Det var mycket snack innan sommaren. Amanda hade stora planer för trädgårn på Gotland. Hon har länge talat sina ”gröna fingrar”. Hon skulle så blommor här, anlägga en berså där. Hon skulle få hela gården att prunka! Hon skulle visa mig blomster, sa hon. Hon skulle visa mig FÄRGER! Och titta hur det blev. Det ENDA som Amanda faktiskt fullföljt är den här hinken med…ja. Jag vet inte vad det är. Vad är det för något? Odlar Amanda ogräs? Vad pågår i den här hinken egentligen?
Första ensampromenaden med Charlie i Stockholm! Ganska härligt faktiskt. Jag vandrar med barnvagnen genom Humlegården, till slut tröttnar Charlie på att ligga ignorerad där nere, börjar tjuta och då lyfter jag upp henne i Babybjörnen. Och då tystnar hon och tittar nyfiket upp på mig och vi vandrar vidare. Men det gungar så fint och Charlies ögon börjar rulla och sen är gamnacken där. Hon sover nu och jag sitter på Hotell Anglais och skriver lite på en grej inför ett möte med Kanal 5 imorgon.
Jag ska ta en kaffe i frukostsalen, och blir hindrad av servitör eller vad han är, som säger att jag inte får ta in barnvagn i frukostmatsalen. Jag frågar varför, men det kan han inte svara på. Han säger att det är ”reglerna”. Men det är en så dum regel att jag helt enkelt väljer att inte bry mig om den. Jag vandrar in med min barnvagn ändå och kanske förstår också servitören eller vad han var att det inte fanns någon logik där, så han piper iväg.
Jag är så glad för Sommar-programmet igår. Och all fina respons här på bloggen. Det var härligt att läsa era historier, var ni lyssnade, vilka ni lyssnade med och vad ni kände. Förut visste jag bara att en miljon svenskar lyssnade. Men detta gav er kött och blod och det var fint.
Om ni missade programmet, kan ni lyssna på det HÄR.
Är det bara jag eller har svensk tv-reklam nått nya bottennivåer under sommaren? Visst har det varit sämre än någonsin? Det började med Polly-reklamen. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. I början av sommaren tyckte jag mest att det där var irriterande att lyssna på. Sen såg jag den så mycket att jag hörde den i mitt huvud också när den inte gick på tv:n. Jag gick på stan och hörde ”å-Polly-vad-gott”, vände mig om i fasa och tänkte: Vad fan var det där?
Till slut gjorde reklamfilmen mig så jävla förbannad att jag önskade att den där kvinnan som hela tiden utbrister å-Polly-vad-gott kunde sätta en Polly i fel strupe och förbli tyst.
Sen kom Mekonomen – gör ditt billiv enklare – med den olustigt hurtfriska telefonväxel-kvinnan som gick runt i olika märkliga verkstadsmiljöer och förde samtal där hon flinande förklarade att Mekonomen kunde hjälpa dig med precis allt. Jag störde mig framför allt på hur hon hela tiden höll en hand upp mot örat och det var väl regissörens sätt att illustrera för de mest förvirrade tittarna att den här kvinnan visst inte var någon galning som talade med ingen ut i luften, utan att hon talade i en handsfree-telefon, ja, det är alltså en telefon utan sladd. Hela tiden skulle hennes hand upp och så skulle hon blicka ut i fjärran och säga: Javisst, det där kan Mekonomen lösa. Fy fan, tänkte jag.
Men sen.
Apoteketens Apoliva-reklam.
Det är svårt att förklara hur jag känner för den där reklamfilmen. Det går inte att intellektualisera något som är så emotionellt. Jag skulle vilja påstå att den har förstört min sommar. Jag ser henne när jag blundar. Den där kvinnan. Hon som vandrar mot kameran i något slags nattlinne. Hon som med död blick sjunger en sång i regn. Hon förföljer mig om natten. Hon ser ut som ett vattenlik nyss uppdraget ur havet. Jag har henne på hornhinnan när jag blundar. Hon får mig att tänka på den lilla flickan i ”The ring” som plötsligt bara kröp ur tv:n och stod där med stripigt hår och ställde till jävulskap.
