När det gick dåligt för Socialdemokraterna i de två senaste riksdagsvalen blev det vanligt att skylla på en sak: Högern äger media. De har flest ledarsidor, flest utbildningar för opinionsskribenter och mest pengar. Vad partiet än gjorde förstörde alltid ”högermedia” allt.

Att skylla ifrån sig är inte någon vinnande strategi, det är snarare ett tecken på hur desperat man är. Nu gör Moderaterna exakt samma sak. Dåliga opinionssiffror? Medias fel. Rapporter om ökade klyftor? Typisk vänsterjournalistik! Att ställa kritiska frågor till statsminister Fredrik Reinfeldt? Ett tydligt tecken på att sosse-Sverige lever kvar på SVT, antagligen lyder de direkt under Stefan Löfven, ungefär.

Moderaten Gunnar Axén är ett aktuellt exempel på en borgerlig politiker med teorin att media har de rödgröna som favoriter. Han beskrev för någon dag sedan att speciellt Sveriges Radio valt att inte rapportera om sådant som varit positivt för regeringen, utan haft negativa vinklar. Men det började inte där.

När Fredrik Reinfeldt fick en obekväm fråga inför förra valet påstod han – uppenbarligen med en osynlig foliehatt på huvudet – att Socialdemokraterna ringer runt till alla redaktioner och ber journalister ställa just den frågan.  Statsministern har även skyllt Moderaternas dåliga opinionssiffror på medias rapportering.
Sen började andra hänga på. När den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson inte gillade att tv granskade regeringens politik twittrade hon om det i september 2013:

”Socialreportage med oj sån slagsida har ersatt objektiv nyhetsförmedling. Mamma snyftar i tv, allt är moderaternas fel. Putin-tv! @rapport”

Riksdagsledamoten Lars Beckman (M) har ställt den öppna frågan ifall det forna östblocket påverkat journalistutbildningar i Sverige för att se till så landet skulle fortsätta ha ett socialistiskt styre. Detta eftersom SVT, SR och UR alltid vinklar nyheter rött, enligt honom. Senast igår twittrade han såhär:

Efter valet 2002 tyckte Moderaterna att Bo Lundgren hade blivit medias hackkyckling. Dåliga nyheter och avslöjanden handlade EGENTLIGEN om att media var vänster och hade en dold agenda.
I verkligheten visade alla undersökningar att väljarna inte ville ha stora skattesänkningar, ändå valde Moderaterna det som sin profilfråga. Nu när Moderaterna blir hårt granskade är det inte på grund av en stor konspiration som alla journalister är inblandade i. Utan för att partiet haft makten, inte kommer med nya förslag, arbetslösheten är hög, Reinfeldt har gömt sig under en sten och Alliansen gör tårtfilmer. I det läget undrar Moderaterna varför inte väljarna älskar dem och väljer att skylla på media. Lycka till med den valstrategin!

Skriv under mot regeringens skattesänkningar här du också.

Anders Lindberg

Det är nästan lite svårt att föreställa sig, men det är faktiskt bara ett par år sedan människor i Stockholm tittade konstigt på en när man ville prata om gruvnäringen som en framtidsbransch.

Det hände till och med att en av mina kollegor på ledarredaktionen (det var Katrine Kielos) fick tillrättavisa en liten direktör från Svenskt Näringsliv när han använde gruvorna som exempel på gårdagens svenska ekonomi.

Vi på Aftonbladets ledarsida framstod nog ibland som lite udda i den stockholmska offentligheten när vi envisades med att skriva om gruvor och industrin. (Läsarna uppskattade dock det vi gjorde. Daniel Swedins reportage från Grängesberg är en av våra mest lästa texter.)

Nu har allt det där ändrats. Den första salvan i Pajala rapporterades för en dryg vecka sedan stort över hela landet, och den som varit intresserad har i höst detaljerat kunnat följa Nordic Irons jakt på malmkroppen under sjön Väsman.

Till sist har gruvorna – om än motvilligt – också hamnat på regeringens bord. På näringsdepartementet arbetas det just nu intensivt med en mineralstrategi.

I februari gjorde till och med statsminister Reinfeldt en blixtvisit i Norrbotten för att på ort och ställe förhöra sig om den nya gruvan.

Det letas malm som aldrig förr i Sverige. Det – inte skattesubventionerade privatlärare eller sänkt krogmoms – är globalisering på riktigt.

I kväll har till och med SVT:s riktiga finprogram – Agenda – lagt märke till gruvnäringens nya betydelse för Sverige. Det krävdes visserligen att Marcus Wallenberg tog plats i LKAB:s ordförandestol, men i alla fall.

Frågan är bara, innebär det nyvaknade intresset hos makthavarna i Stockholm också att vi kan vänta oss riktiga svar på de stora frågor som en expanderande gruvnäring faktiskt ställer? Det är mer osäkert.

