Inlägg av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Nordkoreansk drönare cirklade över presidentpalatset i Sydkorea

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Två blå obemannade farkoster är orsak till det senaste ordkriget mellan Nord- och Sydkorea.

Sydkoreanerna hävdar att det rör sig om drönare försedda med spionkameror utskickade av Nordsidan för att samla information bland annat om presidentpalatset i Seoul.

Sydkoreas största dagtidning Chosun-Ibo publicerar på sin förstasida en bild som sägs vara tagen av en av drönarna. På bilden kan man bland annat se den sydkoreanska presidentens palats och omgivningarna som hör till.

Tidningen hävdar att drönaren flugit över presidentpalatset under 20 minuter och ställer frågan vad som hänt om den varit försedd med bomber och attackerat palatset.

Fyndet av drönarna är intressant. Det har hävdats tidigare att Nordkorea använt sig av drönare sedan början av 90-talet men mig veterligen är det första gången man fysiskt lyckats lägga beslag på en av dem.

Om det nu handlar om en drönare från Nordkorea. Farkosten har inga beteckningar om varifrån den kommer. Den enda ledtråden är egentligen att drönaren innehåller batterier där texten är skriven med tecken skrivna på ett sätt som är vanligt i Nordkorea.

En annan indikation på att det – trots drönarens enkla utförande – inte rör sig om någon hobbyfarkost är att den är tillverkad i ett material som gör den osynlig på radarskärmar.

Drönaren upptäcktes när den störtade i ett område nära gränsen till Nordkorea.

De sydkoreanska myndigheterna har inte bekräftat att bilden som den sydkoreanska dagstidningen publicerat verkligen kommer från drönaren. Enligt tidningen hade farkosten tagit 193 bilder. Den innehöll dock ingen utrustning som gjorde det möjligt att skicka bilderna till Nordkorea. Man är alltså beroende av att farkosten återvänder för att få tag på materialet.

Det är osäkert i vilken utsträckning Sydkorea och USA använder sig av drönare för att spionera på nordsidan. Men i mars bekräftade Sydkorea att man köper drönare till ett värde av över fem miljarder kronor.
USA och Sydkorea har även satelliter som kan ta liknande bilder.

Fyndet av drönarna kommer bara några dagar efter att Sydkorea skjutit in på nordkoreanskt territorium efter att Nordkorea under en militärövning nära gränsen öppnat eld in över sydkoreanskt territorialvatten.
Spänningen mellan de två sidorna har varit på konstant hög nivå ända sedan unge Kim Jong-un tog över makten efter sin pappa Kim Jong-il för några år sedan.

Enad front utan substans

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Under tre dagar av toppmöten har EU och USA visat upp en enad front mot Ryssland. Intrycket man vill ge är trycket mot Putin ökat.

Men enigheten kan inte dölja att duon samtidigt saknar effektiva vapen för att stoppa Rysslands framfart.

Framförallt är det Europas beroende av rysk gas som stoppar alla effektiva sanktioner. Europa kan sluta importera gas från Ryssland men kan inte snabbt ersätta den från annat håll.

Att i närtid införa verkliga sanktioner mot Putin kommer med andra ord att svida rejält i många europeiska länder. Man riskerar att utlösa en ekonomisk kris precis när man är på väg och återhämta sig från den gamla.

Obama la fram en vision där Europa istället kan importera sin gas från USA. Det låter kanske bra men det finns två viktiga hakar.

* Innan Europa kan ta emot flytande gas, så kallad LNG, så måste man bygga fler anläggningar där den kan lagras. Den ryska gasen kommer i pipelines och kan distribueras direkt. Det handlar om många år innan Europa kan byta ut den ryska gasen mot amerikansk.

* USA har ett förbud för att exportera gas. För att upphäva det måste Obama först övertyga en skeptisk kongress som anser att det är en fråga om nationell säkerhet att USA nu är energioberoende på ett helt annat sätt än när olja från Mellanöstern var helt avgörande för landets ekonomiska välstånd.

Så frågan är vad den skenbara enigheten mellan EU och USA egentligen är värd just nu. Obama talar om att det kostar att försvara demokratin men hittills har Europa inte varit beredda att betala det priset. Därvidlag har inget ändrats efter G7-mötet i Haag eller toppmötet i Bryssel.

