Nu ramlade man just innanför dörren på Södermalm. Tillbaka i civilisationen. Nog för att Gotland har varit oerhört gemytligt men dygnet runt-öppna 7eleven hade de inte där ute i obygden. Och för mig finns det en alldeles kolossal trygghet i just den tanken. Inte för att jag brukar handla en liter mjölk klockan 02.47 särskilt ofta men själva tanken på att man kan göra det fungerar på samma sätt som en lugnande tablett i min kropp – jag kan slappna av. Det är en av biverkningarna man har efter att ha bott 17 år på riktiga landet under sin uppväxt.

Gotland är underbart förutom en grej: det finns ingen internetuppkoppling som går med på att fungera (märk väl – vi har med oss en PC-laptop, en Macbook Air, ett par olika mobila bredband från vardera företag och en iPhone som vi nu använder som modem då allt annat vägrar funka. Min mobil har bara gått med på nödsamtal det senaste dygnet i princip). Detta är lite av en utmaning för oss fyra internetvänliga själar som bor i det fina röda huset bortom en väderkvarn, långt ut på ett fält.

Men annars njuter vi. Igår promenerade vi genom Visby, tittade på söta hus, åt middag på en uteservering på Stora torget och körde sedan över till östkusten. Idag har vi först legat lite på en undangömd strand i riktigt sommarväder och sedan kört söderut till ett fantastiskt crêperie som låg snyggt inrett i en gammal lada. Där drog vi i oss både galetter och crêpes. Sedan gjorde vi ett litet besök på Gotlands enda vingård. Därefter joggade och cyklade alla de andra medan jag låg i soffan och läste en bok och nu har vi rundat av kvällen med grillning, rosévin och uteplatshäng. Härligt värre med andra ord.

Imorgon är det jag som drar till Lojsta hed och kastar ett lasso på sött, vilt gotlandsruss som jag tar med mig till Stockholm så jag slipper köpa dyra SL-kort i framtiden.

Ligger och solar på en liten hemlig strand på Gotlands östkust. Snart bär det av mot en gotländsk vingård och ett creperie för lite lunch.

Nu sitter jag i färjekö till Gotlandsbåten och ser fram emot att äntligen få läsa Alex James självbiografi om livet som basist i mitt favoritband Blur. Kan bara bli bra. Särskilt som både titeln och omslaget är fantastiska.

Vi har just tittat på film. Changeling. En riktig gråtfest. Imorgon bitti åker vi till Gotland. När filmen tog slut började vi plocka i ordning lite, liksom förbereda oss för att gå och lägga oss. Men det kändes som om vi hade glömt något viktigt. Så stannade Niklas upp i en rörelse och utbrister: ”Men herregud, vi måste ju packa”. Så just det – det var något vi visst hade glömt.

Eftersom det är Prideveckan nu fokuserar tidningarna mycket på heteronormen som är Prides tema detta år. Jag skummar igenom läsarkommentarerna som följer artiklarna och blir som vanligt lite mörkrädd. Det finns främst två saker jag reagerar på:

1. Ett stort antal personer verkar på allvar vara upprörda av homosexuellas rätt till äktenskap. Det finns alltså människor där ute i stugorna som sitter och muttrar och gnäller om att äktenskap enligt alla seder och bruk endast ska kunna instiftas mellan en man och en kvinna. Jag är övertygad om att dessa förståsigpåare inte (tror de i alla fall) lever i någon som helst kontakt med homosexuella. De sitter där och vattnar pelargonerna, brer knäckemackor och känner sig riktigt upprörda, äcklade, chockade och förfasade över att riksdagen tycker att sådana dödssynder ska godkännas enligt lag. ”Vart är Sverige på väg?”, väser de till varandra över furubordet.

Vad jag inte kan förstå är exakt vad de upprörs av. Det är ju ingen som vill ta något från dem. Det enda en sådan lag gör är att låta äktenskapet beröra fler personer (om de nu skulle vilja). Det är ju knappast som att riksdag och regering röstar igenom en lag som innebär att vi upphäver äktenskapet helt och hållet – att alla som är gifta nu helt plöstligt får civilstånd ensamstående eller möjligen sambo.

Med andra ord påverkar inte homosexuellas rätt till äktenskap Per Nilsson i Grönköping det allra minsta. Varför bryr han sig då?

