I onsdags kom beskedet att Karolinska universitetssjukhuset varslar 250 läkare och 350 undersköterskor. Sedan dess har medier utan framgång försökt intervjua Irene Svenonius (M), som är den högst politiskt ansvariga för sjukvården i Stockholmsregionen.
Det är inte första gången som just moderata toppolitiker väljer att ducka intervjuförfrågningar från journalister, snarast verkar det vara en kultur som odlas inom partiet.

Agerar som Filippa Reinfeldt
Irene Svenonius verkar i samma tradition som sin företrädare Filippa Reinfeldt, som systematiskt undvek kritiska frågor om byggandet av Nya Karolinska i Solna, NKS.
Sjukhuset skulle ha blivit kronjuvelen i svensk sjukvård men har förvandlats till ett monument över politiskt vanstyre och ekonomisk misskötsel.
Hittills har bygget beräknats kosta 57 miljarder kronor, men det har knappt gått en månad sedan det invigdes under kunglig pompa och ståt förra året utan att en ny kostsam skandal har avslöjats.
Medan Filippa Reinfeldt valde att kommunicera med sina väljare genom glättiga bilder på Instagram, använder sig Irene Svenonius av mer traditionella pressmeddelanden. Den gemensamma nämnaren är att de på så sätt slipper jobbiga följdfrågor.
Det är ett arrogant beteende av folkvalda politiker och ett direkt hot mot demokratin. Politiker ska inte kunna förhindra granskningar eller undvika att stå till svars för sina beslut.

Katastrofalt för arbetsmiljö och vården

I 13 års tid har Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna styrt sjukvården i Stockholmsregionen. Under den tiden har krisen på Karolinska fördjupats. Bara i år beräknas sjukhuset gå med 1,6 miljarder kronor i förlust. Nedskärningen med 500 personer inom administrationen som gjordes i våras var tydligen bara en försmak på krisåret.
Det nya varslet på 600 anställda beskrivs av anställda och fackförbund som ett dråpslag. Läkarföreningens ordförande Yvonne Dellmark säger till DN att varslet av 250 läkare kommer att dra ned kompetensen på ett sätt som blir kännbart i decennier framöver.
Catharina Häggbom, förhandlingsansvarig på fackförbundet Kommunal, säger i sin tur att nedskärningarna kommer att leda till katastrofala situationer när det gäller arbetsmiljö och vård.

Respekterar inte demokratin
Karolinska sjukhuset är faktiskt inte bara en angelägenhet för två miljoner stockholmare, utan som universitetssjukhus bedriver Karolinska institut också medicinsk forskning och utbildning av olika yrkesgrupper inom sjukvården.
Hela svenska folket har rätt att få veta vad som händer på Karolinska. Är patientsäkerheten hotad? Har det politiska styret helt tappat kontrollen? Då duger det inte att stoppa huvudet i sanden när journalister ringer.

Irene Svenonius borde visa i handling att hon respekterar demokratin, eller ta sig en funderare på om hon är lämplig som förtroendevald.

Bali ger förmodligen blanka fan i min omtanke, men den som inbillar sig att hans sätt att driva opinion kommer utan kostnader är korkad. Han hotas. Hans familj hotas, trakasseras, ja nyligen skars däcken på hans bil upp medan han var på semester – kanske är det svårt för människor som inte lever i eller i närheten av offentligheten att förstå, men sånt tar på en. Hårt. Och människor som försätts eller försätter sig i en sådan situation svarar på ett av två sätt. Backar undan, eller går på offensiv. Att han har valt den senare, svårare vägen hedrar honom.

Så skriver Expressens kulturredaktör Victor Malm i en kommentar till att M-politikern Hanif Bali twittrat bort sina politiska uppdrag i riksdagen.

Ja, det har säkert varit jobbigt för Hanif Bali att vara så antagonistisk och grälsjuk. Och att han hotat och trakasserats är förstås avskyvärt. Men Malms hyllning till Balis tonläge är ändå lite udda.

För när Hanif Bali ”går på offensiv” går han inte till attack mot de människor som skär sönder däcken på hans bil eller hotar honom. Han drevar mot busschaufförer och han hånar kvotflyktingar i syfte att misstänkliggöra sina politiska motståndare och flytta det offentliga samtalets gränser.

