Min syrra Anna har länge bloggat men gjorde någon form av bloggpaus under våren. Nu verkar det som hon har börjat komma igång igen och därför vill jag tipsa er om hennes blogg. Hennes liv är (jämfört med mitt) lite roligare och innehåller fler kvällar ute på stan. Anna gillar färskpotatis, klänningar, rosa champagne och vampyrer. Hon ogillar beiga kläder och frukt. Läs bloggen här.

Anna snurrar i fin kjol, Anna är nyårsglad, Anna leker vampyr och Anna pantar burkar i päls

Igår blev vi lite sugna på en amerikaniserad bakpotatis. Jag har hört den kallas Jacked Potato och misstänker att det kommer från Monterey Jack-osten som brukar blandas i. I Sverige har en variant dykt upp hos Mat-Tina för några år sedan och gick då under namnet Jacksonpotatis. I vilket fall som helst – så här gjorde jag (räcker till fyra personer):

Baka två stora potatisar (obs, kan ta ungefär 1 timme och 45 min om de är riktigt stora). Knaperstek ett paket bacon skurna i bitar. Finhacka en späd purjolök. Dela potatisarna på längden och gröp ut allt innehåll i en stor skål. Blanda med bacon, purjo, ett halvt paket gräddfil, två sorters ost (vi tog cheddar och någon som jag inte minns namnet på), salt, svartpeppar. Klicka tillbaka moset i skalen och gratinera på 225 grader i ungefär tio minuter. Klart! (Och fett!)

Foto: Malin Collin

Igår satt jag på perrongen och väntade på en tunnelbana. Bredvid mig satt en tjej och läste en ovanligt tjock bok. Jag smygkikade och insåg mycket snabbt att det var den sista boken i Twilight-serien hon läste. Inte nog med det – hon läste de sista två sidorna.

Säga vad man vill om Twilight-serien – de är taffligt skrivna, vissa karaktärer är urplatta, dialogerna känns emellanåt mycket krystade och stereotypiseringen av tjej/kille är värd att ifrågasättas. Men Twilight är som heroin. Jag föreställer mig att en heroinist inte bryr sig riktigt när de förlorar jobbet, blir vräkta eller finner sig själva på en toalett på Centralen så länge de får sina silar. På samma sätt bortser man fullständigt från Twilights baksidor när man läser dessa böcker. Man slukar inte böckerna – de slukar en själv. Trots att man har fyllt 30.

Det jag vill säga är att de böcker som jag läser och tycker mycket om kan jag inte avsluta på en perrong. Inte heller på en buss eller tunnelbana. Nej, inte heller i sängen på kvällen när jag är halvtrött. Jag sparar alltid de sista fem-tio sidorna för att högtidligt sätta mig i soffan och läsa dem när jag har fullt fokus och inga störningsmoment omkring mig. Det är det minsta jag kan ge dem. En avslutande hyllning och ett tack för en fin litteraturrelation.

Jag hade med andra ord aldrig kunnat sitta på Slussens perrong och läsa de sista två sidorna i Breaking Dawn.

Nu är jag just hemkommer från systerkväll på Telefonplan. Vi hade så att säga en efter-middagen-get-together. Den gick i princip ut på att äta Annas hembakade chokladcupcakes med vit choklad-frosting och strössel och kokos och skåla i rosébubbel. Sedan ägnade vi resten av kvällen åt introtävling. Mia knäckte med Backstreet Boys (”herregud, jag var ju 12 år när den där låten kom så hur skulle jag inte ha kunnat den?”). Anna briljerade med Sophie B. Hawkins ”I wish I was your lover” (dör bra-låt-döden) och jag tog The Cure innan första gitarriffet (annat vore ren skam). Sedan kom vi i småpanik på att det inte var helgtrafik på tunnelbanan men hann lyckligtvis ändå.

Rent spontan känns det ju som att ens liv skulle förenklas om man ägde en bil. Men när man emellanåt lånar en bil över helgen (min killes föräldrars extrabil) och får prova på hur det känns några dagar så kommer jag alltid fram till att jag är hemskt tacksam över att slippa äga någon. En bil i Stockholms innerstad verkar lika tidskrävande och dyrt som att ha ett spädbarn.

Först och främst ska man betala biltullar så fort man kör in eller ut ur staden. Eftersom jag inte sällan råkar svänga av på fel avfart kan denna summa ticka upp ordentligt trots att jag bara skulle åka från A till B.

Även om det antagligen går snabbare att ta bilen så känns tunnelbanan mer effektiv. Man kan exempelvis läsa under resans gång och slippa parkera när man väl kommer fram.

