Vi vaknade tidigt. Charlie ville att vi skulle leka hennes favoritlek ”vart tog Charlie vägen” och då gjorde vi det. Den går ut på att man lägger en handduk över Charlie och säger: ”Vart tog Charlie vägen?”

 

Och så rycker Charlie undan handduken och då skriker vi: ”DÄR ÄR CHARLIE!” Det tycker Charlie är mycket festligt.

 

Sen kom Amanda på att vi kunde leka ”vart tog mamma vägen?” Hon kastade en handduk över sitt ansikte. Det tyckte Charlie var både skrämmande och kittlande. Vart hade mamma tagit vägen egentligen?

 

Och så ryckte mamma undan handduken. Charlie skrek! Sådär höll vi på i en halvtimme. Mycket roligt!

 

Vi plockade undan efter gårdagen. Vi åt kräftor som jag fått av min bror. Tack, Bambi! De var underbara. Den här bilden är alltså tagen igår, okej, det kanske ni förstod men det skadar inte att vara övertydlig.

 

Sen ville Charlie leka i gåstolen. Alla säger till oss att det inte är bra att Charlie sitter i den där. Det hämmar hennes utveckling och så. Men herregud. En kvart om dagen kan hon väl få leka i den. Kom igen nu.

 

Sen gjorde vi planer för sommaren. Och vi blev så nostalgiska. Längtade till Gotland. Kollade i datorn efter Gotlandsbilder. Fastnade för den här. Köttet på grillen är just klart. Vinflaskan är öppnad. Solen har gått ner, men värmen är kvar. Nu börjar kvällen.

 

Sen åkte vi hem till Louis, som fyllde ett år. Louis är min gudson. Han fick en flygel av mig och Amanda. Han blev inte så glad, kanske, men jag tänker mig att om 30 år när han är världens största artist och ger intervjuer på engelska och sånt, då kommer han att få frågan hur det kunde komma sig att han blev musiker och han kommer att säga: ”Well, it started when I was one year old and I got a piano for gift from my godfather Alex…”

 

Sen åkte vi hem och lade oss i soffan. Det ringde på dörren. Det var Bengan. ”Jag har med mig mat”, sa han och gick in i köket.

 

Bengan lade upp grönsaker på bänken. Fast han kallade dem ”primörer”. Jag frågade om han hade med sig något kött också. Han svarade: ”Nej. Inget kött idag.”

 

Jag är inte väldigt förtjust i att äta bara grönsaker. Men det var Charlie. Särskilt potatis gillade hon.

 

Bengan höll på och donade med middagen. Det såg riktigt fint ut!

 

Och mycket riktigt – bara uppåttummar när den serverades. Till höger ser ni Amandas syster Amelia och hennes make Ea.

 

Sen gick de hem. Amanda satte sig med min dator. Jag hatar när hon sitter med min dator. Hatar! Hon blir så där frånvarande. När jag ställer en fråga säger hon bara ”eeeeee” och tittar in i skärmen och så säger hon ”eeeee” igen och så tittar hon upp och säger: ”Förlåt, vad sa du?” Men sen lade hon ner datorn. Vi tittade lite på tv. Det var härligt. Sen somnade hon i soffan. Och här sitter vi nu. Hon sover och jag ska just börja med mitt manus.

Mina inlägg försvinner ibland spårlöst från den här bloggen. Igår skrev jag om tänkaren Dominika Pezcynski och hennes syn på föräldraskap. inlägget försvann. Jag försökte återskapa det, men efter en stund kände jag att life is very short and there’s no time for fuzzing and fighting, my friend. Jag tycker inte om mig själv när jag är arg. Jag blir ful då. Svullen i ansiktet, som en alkoholist och alldeles rödblossande på bröstet och jag kliar, kliar, kliar på bröstet och ibland kommer det blod. Kanske skulle man få ett utbrott. Skrika och riva ner en vas från hyllan där. Plocka ur disken medvetet bullersamt, drämma i skådörrar och kanske krossa en kaffekopp. Men det gör jag inte. Jag har inte fått ett enda raseriutbrott på sju års tid. Inte ett enda. Jag blir aldrig vansinnig. Jag undrar så om det är ett bekymmer man borde arbeta med eller bara låta det vara. Låta det vara. Okej. Men om jag någon gång skulle få ett utbrott, påminn mig om att om det är något som ska förstöras så är det den där fula Hydman-Wallin-låtsas-vasen i fönstret där, fy fan så ful den är. Det är en kissemisse målad på den, som stirrar på mig. STIRRA INTE PÅ MIG, vill jag ibland skrika. Men som sagt, jag gör inte det. Jag tänker det och så tar jag fram ostpopcornen och äter, äter, äter tills jag är gul ända upp på handleden. Och så vill jag slicka hela handen ren, som en jycke skulle gjort, men jag avstår.

