Jag ska vara med i ett program som heter Bubblan på SVT. De stänger in mig, Lars Leijonborg och Agneta Sjödin i ett hotell i fyra dagar. Vi har varken tillgång till tidningar, telefon, internet eller tv. Sen forslas vi till en studio där vi ska gissa vad som hänt under tiden vi varit borta. Där har vi det, det är Bubblan, varken mer eller mindre.

Det är tredje dagen på hotellet. När det är dötid, och det är det nästan alltid, sitter jag i en fåtölj i lobbyn och tittar på människor. Tro inte att jag försöker vara  en posör som sitter med block i hand och porträtterar mänskligheten. Jag är ingen “stupränna för intryck”, om ni trodde det. Jag sitter här mest för att jag inte orkar resa mig. Jag ser hur konferensgrupp efter konferensgrupp checkar in och ut. Det är en böljande lobby. Ibland är den dyster och tom, receptionisterna tjuvtittar i Facebook. Ibland är här full rörelse, som på en marknad alldeles innan stängning. Jag har lärt känna konferensdeltagarna på hotellet. Kvinnan med allergi som ständigt frågar servitörerna: “Är det nötter i?” Mannen som vill byta sitt sjaskiga rum mot ett bättre och överanvänder ordet “bedrövligt” när han dagligen talar med receptionisterna. Särskilt en magrad man i 50-årsåldern har jag fastnat för. Vi stöter på varandra hela tiden. Vi samtalar inte, men nickar vänligt när våra vägar möts. Jag såg honom senast på frukosten imorse. Klockan var sju, han var först upp. Han tog sin frukost, dubbla pålägg på mackan och två hårdkokta ägg. Han hanterade frukosten som ett rovdjur hanterar ett byte. Han smög iväg med maten till ett annat rum, en avdelning som inte var avsedd för frukost. Han satte sig vid ett fönster. Fräsch hotellfrukost. Nybryggt kaffe och en Dagens Nyheter. Utsikt över vattnet. Jag såg att han njöt. Jag såg att han behövde det där. Han var i stort behov av en egen stund. Efter någon minut kom en fetlagd man i samma konferensgäng gående. “Jaha, här sitter du”, sa han muntert. Jag såg den magrade mannens förfäran. Han ville inte prata, han ville inte vara trevlig. Han ville bara sitta där i sin ensamhet och äta sin frukost. Han svarade mycket kortfattat på mannens försök till trevligheter. Olyckligtvis hade den fete ingen gehör för sociala signaler. Frukostätarens svar blev allt kortare, till slut utstötte han bara gutturala instämmande läten. Men mannen stod kvar. Till slut gick det så upp för den fete. Han var inte önskvärd. Han stod tyst en stund, betraktade hur kollegan vände sida i sin morgontidning och så sa han “nä, jag ska väl ta mig lite frukost jag också” och så lufsade han iväg.

Den magrade mannens första reaktion: lättnad.
Den andra: dåligt samvete.
   
Han insåg att han varit mycket otrevlig. Sådär beter man sig inte mot sina medmänniskor. Jag såg hur han vände sig om mot frukostmatsalen för att se vad det blev av honom. Skulle han komma tillbaka eller skulle han sätta sig ensam där inne? Han läste några rader i DN och så vände han sig åter om och spejade oroligt. Jag såg hur han våndades. Efter en stund reste han sig hastigt och gick iväg mot frukostmatsalen. Jag vet inte vad som hände, jag såg inte, men min gissning: Han gick till den fete som satt där i sin ensamhet och åt sin dystra fralla och sa: “Kan du inte komma bort till mig här borta, så äter vi tillsammans.” De kom tillbaka båda två. De satte sig ner. Den fete var pratglad, jag såg hur den fete återigen led. Jag tyckte det där var så, jag vet inte, mänskligt eller nåt. Jag fann något hoppfullt i det där, oklart vad.