Problemen med infrastruktur och bristfälliga utbildningssystem är väl kända. Miljöproblemen lär få allt mer uppmärksamhet. Gruvbrytning är ofta en lortig verksamhet.

Radioprogrammet Kaliber berättade dessutom i dag hur Sverige utvecklats till något av ett lågprisland för internationella gruvjättar. Här betalar bolagen ingen skatt till lokalsamhället, och extremt låg skatt till staten.

Resultatet är inte så svårt att förutse. Utvecklingen av lokalsamhället har svårt att hänga med när gruvnäringen plötsligt blommar ut. Kommunerna har inte råd att bygga bostäder eller bygga ut servicen för gruvarbetarna och deras familjer.

Resultatet kan mycket väl bli ett slags oljeplattformar på land, där arbetarna flygs in och flygs ut utan att bidra till någon verklig utveckling.

I Pajala avvisade Reinfeldt alla tankar på att staten skulle hjälpa till och skapa förutsättningar för att gruvbrytningen ska kunna bidra till att utveckla Tornedalen.

”Vi ligger lite efter”, säger Annie Lööfs statssekreterare Håkan Ekengren till Kaliber.

Dessvärre har han alldeles rätt.

Ingvar Persson

Två små observationer biter sig liksom fast efter gårdagens riksdagsöppnande.

Den första, visst har Fredrik Reinfeldt lagt om kursen, trots den traditionellt mörka kostymen och den blå slipsen.

I sex år har alliansregeringen fört en politik för att lyfta fram och subventionera de minst produktiva delarna av ekonomin. Det har handlat om Rut-avdrag och om a-kasseavgifter. För ett år sedan var det stora slagnumret sänkningen av momsen på krogmat.

Samtidigt har exportindustrin gått i strykklass.

I USA yvas presidenten över att bilindustrin finns kvar. I Sverige har ministrarna varit stoltast när de lyckats få en fabrik nedlagd.

I går lät det helt annorlunda. Statsministern talade om exportinkomster och om global konkurrenskraft. Svenska företag skulle tävla med ”kunskap och kvalitet”.

Inte ett ord om småföretagande, hemservice till dem som kan betala eller större subventioner till krogbranschen.

Retoriken borde kännas bekväm för en traditionell moderat, men det är inte så det har låtigt sedan Moderaterna blev sitt nya jag.

Den andra reflektionen handlar om något av det Reinfeldt kunde se när han lyfte blicken från manuset och tittade ut över riksdagen.

På en av de första bänkarna satt hans näringsminister. För dagen bar hon en blå klänning, dock inte den på bilden. Annie Lööf log, precis som hon alltid gör.

Om statsministern ska göra verklighet av en ny inriktning av näringspolitiken får näringsministern naturligtvis en nyckelroll. Det är Annie Lööf – och hennes stab av unga centerpartister – som måste lyssna in förväntningarna från dem som dagligen möter den globala konkurrensen, och omvandla dem till konkreta politiska förslag.

Men om ord som storindustri, produktivitet och internationell konkurrens ligger illa i munnen på nya Moderater är det nog ingenting mot hur de smakar för unga – Timbroskolade – centerpartister.

Då handlar det inte bara om partiets rötter i den förmoderna ekonomin. I dagens Centerparti kryddas vurmen för landsbygdens småföretagande dessutom med en beundran för storstadens glittrande servicesamhälle och Stureplans snurrande nöjespuls.

Varken Annie Lööf eller Maud Olofsson blev näringsministrar för att backa upp industrin eller exporten. De tog jobbet för att tvinga på alla en F-skattsedel, subventionera städning och sänka skatten på krogbesök.
Nu vill statsministern att Annie Lööf ska göra något helt annat.

Och hon bara ler.

Ingvar Persson

Nu har regeringscheferna börjat anlända till klimatkonferensen i Köpenhamn.

-För att gjuta lite positiv energi i förhandlingarna, som EU-ordförande Reinfeldt sa på en presskonferens sent på onsdagseftermiddagen.

Men hans mun sa ett och hans håglösa kroppsspråk ett annat. Han hade ju rätt, det saknas energi i förhandlingarna.

Läget börjat bli rätt desperat. Förhandlingarna har gått i stå och konflikten mellan i- och u-länder verkar helt låst.

Mitt under dagens möte avgick ordföranden Connie Hedegaard och hon ersätts nu av den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen. Hittills har han knappast imponerat, mötet i Köpenhamn är en organisatorisk katastrof. Det finns fortfarande inte ens ett första förslag till överenskommelse nedskrivet.

Och inte har EU och ordföranden Reinfeldt bidragit till att föra förhandlingarna framåt. Tvärtom har han hela tiden försökt minska förväntningarna för att han inte vill komma hem och med ett misslyckande och få kritik i den svenska valrörelsen.