(Det är ungefär som att jag (om jag vore helt dum i huvudet) som personligen inte ser något attraktivt hos killar som suttit inne eller ägnar helgerna åt att misshandla folk i tunnelbanan skulle starta en förening som arbetade för ett förbud mot kvinnor att ingå äktenskap med män med kriminell bakgrund. Herregud. Då är det kanske bättre att välja en annan typ av kille som partner själv och låta andra människor få bestämma exakt vem de vill gifta sig med. Kille som tjej. Kriminellt förflutet eller enögd. Valfrihet är ju lite vad demokrati går ut på och att se om sitt eget hus innan man börjar ge sig på andra kan vara ett gott tips till de flesta rättfärdiga, trångsynta människor).

2. Folk verkar helt besatta av att homosexuella har SEX! Heterosexuella par däremot – de åker ut och fiskar på helgen, kanske tar en tur till sommarstugan eller löser korsord ihop och det kan man ju prata om på fikarasten på måndagsförmiddagen. Men alla homosexuella borde hålla tyst om sin läggning för ingen vill ju höra om deras sexgungelekar och snuskiga orgier som de antagligen sysslade med på lördageftermiddagen när ”vanligt folk” tar en påtår och lyssnar på dansband på radion i stugan. Som att homosexualitet betyder sex och heterosexualitet betyder ordnad samvaro.

Idag är det något av en fixa-dag hemma hos oss. Imorgon drar vi till Gotland och sedan har jag två dygn kvar i Stockholm innan jag flyger till Spanien för den årliga bysemestern. Jag passade därför på att klippa mina toppar. Jag är inte den som är knusslig med frisörer. Åtminstone inte när det bara gäller några centimeter rakt av. Jag traskade därför ner till mitt lilla köpcentrum och slog mig ner i en hårig stol. Där gick en liten donna lös på mig med saxen och klippte snabbare än vinden. Erhöll en liten lugg trots att jag inte hade bett om det, men det är risker man får ta när man väljer att betala 190 riksdaler för en ny frisyr. Betalningen skedde hos en kvinna som i bästa fall såg ut som om hon just tagit sig ett bloss crystal meth ur en glödlampa. Men vänlig var hon.

Ibland spretar min musiksmak något. Just nu samlar jag ihop resterna av en härlig lördagsfest med vänner som valde att gå ut och lyssnar på en låt från barnfilmen Labyrinth från åttiotalet. Jag var fullständigt galen i den här filmen som barn. Den gick inte att hitta på någon videobutik i hela Helsingborg så jag fick helt enkelt vänta några år för att se om den (den brukade visas på dansk tv ungefär var fjärde år). Det här var min favoritlåt från filmen och jag förstår fortfarande varför jag som barn var fullständigt förälskad i David Bowie.

Nu har jag precis bokat en hotellnatt i Barcelona. Jag flyger nämligen hem från Spanien alldeles olagligt tidigt på morgonen den 18 augusti och vår by ligger ett par timmars tågresa från Barcelona. Sedan vill jag inte crasha vänners lägenheter när jag ska upp och härja i okristlig tid på morgonen. Jag letade efter ett hotell som låg i bra anslutning till Ronda del Litoral vilket är snabbaste trafikleden till flygplatsen och trillade över ett litet trestjärnigt sådant i min favoritkorsning i hela Barcelona: Ample/Avinyó – tillräckligt långt borta från Plaza del Tripis bongotrummor men med ett par urtrevliga restauranger och barer inom fem meters promenadavstånd.

Jag och min syrra Mia har sedan förra sommaren förstrött och lite oengagerat jobbat på en plot till en Hollywoodfilm. Fram tills i dag hade vi bara en grov stomme färdig men efter två timmar på Trädgården har vi nu finslipat den grundläggande handlingen och till och med börjat casta. Än så länge har namn som Kate Winslet, Alexander Skarsgård, Michael Gambon och Robert Pattinson (mest för att vi ska få ha en anledning att hänga med honom givetvis) dykt upp. Det enda jag kan avslöja är att den handlar om jordens undergång (världens bästa filmtema – får aldrig nog) med en twist som aldrig har gjorts förut. Min kille som är en av de mest svårflirtade när det gäller idépitchar hånade först (när jag gjorde trailern – ni vet när man pratar med jättemörk röst och säger något i stil med: ”One man, one destiny – the end of the world” på dramatiskt vis) men satte sedan hånskrattet i halsen när jag hade pitchat färdigt. Han menade att det faktiskt var en bra idé. Så Hollywood – here we come!

Mia och Malin Collin – snart på en röd matta nära dig