Innan det nya ska ringas in måste vi förstås avklara det som tillhör 2013: Omgångens lag från helgen.
I målet hälsar vi Joe Hart välkommen tillbaka. Manchester CIty-målvakten fick en rejäl smäll mot Crystal Palace och började blöda, men han ställde sig upp och räddade poängen åt sitt lag.
På högerbacken var det (som vanligt senaste månaderna) en kamp mellan Mathieu Debuchy och Séamus Coleman. Jag väljer Debuchy som skapade stora problem för Arsenals vänsterkant i första halvlek. Så långt var han planens bästa aktör.
I mittförsvaret går tröjorna till Per Mertesacker (oerhört stabil igen), och Gary Cahill. Jag tyckte att John Terry var kung i bakre leden för Chelsea, men så såg jag reprisen igår och noterade hur Cahill framstod som strået vassare. Hans brytning framför Joe Allen i första halvlek hade gjort Glenn Hysén stolt.
Ben Davies är en ung, spännande spelare som var gjorde en mycket bra match mot Aston Villa.
På mittfältet fanns det några att välja mellan. Tom Huddlestone var given efter sin dominanta insats mot Fulham. Bredvid honom tar jag Mousa Dembélé som äntligen fick bitarna på plats mot Stoke.
Willian har inte varit så framstående i Chelsea som många trodde, men mot Liverpool visade han sina spetskvaliteter. Dessutom jobbar han förtjänstfullt i defensiven. Jordon Mutch svarade för ett mål och en assist och framstår som ett fynd för 2 miljoner pund. Till vänster var det ingen som kunde mäta sig med Eden Hazard, som var planens bästa spelare på Stamford Bridge.
För en gångs skull  var konkurrensen i anfallet inte så stor. Danny Welbeck var helt avgörande för Manchester United, men spelade bara en halvlek. Nicolas Anelka gjorde två mål för West Bromwich, men jag noterade inte honom särskilt mycket i övrigt. Därför väljer jag hans anfallskamrat Saido Berahino som dels gjorde det fina kvitteringsmålet till 3–3 och skapade stora problem för West Ham med sin rörlighet.
Omgångens spelare: Tom Huddlestone, Hull City. En av säsongens allra bästa mittfältsinsatser.

Mitt omgångens lag:
Joe Hart, Manchester City
———————————————
Mathieu Debuchy, Newcastle (4)
Per Mertesacker, Arsenal (3)
Gary Cahill, Chelsea (3)
Ben Davies, Swansea
———————————————
Tom Huddlestone, Hull City (2)
Mousa Dembélé, Tottenham
———————————————
Willian, Chelsea
Jordon Mutch, Cardiff
Eden Hazard, Chelsea (3)
———————————————
Saido Berahino, West Bromwich

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
David De Gea (Manchester United), Danny Welbeck (Manchester United), John Terry (Chelsea), James McCarthy (Everton), Ross Barkley (Everton), Séamus Coleman (Everton), Paulinho (Tottenham), Aaron Lennon (Tottenham), Jonathan De Guzman (Swansea), Robert Koren (Hull City), Mathieu Flamini (Arsenal).

***
Omgångens mål: Séamus Coleman, Everton. Den glödhete högerbacken vandrade runt James Ward-Prowse och dundrade in bollen i bortre krysset.
Omgångens floppspelare: Hela Fulham.
Omgångens manager: José Mourinho, Chelsea. Hans lag plockade till slut fram storspelet och vann ytterligare en toppmatch.

***
Tack för det här bloggåret! Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Imorgon vaknar vi upp, beställer en pizza (väl?), lägger oss i soffan och kollar in en fullspäckad omgång av Premier League.
Bloggen siktar på att rivstarta under 2014.

Halva ligan avverkad.
Här har ni de elva lirarna som får plats i mitt ”Höstens lag” i Premier League.

Höstens lag (4-3-3):

Målvakt:
Tim Howard, Everton
Det har inte varit någon superhöst för herrarna mellan stolparna. Men Howard har varit en av anledningarna till att Everton släppt in minst antal mål i Premier League (tillsammans med Arsenal).