Charlie blir bara bättre och bättre på att äta själv. Nu spiller hon i stort sett inte alls!

Programmet börjar med att Måns och Meltzer går runt med namnlappar som de placerar ut i salongen med. Det ska vara ett humorinslag, men jag förstår faktiskt inte riktigt vad som är roligt i det här. Vad är kul? Det omöjliga i att placera ut 12.000 människor i en lokal? Är det vad som är roligt? Att det inte går att genomföra? Det här inslaget tar aldrig slut, de bara går och går med sina namnlappar och förklarar och förklarar. Till slut undrar jag bara en sak: vem har kommit på det här? Vem har skrivit manus?

Programledarna är inte särskilt dåliga. Men Meltzer glänser inte. Hon dyker som en hök ner i manuskorten hela tiden. Jag spänner min kropp när jag ser henne, jag ligger som en pinne i soffan. Måns gör vad han kan, men han har ett manus fullt av meningslösa skämt. Jag tycker så synd om honom. Han läser skämt efter skämt som faller som mantlar omkring honom inför en fullständigt tyst publik. Och jag frågar igen: VEM HAR KOMMIT PÅ DE HÄR SKÄMTEN? Varför har ingen satt stopp för det här?

Varje låt inleds med att artisten ska stå i stel ensamhet på ett podium och berätta ett tidigt scenminne. Grundidén är inte genial, men det hade väl fungerat om en producent hade styrt upp de här berättelserna. Men här har ingen styrt upp någonting. De får stå där i all tafatthet, inte ens en mick får de ha i handen, och berätta något som antingen är internt eller bara obegripligt. Och man undrar: Vem har inte skrivit manus?

Vi trodde väl alla att Dolph Lundgren skulle vara programledare i det här programmet. Det är han inte. Han är med i en sketch per program. Idag skulle han ställa Horace Engdahl mot väggen, han skulle utsätta honom för schlagermusik. Men det var inte Horace Engdahl – det var en skådespelare som skulle föreställa Horace Engdahl. Och in kom inga schlagerartister – in kom ett gäng okända människor som dansade till schlager. Jag kan se en humor i en scen där den riktige Horace Engdahl blir utsatt för en artist av typen Charlotte Perrelli. Men jag ser verkligen ingen humor alls i att en skådespelare får titta på när okända människor dansar. Man undrar ju: vem har skrivit manus?

Folk föreslår att Melodifestivalen är “utspädd”, att alla de här delfinalerna gör att man tröttnar på den. Att låtarna inte håller kvaliteten. Jag kan visserligen hålla med om att låtarna inte håller kvaliteten i år. Idag var det ju påfallande dåligt. Men problemet är ju faktiskt inte att låtarna är dåliga. De var ju lika dåliga förra året eller året innan, men då gladdes man åt produktionen. Den var mäktig. Tingeling var ju fantastiskt. Björn Gustafsson var otrolig. Men nu… Det här räcker inte. Det här är dystert. De dåliga låtarna varvas i år med usla mellansnack som framförs av nervösa programledare som håller i en manuskortsbunt fyllda av dåligt material. Vem har skrivit manus?

Jag vill ändå berömma Måns Zelmerlöf. Han kämpar hårt med de vidrigheter någon har tvingat honom att läsa. Han skulle må så mycket bättre med någon annan vid sin sida. Men helst av allt skulle man ju se någon helt annan som programledare. Man får inte glömma att Melodifestivalen är Sveriges största program. Det innebär att de allra flesta skulle säga ja till att leda det. Och jag vill mena att man måste tänka större. Man måste tänka längre bort. Amanda kom på en idé som är riktigt härlig. Hon tycker att nästa års Melodifestival ska ledas av Göran Persson. Förstår ni hur bra det skulle bli? Hans auktoritet. Hans naturlighet. Hans pösighet. Och framför allt: han skulle inte acceptera ett dåligt manus.