Och på tal om parkering: att ens hitta en parkeringsplats inne i stan är i princip omöjligt. Antingen får man ligga och köra runt de närmaste kvarteren i en halvtimme med hoppet uppe eller bara parkera väldigt långt borta. Och där någonstans förlorar man ju hela poängen på något sätt. Idag upptäckte vi dessutom att vi var tvungna att lämna vår sällsynta parkering på vår gata till förmån för gatustädning.

Trafikproblemet i den gamla stadsdelen Klara innan de rev hela skiten och byggde sextiotalsångestkomplex istället (tänk Åhléns).

Grej jag har tänkt på: jag skriver ju ibland om tv-serier (vilket tillsammans med böcker och musik utgör kärnan i mitt popkulturintresse) men skulle oftare vilja skriva mer – liksom längre eller i alla fall mer analyserande texter. Problemet är bara att jag inte vill spoila för de som inte har sett avsnittet. Jag kollar alla tv-serier efter amerikanska sändningar (numera på utmärkta streaming-sajter som jag tänkte tipsa om snart här i IPRED-tider) och låter då bli att skriva om serierna av hänsyn till dem som följer serien på svensk tv. Ofta blir det ju bara korta tips på vilka serier man ska hålla utkik efter men ingen tolkning av ett visst avsnitt. Jag funderar på hur vi ska gå till väga med detta. Ska jag helt enkelt fortsätta att inte skriva om de serier som brukar gå i svensk tv? (Läs: 24, Gossip Girl, Lost etc). Eller ska jag skriva om de serier jag vill, men lägga in en spoiler-varning i rubriken i inlägget så ni som väljer svensk tv inte får värsta chocken och sedan hatmejlar mig i veckor?

Ikväll står inte färre än två polispiketer parkerade på min gata. Då slipper i alla fall jag agera amatörpolis i natt. Skönt.

Under de senaste veckorna har jag blivit så oerhört förtjust i Max Landergårds 1800-talsresa i UR. Max 1800-tal heter tv-serien som på ett lättsmält sätt (såg att programmet riktar sig till ungdomar) går igenom ett av dem mest händelserika sekler vi känner till. Varje program har ett tema som kvinnan, vetenskapen, skolan, kolonialismen och så vidare. Max Landergård själv dyker upp som någon halvstollig artonhundratalskaraktär och lite spelade scener blandas med professorer som berättar på ett enkelt och intressant sätt. Två av professorerna i det senaste programmet har jag dessutom haft som föreläsare, vilket gjorde det extra kul. För er som är det minsta historieintresserade är Max 1800-tal ett hett tips.

Den alltid lika glamourösa och eleganta Linda Rosing har ju i veckan bekräftat ryktet om sin graviditet. Enligt uppgift ska hon vara i fjärde månaden. Det innebär att hon var på smällen när hon hånglandes spenderade natten ihop med den där 11-åringen från Södertälje i ”Den Rätte För Rosing”. Gulligt.

Det jag reagerade på var att Linda har blivit en kvällstidningskarikatyr av sådana mått att hon själv valde att kalla barnet hon väntar för ”kärleksbarn” i blogginlägget hon skrev för att bekräfta ryktet. Alltså: Linda Rosing uttrycker sig i kvällstidningslingo före kvällstidningarna själva hinner skriva rubriker. Men i hennes värld kanske man säger så. Kärleksbarn. Som om det ordet inte låter helt rubbat, småäckligt och löjligt. Ordet kärleksbarn lägger liksom fokus på de nyförälskade föräldrarna och deras älskog istället för på det väntade barnet på något sätt. Snaskigt helt enkelt.

Jag är så förtjust i tjusiga fotojobb i glossy magazines. Allra mest gillar jag när bilderna andas decennier långt borta och sydeuropeisk dekadens (vilket ni nog har förstått vid det här laget). Lilla Hermione i Harry Potter-filmerna har ju helt plötsligt blivit vuxen och ursnygg och såg ut så här i aprilnumret av italienska Vogue. Jag har sedan dess emellanåt googlat fram dessa bilder för att få en skymt av den kanske snyggaste klänningen jag någonsin sett. Titta högst upp till vänster i bildcollaget så ser ni den (större bild här). Trots att jag knappast är giftastypen så småskriker ändå den där amerikaniserade brud-bruden långt bak i hjärnbalken: ”gift dig i den här klänningen, gift dig i den här klänningen!”. Sedan älskar jag ihjäl mig i flätan hon har i badkaret. Så alldeles underbart snyggt helt enkelt.