————————————————-
Högerback:
Séamus Coleman, Everton
En av höstens succéspelare. Vi är vana vid att Leighton Baines bidrar med mål och assist, men i höst har högerbacken Coleman varit ännu effektivare. Fem mål, varav flera har varit sanslöst vackra.

Mittbackar:
Per Mertesacker, Arsenal
Den tyske giganten har klivit fram som den givna försvarsresen. Medan Laurent Koscielny bjuder på spektakulära tacklingar (och straffar) agerar Mertesacker hela tiden i det tysta. Gör ytterst sällan misstag.

John Terry, Chelsea
Valet stod mellan Terry och Southamptons Dejan Lovren, men jag känner att Terry har gått om på slutet. Med Mourinhos låga försvar har Chelseakaptenen hittat tillbaka till gammal god form.

Vänsterback:
Leighton Baines, Everton
En skada har stoppat Baines från spel senaste månaden, men innan dess var han ligans odiskutabelt bästa spelare i sin position. Otäckt klok i passningsspelet och ett vasst anfallsvapen med sina inlägg och frisparkar.

————————————————-
Defensiva mittfältare:
Yaya Touré, Manchester City
Världens mest kompletta mittfältare? Karln är kapabel att spela mittback i en CL-final (2009), defensiv mittfältare, offensiv mittfältare – han är lika bra överallt. Den här hösten har han dessutom lagt till ytterligare en dimension: Frisparkarna som han numera skruvar in i krysset med häpnadsväckande ackuratess.

Aaron Ramsey, Arsenal
Ligans bästa spelare under första halvan av hösten. Ramsey var bra redan under slutet av våren, men det var som om han hittat en ny växel under sommaren. Stark, löpvillig och plötsligt målfarlig. Åtta mål och sex assist är hans facit.

————————————————–
Offensiv mittfältare:
Adam Lallana, Southampton
Det tog tid, men till slut fick Lallana sitt genombrott i Premier League. Har burit Southamptons offensiv med sin fart, teknik och kreativitet. Fyra mål och fem assist.

————————————————–
Anfallare:
Luis Suárez, Liverpool
Världens hetaste spelare de senaste två månaderna. Suárez har öst in mål och flera av dem kommer vi att minnas länge. 19 mål på 14 matcher talar sitt tydliga språk.

Sergio Agüero, Manchester City
Argentinaren har den här säsongen visat den där talangen som vi visste att han besitter. Gjorde 13 mål på 14 starter (plus ett inhopp) innan han blev skadad.

Wayne Rooney, Manchester United
Ryktenas man i somras, men sedan säsongen startade har Wayne Rooney varit Uniteds självklara stjärna. Med RvP skadad har ansvaret vilat på Rooney. Nio mål och nio assist – utöver det enorma defensiva arbetet.

—————————————————-
Tränare:
Roberto Martínez, Everton
Det var många som gissade att Everton skulle få tufft i kölvattnet efter David Moyes-eran. Martínez har utvecklat laget, spelet och känslan är att klubben nått en spelmässig nivå man aldrig höll under Moyes sejour. Everton spelar numera ett passningsorienterat spel och ligger fyra i halvtid. Kan det räcka till CL har Martínez gjort en bragd.