Inne i möteslokalen Bella Center ser delegater från 193 länder allt mer uppgivna ut.

Det är onsdag kväll. I övermorgon ska en överenskommelse vara klar.

Bella Center börjar alltmer lika ett fort. På onsdagskvällen kastade polisen ut en grupp ungdomar som bjudits in för att prata. Frågan är om miljöorganisationerna över huvud taget släpps in i morgon.

Ett fort eller ett fängelse, delegaterna kommer knappast här ifrån heller.

Den enda som visade på någon gnista på onsdagskvällen var EU-presidenten Manuel Barroso som menade att FN-förhandlingar behöver de här sista desperata dagarna.

Han har rätt, så var det i Rio och så var det i Kyoto. Inför hotet att komma hem med ett misslyckande kommer man överens.

Fortsättning följer.

Eva Franchell

Gårdagens utspel från Volvo personvagnars chef Stephen Odell handlar bara om ”förhandlingstaktik”. Det slår Svenska Dagbladets Jonas Fröberg fast i en krönika i dagens tidning. Något får mig att tro att Fröberg fört långa samtal med Näringsdepartementet innan han fattade pennan.

Det är nämligen så det brukar låta när statssekreterare Hägglund förklarar varför den svenska regeringen gång på gång kommer på kant med ledarna för de stora industriföretagen.

Naturligtvis är hotet att flytta delar av Volvo PV:s produktion och utveckling till Belgien ett förhandlingsutspel. Men det betyder inte att det skulle vara en bluff. I dagens pressade läge är det politiska engagemanget en av de faktorer som kommer att avgöra fordonsindustrins framtid. Och på den punkten har Sverige en nackdel i konkurrensen. Vi har nämligen en regering som tycks mer intresserad av att till varje pris hålla ryggen fri än att skapa goda förutsättningar för svenska exportföretag.

Näringsministern har underkänt de svenska märkenas modeller och mer eller mindre uppmanat Saab att sluta bygga bilar. Finansministern har för sin del konstruerat ett stödpaket med villkor som gör att det ännu efter ett halvår inte resulterat i en enda krona i industristöd. Och statsministern…

Medan toppolitiker i Tyskland, Italien, Belgien och USA engagerar sig i fordonsindustrin håller Fredrik Reinfeldt ett bekvämt avstånd. Den svenska statsministern talar om företagens ansvar, men aktar sig noga för att bli indragen i det konkreta arbetet för att rädda jobb, kunnande och exportinkomster.

I Svenska Dagbladet avfärdar Jonas Fröberg sammanbrottet i förhandlingarna mellan Volvo PV och den svenska staten som något media ”försökt blåsa upp”. Problemet är bara att kritiken inte kommer från ”media”.

Den kommer från ledningen för några av Sveriges viktigaste industriföretag, och från anställda som varje dag arbetar med världen som konkurrenter. Och kritiken riktar sig mot en provinsiell regering som inte tycks ha någon känsla för vad en globaliserad ekonomi verkligen betyder.

Och det är verkligen ingen förhandlingsbluff.

Ingvar Persson

Svenska medier återger ganska okritiskt regeringens försäkringar att vår beredskap mot en eventuell pandemi är god.

Annat är det i New York Times, som granskat problemen med att få fram vaccin tillräckligt snabbt.

Det kommer att ta fyra år att få fram vaccin som räcker till behoven i världen, skriver tidningen.

New York Times citerar beredskapsexperten David Fedson, som menar att länder med egen vaccinproduktion klarar sig bäst. Troligen inför de exportförbud av vaccin vid en allvarlig pandemi:

”The bottom line is there won’t be enough vaccine quickly enough and the vaccine will largely go to the countries that already produce the vaccine”

Svenska experter har framfört liknande farhågor.

Ändå slipper Fredrik Reinfeldt tuffa frågor om beslutet att stoppa den nordiska vaccinfabriken.

Medierna har ett ansvar för att inte bidra till panik. Men det betyder inte att vi ska låta bli att granska brister i krislägen, vilken tyvärr händer då och då. Till exempel vid det allvarliga tillbudet i Forsmark år 2006, då de flesta nyhetsredaktioner till en början tonade ned händelsen.

WHO höjer varningsnivån för en pandemi. Många länder ökar kontrollen av resenärer och avråder från besök i Mexico om de inte är nödvändiga.

Här i Sverige säger myndigheterna att beredskapen är god. Det är deras uppgift att säga så i det här läget, och det stämmer att planerna mot en pandemi blivit bättre efter de senaste årens debatt.

Men det finns fortfarande brister.

I dagens ledare beskriver vi hur Fredrik Reinfeldts regering stoppade arbetet på en egen vaccinfabrik, som kunde ha säkerställt skyddet av hela den svenska befolkningen. Istället har Sverige upphandlat vaccin från läkemedelsbolaget Glaxosmithkline, men det räcker bara till vissa grupper av svenskar.