Det är bara om Ryssland går vidare och invaderar andra delar av Ukraina eller något annat grannland som utökade sanktioner överhuvudtaget blir aktuella.

För Europa kan en lösning på sikt vara att byta ut beroendet av Ryssland mot ett beroende av USA. Frågan är om inte Europa borde ställa sig frågan om det finns sätt på vilka man kan bli helt självförsörjande på energi.

I dagens globaliserade värld är beroende av gas- och olja alltid en black om foten vid internationella kriser. Genom att satsa mer på att utveckla exempelvis förnyelsebara energikällor kan Europa på lång sikt slippa att vara beroende av omvärlden för att företagen ska kunna expandera och människor slippa frysa på vintern.

Då blir det också lättare att agera kraftfullt nästa gång Europas säkerhet hotas av aggressiva grannar.

Dödsstraff på löpande band

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

I dagens läge känns det som vad som helst kan hända.

Enda dagen invaderar Ryssland en granne och snor en bit territorium.

Nästa dag döms över 500 människor till döden enligt löpande bands-princip i Egypten.

Var är världen på väg egentligen?

Det känns som rim och reson börjar bli en bristvara i världen. Regeringar och makthavare tar sig friheten att göra nästan vad som helst. De bryr sig inte ens när omvärlden protesterar. Allt handlar om att bevara den egna makten till varje pris.

Dödsdomarna i Egypten är det senaste exemplet.

Av de 529 som dömdes till döden var minst 150 inte ens med vid rättegången. Enligt brittiska BBC varade rättegången i staden Minya mindre än en timme i lördags. Två dagar senare föll dödsdomarna.

Frågan är om det någonsin tidigare avkunnats så många dödsdomar vid en enda rättegång.

Någon som vet?

De åtalade är alla medlemmar av muslimska brödraskapet, den politiska och religiösa organisation som fram till förra sommaren hade makten i Egypten men störtades i en militärkupp. Numera är de terroriststämplade.

De anklagades för att ha deltagit i en attack mot en polisstation där flera polismän dödades.
Men rättegången var inget mindre än ett skämt. Försvarsadvokaterna hade inte en chans att läsa de 3 000 sidor utredningsmaterial som åklagaren presenterade.

Jag tycker människorättsadvokaten Mohammed Zaire i Kairo sammanfattade det på ett utmärkt sätt.
– Straffen förvandlar det egyptiska rättsystemet från ett verktyg för att skipa rättvisa till ett instrument för att hämnas.

I dag ställdes ytterligare 682 anhängare från muslimska brödraskapet inför rätta i samma stad. Även de riskerar att dömas till döden.

För nyhetsbyrån AP förklarar en källa inom rättväsendet rättegångarna med att Egypten befinner sig i ”exceptionella omständigheter”.

– Vi har inte tid att kalla in varenda åtalad, bevisa deras närvaro och fastställa vem som är deras advokat, säger han till AP.

Med andra ord anser myndigheterna i Egypten att rättsäkerheten kan avskaffas när helst man anser det befogat. Istället utfärdar man dödsstraff på löpande band.

Fördömanden haglar från USA, Amnesty och från otaliga andra. Vilket inte verkar bekomma den egyptiska militärdiktaturen mer än vad Putin bryr sig om västvärldens sanktioner för annekteringen av Krim.

 

Öga för öga. Tand för tand.

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

BRYSSEL. Vore det inte ett så allvarligt sammanhang skull det nästan vara roligt.

Rena sanktionskriget har utbrutit mellan USA och Ryssland.

Taktiken att hämnas på amerikanska åtgärder har Putin använt förr.

Att det bara hann gå några minuter från det att Obama offentliggjorde nya sanktioner mot Ryssland till att Putin gjorde detsamma mot USA visar att den ryske presidenten förberett åtgärden.

Varken USA eller EU har gjort någon hemlighet av att de successivt tänker trappa upp sanktionerna om inte Ryssland går med på en diplomatisk lösning av Ukrainakrisen. Så Putin hade redan sina namn klara när Obama ställde sig framför mikrofonen i Vita huset.