***
Hur hade ditt lag sett ut?

Är José Mourinho på väg att lura mig och många andra?
Inför säsongen var jag en av få som inte tippade Chelsea som ligamästare (mitt val föll på Manchester City). Det var för mig osannolikt att José Mourinho, tillbaka i England, skulle lyckas få alla bitar på plats med så många nya spelare och mitt under en generationsväxling.
Den känslan har följt med mig under hösten. Och har man lyssnat på snacket så låter det som att City och Arsenal fått bära favoritskapet. Till och med José Mourinho själv har ju vid upprepade tillfällen lyft fram City som given titelfavorit.
Chelsea har visserligen funnits med i toppstriden hela tiden, men spelet har inte övertygat. Segt, förutsägbart, ineffektivt. Då och då har man häpnats över hur så mycket kreativ talang kunnat prestera så lite. Den som vill ha fördjupningsläsning kring det ämnet kan man läsa min analys från november.
Chelsea har inte heller varit lika pålitligt som under José Mourinhos förra era i klubben. De åkte på en chockförlust hemma mot Basel i Champions League, de föll borta mot Newcastle (som vid den tidpunkten inte framstod som lika vassa) efter en ytterst svag insats, de torskade mot Stoke. De borde ha förlorat hemma mot West Bromwich om de inte fått en straffgåva på tilläggstid.
Men i toppmatcherna är det som om tiden skruvas tillbaka. Då är de den där lagmaskinen som baxar till sig resultat.
Den här säsongen har de vunnit hemma mot Manchester City och Liverpool. De har spelat oavgjort och vunnit (i Ligacupen) borta mot Arsenal. De har kryssat borta mot Manchester United och Tottenham.

Julen och mellandagarna blev José Mourinhos show.
Mot Arsenal ställde han ut ett defensivt lag som stängde spelvägarna för ligans mest rörliga och kreativa mittfält. Han fick det 0–0-resultat han ville ha.
Igår på Stamford Bridge så åkte hans lag på en kalldusch när Martin Skrtel satte 0–1 för Liverpool redan i tredje minuten.
Då reste sig Chelsea, plockade fram det bästa spelet man presterat den här hösten och vände till 2–1 innan första halvlek var över.
Luis Suárez fick, med sina mått mätt, tämligen lite uträttat. Det var en följd av Mourinhos taktiska plan där Chelsea stängde spelvägarna till uruguayaren. Ett av dragen var att spela David Luiz på mittfältet. I sanningens namn var Luiz inte så defensiv som man kan föranledas att tro som omplacerad mittback, men han vann en del bollar och han hade en central del i 2–1-målet med sin känsliga passning ut till César Azpilicueta.
Juan Mata satt som vanligt på bänken, men numera är det få som ifrågasätter det. Det känns logiskt nu när Oscar kombinerar offensiva egenskaper med defensivt slit. Willian visade sina spetskvaliteter. Hans ryck första metrarna måste vara bland de allra kvickaste i ligan.
En nivå ovanför dessa herrar, och alla andra offensiva aktörer på planen, fanns Eden Hazard.
Belgaren hade en trevande start på säsongen. Han fick direkt fullt förtroende av Mourinho, men de matchvinnande insatserna lyste med sin frånvaro i inledningen. Nu har Hazard varvat upp. Igår var han fullständigt lysande. Det är lätt att glömma att han bara är 22 år.

Jag ger inte mycket för den här hållningen där tränarna saknar all form av objektivitet. Igår körde José Mourinho sin vanliga psykologiska krigföring när han först fick frågan om inte Samuel Eto’o borde ha blivit utvisad för duellen med Jordan Henderson och sedan om inte Liverpool borde fått en straff när Samuel Eto’o stängde Luis Suárez.
Mourinho svarade att han ”inte sett situationen där Eto’o eventuellt skulle ha fått kort”. Sedan fortsatte han med att ”lyfta fram att Eden Hazard skulle ha fått en dubbel-straff när han blev fälld i första halvlek” och att Suárez sysslade med ”simhopp”. Det råder inga tvivel om att Suárez hjälpte till, men innan dess hade Eto’o haft tydlig kontakt med hans ben (idiotiskt gjort av Eto’o eftersom Azpilicueta redan rett ut situationen och var på väg att rensa i väg bollen).
En klassisk Mourinho, alltså. Blunda för allt som det egna laget gjort sig skyldig till, greppa ett halmstrå och lyft fram vad man själv borde ha fått. Men han är långt från ensam om det där Bagdad Bob-tugget.
Jag ska inte gå in i detalj på domsluten, men en kort resumé av min syn: Chelsea borde fått straff när Hazard fälldes. Liverpool borde fått straff när Eto’o stängde Suárez (dock jag köpa att Webb friade Terry-situationen). Oscar borde ha blivit utvisad för sin tackling, Eto’os stämpling går att diskutera. Typ så.