Det finns också annat att kritisera.

Avregleringen av primärvården kan göra det svårare att samordna smittskyddet vid en pandemi.

Privatpraktiserande veterinärer ska enligt förslag från regeringen kunna få hand om smittskyddet bland djur, trots att detta borde vara samhällets ansvar.

Regeringens information om den senaste influensan har brister.

Fördelningen av läkemedel kan bli orättvis. Enligt vissa uppgifter kan privata företag och enskilda personer ha skaffat sig tillgång till den antivirala medicinen Tamiflu utanför landstingens regelverk, utan att Socialstyrelsen ingripit tillräckligt.

Fortfarande är det osäkert hur farlig svininfluensan är, eller kan bli. Vårt läge inför en pandemi skulle ändå vara bättre om inte Reinfeldt sparat på krisberedskapen och avreglerat vård och djurskydd av ideologiska skäl.

Läs även ledarsidans tidigare artiklar om beredskapen mot en pandemi, till exempel:

”Vem får det dyra smittskyddsvaccinet” (2005)

”Löftet om vaccin är inte mycket värt” (2005)

”Välj rätt” (2005)

”Vår beredskap är inte god nog” (2006)

”Beredskapen som försvann” (2006)

”Ingen vaccinfabrik – dålig krisberedskap” (2008)

Mats

Finansminister Anders Borg är i Washington på möte med valutafonden IMF. Där finns också Lettlands premiärminister Einars Respe. Han försöker desperat övertyga  IMF om att mildra kraven på landet, i försöken att bekämpa den djupa ekonomiska krisen.

IMF säger att Lettlands budgetunderskott måste ned till 5 procent av BNP, Einars Respe menar att det trots smärtsamma besparingar bara går att klara 7 procent. Det är ändå ett mindre underskott än prognosen för ett annat EU-land, Irland.

Vad som händer på andra sidan Östersjön är avgörande för Sverige. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har engagerat sig starkt för de baltiska staterna, bland annat genom att underlätta deras väg in i EU.

Nu verkar regeringen Reinfeldt behandla Lettland, Estland och Litauen nästan enbart från de svenska bankernas perspektiv. När Anders Borg nyligen besökte Riga ställde han sig bakom IMF:s hårda linje, säger en ”initierad lettisk källa” till TT (trots att Borgs pressekreterare försökte hävda något annat).

Den svenska regeringen vill också hindra Lettland att devalvera. En nedskrivning av valutan skulle kosta Swedbank och SEB stora pengar. Experten Torbjörn Becker har varnat för att motståndet mot en devalvering kan slå ut stora delar av den lettiska industrin.

Förre riksbankschefen Bengt Dennis vill i dagens Expressen att Lettland ska få ansluta sig i förtid till euron, och genomföra ”en nödvändig justering av växelkursen”. Också detta motsätter sig Anders Borg. Även det skulle kosta pengar för svenska banker.

Visst har Swedbank och SEB stora riskfyllda lån i Baltikum, men att låta hänsynen till bankernas ekonomi gå före avgörande säkerhetspolitiska frågor är ett av Fredrik Reinfeldts största misstag hittills.

Regeringen måste ändra sig innan det är försent och Lettland kastas in i ett ekonomiskt och politiskt kaos med oöverskådliga konsekvenser, också för Sverige.

Oppositionen borde för sin del begära en skyndsam information om Sveriges syn på IMF-kraven och effekterna av en politisk kollaps i Lettland. Gärna i utrikesnämnden.

UPPDATERING: Einars Repse är naturligtvis finansminister i Lettland. Premiärministern heter Valdis Dombrovskis.

Mats

Det är svårt att värdera statsministerns besök i Turkiet utan att veta mer om samtalens innehåll. Särskilt som presskonferensen hölls före arbetsmiddagen med premiärminister Erdogan.

Intrycket av rapporteringen blir ändå märkligt. Fredrik Reinfeldt valde bort ett politiskt viktigt besök i kurdiska Diyarbakir men hann bli fotograferad i turkiska Kulu, där många potentiella svenska väljare har sin bakgrund. Det ser ut som om valkampanjandet ersatt det politiska modet.

På presskonferensen talade Reinfeldt om att Sverige väldigt gärna vill ha med Turkiet i EU, men använde formuleringar om de mänskliga rättigheterna av typen ”det är frågor som kan dyka upp”.

Det är illa om inte regeringen kan vara tydligare om Sveriges uppfattning. Ett demokratiskt Turkiet hör hemma i EU, men minoriteternas rättigheter måste bli bättre och reformtakten öka även i övrigt.

Det duger inte att hänvisa till vad andra tycker om man vill vara trovärdig i arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Mats