Ingenting slungar mig tillbaka till min egen barndom på samma sätt som Vinter-OS. Jag sitter här och nu och skriver och lyssnar på ljuden av olympiaden från teven och märker att olympiaderna kommer och går, men ingenting förändrats. Okej, sportstjärnorna är utbytta, men ljuden, stämningen, lugnet som ett Vinter-OS ger är desamma nu som de var för 20 år sedan. Att följa vinter-OS är att befinna sig i ett tillstånd. Känslan av ständig söndag. Alla är hemma. Kaffebryggaren står på hela dagen. Ingen orkar göra lunch, man äter mackor. Och 5-milen på teven och förhoppningar om guld i luften. En fast kamera som vilar på en soldränkt kulle i djup snö. Det står någon funktionär och glor men i övrigt är spåret tomt. En nervig kommentator som säger “jaha…” och sedan tystnar. Han fortsätter: “Han borde komma runt krönet nu… Om svensken ska ha något med medaljerna att göra så BORDE han komma runt krönet…” Och så åter tystnad, nervositet, kameran ligger kvar och så plötsligt – en vit mössa! En svensk i spåret! Kommentatorn exploderar: “Där har vi honom! Och då ska vi se hur han står sig mot finnen!” Kommentatorn säger att han “tittar på klockan” och så tajmar han och ropar: “en, tolv och tjugotvå – han är tio sekunder före finnen!” Familjen satt framåtlutad i soffan och om någon förde oväsen blev pappa vred och började vifta med fingret. Då fanns det koncentration i tittandet. Men lika ofta och lika ljuvligt var det passiva tittandet på OS. Olympiaden som en ljudkuliss. Curling. Blågula herrar går runt och hummar och pekar med kvastarna inför ett viktigt moment.  Och så kommer ett klot farande, vilda skrik som ingen förstår, bara kvastbärarna som frenetiskt sopar för att sedan tvärt sluta och så ännu ett skrik och då sopar de igen utav bara helvete.

I slalombacken. Ljudet av skidskena mot hårt pistad snö. Någon skriker “hepp-hepp-hepp”, ljudet av entusiaster som står med bjällror i backen och en expertkommentator som konstaterar att någon kom sent in i kurvan där. Alltid någon som kom sent in i kurvan.
   
Vinter-OS. Allt är som det alltid har varit. Att ha på de här udda sporterna på teven innebär den renaste trygghet. Det skänker ett svårslaget lugn. Den enda skillnaden – dåförtiden såg man stig Strand i backen. Nuförtiden hör man honom kommentera andra i backen. Och jag måste säga att han levererar som aldrig förr. Det han håller på med är underhållning. Det är komik i sin renaste form. Jag har aldrig stött på en människa som har fel så ofta om åkarnas prestationer. Om han hyllar en åkare i backen så visar det sig snart att han har sämsta tiden hittills. Om han sågar någons åkning så vet man att han åker riktigt bra, att han mycket väl kan ligga och nosa på guldet. Stig Strand är “herr tvärtom”! Om han säger att någon har “fin balans” så kan man räkna med att han ramlar i backen om någon sekund. Om han säger att någon har “bra linje” så gränslar han inom kort. Om han säger att någon kör “aggressivt” så ligger han två sekunder efter i första mellantiden. Hörde ni Strand i kombinationstävlingen häromdagen? Han var fenomenal! Först toksågade han ett åk av en kvinna. Han sa att hon åkte alldeles bedrövligt. Det åket gav henne OS-guldet. Och sen var det Anjas tur och när Stig Strand suckade till och sa “aj, aj, där hamnade hon fel”, då visste jag: Nu blir det medalj!
   
Stig Strand. Man måste imponeras av honom. Han ger aldrig upp! Han fortsätter gissa trots att han alltid har fel! Han fortsätter med sina kvicksnabba spådomar om hur någon åker för att sedan snabbt bli slagen på fingrarna av en mellantid som inte alls speglar det han just har sagt. Han är som en sierska som trots att hon ALLTID har fel ändå ger det här med spåverksamheten ännu en chans.
   