Om vi lämnar det (och det bör man göra för domslut kan man diskutera i all evighet. Varför rasar så få över att ett av West Hams mål mot WBA var offside?) så går det inte att undgå att bli imponerad av denne Mourinho.
Hans lag har inte presterat i närheten av den nivån som vi anar att de kan göra med det spelarmaterialet. De har saknat en pålitlig striker, faktum är att trion Fernando Torres, Samuel Eto’o och Demba Ba gjort lika många ligamål (6) tillsammans som Danny Welbeck, som blott startat nio matcher för Manchester United. Ändå är Chelsea bara två poäng efter ledande Arsenal.
José Mourinho kan konsten att skapa en vinnarmentalitet. Han har gjort det i alla sina klubbar. Efter det skakiga försvarsspelet under André Villas-Boas och Roberto Di Matteo har John Terry återigen klivit fram som en jätte. Lagkaptenen har varit fullständigt briljant under första halvan av säsongen och hade fått mer erkännande om inte opinionen haft ett ont öga till honom.

Jag ser fortfarande Manchester City och Arsenal som de hetaste titelkandidaterna, men när Chelsea visar sådan styrka i toppmatcherna går det inte att räkna bort dem.
De har ju dessutom sin x-faktor på bänken. Mannen som nästan alltid hittar ett sätt att få med sig resultat.

***
Liverpool? Ja, de har gjort två starka insatser under julhelgen. Först borta mot Manchester City, sedan igår mot Chelsea. Deras problem är att dessa matcher gett noll poäng.
Igår kom de till spel med en stark startelva, men med en ultratunn bänk med ett par oprövade namn. När Brendan Rodgers letade lösningar föll valet på Brad Smith, en 19-årig vänsterback som fick göra debut som vänsterytter. Smith kändes utelämnad i en för stor kostym under sin halvtimme på planen. Det underströk behovet av värvningar (och det ryktas idag om att Cristian Tello från Barcelona är på ingång).
Liverpool har gjort en beundransvärd höst, men det är också tydligt hur jämn och tajt ligan är när laget nu återfinns på femte plats, efter Everton. På julafton låg de i topp.
Nu kommer prövningarna för Brendan Rodgers. Joe Allen blir borta några veckor. Mamadou Sakho, som imponerat stort i mittförsvaret, haltade av med vad som såg ut att vara en sträckning igår. I den positionen finns täckning i form av Kolo Touré, men truppen kommer att testas kommande månad.
Glen Johnson var svag igår på högerbacken, Lucas Leiva hade jobbigt på centralt mittfält och Simon Mignolet tappade för andra matchen i rad in en boll lite väl enkelt.
Januarifönstret kunde inte komma mer lägligt.

Skador på nyckelspelare, tajt spelschema och ett formstarkt Newcastle på St James’ Park.
Det här var ett test för Arsenal, erkände Arsène Wenger inför matchen.
De klarade det. Nu firar de nyår som ligaledare.