I praktiken har Putins sanktioner ingen effekt eftersom amerikanska politiker knappast har några pengar placerade i ryska banker och inte reser till Moskva i onödan. I motsats till ryska ledare och affärsmän som gärna reser till USA och tycker det känns säkrare att placera sina pengar utanför Ryssland.

Det Ryssland president vill uppnå är symbolvärdet. Han vill visa att han står upp emot USA. Att han inte är det minsta rädd för Obama. Samtidigt är det ett sätt att reta USA eftersom Putin ofta retar upp sig på att amerikaner och USA tar på sig rollen av att veta bäst och läxa upp Ryssland.

Förmodligen var det också därför som Putin förra året gav visselblåsaren Edward Snowden politisk asyl i Ryssland. Det var ett sätt att sparka Obama på smalbenen som Putin helt enkelt inte kunde motstå.

På samma sätt svarade Putin på att USA införde in en särskild lag mot ryska myndighetspersoner som var inblandade i brott mot mänskliga rättigheter, i ett fall rörande advokaten Sergei Magnitsky, som stoppar dem från att resa in i USA eller inneha amerikanska bankkonton.

Som hämnd införde Putin en lag som förbjuder amerikanska medborgare att adoptera ryska barn.
För att stoppa USA och andra länder från att ge bistånd till organisationer i Ryssland som sysslar med mänskliga rättigheter införde Putin en lag som innebär att ryska organisationer som tar emot pengar från utlandet måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Dessa ömsesidiga hämndåtgärder har förpestat stämningen mellan USA och Ryssland ända sedan Obama tillträdde och blev upptakten på det nya kalla krig som i och med annekteringen av Krim utbrutit på allvar.
Kanske svarar Putin på samma sätt om EU här på toppmötet trappar upp sina sanktioner. Eller så tycker han EU är för obetydligt för att bry sig.

Om USA och EU inför riktiga handelsanktioner är jag rätt övertygad om att Putin svarar med samma mynt eller till och med genom att konfiskera europeiska och amerikanska tillgångar i Ryssland.

Öga för öga, tand för tand är det som gäller.

Reinfeldt vill skicka svenskar till Ukraina

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet
Reinfeldt när han anländer till toppmötet i Bryssel.
Reinfeldt när han anländer till toppmötet i Bryssel.

BRYSSEL. Fredrik Reinfeldt ser sammanbiten ut när han anländer till Europarådets pampiga byggnad i ett vårlikt Bryssel där toppmötet hålls i dag och i morgon.

Till en liten grupp svenska journalister som samlats längs ”staketet” säger statsministern att Sverige är berett att skicka observatörer till Ukraina.

– Ryssland har ju hittills sagt nej till den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE:s mission. Då tycker jag EU bör ta initiativ till att skicka dit folk. Sverige står beredda att vara med. Vi behöver ögon och öron på plats i Ukraina så vi vet vad som händer på marken.

Av hans övriga svar drar jag slutsatsen att det enda övriga som finns på bordet när de 28 regeringscheferna träffas är marginellt utökade sanktioner mot Ryssland.

– Vi har en lista med namn utöver de 21 personer som redan utsatts för sanktioner. Vi kryper högre upp i hierarkin på folk med ansvar för det som skett och som utsätts för frysning av finansiella tillgångar och begränsad rörelsefrihet. Det som kallas steg två.

Frågan är om dessa sanktioner verkligen är tillräckligt effektiva för att få Putin att backa. Efter tre veckor har den ryske presidenten inte visat några som helst tecken på att han lyssnar på varken EU och USA.

Reinfeldt vill inte slå till redan nu och införa hårda ekonomiska sanktioner men säger att han tänker föreslå att man förbereder sådana. Det som kallas steg tre.

– Men det kräver i så fall ytterligare provokationer av Ryssland, troligen i södra och östra Ukraina. I det läget handlar det om handelssanktioner. Vi stänger ner mycket av de ekonomiska kontakterna med Ryssland. Ett vapenembargo vore ett naturligt sätt att börja.

Reinfeldt hävdar att dessa sanktioner inte går att införa utan omfattande förberedelser.

– Ryssland ekonomi är oerhört integrerad med övriga Europas.

Det är fullt med folk vid Vip-ingången där Reinfeldt står. De flesta regeringschefer går in utan att stanna. Därför samlas det extra mycket folk runt den svenske statsministern som tror det finns stora risker att Putin ännu inte är klar med sina aggressioner mot grannländerna.

