alla detaljer som Magnus Svenungsson och Michael Syrén gräver fram är det nämligen något annat som blir kvar efter deras reportage, den häpnadsväckande fegheten hos de makthavare som i det fördolda kanske aldrig trodde på Saab:s framtid.

Hans Lindblad vägrar att svara på frågor om möten han varit med och arrangerat, och som kanske kostade Saab affärskontakter i Kina. I stället skickas Annie Lööfs stackars statsekreterare Håkan Ekengren fram, och han kan naturligtvis inte svara på någonting.

Guy Lofalk – advokaten som fick uppdraget att stötta Saab, men som i stället tycks ha smitt planer mot ägarna – vill inte heller svara. I stället skickar han ut en medarbetare, smiter undan eller gömmer sig på sitt flotta kontor i Stockholms city.

Mönstret känns igen. Under spelet om Saab har det funnits en känsla av att de som verkligen håller i de politiska trådarna hela tiden slunkit undan.

Ansvaret för de beslut som fattats har lagts på Riksgälden, på Europeiska Investeringsbanken eller på GM. Enstaka gånger har Maud Olofsson, Annie Lööf och Hillevi Engström tvingats svara på frågor. Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – som av allt att döma hela tiden satt upp gränserna för arbetet – har gjort det i det fördolda.

Det har skrivits hundratals artiklar och åtminstone två böcker om försöken att rädda Saab. Nu har Uppdrag granskning dessutom bidragit med nya detaljer, men så länge de ansvariga fortsätter att gömma sig kommer det att finnas nya frågor att ställa.

Ingvar Persson

Per Schlingmann, Moderaternas superstrateg, ser man inte av så ofta. Han dyker upp ibland, som gubben i lådan, när hans chef beordrar honom att träda fram. I augusti beordrades Schlingmann av sin chef att offentligt hylla nämnde chef. Det kändes genuint.

Men vad sysslar han med då, superstrategen? Han ger bland annat intervjuer i olika obskyra tidskrifter och tidningar. I dag hittar jag honom i tidning som givits ut av den lika obskyra nyliberala tankesmedjan Den nya välfärden.

Där slår Schlingmann fast att folk inte längre bara ”köper en vara eller en tjänst, man vill också skapa någonting för samhället”. Se där. Det pappamoderata fredagsmyset är inte bara smaskiga tacos, de vill skapa någonting för samhället också.

Men, inskärper Schlingmann, det finns konsumenter som vill skapa någonting för samhället men gör helt fel: ”Ta till exempel konsumenter som gärna handlar ekologiskt men samtidigt på semestern sätter sig på planet till Thailand. Eller som Rebecca och Fiona, de är vänster men har inga problem att jobba med kapitalister som H&M”.

Det har han rätt i. Det är förstås bättre att åka till Kreta, vara höger – och ändå jobba med kapitalister.

Daniel Swedin

Från Spara till Slösa. Man anar att något kommunikativt geni på Moderaternas partikansli är ganska nöjd med hur Agendas intervju med M-ledaren Fredrik Reinfeldt rubriceras.

Det här är berättelsen som Moderaterna och alliansen vill ska sätta sig. ”Vi investerar Sverige starkare”, som M-ledaren säger.

Och då verkar man kunna leva med att anklagas för glädjekalkyler, att man bryter mot det finanspolitiska ramverket och att man inte når överskottmålet.

Nu ska det sjösättas reformer! Det ska investeras!

Men årets budget handlar inte om järnvägsbyggen eller stora satsningar på forskningen. Allt det där ligger i framtiden och med prognospengar som – faktiskt – inte finns.

Sedan Fredrik Reinfeldt kom till makten har andelen unga vuxna som helt saknar inkomst ökat med 50 procent. År 2005 var åtta procent av personerna i åldersgruppen 20-34 år helt utan egen inkomst. År 2010 var siffran 12 procent. Andelen unga vuxna som helt saknar egen inkomst har alltså ökat med 50 procent under de fem åren.

Samtidigt är antalet långtidsarbetslösa svenskar nu uppe i 70 000 personer. Ungdomar i långvarig arbetslöshet har på bara fyra år ökat med 700 procent. Enligt SCB:s senaste arbetskraftsundersökning är 7,8 procent (säsongsrensat) av svenskarna arbetslösa.

I den verkligheten – när ekonomin samtidigt riskerar att bli ännu sämre – sänker Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bolagsskatten. Av de 23 miljarder Anders Borg har i reformutrymme går drygt två tredjedelar till storbolagen, när bolagsskatten ska sänkas från från 26 till 22 procent.

Sverige behöver snabba och kraftfulla insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det behövs utbildning, stöd för utsatta grupper på arbetsmarknaden och bättre villkor för sjuka och arbetslösa för att skapa efterfrågan i ekonomin.

Så den stora gåtan är inte varför Moderaterna gått från Spara till Slösa, utan varför de lämnat walkover i kampen mot arbetslösheten.

Daniel Swedin

Från riksdagens talarstol förklarade Fredrik Reinfeldt i går att ”jobbpolitiken har fått effekt, med ökad sysselsättning och minskat utanförskap”.
Det är lite osäkert hur statsministern kommit till den slutsatsen. Så här ser det ut i verkligheten, enligt a-kassornas samorganisation.

Två små observationer biter sig liksom fast efter gårdagens riksdagsöppnande.

Den första, visst har Fredrik Reinfeldt lagt om kursen, trots den traditionellt mörka kostymen och den blå slipsen.

I sex år har alliansregeringen fört en politik för att lyfta fram och subventionera de minst produktiva delarna av ekonomin. Det har handlat om Rut-avdrag och om a-kasseavgifter. För ett år sedan var det stora slagnumret sänkningen av momsen på krogmat.

