Igår fick vi besök av mitt gudbarn Loppan. Det var festligt att föra samman Loppan och Charlie. Det kunde gå lite hur som helst, kändes det. Charlie hade skrikit och levt om i timmar, men när Loppan kom så blev hon märkligt tyst och stel. Tittade liksom under luggen, nå, hon har ju ingen lugg, men ni fattar. Vi förde dem närmare och Charlie vågade inte ens titta på sin bebiskompis. Loppan började fingra på Charlies öron – Charlie reagerade inte.

Det var så sött att se Charlie blyg.

Jag vet inte hur det är med er, men jag tillhör den typ av människa som inte nöjer mig med att vara relativt nöjd, utan…

(befängt lång konstpaus där jag står och ser lite knipslugt förnumstig ut, men också CHARMIG och betänksam, som om jag vill er VÄL)

…absolut nöjd, så jag sitter här och dricker min kaffe.

Skriver om döden. Trött, brygger kaffe i mörkret i köket. Upptäcker att vi inte har någon mjölk hemma. Förargas av detta. Jag måste ha kaffe, men jag kan inte dricka svart kaffe. Jag får magsår då.

Står rådvill med öppen kylskåpsdörr och funderar. Vänder mig om, handen mot haken. Försöker hitta en öppning. Upptäcker bröstmjölksersättningen på diskbänken. Betraktar den motvilligt.

Kan man…?

Hummar för mig själv, trummar med tummen mot diskbänken.

Hur smakar det, tro? Jag vill ju ha en bra kopp kaffe här. Jag tänker som Samuel Fröler i tv-reklamen. Jag vill ju inte bara vara relativt nöjd, utan…

(Lång, mycket underlig konstpaus)

…absolut nöjd.

Sitter hemma och skriver en novell om döden. Den ger mig dödsångest. Amanda ligger i soffan och sover, så jag får ingen tröst från det hållet. Jag funderar på att väcka henne, men låter bli. Funderar på att istället väcka Charlie och ventilera denna ångest, men låter bli det också. Måste bli klar med texten ikväll. Imorgon åker jag och föreläser i Linköping. Och på tisdag är jag i Örebro. Alltså – ikväll.

Döden döden.

Mindre än en timme kvar till den viktigaste matchen för AIK på tio år. Jag har klätt Charlie i svart och gult och nu sitter vi här tysta och sammanbitna. Anspänning. Jag stänger av telefonen nu. Stänger av Amandas telefon också. Stänger av allt. Nu ska AIK-tåget köra över Hammarby.  

Jag kan tyvärr inte se matchen på plats. Jag har bestämt mig för att inte gå på några fler derbyn över huvud taget. I våras gick jag med Amanda på Hammarby-AIK. Det var speciellt för mig eftersom det var första gången Amanda såg mitt älskade AIK spela. Det var obehaglig stämning. På väg in till arenan blev vi stannade av två fulla Hammarbydårar som spottade på mig och kallade mig ”AIK-fitta”. Sen vände de sig till Amanda och kallade henne för ”hora”. Amanda var gravid och kände sig hotad. Det var hemskt. Jag var skärrad. Och skämdes mycket sen inför Amanda. Därför går jag inte längre på derbyn. Nog om det.

Det här med Jan Guillou intresserar mig mycket. Jag tittar på tv-intervjuerna med honom, lyssnar noga på hur han gör det hela till en tramsig lustifikation. Han likställer det vid ett busstreck från barndomen. Som att pappa äpplen. Och jag vet inte så mycket om Jan Guillou, men jag tycker mig fatiskt kunna se att han anstränger sig märkvärdigt mycket för att bagatellisera denna historia. Lite för mycket på något sätt.

Jag menar, om detta nu är en rolig historia så skulle han väl valt att berätta den självmant? Han släppte för bara en månad sedan sina mamoarer. Varför berättade han inte om detta i boken? Denna historia skulle ju naturligtvis varit mycket säljande. Men han nämner det inte med ett ord. Det är ju lite konstigt, det måste man säga.