– Jag är övertygad om att Putin tycker han nått stora framgångar och han verkar i en känsla av eufori. Finns stora risker att den känslan fortsätter att styra hur han agerar framöver. Det finns fler eskaleringsrisker än Ukraina.

Reinfeldt är uppenbart frustrerad över Ryssland beteende. Det gäller även många av de övriga regeringscheferna. Men det är också tydligt att han på toppmötet kommer att mana till lugn och besinning.

– Vi kan inte alla börja betrakta varandra som huliganer där inga regler gäller och man kan uppträda hur som helst. Vi har en ordning för umgänge, för hur vi ska behandla varandra som Ryssland nu inte vill respektera. Vi vill ha tillbaka dem dit. Till förhandlingsbordet.

Presschefen drar i Reinfeldt. Det är dags att gå in till mötet och kvällens middag med de övriga regeringscheferna då Ukraina står på dagordningen.

Nytt krigshot i Gaza

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Är ett nytt krig i Gaza under uppsegling?

Våldsam raketbeskjutning mot södra Israel har fått landet att hota med att på nytt ta över Gaza.

I så fall ett effektivt sätt att skjuta John Kerrys fredsplan i sank.

Raketbeskjutningen mot södra Israel i går kväll var den kraftigaste sedan kriget i Gaza 2012.
Beskjutningen var ett svar på att Israel dagen innan i ännu ett av sina riktade lönnmord dödat tre medlemmar av Islamiska Jihad.

Trots att inga människor ännu skadats eller dödats av den palestinska raketbeskjutningen var Israels premiärminister Benjamin Netanyahu snabb med att hota ta till kraftiga motåtgärder. Som ett tidens tecken gjorde han det med ett kort besked på microbloggen twitter.

”Om det inte blir tyst i södra Israel så kommer det att bli oljud över Gaza, och det är en underdrift”.

Hans utrikesminister Avigdor Lieberman gick ännu längre och hävdade att han inte såg någon annan möjlighet än att Israel tog fullständig kontroll över Gaza. En återockupation.

Ett skäl kan vara att al-Qaida inspirerade grupper det senaste året verkar ha etablerat sig i Gaza. En av deras ledare sa i en intervju med nyhetsbyrån AP bara för någon dag sedan att ”i det ögonblick Israel bryter mot vapenvilan så är vi redo att gå i strid. Då avfyrar vi våra raketer utan att konsultera Hamas”.

Ju starkare dessa grupper blir desto större blir hotet mot Israel.

Möjligen kalkylerar Israel med att USA och Europa är så upptagna med krisen i Ukraina och kriget i Syrien att de inte skulle orka samla sig till att försöka stoppa en israelisk attack mot Gaza.

Den på nytt uppblossande konflikten kommer i ett känsligt skede när USA:s utrikesminister John Kerry är på väg att lägga fram en slutgiltig fredsplan för att en gång för alla lösa konflikten mellan Israel och palestinierna.

En plan som ingen av parterna verkar vara speciellt entusiastisk över. En plan som terrorstämplade Hamas som styr Gaza definitivt vill stoppa.

Ett nytt krig i Gaza eller en israelisk återockupation skulle effektivt döda varje fredsplan, åtminstone på kort sikt.
Netanyahu och många israeler med honom är rätt nöjda med hur situationen är just nu. Israel har kontroll och har lyckats få stopp på i stort sett alla terrorattacker inne i Israel. Det finns inget inre tryck som kan få dem att acceptera en palestinsk stat, sida vid sida med Israel.

Bättre då, ur Israels ögon, att kontrollera alla de stora vägarna på Västbanken, det som är tänkt som en palestinsk stat, och hålla palestinierna i schack.

Än så länge verkar inte Israel allvarligt oroa sig för att trycket utifrån ökar. Fler och fler amerikanska och europeiska pensionsfonder och fondbolag säljer sina innehav i bolag som på något sätt är verksamma i de israeliska bosättningarna på Västbanken. Senaste var det Norges – och världens största – pensionsfond som drog sig ur några israeliska företag.

Skådespelerskan Scarlett Johansson tvingades nyligen avgå som ambassadör för den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam sedan hon gjort reklam för ett företag som har fabriker på ockuperad mark.

