Ännu ett terrordåd. Stor sorg, all medkänsla till de drabbade.
Men fredagen bjöd också på ljus, i form av kampvilja och en strävan mot förändring. Världen över deltog unga i klimatstrejken ”Global strike for future”. I allt från Italien till Nepal. I Sydney, Australien, samlades över 30 000 unga. Budskapet var tydligt: ”Det är inte vi unga som skapat den här krisen. Vi strejkar för att ha en framtid och vi kommer att fortsätta”, som klimataktivisten Greta Thunberg sa i sitt tal.

Frågan är bara: är världens ledare modiga nog att anta utmaningen – medan tid finns?

Stockholm. Foto: Pontus Lundahl/TT

Mynttorget i Stockholm. Foto: Lotte Fernvall

Hongkong, Kina. Foto: TT

Bergen, Norge. Foto: TT

New Delhi, Indien. Foto: TT

Senare i kväll väntas ett nytt avtalsförslag i klimatförhandlingarna i Paris.

De tre riktigt svåra frågorna handlar om:

Ambitionsnivån – vilken temperaturhöjning kan accepteras? Så lågt som möjligt givetvis, men här handlar diskussionen om 1,5 grader, under 2 eller just 2. Vad det än blir kommer det att krävas stora insatser.

Finansieringen – pengar från rika länder till fattiga för anpassning och omställning. De rika länderna har redan lovat att mobilisera 100 miljarder US-dollar per år. Vad kommer den ”mobiliseringen” att innebära? Blir det reda pengar?

Differentieringen – hur ska ansvarsfördelningen mellan fattiga och rika länder se ut? Ska de rika avstå eller blir det fattigare länder som får hålla tillbaka?

Förhandlingarna här i Paris visar att klimatfrågan i grunden alltid handlar om rättvisa.

Eva Franchell

Framme i Paris tänker jag bli lite personlig. Det har varit en lång deppig resa för mig. Avståndet mellan Kyoto och Paris är långt, både i tid och i kilometer. Det har gått snart 20 år sedan världens industriländer tecknade det första klimatavtalet i den gamla japanska kejsarstaden Kyoto.

Som jag minns möteslokalen var den avskalad och fylld av allvarliga män som efter en nattmangling i skjortärmarna till slut kom överens. Då trodde jag att världen skulle bli lite bättre, men riktigt så enkelt var det ju inte. Allt blev egentligen bara värre.

Stora länder som USA struntade i avtalet. Värmen steg, isarna smälte och översvämningar hotar numera alla låglänta länder. Ja det finns önationer som riskerar att helt hamna under vatten.

Visst har världssamfundet försökt ta sig samman, förra gången var i Köpenhamn, men inget möte har hittills lyckats stoppa uppvärmningen.

Just nu sitter representanter för världens alla länder återigen inlåsta i olika förhandlingar, den här gången här i Paris. Ett nytt avtal ska ersätta Kyotoavtalet.

Vi som sitter i pressrummet väntar och hör ibland rykten om att avtalet blir urvattnat som en vattensjuk glaciär.

Det blir det säkert. Ändå fortsätter jag att hoppas på ett nytt avtal.

En hel del har faktiskt förändrats sedan det allvarstyngda mötet i Kyoto. Här i Paris sjuder det av liv, miljöorganisationer och företag sätter press på politikerna och även om de är upptagna av så många andra frågor – flyktingkris, arbetslöshet, krig och elände – så måste de ta itu med klimatet.

Även vi måste orka. Det är bara latmaskar som tar bilen till jobbet.

Visst, den rubriken skrev jag för att ni skulle läsa den här texten. All debatt kan inte handla om ett glas rödvin på Södermalm.

Eva Franchell

Det är snart midnatt och i Köpenhamn har regeringscheferna just träffat ett urvattnat icke-avtal om klimatet. Efter en närmast farsartad konferens kunde USA, Kina och resten av världen komma överens om ett icke bindande, icke förpliktigande papper. Barack Obama sammanfattar det som att det här bara är ”början, inte slutet”.

Kan väl snarare ses som början på slutet.

Eva Franchell

Danmark och EU har misslyckats med att få till stånd ett samlat klimatavtal. Vid lunchtid i dag bröt de samlade förhandlingarna samman och i stället fortsätter de nu i två olika spår. Två arbetsgrupper arbetar från och med nu med att ta fram två parallella förslagstexter. Den ena blir en fortsättning på Kyotoavtalet, den andra blir ett förslag som USA kan leva med.

Den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen satsade stort på att få igenom ett klimatavtal där hela världen skulle ingå och det skulle nästan bära hans namn: Köpenhamnsavtalet. Under resans gång har han fått starkt stöd av EU och dess ordförande Fredrik Reinfeldt som också hävdat att ett enda globalt avtal skulle vara möjligt.

Men Lökke Rasmussen och Reinfeldt underskattade de fattigare länderna som ville försäkra sig om rätten till egen tillväxt och som vill vara säkra på att få fortsatt finansiellt stöd. Eftersom de fattigare länderna inte litade på den rika världens välvilja ville de ha bindande avtal.

Lökke Rasmussen och Reinfeldt underskattade alltså även kraften i ett sådant bindande avtal. De har helt enkelt inte tagit u-länderna på allvar.

Förhandlingarna här i Köpenhamn har splittrats och försenats, men de fortsätter i alla fall om än i olika form. Allteftersom statsöverhuvuden och regeringschefer anländer hit till konferensen blir dessa förhandlingar allt rörigare. Till exempel har Storbritanniens Gordon Brown en alldeles egen arbetsgrupp tillsammans med några u-länder. Alla vill sätta sin profil på de splittrade förhandlingarna.