Det är fredag och dags för nya Schulman Show! Gäst idag är Darin, som möjligen är Sveriges mest svårintervjuade människa. och så tog vi in mamma, i egenskap av schlagerhatare. Säg vad ni tycker! Jag lyssnar på vad ni säger. Förra veckan, till exempel, påpekade någon mycket riktigt att jag överanvände uttrycket ”…inte sant?” Och titta nu! Jag sa det inte en enda gång!

Det blir allt svårare att lägga Charlie. Jag minns med viss sentimentalitet hur det kunde vara ”förr i tiden” i föräldraskapet. Man lade ner Charlie på rygg i sängen och där hon låg kvar. Som en upp-och-ned-vänd skalbagge, det var omöjligt för människan att vända på sig. Visst, hon sprattlade och protesterade ibland, men hon kunde inte vända på sig. Vilken underbar tid, ja jösses.

Numera lägger man ner henne i sängen och på en millisekund har hon vänt på mage och sitter på alla fyra. Hon är extremt skicklig och det går otroligt snabbt. Man försöker sean vända henne på rygg igen, men det är svårt. Hon har låg tyngdpunkt och står brett med händer och fötter. Hon vet min plan och hon tänker kämpa för att se till att den inte går i lås. Hon tänker inte finna sig i att ligga på rygg, helt enkelt.

När jag ser henne där på alla fyra, beredd på alla eventualiteter och stel som en pinne i kroppen så får jag en absout känsla av att jag sett det här förut. Jag har betraktat den här scenen i ett helt annat sammanhang. Så kommer jag på det. Charlie ser på pricken ut som en brottare som hamnat i parterre-underläge.

Jag blev väckt av Charlie och Amanda vid halv sju. Jag fick en massa paket, säkert sju eller åtta stycken. Bland annat de här byxorna. Charlie var inte så road, men jag gillade dem! De är röda, tror jag!

 

Sen fick jag en halsduk. Vad tycker ni om min morgonfrisyr förresten?

 

Sen åkte jag till radion, som jag alltid gör på onsdagar. De hade blommor där till mig. Och de hissade mig och sjöng.

 

Sen åkte jag omedelbart till en ljudstudio på Södermalm. Där satt tre personer och väntade på mig. Tanken var att jag skulle läsa in 3.000 fraser. När det är klart stoppar de in alla mina röstprov i en dator och så kan ”jag” prata om precis vad som helst med vem som helst. Det ska bli en kampanj av något slag. Säkert kul när det är klart! Men inte så roligt att läsa in 3.000 fraser!

 

Här är ljudstudion som skulle bli mitt hem i sju timmar.

 

Och så läste jag meningar av det meningslösa slag som ni ser här.

 

Den meningen läste jag.

 

Den här också. Men den fick vi ta om några gånger – de var inte nöjda med mitt sche-ljud i ”sju”.

 

Efter några timmar blev det äntligen lite omväxlande – siffror! Jag läste siffror av det här slaget i en timme eller lite mer.

 

Och sen – tecken! Visste ni att tecknet uppe till vänster heter ”asterisk”?

 

Till slut fick jag åka till butiken. Då kom min bror Leif förbi. Han hade en present – ett kilo svenska signalkräftor! Jag kan inte tänka mig en bättre present på födelsedagen. Tack, brorsan!

 

jag installerade min Iphone-högtalare som jag fick av Amanda. Och så kunde jag spela Spotify-låtar i butiken. Jag körde Anthem på repeat.

 

Jag åkte hem och bytte om för att gå på födelsedagsmiddag med mamma.

 

Vi tog först en drink på Grand. Av mamma fick jag en tavla på mig själv. En kvinna som hade illustrerat mig för en tidning. Den var fin. Men problem: inte kan man hänga upp en tavla på sig själv i sitt eget hem? Sen gick vi och åt, men där fick man inte ta några bilder. Men bäst var havskräftorna!