Trenden är att bojkottrörelsen vinner mark och den kan bli ett allvarligt hot mot Israel.

Slår Israel till mot Gaza i ett nytt krig så ökar landets internationella isolering ytterligare.

Nordkorea – den perfekta demokratin

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Nordkorea är världens mest perfekta demokrati.

Inte bara det. Den är så perfekt att den inte går att förbättra.

Hur ska man annars tolka att ledaren Kim Yong-un får hundra procent av rösterna?

I tidigare kommunistiska diktaturer nådde ledarna ofta väldigt höga röstetal. Men i Sovjetunionen, DDR, Rumänien och Tjeckoslovakien stannade det alltid på 90, 95 eller 98 procent. I enstaka fall 99,9 procent.

Det fanns alltid en liten klick som var missnöjda. Det fanns alltid några saker som gick att förbättra.

Först med Nordkorea har kommunismen uppnått sin totala perfektion.

Visserligen hade väljarna i detta socialistiska paradis bara en kandidat att välja på i varje valkrets när de i helgen skulle utse ett nytt parlament.

Deras insats bestod i att kryssa i en ruta, ja eller nej.

Valhemlighet är inget man i Nordkorea tycker tillhör de viktigare detaljerna i en demokrati.
Väljarna står på rad och det är lätt att se för den som står bakom vad framförvarande kryssar i.
Att protestera genom att inte gå att rösta fungerar inte heller eftersom röstning är obligatorisk. Den som stannar hemma kan räkna med att bli gripen och förd till något av landets arbetsläger där matransonerna knappt är tillräckligt stora för att överlava.

Den nordkoreanska statliga nyhetsbyrån har sin egen förklaring till Kims hundra procent.

– Detta är ett uttryck för militärens och folkets absoluta stöd och totala förtroende för den store ledaren Kim Jong-un och hur de förblir helt lojala mot honom.

Man får förmoda att nordkoreanerna tycker att deras land är perfekt eftersom det inte finns några avvikande röster överhuvudtaget.

Intressant att notera är att det enda land där alla människor röstar för ledaren också är världens mest slutna land och också ett av de fattigaste.

Om jag för en stund skippar ironin så är det mest häpnadsväckande med valresultatet i Nordkorea att den kommunistiska diktaturen kunnat överleva in på 2000-talet.

I nästan alla länder har makthavarna tvingats anpassa sig efter samhälleliga förändringar för att lyckas hålla sig kvar vid makten. I Kina tog kommunistpartiet för många år sedan beslutet att tillåta kapitalism i ekonomin som ett sätt att behålla den absoluta politiska makten. Men inte ens där är makten en enda enhet som talar med en enda röst.

Nordkorea är världens enda nation där ledarna lyckats frysa samhället och styra vidare som om ingenting har hänt. Här fungerar gammeldags stalinism fortfarande ihop med den inhemska juche-ideologin, att lita till sig själv.

Medan man i Östeuropas före detta kommuniststater tyckte att det gav en viss trovärdighet när man fabricerade valresultaten så att det fattades några procent till fullständig majoritet så bryr lider Kim Jong-un inte av någon falsk blygsamhet. I Nordkorea finns inte utrymme för något missnöje överhuvudtaget trots att många på landsbygden svälter. Greppet med järnnäven är kraftigt och totalt.

Val i Nordkorea genomförs en gång vart femte år. I nuläget finns inget som tyder på att inte Kim Jong-un kan räkna med hundra procent även i valet 2019.

Vill förbjuda sociala medier

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

I skuggan av Putin löper en annan europeisk ledare amok.

Turkiets president Tayyip Erdogan blir mer auktoritär för varje vecka som går. Nu vill han förbjuda sociala medier på nätet.

Det senaste veckorna och månaderna har visat upp en helt ny bild av Erdogan.

Istället för den progressive reformatorn som för sitt land närmare Europa framträder Erdogan alltmer som en light-version av Vladimir Putin.

Båda är demokratiskt valda men har använt sin makt för att för sina länder i alltmer auktoritär riktning.

Erdogans senaste utspel är hot om att förbjuda sajter som Youtube och Facebook. Han var oerhört irriterad över sociala medier redan i somras när striden om Geziparken i Istanbul pågick som bäst. Träden skulle fällas och ersättas av en moské och shoppingcenter. Befolkningen protesterade och möttes av tårgast och batong.