Samtidigt har exportindustrin gått i strykklass.

I USA yvas presidenten över att bilindustrin finns kvar. I Sverige har ministrarna varit stoltast när de lyckats få en fabrik nedlagd.

I går lät det helt annorlunda. Statsministern talade om exportinkomster och om global konkurrenskraft. Svenska företag skulle tävla med ”kunskap och kvalitet”.

Inte ett ord om småföretagande, hemservice till dem som kan betala eller större subventioner till krogbranschen.

Retoriken borde kännas bekväm för en traditionell moderat, men det är inte så det har låtigt sedan Moderaterna blev sitt nya jag.

Den andra reflektionen handlar om något av det Reinfeldt kunde se när han lyfte blicken från manuset och tittade ut över riksdagen.

På en av de första bänkarna satt hans näringsminister. För dagen bar hon en blå klänning, dock inte den på bilden. Annie Lööf log, precis som hon alltid gör.

Om statsministern ska göra verklighet av en ny inriktning av näringspolitiken får näringsministern naturligtvis en nyckelroll. Det är Annie Lööf – och hennes stab av unga centerpartister – som måste lyssna in förväntningarna från dem som dagligen möter den globala konkurrensen, och omvandla dem till konkreta politiska förslag.

Men om ord som storindustri, produktivitet och internationell konkurrens ligger illa i munnen på nya Moderater är det nog ingenting mot hur de smakar för unga – Timbroskolade – centerpartister.

Då handlar det inte bara om partiets rötter i den förmoderna ekonomin. I dagens Centerparti kryddas vurmen för landsbygdens småföretagande dessutom med en beundran för storstadens glittrande servicesamhälle och Stureplans snurrande nöjespuls.

Varken Annie Lööf eller Maud Olofsson blev näringsministrar för att backa upp industrin eller exporten. De tog jobbet för att tvinga på alla en F-skattsedel, subventionera städning och sänka skatten på krogbesök.
Nu vill statsministern att Annie Lööf ska göra något helt annat.

Och hon bara ler.

Ingvar Persson

Regeringens inkomstskattesänkningar – jobbskatteavdraget – har kostat tiotals miljarder. För att skatterna skulle kunna sänkas var man först tvungen att försämra a-kassan och sjukförsäkringen.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I Moderaternas värld gör det människor arbetsamma och friska. Och som en extra morot skulle jobbskatteavdraget finnas där.

”Jobbskatteavdraget är den enskilt mest jobbskapande åtgärden”, brukar de säga. Och enligt Finansdepartementet kommer avdragen att på lång sikt ge 105 000 fler jobb.

Jaha, tänker kanske en del. Vi får väl leva med att cancersjuka utförsäkras och hänvisas till arbetsförmedlingen om hundratusenstals nya jobb kommer ploppa upp.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt försöker nationalekonomerna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin utvärdera sysselsättningseffekterna av jobbskatteavdraget.
Det klarar de inte av.

Så här skriver forskarna, bland annat:

Den stora utmaningen med att utvärdera jobbskatteavdragets effekter är alltså att försöka avgöra vad som hade hänt om det inte hade införts. I det svenska fallet finns ingen grupp personer som inte påverkas av jobbskatteavdraget och det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp att jämföra med.
[…]
En mer generell slutsats är att det är beklagigt att en så stor reform som jobbskatteavdraget har genomförts utan tanke på utvärdering av dess effekter.

Tror ni att Moderaterna kommer bry sig? Knappast.
De har inte brytt sig när långtidsutredningen, TCO eller IFAU kommit fram till liknande slutsatser.

För dem är svaret fortfarande enkelt: om människor vet att den egna ekonomin kör i diket om de blir av med jobbet och om de samtidigt vet att de får skattesänkningar om de får ett jobb så kommer de att få ett jobb.

För övrigt är arbetslösheten högre i dag än när Fredrik Reinfeldt tillträdde. Och otryggheten större, för den delen.

I natt talade presidenthustrun Michelle Obama på det demokratiska partiets konvent i Charlotte. Det verkar ha varit ett bra tal.

Det genomgående budskapet i presidenthustruns tal var att Barack Obama inte förändrats av åren i Vita huset, och att han fortfarande vet vad det vill säga att vara vanlig medelklassamerikan.

Michelle Obama påminde om att presidenten växte upp med en ensam mamma som kämpade för att få ekonomin att gå ihop och morföräldrar som ryckte in och hjälpte till.

I sitt tal sa Obama att hon och maken – president Barack, alltså – kommer från enkla förhållanden. De har gjort paret medvetna om vilka problem som möter vanliga medborgare.
– Barack känner den amerikanska drömmen eftersom han har levt den, sade landets första dam.

På plats på det demokratiska konventet i North Carolina är Sveriges EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP). Hon såg Michelle Obamas tal, fick gåshud och twittrade att man i amerikansk politik är bättre ”än någon annan på starka berättelser”.

Nåja, nog finns det starka berättelser även i svensk politik. I ”En av oss?”, Mats Wiklunds biografi över den svenske presidenten, förlåt statsministern, Fredrik Reinfeldt återfinns en särskilt stark och definierande berättelse:

 [E]n morgon då jag och pappa står i vardagsrummet och tittar ut mot vår lilla gräsplätt med en sandlåda. Och så plötsligt kommer två invandrarkillar som hoppar över vårt stängsel, går in på tomten och tar min leksakslåda och rusar i väg – mot Tensta. Och då kändes det verkligen som att ha passerat från en värld till en annan.

Jojo. Vi avslutar med ett citat från Michelle Obamas tal i natt: ”Att vara president förändrar inte vem du är, det avslöjar vem du är”.

Daniel Swedin