Amanda är fortfarande sjuk och jag är hemma med Charlie. Sätter mig och skriver ett mail, tittar upp efter en stund och ser att Charlie öppnat mitt arbetsskåp och tagit fram pappas Väldigt Viktiga Manuskript! Det är så roligt att hon intresserar sig för mitt arbete!

MAIL 1

Den 2010-04-16 18.59, skrev ”Måns Wide” <manswide@gmail.com <x-msg://4/manswide@gmail.com> >:

Hej Alex,
det här är Måns Wide som träffade dig när vi spelade in ”Superprinsen”. Jag hörde just talas om Stora Ramaskrin i din blogg så jag vill bara bara förtydliga: i scenen kastar du inte Charlie i väggen. Du kastar henne i golvet. Och det är inte på något sätt allvarligt menat.
Om vi på allvar hade misstänkt – på någon nivå – att du var en dålig pappa så hade vi inte skämtat om det, men jag tror att du som hållit på med humor själv vet att det i stor utsträckning handlar om att överraska. Och helt ärligt: kasta inte sten i glashus. Vi trodde faktiskt att du skulle ta det här för vad det är (jag tycker mig minnas en video du gjorde där massa svarta män förföljde en vit tjej och våldtog henne, se hemskt gärna om den medan du dömer oss).

Hursomhelst: om du på allvar tog illa upp av detta så vill jag allra ödmjukast be om ursäkt: jag har inga barn och förstår kanske inte hur tabubelagt det är att skämta sådär.

MAIL 2

20 apr 2010 kl. 08.03 skrev Alexander Schulman:

Okej, du tycks inte förstå.
Du kan skämta hur mycket du vill. Jag blir utsatt för den här typen av obegåvad humor dagligen och det skulle inte falla mig in att klaga eller gnälla eller demonstrera.

Men jag vill inte DELTA själv i en humor som går ut på att jag skadar mitt barn. Jag vill inte bli inlurad in det.

Det kan väl inte vara svårt att förstå?

Alex

Ps. Du får nog kolla på den där 1000apor-videon igen. Dels var det ju en SKETCH – det vill säga: tjejen var en skådis. Dels blev hon inte våldtagen eller antastad. Hon blev hissad.

MAIL 3

Den 2010-04-21 08.59, skrev ”Måns Wide” <manswide@gmail.com <x-msg://4/manswide@gmail.com> >:

Jag förstår precis och i ärlighetens namn trodde jag att vår producent lät dig se och godkänna avsnittet innan det visades – att du slängde Charlie (du SLÄPPER henne snarare, humorn ligger i att det är nonchalant, inte i att det är våldsamt för det är det inte, har du ens sett detta?) var något vi kom på och testade i sista sekund, något vi inte trodde skulle gå igenom. Men att envisas med att kalla det obegåvat är bara barnsligt. Självklart är det roligt, Alex, det begriper ju du också. Till och med roligare än den tidigare nämnda fullständigt överbegåvade sketchen från den begåvade humorsajten 1000-apor.

Som sagt, förlåt om du tog illa vid dig. Verkligen.  Men ärligt talat – var lite försiktig med de där stenarna i glashuset.

mvh,
MW

Jag gick in i köket för att göra mig en kopp kaffe, stod där och donade med det en stund och tyckte nog att Charlie var misstänkt tystlåten i vardagsrummet. När jag gick dit för att se vad det blev av henne upptäckte jag henne vid bokhyllorna. Det var stor förödelse.

Jag smög fram och när jag kommit nära sa jag: ”Vad gör du, Charlie?” Då såg hon både skamsen och snopen ut.

Men det gick snart över. Hon vände sig åter till hyllan och återupptog aktiviteterna. Hon har blivit så stark, Charlie. Kan slita ner riktigt stora böcker nu.

Ni skulle sett hennes lycka när hon upptäckte att det fanns fler hyllor!

Med imponerande balans och frenesi rev hon ner böckerna också på den sidan.

När hon rivit ner alla böcker som var i egen höjd blickade hon uppåt. Där fanns ännu fler böcker! För att få ner dem på de övre hyllplanet var hon tvungen att ställa sig på tå. Det var lite besvärligt för henne, men belöningen var stor när hon väl fick ner dem.

Sen fick hon inte tag på fler. Då blev hon olycklig, skrek och grät. Då gav jag henne kedjan och proppen till badkaret. Då blev hon glad igen. Härlig eftermiddag för Charlie!

Pappapromenad med Klas och Maj-Lis på Djurgården. Vi har fortfarande inte sett till en enda annan pappa här. Bara mammor, mammor, mammor. De stirrar på oss. Vi känner oss utanför. Men solen skiner och Charlie skriker. Allt är härligt! 

Alla är sjuka. Charlie ligger och sover vid mina fötter, vaknar hostande och somnar om. Amanda ligger febrig i sovrummet och yrar. Jag har ont i halsen, men min avsikt är att inte bry mig så mycket om det där. Jag tittar på SVT:s morgonprogram.

Jag har sett nyheterna varje hel och halv timme sedan klockan sex. Jag kan dem innantill. Jag kan övergångarna från en nyhet till en annan, jag vet på vilka platser nyhetsuppläsaren ler lite sådär överlägset överseende åt en kuriositet. Och jag vet när hon spänner allvarsblicken i en. Nytt askmoln på ingång – SAS blöder, förlorar 120 miljoner om dagen! Ska staten gå och och stödja bolaget? Nä, säger Maud Olofsson. De gräver fortfarande fram levande människor från jordbävning i Kina. Varning för starka bilder. DIF förlorade i sudden death – “det är bara att bryta ihop och komma igen”, säger en rödskäggig spelare och försvinner mot omklädningsrummet. Och så fotboll – stormatch i Skåne ikväll, spännande, men de har inte direkt tur med vädret, inte sant – och så över till väderkvinna som triumferande berättar om minusgrader i hela landet.

En väderkvinna som tvingas berätta om väntad väderlek har inte roligt på jobbet. Det märks. Det är slentrian och samma jävla normalnivåer. Men så fort det händer något extraordinärt – snö sent i april eller storm eller mycket kraftigt skyfall eller om det utfärdas varningar – så får de något i blicken. Det lyser i dem. Man ser att de trivs när de varskor oss om det helvete som komma skall.

Nu vaknade Amanda. Och Charlie. Nu ska vi kontrollera deras hälsa.

Tittade på hockey-finalen mellan DIF och HV71. Håller på HV71, mest för att jag inte gillar Djurgården överlag. HV71 vann, bra. Sen började Roast på Femman. Stör mig på hur Erik Haag säger ”så här” hela tiden. Varför gör han det? Stör mig på hela han. Han pratar ju som man tänker sig att en grävling i en teckad film skulle prata. Hela den där Haag-familjen är lite underlig, vad det verkar. Brommamänniskor. Jag begriper mig inte på dem.

Eriks fru Martina Haag skulle vara med i min panel i Schulman Show, var det tänkt från början. Vi tog möte efter möte efter möte. Dagen innan första inspelningen hoppade hon av. Helt utan att ge någon anledning. Vi jobbade som små dårar för att hitta en ersättare. Men i efterhand – ganska bra att det blev som det blev. Ann Söderlund var ju helt otrolig. Sen gick hon till Expressen-tv. Vilken miss. 400 tittare per klipp. Och sen kan man ju inte gärna komma tillbaka, även om man nu skulle VILJA det. Så går det inte till, tyvärr. Snart kör vi igång med nya avsnitt och vi måste hitta en ny panelmedlem till Schulman Show!

Har ni några förslag?

Det måste vara en kvinna, som är både smart och rolig och skön och lite ”rivig” på ett behagligt sätt.

Hjälp oss!

Charlie sover. Jag försöker väcka henne genom att pussa henne på kinden. hon rynkar lite på näsan, men vaknar inte. Jag pussar henne igen, viskar ”Charlie” så tyst att det är mer mim än tal. Hon är så söt där hon ligger. Så absolut ljuvlig i sin uppenbarelse. Hon sover vidare.

Jag vidrör henne alldeles lätt, smeker henne över kinden. Pussar henne i pannan. Det är dags att gå upp nu, dags att äta. Jag viskar än en gång hennes namn. ”Charlie.”

Och så öppnar hon ögonen. Den kolsvarta blicken gör rummet lite mörkare. Hon tittar på mig hatiskt. Hon har blivit väckt. Hon tycker inte om att bli väckt. Om hon hade en röd knapp att trycka på som innebar att jag skulle utplånad från jordens yta, så skulle hon trycka på den.

Men hon hittar ingen knapp. Men hon hittar rösten. Och så skriker med sådant ursinne att vinglasen i hyllan där skallrar mot varandra.

Det här är Amanda när hon var tonåring. Jag tycker om den bilden, det finns en lekfullhet där som jag känner igen från den Amanda jag känner idag.

Amanda har idag skrivit en text i Mama om hur rädd hon är för att Charlie ska göra om samma dumheter som hon själv har gjort. Det var en fin text, väldigt utlämnande och ärlig. Läs den HÄR om ni vill.

Amanda sover. Charlie sover. Jag sitter uppe och filar på en föreläsning jag ska hålla imorgon. Mellan varven svarar jag på mail som jag av olika anledningar inte hunnit svara på. Jag har en sådan mapp – ”OBESVARADE” heter den, kort och gott.

Det finns ganska många mail där. Flera hundra, faktiskt. Jag har bestämt mig för att svara på alla mail jag får. Jag vill att ni ska veta det, att även om jag inte svarar omedelbart, så svarar jag.

För att lätta upp stämningen för mig själv började jag idag nerifrån. Där fanns mycket gamla mail. Hittade ett från 2008, en kille som helt kort undrade var jag hade köpt den svarta jacka som jag hade på en bild i den blogg jag hade på den tiden. Jag svarade helt kort tillbaka och bad honom precisera. Hur såg jackan ut?

Jag vet inte varför, men jag tyckte det var roligt. Det tog två år, men jag svarade.

Brorsan och hans flickvän Anitha var på middag. De gick just. När de stod i hallen och donade med sina jackor så sa de: ”Tack för  ikväll. Hej då!” Och vi svarade: ”Tack själva! Hej då!”

Och sen tog de på sig skorna. Det tog en stund. Tystnad i huset. Konstig stämning. Det gick liksom inte att prata, vi hade ju redan tagit farväl.

Så efter en stund. Skorna och jackor var på. De sa: ”Hej då!” Vi svarade: ”Hej då!”

Och så gick de.

Calle och Anitha! Nästa gång ni kommer på middag och ska gå, ta på er skorna INNAN ni säger hej då så kanske det inte behöver bli så satans obehgalig stämning, okej?!??!!