Jag och charlie går till bageriet nu. Vi ska beta av varenda bulle som finns i sortimentet innan vi väljer en favorit. Idag: kardemummabullen. 

Det är en stor dag idag, för det här var dagen då Charlie vekligen lärde sig att gå. Under hela eftermiddagen har hon försökt och till slut gick det. Rekordet ligger på 12 steg utan att ramla. Snart kan vi gå tillsammans till bageriet!

Är det inte kul, hörrni!?

Jag vill bara tacka Henrik Isgren och hans gäng för att de räddat vår Gotlandssemester. De har varit helt otroliga. Kommit på en massa kluriga lösningar. Jag ska bara städa upp lite så ska jag ta bilder så att ni får se.

Morgonpromenad med Charlie. Vi går ut till stora vägen och tillbaka, sen är vi värda en kaffe på bageriet. Men charlie är rätt besvärlig. Gormar och tjuter och lever om. Jag är just på väg att avbryta projektet när vi ser ett får längs vägen. Charlie blir sällsamt tyst. Tittar på det med stora ögon. Särskilt bräkandet finner Charlie extraordinärt. Jag har aldrig sett henne så tyst. Vi går vidare längs vägen. Fåren är borta och Charlie börjat åter tjuta och skrika. Då bräker jag som ett får. Då tystnar Charlie tvärt. Hahaha. Charlie Schulman, så jävla ägd. 

Jag älskar ju Gotland. Det var Amanda som gjorde att jag upptäckte ön. Hon har skrivit en text om hur mycket hon älskar Gotland och varför. Jag tycker, om jag ska vara ärlig, att hennes text är i sötsliskigaste laget. Jag tycker rentav att den är fjantig. Jag sa det till henne också och då blev det liv. Vad tycker ni? Är den inte rätt fånig? Läs den HÄR.

Charlie rotade i matkassen under ett obevakat ögonblick. Hon var lite ”sugen”. Tog en frukt. Tur att hon inte hittade löken. 

Våra snickare har byggt ett staket för trappan. Charlie försöker forcera grinden. Hon vill nämligen kasta sig utför trappan. Men det går inte, hon kommer inte igenom och blir förtvivlad. Men hon vet också att en vacker dag har vi glömt hasphelvetet och då sätter hon fart. Till dess -hon bidar sin tid. 

Charlie hatar att åka bil. När vi sätter henne i stolen blir hon sjövild. Hon börjar rulla med ögonen och slå omkring sig med armarna på ett sätt som påminner om när överspelande skådisar i övre medelklass ska porträttera pundare på film. Så håller Charlie på. Gormar och gastar tills hon till slut blir så utmattad att hon somnar mitt i ett skrik. 

Charlie vaknade klockan sex. Vi försökte mysa med henne i sängen en stund, vilket betyder att mamma och pappa halvsover och Charlie sitter där och leker med någon grunka, men det var Charlie inte intresserad av. Vi gick upp. Klockan åtta gick vi som vanligt till bageriet. Charlie älskar surdegsbröden.

Det här är den utsikt jag njuter av varje dag från bageriet. Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker det är så härligt att vila blicken på det här.

Jag och Amanda talade så klart om bröllopet. Vi övade på att kyssas som Daniel och Victoria. Lite snett över mungipan, sådär. Amanda hade alltsammans på teven och jag hade, om jag ska vara ärlig, åkt på något av ett förnedringsuppdrag som gick ut på att sitta i en lägenhet i sju timmar och vänta på att paret skulle kyssas. Men jag tyckte ändå om att skriva texten, ska lägga ut den här i bloggen om jag hittar den på nätet.

Charlie stod och spejade ut över bageriet, som en ond skurk i en ganska dålig film.

Vi har haft snickare i ladan. De kommer från Henrik Isgrens byggfirma här på Gotland och är helt fantastiska. Jag ska ta bilder på det där sköna gänget när de kommer imorgon. Nu är golvet vitt, till exempel. Och de har byggt ett eget rum för duschen, som ni ser.

Samma nedervåning, fast en annan vinkel. Nu är frågan hur vi ska inreda det här.