Varje gång jag ser henne i tv-rutan tänker jag samma sak: Vad vill du mig?! Stirra inte på mig så där! Kan DU INTE BARA FÖRSVINNA?! Men hon försvinner inte, hon vandrar hotfullt mot mig med sitt makabra psykopatleende, som antingen tyder på att hon har en pistol bakom ryggen eller att hon har en kniv i ryggen.
Hon ser först allvarlig ut när hon kommer. Lite vemodig, sådär, inte sant. Men alldeles i slutet av filmen så försöker hon sig på ett leende. Det är ett fruktansvärt leende. Det är ett leende som man avfyrar just efter att man lagt den söta kaninen på kokning.
Jag hade kunnat uthärda om det vore så att den här filmen visades lite då och då. Men den visas inte ”då och då”. Den visas konstant. Det finns ingen hejd på det.
Nu är jag ingen reklamare. Inte kan jag den här branschen. Men det kan väl aldrig vara bra att göra så att tv-tittaren får olustkänslor när de tittar på reklamen? Jag kräver av Apoteket att de avlägsnar den här kvinnan från mitt vardagsrum för hon håller långsamt på att göra mig tokig i huvudet.
Vet ni att jag drömmer om henne. Jag drömmer att hon kryper ut ur tv:n på alla fyra med sitt stripiga, blöta hår och att hon ger sig av efter mig och jag springer, springer, springer ut i skogen och hon följer efter mig i mörkret och jag måste hitta något att kasta mot henne och famlar i fickan och hittar en godispåse och jag vänder mig om siktar mot ögat och sular iväg en godisbit, men den sjuka fan fångar blixtsnabbt upp den med munnen och säger ”Å-Polly-vad-gott” och jag kastar en till och hon gör det igen – ”Å-Polly-vad-gott!” Och jag får panik och pepprar henne med godisar och för varje godis jag kastar svarar hon: Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott.
Och då inser jag. Jag är i helvetet.
Så här ser jag ut när jag är mycket nervös. Åtta minuter kvar till Sommar. Säg bra.
Jag kommer hem från Sveriges Radio där jag högläst manuset för min producent Fredrik Olsson, som är en av de mest begåvade människorna jag arbetat med någonsin. Han accentuerar der bästa i manuset och påpekar försynt vad som är dåligt och måste bort. Han är fantastisk. Jag kommer hem och då har Amanda köpt svenska signalkräftor, ungersk picksalami och tallegio, som jag älskar. Det är så rart av henne att göra sådana saker.
Och vi ska just sätta oss ner efter denna dag och skåla för att Charlie idag klarade av sin första flygresa mellan Visby och Stockholm och precis då börjar hon skrika.
Charlie har en kuslig tajming. Precis när vi lyft gaffeln för att äta den första tuggan på en trevlig middag börjar hon skrika. Det händer hela tiden. Precis exakt på sekunen då Charlie inte får skrika så sätter hon igång.
Och vad är det som gäller då? Vad är det man måste göra? Vet ni?
Just det.
Man måste gilla läget
Gilla-la-la-la-läget
Man får ta det som det kommer
Man får ta det som man.
Oh yeah
OH YEAH!
Äh, jag har suttit nu i två timmar och försökt vända på den här bilden i min iPhone, men nu skiter jag i det, för det är inte bildens vridning som är det viktiga, det är Charlies mun som ni ska titta på. Ser ni att hon ler! Hon ler!!! Jag vet inte vad som hände. Hon bara log. Jag sa inte ens något roligt. Gjorde inte ens en min. Det var fantastiskt. Och det visar ju också att mitt barn är EXTREMT tidigt utvecklat. Andra barn börjar ju inte le förrän de är 7 år eller så.
Det gick inte som vi hade tänkt oss. Krogbesöket blev inte så lyckat som vi hade hoppats. Vi gick in på O’learys i Visby. Det var inte mycket folk, inte heller lite folk. Gästerna verkade skötsamma – de förde inte oväsen, men satt heller inte tysta. De låg någonstans mellan sorlande och lätt slamrande. Vi satte ner Charlie i bilbarnstolen på golvet mellan våra stolar. Och så satte vi oss för att titta på matchen. Försökte att slappna av. Men så fort det kom in en ny människa i rummet så synade jag honom uppifrån och ner och tänkte: Vad är han kapabel till? Hur hade han tänkt skada min dotter? Och så följde jag honom med blicken ända tills han var utom synhåll och då dök nästa figur upp i dörröppningen – vad var han kapabel till? Det var en paranoja att gör ett långfilmsmanus på. Alla som närmade sig Charlie ville döda henne. Eller åtminstone ramla över henne av misstag och bryta ryggen på henne och sedan ambulans till Visby Sjukhus, som är ledsna, det var inget de kunde göra, ryggen var bruten.