Jag sitter i den här lobbyn också om kvällarna. Konferensdeltagarna har gjort sig fina. Männen har eau de cologne på bröstkorgarna, damerna har lockat håret. Det finns en spänd förväntan här. Jag älskar de där människorna! Och så börjar kvällen, de försvinner in i ett separat rum för att äta och är det budget i arrangemanget kommer “Lasse Bergslagen” och kör sina covers. Och morgonen därpå. Dysterheten i deras blickar. Känslan av att det hände så mycket som inte fick hända. Manshänder på kvinnobakar, sexistiska kommentarer i midnattsbastun, gråt och någon som försvann iväg i en taxi. Otrohet i städskrubben.

De äter frukost och checkar ut. På vägen ut möter de nästa gäng som ska in. Och, ja, så där håller det på, antar jag.

Jo, det innebär säsongsavslutning av Schulman Show! Nu tar tyvärr programmet en paus. Jag hade gärna hållit på hela sommaren, men nu är det som det är. Vi är tillbaka i september! Lämna en kommentar och säg vad ni vill se då och vad ni inte vill se då från vårens säsong!

Har ni saknat mig? Jo! Säg att ni har gjort det!

Jag är hemskt ledsen, men jag måste ta en paus från bloggandet i tre dagars tid. På fredag eftermiddag är jag tillbaka med full kraft. Har jag turkan jag få iväg en rapport från den märkliga plats där jag befinner mig, men räkna inte med det. Jag kommer sakna er. Kram från alex

Charlie är inte alldeles olik en hund i sitt beteende. Hon får syn på ett intressant glas på bordet där och bestämmer sig för att agera. Hon rycker snabbt åt sig glaset och ser till att försvinna från platsen. Hon vill ha sitt byte ifred. Hon vill inte bli hindrad eller störd. Det är bara charlie och glaset. Sen kommer hon tillbaka till bordet efter en stund. Nu har hon fått syn på en ljusstake. 

Var och klippte mig hos ”Hair Dimension by Conny”-Conny.
Vi hade en sån där tyst sittning.
Conny ville inte snacka.
Han ville låta saxen snacka.

Det måste man respektera. Vill inte Conny snacka så vill han inte snacka.

Amanda har bara varit mamma i elva månader, men beter sig redan som en riktig liten besserwisser mot mödrar som inte har samma långa erfarenhet som hon. I alla fall enligt den HÄR jävla texten.

Charlie får bara ha AIK-kläder för Amanda under matchdagar. I övrigt har hon förbjudit det. Det är stor skada, tycker både jag och Charlie. Vi råkar nämligen gilla AIK-kläder. Men idag lurade jag Amanda så totalt. Jag satte på Charlie en svart tröja och gul kjol. Jag frågade Amanda vad hon tyckte och hon sa: ”Mycket fint!” Det hon inte fattade var att Charlie i själva verket var klädd i AIK-kläder. Hahaha! Amanda. Så fullständigt jävla superägd. 

Jag blir så glad när Charlie vill pussa mig. Eller, glad är fel ord. Jag blir överlycklig! Det är inte så ofta hon vill det, hon vill mest vrida på min näsa eller nypa mitt ögonbryn eller fatta tag i mitt öra. men idag ville hon bara pussas hela tiden.

Hittade en blogg som publicerade bilder från Bokbytardagen i Humlegården och de har fått mig att fundera på hur jag egentligen ser ut. Varför står jag till exempel med benen i kors på det där sättet? Det ser ju inte klokt ut. Måste tänka på det. Och nu när jag ändå skriver om bokbytardagen. Det är något som har gnagt mig ända sedan dess. Jag berättade om min morfar, att han hade ett oerhört stort bibliotek. Jag sa att han hade över 2.000 böcker i detta bibliotek.

Jag sa fel. Han hade över 20.000 böcker. Alltså. 2.000 böcker är inte lite böcker, men det är verkligen ingenting att komma med. Jag menar, man kan inte säga att någon har ett oerhört stort bibliotek och sedan säga att det rörde sig om 2.000 böcker. Jag sitter här och skäms. Där stod jag och var mallig, betonade varje stavelse och blickade bistert ut över publiken: TVÅ-TUSEN-BÖCKER.

Fan också.