Är det någon som är intresserad av vilket socialt pris de här helt vanliga människorna som riksdagsman Bali häcklar får betala? Är det någon som skulle uppmuntra att dessa medborgare ”går på offensiv” som svar?

Jag är också för högt tonläge. Det skärper politiska konflikter och gör motsatser tydliga. Men om man tycker att det är oproblematiskt att behandla människor helt utan tillgång till offentligheten som sidoskada är man faktiskt inte klok.

Att dreva mot någon bibliotekarie i Grums och kalla henne ”batikhäxa” för att äga kulturministern eller Aftonbladets ledarsida är inte högt tonläge.

Det är vanartigt.

En politiker som sänder filmer på sig själv när han fnissar till en film med ett tecknat troll som dödar barn och har samlag med deras lik. Det är på samma gång infantilt och fullständigt degenererat. https://t.co/uQNp6P1xKR

— erik nises (@eriknises) August 6, 2019

”Jag växte upp i en tid när Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck.”

Så skriver Andreas Ekström i en artikel om hur landets ledande högerparti urartat och blivit en tummelplats för ”enfaldiga hatmånglare” med datorkörkort.

Nå, det är klart att figurer som Hanif Bali och Lars Beckman kan få en att börja tro att moderater en gång var välartade och pålästa revisorsfigurer som bara pratade om dynamiska effekter. Men när jag tänker efter så är det verkligen inte så jag minns min uppväxts moderater.

Vi går till läggen. Hur lät egentligen moderater när jag växte upp – det vill säga under 90- och 00-talen?

Varför ska riksdagen visa just den här utställningen? Varför inte en Pol Pot-utställning i talmanskorridoren?”
Carl Bildt om att utställningen Ecce Homo visades i riksdagen år 1999.

De som Pinochet inte hann med.
Peter Kvist, moderat kommunalpolitiker i Köping, om vilka invandrargrupper som bosatt sig i kommunen. Året var 2002 och Kvist lämnade alla sina uppdrag kort därefter.

Att däremot sterilisera könsmogna och fertila mongoloider tycker jag är en mycket god idé.
Daniel Börjesson, ordförande i Moderata ungdomsförbundet i Norrbotten. Året var 2002 och Börjesson avgick två dagar senare.

I dag söker sig många invandrare till Sverige, inte för att det är framtidslandet utan för att det är bidragslandet.
Moderaten Per Unckel skrev idéprogram 1997.

De bangar ju inte för att slå ihjäl en människa.
Sven-Ingvar Svensson, moderat ordförande i kyrkofullmäktige i Tyresö, om invandrare i allmänhet och muslimer synnerhet. Året var 2002 och Svensson avgick senare.

När jag bodde i Afrika brukade vi skämta om hur man skiljer en apa från en svart? Sträcker man fram en banan tar apan den med foten.
Ulf Björkman kommunfullmäktiges moderate ordförande i Solna och före detta adjutant åt kungen. Året var 2002 och Björkman tvingades bort från sina politiska uppdrag.

Man måste säga att muslimerna, de är duktiga på att föda många barn och utnyttja vårt system.
Christer Ewe, moderat oppositionsråd i Kristianstad. Året var 2002 och Ewe tvingades sedan bort av partistyrelsen.

Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.
Marie Lennerljung, moderat kommunalpolitiker i Helsingborg. Året var 2007 och Lennerljung avgick.

Lär av Djingis Khan, han byggde upp decentraliserade grupper och kommunikationer. Lär av Hitler, han upprättade nationell stolthet, och motorvägar, det är kommunikationer det. Han samlade nationen, även om det var i ett konstigt syfte.
Moderate riksdagsmannen Henrik Westman inför framtagandet av ett nytt moderat idéprogram. Året var 2000.

Att åka dit och hugga ved är inte så farligt. Lite mycket mygg kanske,
men något får man stå ut med när man har varit dum. 
Göran Holm, moderat kommunalråd i Vellinge, ville år 1998 upprätta arbetsläger i Norrland.