Vi provade att sätta in de två gamla kökssofforna och Bengans gamla matta som vi en gång hade i lägenheten i Stockholm, men jag vet inte. Finns det inte något murrigt med de där sofforna?

Jag klippte gräset ytterligare en gång. Det har jag lärt mig: man kan aldrig slarva med gräsklippningen. Det gäller att göra det varsamt. Tänk att ni kammar ut håret på en prinsessa. Samma varsamhet ska råda när ni klipper ert gräs.

Charlie lekte lite med sin kusin Rosa, som är dotter till Amandas syster Hannah som bor här bredvid.

Vi tog ut alla tavlorna från vinterförrådet och hängde dem på väggarna utanpå ladan. Jag är mycket förtjust i det där med konst på utsidan av hus. Mer sånt! Där ser ni också ett mandarinträd som Amanda fick av sin syster när hon fyllde år. Jag undrar så om man kan äta de där mandarinerna. Charlie provade en igår, men tyckte inte alls om det. Men det kan ju bero på att hon inte skalade mandarinen.

Pojken till höger är kuslig. Jag hittade tavlan på loppis nere i södra Gotland. Den kostade en femma. Han liknar på pricken min kompis Mats, som barn.

Charlie övade sig lite på att stå. Men hon vägrade att gå. Vägrade! Och ja, där är vi nu.

Idag är det vigsel mellan Daniel och Victoria. Den här dagen innebär också den slutgiltiga finalen i bröllopskampen mellan Aftonbladet och Expressen. Tidningarna har tävlat om de bästa nyheterna om kungahuset under hela året. Och jag instämmer nog i den allmänna uppfattningen att Aftonbladet har varit tydligt nyhetsledande under egentligen hela året och att de särskilt visat musklerna under den senaste veckan, men inget av det där spelar egentligen någon roll nu. Vi kan glömma det som varit. Allt avgörs imorgon. Den av tidningarna som gör bäst bröllopstidning imorgon kommer att vara vinnaren.

Man kan tycka vad man vill om nyhetsvärdet av bröllopet och fråga sig om kvällspressen möjligen överskattat intresset, men Gud vad jag älskar fajten mellan kvällspressen.  Jag älskar den där känslan, det dallrar liksom i luften på tidningsredaktionerna idag. Folk sitter lite mer framåtböjda över sina skärmar än vanligt. Det vankas lite mer i korridorerna, oroligt, med händerna på ryggen.

Idag avgörs allt.

Aftonbladet, denna oerhörda koloss, gör nu en oerhörd mobilisering. Det mullrar från Globen-hållet. Fartyget har lagt sig i slagsida och dragit bort luckorna för kanonerna. Stora krafter i rörelse. Idag kommer Sverige sannolikt att få se något de aldrig tidigare upplevt. En massiv nyhetsbombmatta via webb, tidning, radio och webb-tv. Det känns som om varenda kraft på tidningen har frigjorts för att täcka det här bröllopet.

Själv sitter jag på Visby Flygplats och väntar på mitt flyg till Stockholm. Jag har blivit kallad för att fullgöra min plikt för modertidningen. Och när min chefredaktör Jan Helin kallar då kommer jag. Då avbryter jag semestern en stund. Jag är ingen särskild i sammanhanget. Ingen stjärna. Jag är bara en av nästan 100 människor som arbetar med det här på Aftonbladet. Men jag är stolt. Och jag har mitt bevakningsområde. Och jag är förberedd. Jag står stadigt – jag lutar mig lite lätt framåt redan nu, som för att möta plötslig, hård vind.

Får jag bara vara i fred så kommer jag att skriva en text som konkurrenten aldrig kan mäta sig med. Det spelar ingen roll vem de sätter på uppgiften, han eller hon kommer inte att klara det.

Jag vet att många av er som arbetar med bröllopet på Aftonbladet läser den här bloggen. Och jag vill passa på att säga: Herregud, vilket jobb ni har gjort. Jag är verkligen imponerad. Den senaste veckan har varit fantastisk. Jag har varit stolt över att vara en del av Aftonbladet när jag läst er rapportering från bröllopet och jämfört med Expressens.

Nu är det bara en dag kvar.
Nu tar vi det här in i kaklet.
NU KÖR VI!