Men tiden rinner ut. I kväll ska de två arbetsgrupperna presentera varsitt textförslag. Sedan återstår slutförhandlingarna.

Fortsättning följer.

Eva Franchell

Snön faller fortfarande över Köpenhamn tidigt på torsdagsmorgonen. I dag kommer fler toppdelegater att landa på Kastrup. Kinas president Hu Jintao och Rysslands president Dimitrij Medvedev. USA:s utrikesminister Hillary Clinton landade redan i natt.

Vi kan räkna med att den nervösa danska polisen kommer att slå en järnring runt möteslokalen Bella Center.

Toppolitikerna kommer till ett möte som är fullständigt låst. Det saknas fortfarande ett förslag till avtalstext.

Det danska ordförandeskapet skulle ha lagt fram ett förslag redan i går kväll, men det kom aldrig. Länderna kan helt enkelt inte komma överens ens om vad de skulle kunna komma överens om. När mötet inleds i dag är tidsbristen en försvårande faktor. Nu har man två dagar på sig att komma överens.

Ställningskriget står framför allt mellan Kina och USA. U-länderna vill ha kvar Kyotoavtalet som ger dem fördelar som de väl behöver. Men för att driva igenom den linjen obstruerar och trasslar till förhandlingarna.

Många tror nu att det inte blir ett avtal. Kanske blir det bara en kort politisk överenskommelse om att man ska fortsätta förhandlingarna.

Personligen föredrar jag att vara optimist. Jag har varit på många miljömöten i FN:s regi och de brukar alltid nästan bryta samman just innan man kommer överens.

Fortsättning följer.

Eva Franchell

Nu har regeringscheferna börjat anlända till klimatkonferensen i Köpenhamn.

-För att gjuta lite positiv energi i förhandlingarna, som EU-ordförande Reinfeldt sa på en presskonferens sent på onsdagseftermiddagen.

Men hans mun sa ett och hans håglösa kroppsspråk ett annat. Han hade ju rätt, det saknas energi i förhandlingarna.

Läget börjat bli rätt desperat. Förhandlingarna har gått i stå och konflikten mellan i- och u-länder verkar helt låst.

Mitt under dagens möte avgick ordföranden Connie Hedegaard och hon ersätts nu av den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen. Hittills har han knappast imponerat, mötet i Köpenhamn är en organisatorisk katastrof. Det finns fortfarande inte ens ett första förslag till överenskommelse nedskrivet.

Och inte har EU och ordföranden Reinfeldt bidragit till att föra förhandlingarna framåt. Tvärtom har han hela tiden försökt minska förväntningarna för att han inte vill komma hem och med ett misslyckande och få kritik i den svenska valrörelsen.

Inne i möteslokalen Bella Center ser delegater från 193 länder allt mer uppgivna ut.

Det är onsdag kväll. I övermorgon ska en överenskommelse vara klar.

Bella Center börjar alltmer lika ett fort. På onsdagskvällen kastade polisen ut en grupp ungdomar som bjudits in för att prata. Frågan är om miljöorganisationerna över huvud taget släpps in i morgon.

Ett fort eller ett fängelse, delegaterna kommer knappast här ifrån heller.

Den enda som visade på någon gnista på onsdagskvällen var EU-presidenten Manuel Barroso som menade att FN-förhandlingar behöver de här sista desperata dagarna.

Han har rätt, så var det i Rio och så var det i Kyoto. Inför hotet att komma hem med ett misslyckande kommer man överens.

Fortsättning följer.

Eva Franchell

Till sist stod jag mitt emot en dansk kravallpolis. Han vrålade att ”nu släpps inga journalister in” och sedan kastade han resolut iväg mig. Rätt in i kravallstaketet.

Det har inte varit helt lätt att ta sig in på FN:s klimatmöte i Bella Center utanför Köpenhamn, det har man ju hört. Själv hade jag köat i ett par timmar innan jag stötte ihop med den danska polisen och hans kravallkompani. De mötte upp i snöblåsten utanför ingången till konferensen. Armerade i skyddsvästar såg de uppblåsta ut, som om de snart skulle lyfta och flyga i väg det över det danska landskapet i snöstormen.

Men det var jag som flög iväg i stället. Nu var jag inte den enda journalisten som åkte. Men jag var minst så jag flög väl längst.

Men skam den som ger sig. Jag ställde mig längst bak i kön och efter ytterligare en timme hade jag tagit mig ända in i konferenslokalen.

Här inne delar jag rum med 3 500 kolleger från hela världen. Vi är här för att bevaka hur världens ledare tar beslut om klimatet. Vi ska granska, debattera och rapportera hem. 

Förutsatt att vi blir insläppta.

Nu är jag här och snart ska jag lyssna på Fredrik Reinfeldts presskoferens. Nu ska jag göra det jobb jag åkte hit för att göra.

Eva Franchell

Äntligen kommer det ett modernt transportförslag från Regeringskansliet. Höghasighetståg tillhör framtiden, två timmar från Göteborg till Stockholm, två och en halv från Malmö, då blir tåget ett realistiskt alternativ till flyget.

Ett snabbtåg förkortar restiden, även för dem som bor vid sidan av höghastighetsbanorna. Och när persontrafiken åker i snabbspår blir det ledig spårkapacitet för godstransporterna.

Då behöver man inga dyra motorvägslösningar som Förbifart Stockholm. De löser bara gårdagens trafikproblem och nu måste regeringen satsa på framåt. För effektivare resor som inte tär på klimatet.

Eva Franchell