Det blev värre sen. När chanserna kom på plan började folk att väsnas. Och när någon idiot skrek “NEJ” sådär idiotiskt jävla onödigt högt efter en missad målchans så ville jag gå fram, knacka honom med en sked i pannan och fråga honom om han möjligen var dum i huvudet.
Det var droppen. Vi tog Charlie och åkte hem.
Jag förstår att det här är överkänsligt. Jag inser att ni kommer att håna mig i kommentarsfältet. Men hörrni. Det här är mitt första barn och jag har haft henne i tre veckor. Jag är rädd. Rädd för allt.
Det är mtachdag och då får jag enligt löfte av Amanda ta på Charlie AIK-dressen. Det är inte bara Charlie som gjort sig fin. Jag har tagit på mig en vit skjorta och Amanda har tagit på sig något hon kallar rouge. Vi ska nämligen till Visby hela familjen för att titta på när AIK krossar Malmö. Vi är mycket uppspelta att tjuvstartade vårt möte med civilisation innan vi åker till Stockholm imorgon. Charlie är kanske mest uppåt av alla. När hon fick på sig AIK-dressen började hon vifta med knytnävarna som en huligan och skrika fullständigt osammanhängande dumheter. Som en huligan. Härligt! Nu vinner vi detta!
Senaste nytt från Rute på Gotland. Bengan öppnade häromdagen en marockansk loppis utanför sin lada. Nu har han tröttnat på den. Han struntar i den. Han sitter här och dricker en kopp kaffe. ”Har inte du en loppis att sköta”, frågar jag och då svarar Bengan ”äh, tråkigt”. Det förklarar den märkliga synen jag möttes av där borta i förmiddags. Människor gick vilsna runt mellan sakerna. Spejade bakom knutar för att få syn på någon som kunde berätta vadden där fina bordsskivan kostade. Men det fanns ingen som kunde hjälpa. Därav den fullständiga förvirringen. Det var något hönslikt över alltihop. Jag frågar Bengan igen varför han inte tar hand om kunderna och Bengan sörplar på sin kaffe och plötsligt ryter han: ”Jävla turister, åk hem!” sen talar vi inte mer om saken.
Vi hade bagarn på middag igår. Låter inte det fantastiskt – vi hade bagarn på middag. Vi hade faktiskt det, bagarn på middag. Och hans förtjusande fru. De kom med en påse bröd och fina presenter till Charlie och så åt vi middag. Det skulle bara bli vi och bagaren och hans fru. Men så blir det ju aldrig. Svärmor Stina kom förbi med en flaska vin. Hennes kompis Maud såg att ”något stod på i trädgårn” och anslöt. Svärfar Bengan skulle grilla med en kompis vid sin lada, avbröt och så kom både bengan och bengans kompis Pelle över. Och brorsan var ju här med sin familj. Vi åt torsk och talade om Charlie. Vi konstaterade att hon gör framsteg. Hon tittar nu understundom upp i taket. Inte bara skrik kommer ur hennes mun – någon gång har hon helt kort sagt ”ao”. Hon utbrister ibland i ett leende eller något som påminner om ett sådant. Hon har börjat ligga på sidan ibland när hon sover. Hon ser därvid ut som en vuxen. Hon ser ut som en vuxen överlag, tycker jag. Ibland när jag tittar på henne länge så finner jag det löjligt att vi inte pratar med varandra. Jag undrar varför hon håller på med den här charaden. Jag vet ju att hon kan prata i fullständiga meningar, hon vet att jag vet att hon kan. Alla vet. Ändå ligger hon där och tittar på mig och tiger. Som igår kväll. Jag såg ju hur hon ansträngde sig för att inte ”försäga sig”, för att inte avslöja för mig att hon kan uttrycka sig i både tal och skrift. Hon knep igen, helt enkelt. Jag fann det lite larvigt.