Ja, många av de här uttalandena skedde inför Uppdrag gransknings dolda kamera och många av politikerna tvingades bort.  Och det – snarare än moderaters värdighet – är väl den stora skillnaden mot i dag.

Vansinnet sker inför öppen Twitterridå och partiledningen tycker det är toppen.

Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.

Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.

Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård block­politik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att ­alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt ­Göran Persson.

Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.

Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?

I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.

”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”

Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.

När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:

”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”

Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.

Kanske ska vi bara förstå partisymbolbytet som att man rehabiliterar Bo Lundgren.

Vid valdagen om två veckor så ska vi också få också rösta om vem som ska få bestämma i hemkommunen. Och eftersom kommunerna sysslar med det riktigt vardagsnära – skolor, omsorg, kultur och fritid – så är det förstås särskilt intressant att veta vad de olika partierna vill göra i ens vardag.

I Yttre Västeort – den stockholmska kommunvalkrets där Akalla, Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Hässelby och Vällingby ingår – har Moderaterna presenterat sju förslag för ”jämlikhet, social rörlighet, trygghet och sammanhållning”.

Det ska bli kameraövervakning på centrumtorgen. Fler poliser och vakter ska synas. Det ska råda nolltolerans mot klotter, skadegörelse och nedskräpning. En graffitiväg i Tensta ska rivas. Det ska bli tryggare vid pendeltågsstationen i Spånga. Det ska bli enklare för friskolor att etablera sig i området och de skolor som finns måste ställa hårdare krav på eleverna

Man kan ju tycka att det är litet konstigt att 140 000 av Stockholms kommunmedborgare – som råkar bo i de fattigaste delarna av staden – nästan bara lovas tuffare tag, men sådan är väl tidsandan.

Så uppmärksammas jag på en moderatbroschyr som deltats ut i Norra Djurgårdsstaden – ett område för socioekonomiskt starka där de boende också förväntas leva ett grönt liv och motionera. Här är tonen en annan.

Här ställer Andréa Ström, ordförande för Engelbrektsmoderaterna och ledamot i Östermalms stadsdelsnämnd, ut 20 förslag för Östermalm. Visst, även här är hårdhandskarna på. Det ska råda nolltolerans mot illegala bosättningar och det ska satsas på fler kommunala ordningsvakter. Men den moderata löftesbuketten har fler blommor.

Moderaterna vill att Östermalm ska vara en ”levande stadsdel rik på caféer, kvartersrestauranger och promenadstråk”. Det ska byggas boulebanor, utegym, lekplatser och hundrastgårdar. Det ska vara gratis att parkera på kvällar och helger. Kajerna på Östermalm ska vara inbjudande och tillgängliga, och stadsdelens verksamheter ska lägga grunden för goda uppväxtvillkor.

Moderaterna lovar de boende på Östermalm fler förskole- och skolplatseplatser. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Barnen ska få rofyllda måltider som ger barnen möjlighet att utforska alla färger och smaker. Förskolan och fritids ska uppmuntra till lek och rörelse. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Överlämningen mellan förskola och skola ska kvalitetssäkras för barn med särskilda behov. Unga på glid in i kriminalitet och missbruk ska mötas med snabba insatser. Äldreomsorgens personal ska hinna samtala med varje individ under dagen.Maten på äldreboendena ska vara näringsrik och lagad på plats

Bra saker alltihop, men tydligen inte tillräckligt bra för folk i Kista och Hässelby.

Vad är det Ulf Kristersson brukar säga… Lika för alla?

Den svenska högern spelar dubbelt i Bryssel. Med ena handen skriver de debattartiklar hemåt om att Socialdemokraterna i EU inte försvarar den svenska modellen. Med den andra skriver de under ändringsförslag om att lagstifta om minimilöner i hela unionen.

I går röstade M, KD, C och L i Europaparlamentet nej till lika lön för invandrad arbetskraft från EU och svenska arbetare. Visst kan det nya direktivet höja kostnader för arbetsgivaren, men framför allt är gör det arbetsmarknaden mer rättvis. Det säkrar lika lön för lika arbete oavsett ursprung, och konkurrens med kunskap i stället för låga löner. Det är bra för både Sverige och EU.

