Amanda har somat här i soffan, jag tittar på OS-finalen i hockey mellan Kanada och USa. Jag måste säga att jag blir illa berörd av experkommentatorn Niklas Wikdegård. Jag rodnar när han pratar, jag skäms. Det är ju en härlig match. Intressant spel. Det är kul att se hur de matchar femmorna mot varandra. Men Wikegård vill bara tala om alla tacklingar som delas ut. Han kallar det inte tacklingar, han kallar det ”proppar”.

Varje gång det delas ut en propp mumlar Wikegård ”oj” för sig själv. Han låter som en kåt farbror, det är alldeles fasansfullt att lyssna på. Jag skulle gärna vilja veta vad experterna tycker om SPELET, men det enda Wikegård talar om är dessa tacklingar. Han har till och med räkant dem. Han sitter där och räknar alla hårda ”proppar”! Tydligen står det 11-10 till USA i tacklingar efter en period. Wikegård, vad är det för fel på honom?

Niklas Wikegård är själva sinnebilden för den blåsta karlakarlen som gillar ”när det smäller”. Jag känner mig inte helt bekväm med att vara man med tanke på att han också är det.

(TT) Medientreprenören Calle Schulman fick under ett nattklubbbesök under gårdagen information om att Gröna Lund slutligen gått med på att sänka minilängden på attraktionen ”Nyckelpigan” från 1.40 till 1.20. Schulman blev mycket belåten över nyheten.

Det blev en skärm till min dator på jobbet! Och en mus som man kan styra från luften. Förstår ni? Man skjuter med den som en pistol! Men framför allt blev det alltså en skärm. Den är så stor att jag nog måste kisa sen när jag jobbar! Bra Alex!

Det är lördag och vi gör oss i ordning för att gå ut på stan. Jag har bestämt mig för att köpa något elektriskt. Oklart vad, det enda jag vet är att jag känner ett så förbannat sug efter något elektriskt. En apparat av något slag. Nya högatalare. Eller en stor dataskärm till jobbet. Eller en ny brödrost med digital display.

Charlie är påklädd och Amanda gör i ordning sig. Hon fönar håret. Den där doften av, vad är det, bränd luft, den doften gör att jag tänker på mamma i min barndom. Hon fönade håret i köket innan hon skulle till jobbet. Hon drack kaffe. Läppstiftet avtecknade sig som en kyss på koppens överkant. Hon lyssnade på en radiokanal utan musik, bara röster. Hon läste DN, efter en stund fick jag del B, för där fanns serierna. Jag läste Tom Puss. Förstod ingenting, men det var ju i alla fall tecknat.

Mamma skivade ner en banan i min filmjölk, hon gjorde det med en sjujäkla fingerfärdighet. Jag minns att jag tänkte: Jag kommer aldrig i mittliv kunna skiva en banan på det där sättet. Aldrig! Jag var överlag dubbel inför det här med bananer. Pappa brukade smussla ner åksjuketabletter i våra bananer inför långa bilresor. Han visste att vi inte ville äta några piller, så han lurade oss. ”Här har ni en banan pojkar” och så åt vi. Men en gång kom vi på honom. Jag kände något hårt och spottade ut ett piller i handflatan.

Ända sedan dess har jag känt misstänksamhet mot bananen som sådan. Om jag ska äta en banan så vill jag ha kontroll över den från start till mål.

Amanda är klar nu. Nu ligger doften av bränd luft över hela lägenheten. Jag tror att det är en trygg doft.

Det är fredag och det är dags för SCHULMAN SHOW. Säg gärna vad ni tycker!

1. Charlie har ätit nudlar och så har hon fått en bärliknande efterrätt, som var mycket god. Man ser att hon är väldigt mött och belåten.

2. Men så händer något. All den där maten har gjort att trycket plötsligt blir hårt där nere. Hon känner att det är ”något på gång”. Och hon börjar ta i. Kisar med ögonen och ser inåtvänd ut.

3. Så efter en stund händer det! Äntligen!

4. Och hon kan återgå till att bli sitt lyckliga jag.

Livet som pappaledig behandlar mig väl. Jag leker med Charlie, teven står och puttrar i bakgrunden. Amanda har sagt till mig att hålla mig borta från Malous program eftersom man blir så deprimerad av det. Men jag vill ge det en ordentlig chans. Så jag sätter på. Jag menar – hur deprimerande kan det vara?

Malou berättar att temat för veckan är “beroende”. De har tidigare i veckan talat med alkoholister och andra människor som lider av att vara beroende av något i livet. Men idag ska de träffa en man som är beroende av lite allt möjligt. Mannen som sitter i soffan är både kokainist och alkoholist. Och där sitter Malou och nickar och ser dyster ut. Malou försöker pumpa den här mannen på olyckliga detaljer ur hans liv. Det är alldeles hemskt.

Ja. Jag blir deprimerad. Jag stänger av. Nu ska jag snart mata Charlie. Lasagne eller nudlar? Det är nuets absolut största och viktigaste fråga. Var är hon någonstans? Jaha, hon är borta vid bokhyllan och väljer ut en bra bok. JA – BOKHYLLAN ÄR FASTSKRUVAD I VÄGGEN, OROA ER INTE!!!

Jag hittar en massa tidningar här hemma. Bland annat nya “glossiga skvallertidningen” S. Detta är första numret. Har ni sett en fulare tidning någonsin? Var finns det “glossiga” i det här? Jag sitter alldeles häpen och tittar på detta bedrövliga omslag. Jag bläddrar i den. Det här är skvaller när det är som allra sämst. Så typiskt Bonniers. De vill konkurrera med SE&HÖR och Svensk Damtidning, men de vill vara lite finare. Lite elegantare. Men på någe sätt så känns det bara smutsigare och oärligare. Om man ska göra en skvallertidning så måste man stå för det. VI GÖR SKVALLER! SÅ ska de säga, raka i ryggen och med stolthet. Det är inget fel på skvaller. Det är fel på folk som gör skvaller och skäms för det.

Dessutom är den fylld av en massa faktafel, nej, fy fan, det där kommer få åt helvete.

Från och med idag och en dag i veckan är jag pappaledig.
Från maj och fram till sommaren är jag pappaledig två dagar i veckan.
Från och med september är jag pappaledig på heltid.

Det kommer bli underbart. Idag är första dagen. Och jag tittar på termometern och ser att det är plusgrader i Stockholm för första fången sedan mitten av december. PLUSGRADER! Då kanske man ska ta en promenad! Sen ska jag åka buss! Jag åker gratis, för jag har barnvagn! Jag ska våldgästa folk på deras arbetsplatser. Idag ska jag åka förbi Klas och bara sitta där och snacka med honom och dricka kaffe och till slut kommer han att se störd ut och säga ”nej du, Alex, jag måste nog jobba lite nu”. Då åker jag till Jonas. Han är polis. Vi ska sitta på stationen och snacka skit och till slut kommer också han att säga ”nej du Alex” och då går jag ner på stan och tar en kaffe.

Jag ska bli lattepappa. Det är mig ni kommer att hata och muttra och mumla ”herregud, har de inget annat för sig än att dricka kaffe och ta plats med sina jävla barnvagnar, de där lattepapporna.”

Jag fick så dåligt samvete när jag gav bort calles piano till min gudson. Så vet ni vad jag gjorde? Jag gick och köpte ett nytt litet piano till brorsan! Och så åkte jag hem till honom och levererade det  Han blev så glad! Kastade sig över pianot och spelade och ville aldrig sluta!