Jag vet inte hur ni är som föräldrar, men jag och Amanda gillar att ta bilder. Idag lät vi Charlie för första gången sitta på mina axlar. Det tyckte vi var så revolutionerande och festligt att vi brände av ett hundratal bilder på saken. Jag tänkte först publicera samtliga här som ett enda långt, evigt bildspel, men jag har tyvärr taskig uppkoppling och bara att lägga upp de fyra första bilderna här nedan har tagit mig nästan tio minuter och det har gjort att det blogginläggskrivande som skulle vara något rofyllt för mig, ett snabbt glädjeämne, har förvandlats till en liten mardröm.

Terapeuten: Jag tänkte vi skulle tala om din självbild idag.
Jag: Okej.
Terapeuten: Jag har upptäckt att du ofta talar om dig själv på ett ganska nedlåtande sätt.
Jag: Jaså. Hur då?
Terapeuten: Ja, du beskriver någon reaktion du har haft och kallar den genast för “patetisk” eller “sorglig” och så vidare.
Jag: Jaha. Det har jag inte tänkt på.
Terapeuten: Jag undrar varför du är så dömande mot dig själv.
Jag: Det tycker jag inte att jag är.
Terapeuten: Inte?
Jag: Nej… Men man kan inte heller stå och skryta om sig själv hela tiden. Man vill ju inte bli en jävla Peter Jihde-typ.
Terapeuten: Hur menar du då, Peter Jihde-typ?
Jag: Peter Jihde, i allt han säger eller gör kan man se hur övertygad han är om sin egen förträfflighet. Har du inte tänkt på det?
Terapeuten: Nej.
Jag: Man ser det i hans blick. Den lyser av självkärlek. Han tror verkligen att han är en alldeles utmärkt programledare. Och vet du vad? I kombination med att han faktiskt är en jävla sopa så blir det faktiskt jobbigt att titta på.
Terapeuten: Jag förstår.
Jag: Han skryter om att han kan lära sig sitt manus helt utantill. Jaha? Men lär dig att uttala manus rätt, då! Har du hört hur han pratar?
Terapeuten: Nej.
Jag: Tänk på det när du tittar på Idol nästa gång, hur han låter när han ska lämna över till reklam. Han lägger tonvikten på fel ord, det låter inte klokt. Och vet du vad mer? Han gör det medvetet! För att vara lite “speciell”.
Terapeuten: Men om vi går över till dig då, Alex.
Jag: Han är så upptagen med att leverera sköna och tokiga miner när han intervjuer att han struntar i att lyssna på den han intervjuar. Han har inte ställt en enda vettig följdfråga i hela sitt liv. Han bara står där och nickar med sin medvetet öppna mun, med sitt medvetna skeva leende och med ena handen medvetet höjt i ansiktshöjd. När han själv blir intervjuad säger han hela tiden hur viktigt det är för honom att bara vara “en skugga”, hur viktigt det är för honom att inte ta någon plats alls. Hur kan man säga så och bete sig på det där sättet? När han står där i Idol och gör en sjuk gest med båda armarna och ser ut som en dåre och går ner på knä och skriker SCENEN ÄR DIN, CALLE, då är inte scenen Calles. Då är scenen Peter Jihdes. Det där är inte att vara en skugga, det är att ta all plats själv.
Terapeuten: Du verkar fundera mycket på Peter Jihde.
Jag: Nej. Men jag tvingas ju titta på honom. Det är någonting med de där medienissarna som kommer in från landsorten. De kan inte hantera det. Det är samma sak med han Ekwall på TV4-sporten. De borde inte få komma till Stockholm på en gång, chocken blir för stor. Man borde placera dem i karantän i typ Haninge i två år och sen får de komma in till innerstan. För deras skull, alltså.
Terapeuten: Men du är väl själv född i Skåne?
Jag: Ja, jo, visserligen… Men jag håller inte på som Peter Jihde. Du kan ju inte säga att jag håller på som Peter Jihde?
Terapeuten: Nej, det har jag inte sagt.
Jag: Och vadå, tror han inte att vi har sett amerikanska Idol? Tror han inte att det syns att han i månader stått där framför tv:n och försökt härma Ryan Seacrests gester och mimik? Det blir ju bara så otroligt pinsamt.
Terapeuten: Alex. Jag skulle vilja gå vidare.
Jag: Jag också. Gärna!
Terapeuten: Bra. Skulle du kunna beskriva dig själv med fem adjektiv som inte har någon värdeladdning?
Jag: Inte. Som. Peter. Jihde. Det var bara fyra ord, men det tror jag är en bra beskrivning.
Terapeuten: Du tycks vara helt förblindad av raseri mot den här mannen. Det känns inte helt sunt.
Jag: Det är han som inte är sund!
Terapeuten: Hur menar du då?
Jag: Med hans jävla skit.
Terapeuten: Alex. Nu känns det som gamla Alex när du hatade alla offentliga personer som det gått bättre för än dig. Att vi är två år tillbaka i tiden.
Jag: Det är du som är två år tillbaka i tiden!
Terapeuten: Förlåt?!
Jag: Jag vill inte betala för den här gången. Du tvingar mig att prata om Peter Jihde i en timme och det ska du ha betalt för?
Terapeuten: Alex, jag har ett förslag. Jag tror att det är bra om du kommer två gånger i veckan i fortsättningen.
Jag: Okidoki.