Den här gången är Erdogan upprörd över att en massa information spridits på sociala medier i den korruptionsskandal som skakar regeringen. Tre ministrar har redan avgått.

Bland annat har ett telefonsamtal mellan Erdogan och hans son offentliggjorts där de verkar prata om att gömma undan stora summor pengar.

Erdogan har redan svarat på korruptionsanklagelserna genom att avskeda och omplacera hundratals höga polisbefäl och tjänstemän inom åklagarväsendet i ett försök att straffa dem som initierat utredningen.

Men han verkar inte nöja sig med det. I en intervju med en privat turkisk tv-kanal säger Erdogan att sociala medier kommer att blockeras efter lokalvalen den 30 mars. I augusti kallade han social medier ”samhällets värsta plåga”.

När han kom till makten 2002 sågs Erdogan av många som en progressiv kraft som skulle modernisera Turkiet och genomföra många av de reformer som EU krävde för att inleda förhandlingar om ett medlemskap. Det har gått lite i vågor men fram till för ett till för något år sedan var bilden av Erdogan i Europa övervägande positiv.

Sedan i somras har den bilden nästan raserats fullständigt. Erdogan framstår som alltmer nyckfull och auktoritär. Han stärker kontrollen över rättväsende och medier. Turkiet är det land i världen som håller flest journalister fängslade.

Efter att i många år långsamt ha rört sig i demokratisk riktning är Turkiet på väg att falla tillbaka. En utveckling som i praktiken gör att EU kommer att slänga igen dörren i ansiktet på Erdogan. Det finns redan ett stort motstånd hos länder som Frankrike och det lär växa även hos andra.

Normalt hade Erdogan senaste utspel fått stor uppmärksamhet internationellt. Nu riskerar det att drunkna i oron över utvecklingen i Ukraina och Rysslands planer på att ta över Krim.

Nya hotet mot Merkel

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Interna partibråk och hämndbegär efter en barnporrskandal hotar Angela Merkels koalition precis när den skulle börja jobba på allvar.

Merkel har redan tvingat en av sina egna att avgå för att rädda regeringen.
I dag sitter Merkel i krismöte med systerpartiet från Bayern, CDU och socialdemokraterna för att försöka förhindra en att den under flera månader mödosamt ihopknåpade koalitionsregeringen ska kollapsa.

Grundstoryn är denna:

En av socialdemokraternas tyngsta påläggskalvar Sebastian Edathy misstänktes av polisen för barnporrbrott. Misstankarna var inte offentliga. För att undvika att riksdagsledamoten Edathys skulle få en ministerpost i Merkels nya koalitionsregering informerade dåvarande inrikesministern och CSU-politikern Hans-Peter Friedrich socialdemokraterna om de ännu inte officiella misstankarna.

Han säger att han gjorde det i ett utslag av kollegialitet för att inte skapa problem längre fram för koalitionen om misstankarna blev offentliga.

Men när polisen slog till mot Edathy och beslagtog hans dator var några hårddiskar redan förstörda. Det ledde till misstankar om att han blivit förvarnad.

Även om ingen misstänkte Friedrich för att ha tipsat Edathy restes frågan om det verkligen var ok att Friedrich handskades med konfidentiell information på det här sättet. Särskilt som socialdemokrater ”tjallade” och sa att det var från Friedrich de i förtroende fått informationen.

Förbundskansler Merkel såg de politiska fallgroparna och fattade ett snabbt beslut. Hon ringde Hans-Peter Friedrich som satt i bilen på väg till sitt hem i Bayern. Merkel besked var enligt tyska tidningar tydligt. Friedrich, nu jordbruksminister, måste omedelbart vända bilen och återvända till Berlin och meddela sin avgång.

Friedrich tyckte inte han gjort något fel men säger att pressen på honom att avgå var så hård att han inte kunde stå emot trycket.

Trots att det handlade om en tung minister från systerpartiet CSU, hennes viktigaste partner, tvekade inte Merkel att ta i med hårdhandskarna. Hon var rädd för att socialdemokraternas ledare och hennes ekonomiminister Sigmar Gabriel annars kunde bli indragen i skandalen. I så fall kan hennes koalition spricka. Gabriel är hennes främste förhandlingspartner hos sossarna.