De svenska högerpartierna motiverade sitt motstånd med ett försvar av den svenska modellen. Men i Europaparlamentets utskott för arbetsmarknadsfrågor har Gunnar Hökmark (M), Christofer Fjellner (M) och Jasenko Selimovic (L) stöttat förslag på minimilöner i EU. Sådan lagstiftning skulle definitivt skjuta den svenska modellen i sank. För att arbetsgivare och fackförbund ostört ska kunna komma överens om löner och villkor måste lagstiftare i både EU och Sverige håller tassarna borta.

Fjellner och Hökmark har bland annat skrivit under att ”medlemsstaterna transparent ska ange minimilöner, ersättningar och bonusar” enligt universella eller allmängiltiga avtal (ändringsförslag 425). Selimovic har skrivit under liknande ändringsförslag (423 och 424). Eftersom att sådana avtal inte finns i Sverige innebär förslaget i praktiken ett införande av minimilöner för tillfälligt invandrad arbetskraft.

Varken Hökmark eller Fjellner sitter i utskottet för arbetsmarknadsfrågor i Europaparlamentet. Ändringsförslagen om minimilöner är alltså inget de råkat skriva på i förbifarten. Tvärtom har de aktivt ansträngt sig för att stödja förslag i frågor de annars inte jobbar med.

Moderaterna i Bryssel har varken Ulf Kristersson, arbetsmarknadens parter eller väljarna med sig när de röstar mot utstationeringsdirektiv och mot den svenska modellen.

Denna vecka har S och M berättat om sina valstrategier. I båda fallen ser det ut som om partierna utgått ifrån väljarnas prioriteringar och försöker exponera sina starka sidor som svar på dessa. Inget av partierna lyfte fram några reformer eller egna sakfrågor att gå till val på.

Det blev en uppvisning i ”valtaktik” snarare än ”valstrategi”.

Typiskt sett är det striden om dagordningen snarare än om enskilda sakfrågor som skiljer politisk strategi från politisk taktik.

Strategi handlar om att på lång sikt styra vilka frågor som diskuteras och positionera in sitt parti som svaret på dessa. Det handlar om att förutse väljarnas prioriteringar men även att svara på frågor de inte idag vet att de ställer. Och det handlar om att ha reformer och fungerande svar på de frågor man lyfter.

Taktik däremot är förmågan att på kort sikt hantera de frågor som redan dominerar och lösa kriser ur hand i mun.

Maxtaxa och språktest

När Göran Persson i valet 1998 föreslog maxtaxa i barnomsorgen, när Lars Leijonborg 2002 byggde valrörelsen på språktest för medborgarskap eller när Fredrik Reinfeldt slog fast att han var de Nya Moderaterna så var det strategiska val.

Strategierna byggde på konkreta förslag, bars av en tydlig berättelse med problem och lösningar och blickade framåt. Och de satte alla tre dagordningen för valrörelserna.

Sedan skiftade taktiken, med utspel, valaffischer och krishantering.

”Vi tycker lag och ordning är viktigt” som i princip var Moderaternas budskap på presskonferensen är ingen strategi – det är en åsikt.

”Så här blir Sverige ett tryggt land” följt av X, Y och Z reform hade kunnat vara en strategi men något sådant har vi inte hört denna vecka.

Men språktest och maxtaxa kom senare i valcykeln, kanske någon invänder. Gott så, men valrörelserna 2010 och 2014 bars mer av känsla och storytelling än av verklig politik. Jag kan ha fel, men det vi ser nu är misstänkt likt dessa val.

Politik är hopp

I dag är politik ofta mest signaler och bildsättning med ilsket surrande av sociala medier i bakgrunden. Jag tror det finns en stor möjlighet för det parti som väljer att gå på tvärs mot den logiken.

När alla andra spelar på rädsla skapar det ett sug efter hopp och möjligheter, när alla andra känns medietränade till döds vinner den som är och känns äkta.

Vem säger ”Yes we can” i Sverige idag?

Jag tror den som först gör det med trovärdighet har oerhört mycket att vinna, om den själv tror på det.

Anders Lindberg