När Charlie vaknar tror hon alltid att hon blivit övergiven. Det är utgångspunkten varje gång – hon har lämnats att dö och ingen bryr sig. Och hon gråter och jämrar sig. Sen upptäcker hon att det möjligen inte alls är så. Hon upptäcker mamma och pappa. Det kanske inte är helt hopplöst, det här. Nej, det finns nog hopp om livet! Och då ler hon så underbart. 

Är lös i magen mest hela tiden. Det kan inte vara bra. Jag säger skämtsamt till mig själv att Bergman också var lös i magen, men jag tror att jag måste agera. Hur då? Äta rotfrukter? Nej. Sluta äta en massa strunt. Ost-popcorn! Jag älskar det. Älskar att äta en hel påse och sedan slicka mig på fingrarna efteråt, som en hund. Sen skäms jag, försöker att inte tänka på att jag just satte i mig en hel påse. Jag har en kompis som inte kan känna mättnad. Det är något medicinskt. Något med magen. Ett tillstånd. Jag har ätit med honom många gånger. Han beställer hela tiden in nya varmrätter. Han är otrolig. Han säger att han älskar hur lunchen omärkligt glider över till middag. Man vet inte vad som hände, men det som en gång var lunch är nu middag. Borde tvätta golvet här i butiken, vore inte det skönt att ha det fint här när jag kommer imorgon? Men jag hinner inte. Ska hem och bada med Charlie och byta om, gå på restaurang Mattias Dahlgren ikväll. Får inte tänka på vad det kostar där. Måste tänka bort det. Måste spara pengar. Tänker mycket på pengar. Får ett SMS från reporter på Expressen – ”RING MIG!” Får jag genast skuldkänslor. Vad har de kommit på nu? Vad har de rotat fram? Jag svarar: ”Vad kan detta handla om?” Olidlig väntan vid telefonen. Det handlar om Dolph Lundgren. Jag andas ut och ringer upp. Dolph blev portad från en medlemsklubb i helgen. Det är skvaller, har inte jag slutat med det? Men de där skuldkänslorna – känslan av att de kommit på mig – är intressanta. De ska jag ta upp med min terapeut på fredag. Jag har ätit på Mattias Dahlgren en gång förut. Då kom en servitris fram med ett glas champagne till mig. En hälsning från VD:n på Grand. Jag sa ingenting om det där – ”vad trevligt av honom”, sa jag kanske till mitt sällskap – men tänk, vad glad jag blev. Mallig och vidrig och självbekräftad, fy fan i helvete för det. Ett år åldre idag. Ett år närmare döden. Får SMS från Fredrik Virtanen. Han har intervjuat Björn Ranelid och någonstans är han omvänd, skriver han. Virtanen skrev fint om döden. Eller, han skrev hemskt om döden och jag hatar mig själv för att jag inte kan läsa en sådan text utan att kisa. Det luktar från de ruttna blommorna i hörnet där. Det har luktat från dem i flera veckor nu. Jag borde bära ut dem. Tänker väldigt mycket på pengar, men säger det inte just till någon. Ska jag dricka ikväll? Ja, det ska jag. Jag fyller år, då får man dricka. Hur mycket dricker jag egentligen? Har jag kontroll på det här? Ja. Jag har kontroll. Jag minns i somras när jag skrev manuset till ”Sommar”. Det var sena nätter, Amanda och Charlie sov och jag satt och skrev. Gud, vad jag drack. Varje gång jag gick för att hämta mer kaffe fyllde jag på i calvaglaset. Det snurrade sen. Det fanns en oroande kreativitet i det där. Nästa dag minns jag ingenting av vad jag hade skrivit, men jag upptäckte att det var bra. Pappa skrev en roman en gång. Den gavs aldrig ut, hette den ”Yamel?” Jag fick läsa den. Den handlade om en äldre man som funderade på sitt drickande. Jag blev oroad, jag tänkte att pappa skrev om sig själv. Pappa drack whisky, jag försöker lära mig. Olof Brundin dricker whisky och öl, jag beställer alltid samma sak när jag träffar honom och så sitter jag där och är sur över de äckliga dryckerna. Jag borde äta mörkt bröd till frukost. Då ordnar sig kanske magen. Synd att det inte är gott. Synd att priset för en sund mage är att man inte längre kan äta vad man vill, det är själva fan, det. Är klockan redan över sex? Måste hem och bada med Charlie