Men CSU-ledaren Horst Seehofer är rasande över att hans minister offrades för att rädda socialdemokraterna.

En socialdemokratisk parlamentsledamot misstänks för barnporrbrott men det är en kristdemokratisk ministers huvud som rullar. Seehofer vill se även socialdemokratiska huvuden rulla. Det minsta Seehofer kräver är en ursäkt från socialdemokraterna.

Merkel har ännu inte offentligt kommenterat affären vilket ses som ett tecken på att hon tycker sig ha kontroll på läget. Men händelseutvecklingen har skapat ett spänt läge i koalitionen.

Det krävdes i höstas flera månader av förhandlingar få att få till en uppgörelse med socialdemokraterna. Även om Merkel är oerhört populär som person fick hennes kristdemokrater inte tillräckligt med röster i valet i höstas för att regera på egen hand.

Det vore ett svårt bakslag för hennes om koalitionen skulle spricka.

Kaos igen – utan Berlusconi

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Den som trodde att lugnet skulle lägga sig över italiensk politik när Berlusconi försvann får tänka om.

Nu är det dags för regeringskris igen. Den här gången efter en maktkamp inom det styrande vänsterpartiet.

Premiärminister Enrico Lettas avskedsansökan innebär att Italien får en ny ledare för tredje gången på mindre än tre år. Letta har bara suttit i tio månader.

Intressant den här gången är att det är en maktstrid inom det demokratiska partiet som lett till hans avgång. Den åtta år yngre partiledaren Matteo Renzi vill inte längre nöja sig med att vara bara partiledare. Istället har han utmanat Letta om makten och fått majoriteten av partiet bakom sig.

Han officiela skäl är att han tycker att Letta inte lyckats genomföra de ekonomiska och politiska reformer som krävs för att få fart på den stagnerande italienska ekonomin och få ner den rekordhöga arbetslösheten.

Det verkliga skälet är att han vill ha makten.

Chansen att han skulle lyckas bättre än Letta är liten av det enkla skälet att Demokratiska partiet inte har någon egen majoritet i parlamentet utan är beroende av andras stöd.

Renzis mål är att ta över premiärministerposten utan att det hålls något nyval. Vilket innebär att han i så fall har samma parlamentariska underlag att arbeta med. Lyckas han inte få ihop en koalition så blir det förmodligen nyval bara ett år efter det senaste valet.

Angelino Alfano, koalitionspartner till Letta och ledare för Nya center-högerpartiet var inte sen med att utfärda en varning. Om inte Renzi kan erbjuda rätt ”politiska omständigheter” så ”säger vi nej till födelsen av en ny regering”.

Det är ett riskfyllt spel Renzi ger sig in på. Efter att under det senaste året har framstått som hyfsat stabilt riskerar osäkerhet att återigen dominera italiensk politik. Vilket i sin tur mycket väl kan leda till minskat förtroende för Italien på världens finansmarknader och därmed högre ränta på de lån landet hela tiden måste förnya för att kunna betala på sin stora statsskuld.

I förlängningen är det stabiliteten inom euroområdet som står på spel. Det kan bli ett högt pris att betala för italienarna och Europa på grund av en mans personliga maktambitioner.

Renzi, populär borgmästare i Florens, beskrivs som en Tony Blair-kopia. Karismatisk och nästan lite frälsarlik. En makthungrig 39-årig man som skulle bli italiens yngste premiärminister i modern tid.

De flesta är ense om att Renzis beskrivning att det krävs mer kraftfulla reformer för att minska ungdomsarbetslösheten på 41 procent, är helt korrekt. Däremot är det många som ifrågasätter hans möjligheter att genomföra dem i det nuvarande parlamentariska läget.

Det har bara gått några månader sedan Silvio Berlusconi, tre gång premiärminister, tvingades lämna italiensk politik efter diverse skandaler och brottmålsdomar. Landet hade en chans att bryta med sin tradition av politisk cirkus och ständiga byten av premiärministrar.

Den chansen försvann med Renzis uppdykande på scen. Nu råder åter sedvanligt kaos. Kanske känner sig italienarna mer trygga med det.

 

Sida 12 av 56
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB