Jag minns somrarna i barndomen. Klockan 15.00 kom Expressen till lanthandeln. Man låg i gräset och läste sida upp och sida ner, till och med insändarna och ”Dagens skratt, men det viktigaste var vädret. Jag minns kartan över Sverige, hur tecken för moln och sol och regn berättade hur ens närmaste veckan skulle vara, spådde ens framtid.

Mest fascinerande var tecknet med ett moln som spred regn, men som också hade en sol uppe i hörnet. Det var allt på samma dag.

Jag minns känslan av att ”allt kan hända”.

Minns ni, inte, nähä, glöm det.

Familjen tar en kaffe på stan. Jag ger Charlie en såndärn sockerpåse till kaffet. Hon betraktar den som en vanlig pappersbehållare. Inte väldigt spännande, inte heller dödstråkig.  Hon biter i den av ren vana. Slentrianbiter i den och tänker på annat. Så brister pappret och socker flödar ut på hennes läpp. Vilken chock hon får. Hon tror inte det är sant! Det är ofattbart. Vilken sensation! Hon blir inte sig lik sedan. Hon tänker på pappret som plötsligt blev socker.   

Ledsen för obefintligt bloggande – jag har varit med och arrangerat och genomfört svensexan för min kompis Mats, också känd som ”Style by Mats”-Mats. Det har varit mycket roligt, tänkte jag skulle lägga ut lite bilder. Detta är Mats alldeles efter att vi suttit och bastat och badat. Vi abbonnerade restaurangen uppe på Sturebadet och där åt vi middag.

Sen gick vi ut på stan, Mats hade ingen aning om vart vi skulle. Så plötsligt, vid nattklubben Ambassadeur, fick han syn på en jättevepa med hans bild. Då förstod han att han skulle vara DJ i vip-rummet. Mats har aldrig spelat skivor förut. Han blev mycket rädd.

Sen sov vi på hotell. Sigge bad mig ta en bild på honom där han stod och såg ”drömsk och suggestiv ut”. Då gjorde jag det.

Sen var det kroki dagen efter. Och det är ju jobbigt i sig. Men vi hade tagit in extra intressanta konstnärer.

Våra flickvänner, min mamma Lisette, Mats pappa Roger och Klas mamma Britt-Marie. Mats tyckte att det var mycket generande. HA HA HA!

Sen åkte vi till East Street Tattoo för att tatuera den fan i armen. Jag vill verkligen tacka East Street Tattoo, som öppnade dörrarna trots att det var stängt. Och dessutom gjorde de en fantastisk tatuering på Mats.

Mats fästmö Anna har en lycko-Twitter där hon bara skriver kärleksbudskap och förklarar hur lycklig hon är som människa. En av de mest klassiska inläggen i hennes Twitter var när hon för ett halvår sen skrev ”LYCKAN LOPPAN LIVET”. Loppan är alltså deras son. Vi talade mycket om det inlägget i killgänget. Och tänkte: vad kan vara bättre än att Mats har budskapet på armen.

Sen åkte vi till Eriksdalsbadet. Mats trodde att han skulle lära sig simhopp. Fick öva från bassängkanten.

Det han skulle göra var att göra en baklängesvolt från TIAN. Han gjorde det också. Det var helt otroligt. Starkt jobbat av Mats.

på BVC-möte idag med Charlie. Sköterskan frågade oss om Charlie kunde stå och jag skrek: ”Om hon kan stå?! Det är det enda hon gör!” Och så satte vi ner Charlie på golvet för att visa hennes konster. ”Nu ska ni få se på STÅ”, sa jag och andades häftigt.

Men Charlie ville inte ställa sig upp. Jag skrek ”KOM Då, ÄLSKLING” och ”JA, STÄLL DIG UPP DÅ” och ”KOM DÅ, JA KOM DÅ!”

Men Charlie bara tittat förundrat på mig. Jag reste henne upp på fötter för att visa att hon i alla fall hade lår som var starka nog att bära henne, men hon bara vek in knäna hela tiden. Jag försökte igen och och igen. Men Charlie ville inte stå.

Jag blev frustrerad, ropade MEN HON GJORDE DET IMORSE! HON GJORDE DET BARA FÖR NÅGRA TIMMAR SEN!

Sköterskan log och sa att ”det kan bli så”. Sen gick vi hem.

Minns ni när Amanda hade utrensning hemma hos oss och hon kastade en massa av mina kläder. Hon ville kasta en tröja som jag alltid hållit väldigt kär. En tröja med en Mercedes på magen. Den har varit min favorittröja i fem år!

Jag tog tillbaka tröjan, räddade den från utrotning. Och sen läste jag i kommentarsfältet att ni var många som gillade den. Jag har därför bestämt mig för att sälja den och skänka pengarna till Haiti.

Jag har en kompis som heter Kling som just startat en second hand-klädessajt. Jag tycker det är så imponerande att hon trots två småbarn lyckats sätta igång den där sajten. Så jag gav tröjan till henne och bad henne lägga ut den där. Så kanske hon får lite besökare härifrån!

Alltså! Om ni vill ha min tröja så kan ni köpa den HÄR. Pengarna går till Haiti. Jag vill betona att varken Kling eller jag kommer att behålla en enda krona. Jag lägger ut en kopia på inbetalningskortet sen, så att ni ser att det blir så också.

Ledsen att jag varit förvunnen idag. Jag har jobbat suttit hela dagen med mannen till höger, Sigge Eklund. Det är tillsammans med honom jag skriver filmmanuset jag berättade om häromdagen. Han är en av de mest begåvade människor jag känner och jag är glad att vi arbetar med det här tillsammans.

Det började med att jag och Sigge reste till Köpenhamn i somras. Vi hade vaga idéer om att vi ville jobba tillsammans, men ingen bild av hur det skulle gå till. Vi satt nere vid hamnen och kände kittlingen av hur lunchen omärkligt övergick till middag. Vi kom på idén till filmen och sedan dess har vi arbetat med manuset under de lediga stunder vi haft. 

Vi har arbetat med den här filmen på ett ganska prövande sätt. Vi har skrivit parallella filmer, kan man säga. När vi kom fram till hur manuset skulle se ut skrev vi scenerna var och en för sig. Och idag träffades vi för att jämföra vårt arbete och välja det bästa ur våra respektive versioner. Ni kan tänka er vad det krävs i fråga om självkritik. Att läsa någon annans version av samma scen och tvingas inse att man blivit slagen. Eller att ta fajten när man i hjärtat känner att man gjort bättre ifrån sig. Och framför allt – att ha vettet att inse skillnaden mellan de två.

Vi bråkade en del. Många, obekväma tystnader. Höjda röster vid något tillfälle. Men det gick bra.

Redan från den dagen Charlie föddes kom vi överens om hur vi skulle ta hand om Charlie under natten. Amanda skulle ta hand om henne på nätterna och så skulle jag ta hand om henne från det att hon vaknade tidigt på morgonen, så att Amanda kunde få sova lite längre.

Det här fungerade väldigt bra. Amanda fick gå upp några gånger per natt, men njöt sedan av sovmorgonen när jag gick vid halvsex-rycket med vår dotter.

Och vi har fortsatt med det här. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Amanda säger att hon fortfarande tycker att det är en rättvis uppdelning. Men jag har börjat förstå att jag är lurad. Hon har blåst mig jävla hårt.

Charlie vaknar ju för fan inte om nätterna längre!! Okej, MÖJLIGEN vaknar hon EN GÅNG varannan natt. Och då måste Amanda böja sig över henne och stoppa in nappen och sen somna om. De FÅ GÅNGER detta händer så är det allt hon måste göra. Det tar henne fem sekunder.

Men jag! Jag går fortfarande upp VARJE DAG klockan halv sex med Charlie.
På fredagskvällar kan Amanda – utsövd och pigg och tindrande och glad – titta på mitt trötta, sargade ansikte och vänligt och meddela: “Imorgon får du sovmorgon, Alex.” Meningen är att jag ska bli glad. Och det blir jag. Det känns som om jag blivit miljonär. Men jag börjar förstå att nåt är skevt. JAG ÄR INTE DUM! HON HAR LURAT MIG HELA TIDEN!

Som jag har hånat mödrar och fäder som lägger ut filmer på deras skrattande barn på Youtube. Som jag har förlöjligat dem! Skrattat! Och titta på mig nu. Nu står jag här själv och lägger upp filmer på mitt skrattande barn på Youtube. Titta på lilla gose-Charlie. Är hon inte världens sötaste?

Tidig morgon med Charlie. Jag hade satt på henne något sockiplastliknande på fötterna, vilket gjorde att hon fick en jävla fart på krypandet. Ibland var hon uppe i hastigheter på 50 vardagsrumsgolv/h och då kanske ni förstod att det gick undan. Hon pratade högt, muntert och obegripligt och bet i allt som kom i hennes väg. Bland annat bet hon sönder ett ganska fint glasunderlägg i läder som vi fick av mamma i julas.

Jag satt vid datorn och tog del av den belåtna ljudkulissen omkring mig. När hon sa “BABA” svarade jag “BABA” och det tyckte hon var roligt. Så plötsligt kröp hon in under soffbordet och tystnade tvärt och jag tänkte väl inte direkt på det.  Men hon var fasligt tyst fasligt länge. Till slut reagerade jag på denna egendomliga, ovanliga tystnad. Så här tyst brukar det inte vara. Så här tyst SKA det inte vara.

Jag kröp under bordet och där hittade jag henne. Hon var alldeles brun från öra till öra, från panna till bröstkorg, från fingerspets till handled. Jag tror aldrig jag sett Charlie så belåten. Hon var liksom i chock. Stora, rullande ögon, kroppen i stel extas. Jag grävde i munnen på henne och fann resterna av en hel Plopp. Det var första gången som Charlie smakade choklad. Förstår ni vilken smaksensation? Förstår ni hur hennes universum där och då utvidgade sig, hur världen blev en mer spännande plats att vistas i. Insikten att det finns något som heter choklad måste hisnande.

Hennes olycka när jag tog biten ifrån henne. Hur ögonen svartnade. Hon blev rasande, slog efter mig för att skada mig. Morgonen blev aldrig riktigt bra sen. Charlie satt och surade, tittade ibland på mig hatiskt. I nio månader hade vi undanhållit smaken av choklad för henne. Istället hade vi givit henne flygande Kalle.

Oförlåtligt.  

Läser en kommentar från igår och blir genast rädd. Har jag utsatt Charlie för livsfara när jag tvättade henne? Hur är det farligt? Vad är det jag inte vet nu?