– Är inte upplägget lite knepigt? De två sämsta i tävlingen ska mot tävlingens slut delta i en duell. Denna duell går ut på att vi tittare ska lyssna på deras framföranden en gång till. Vi tvingas alltså genomlida de två sämsta uppträdandena – igen! Vem har kommit på detta? Varför har ingen sett att det inte är vettigt? Om man vill höra något igen, vilket man egentligen inte vill eftersom det känns ganska bra som det är vid det laget, så är det väl de bästa framträdandena man vill se.

– När Nicklas sjöng i duellen var det en blond tjej som bröt ihop och började gråta. Jag fann det ganska rörande. Sen gick Eddie upp – och då började samma tjej tjuta igen! Jag förstod inte. Hon grät kanske i största allmänhet? Hon kanske var ledsen över något som inte hade alls med tävlingen att göra eller artisterna?

– Peter Jihde är mästare på att ställa öppna frågor. På fullaste allvar ville han idag veta: ”Hur är det att vara med i Idol?” Den frågan är så allmänt hållen, så bred att den blir väldigt svår att svara på. Särskilt om man inte är medievan och står i direktsändning. Det är klart att sådana frågor får intetsägande svar av typen ”det är underbart”. Det är inte idolernas fel, det är Peter Jihdes. Peter Jihde sätter mycket prestige i att inte ge sig innan han fått svar på sin fråga. Oavsett om den är idiotisk eller inte. Efter att ha ställt denna fåniga fråga och fått detta nonsenssvar stirrar han stint och belåtet mot intervjuoffret, dröjer lite och säger: ”Mmm, men jag vill veta hur det är att vara med i Idol.” Det är ju att plåga idolerna med sin egen inkompetens, så tycker jag litegranna.

På väg till butiken efter möte på stan. Tar en annan väg upp idag. Går Sveavägen, Olof Palmes Gata och uppför de där läskiga trapporna klättrar sig upp på berget. Varje gång jag går här tänker jag på Christer Pettersson. Det var här han sprang efter att han skjutit Olof Palme. Om det nu var han, men det var det ju., klart det var. Jag kan se honom framför mig, andfådd, panisk, vildögd och rädd.Han har just skjutit Sveriges statsminister. Vart ska han ta vägen nu?

Vill ni höra om den mest bisarra svensexan någonsin? Det var en kompis till en kompis – lustigt, inte sant, att det alltid är en kompis till en kompis. Han blev utsläpad av sina vänner en tidig morgon. De drog ut till Djurgården, drack öl, spelade brännboll, snackade skit, spelade fotboll, drack lite mer öl. Det var en trevlig dag. Men kanske saknades det där lilla extra, det kunde han känna när han på kvällen vandrade hemåt i ensamhet.

Så kom han in genom dörren till sitt hem. Hans fästmö var inte hemma. Han tog av sig jackan. Gick in i vardagsrummet. På soffbordet fanns ett femtontal spritflaskor och groggvirke. I soffan satt Christer Pettersson.

”Du och jag ska dricka ikväll”, sa Pettersson.

Skräcken i att se Christer Pettersson i sin egen soffa.

Skräcken!

Kompisarna hade betalat honom några tusen för att han skulle sitta där en kväll och dricka. Killen fick sätta sig ner. Och så söps det.

Otroligt roligt.