På lördagen hade Manchester City tagit en knapp seger hemma mot Crystal Palace, vilket förde upp Manuel Pellegrinis lag i serieledning.
Oavgjort mot Newcastle hade kunnat bli ett tungt psykologiskt slag för Arsenal. Det är ju kring juletid som titelkandidater sätts på prov, heter det. Det upprepas som ett mantra, år efter år. För Arsenal betyder det där snacket mer än för andra toppklubbar. Tidigare har de vikit ned sig i den här typen av matcher. Tappat poäng och självförtroende. Halkat efter och fått kriga om fjärdeplatsen.
Därför var den här trepoängaren så viktig. Arsenal radade upp fyra raka matcher utan seger innan man besegrade West Ham i veckan. En ny poängförlust så hade det stora försprånget man hade för några veckor sedan varit uppkäkat. Det hade kunnat sätta sig i huvudet. Ska samma gamla visa upprepa sig?
Arsenals budskap till sig själva och konkurrenterna var tydligt: Vi menar allvar med att slåss om titeln den här säsongen.
– Det var en intensiv match mot ett bra Newcastle som utgjorde en väldigt stor utmaning, en stor fysisk utmaning, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Det var ingen stor tillställning. Arsenal började bäst första tio minuterna, sedan bestod första halvlek mest av ställningskrig.
Det var en match för Cheik Tioté och Mathieu Flamini, snarare än Santi Cazorla.
Newcastle attackerade mest via högerbacken Mathieu Debuchy som demonstrerade att han varit en av ligans bästa högerbackar under första halvan. Debuchy, planens bäste aktör i första halvlek, hade ett par avslut och den bästa chansen, en nick i ribban som rensades undan av Jack Wilshere på mållinjen.
Arsenal, som saknade skadade Aaron Ramsey och Mesut Özil, hade svårt att ta sig till chanser. Mer än några halvfarliga lägen skapade man inte och Olivier Giroud såg fortsatt rostig ut. Det underlättade inte att fransmannen vrickade foten och sprang runt och haltade under sista tio minuterna.
Giroud fortsatte att röra sig med vissa besvär i inledningen av andra halvlek, men Arsène Wenger behöll honom på plan (förmodligen för att han inte sätter någon tilltro till Nicklas Bendtner). Det betalade sig.
I den 65:e minuten slog Theo Walcott en frispark. Giroud utnyttjade den undermåliga markeringen från Davide Santon och nickade in 0–1. Hans första mål sedan 23 november.

Målet tvingade Newcastle, dittills rätt blekt framåt, att bli mer offensivt. Alan Pardew gick ned på trebackslinje och satte in Shola Ameobi bredvid Loïc Rémy. Med nyss inbytte Hatem Ben Arfa, som var magisk i förra omgången, fanns ett givet anfallsvapen på högerkanten. Wenger svarade med att byta in Carl Jenkinson och gå ned på fembackslinje. Det är inte ofta man ser det från fransmannen.
Det var lyckat. Visserligen snurrade Hatem Ben Arfa friskt med Flamini, som fick gå ned som vänsterback, men Ben Arfa saknade all form av ”end product” och Newcastle kändes aldrig riktigt farliga. Det hetaste lägen bjöd Wojciech Szczesny på när han sköt en framrusande Rémy i ansiktet och bollen studsade några decimeter utanför stolpen.
Arsenal stod emot, inleder nästa år i topp av Premier League och underströk det jag redan slagit fast tidigare i höst:
I år kommer Gunners vara med och fajtas om titeln ända in i kaklet.

Ingen Wayne Rooney. Ingen Robin van Persie. Tur för Manchester United att de har en glödhet Danny Welbeck.
Efter krisen där Manchester United inom loppet av en vecka förlorade två raka hemmamatcher (Everton och Newcastle) har David Moyes gäng hittat segermelodin. Vinsten mot Norwich på lördagen var lagets sjätte raka, men det var ingen känsla av ”vinden har vänt” den här eftermiddagen.
Till skillnad mot West Ham, där laget presterade ett riktigt lovande anfallsspel, och till skillnad mot Hull City, där man visade karaktär som hämtade sig från 0-2-underläge, var det här en medioker insats.
Norwich skapade de bästa chanserna i första halvlek, inte minst på högerkanten där Robert Snodgrass gång på gång utnyttjade ett slumrigt United-försvar (Patrice Evra var återigen en säkerhetsrisk defensivt). United skapade knappt någonting framåt av värde.

Med Wayne Rooney som drogs med ljumskkänning fick Shinji Kagawa chansen som tia. Det blir problematiskt för japanen om han inte uträttar mer när han väl får spela i favoritpositionen. I halvtid var Ryan Giggs utbytt och Kagawa fick ta plats på vänsterkanten.
In kom Danny Welbeck och det blev injektionen som räddade tre poäng åt Manchester United den här dagen. Med sin fysik och snabbhet var han källan till de sporadiska bortaattackerna.
Målet cirka en kvart in i andra halvlek var inte vackert, men det var typiskt Welbeck: Det var han som sprang hela vägen in i press när Ryan Bennett skulle rensa, det var han som vann bollen och sedan snappade upp den, rundade John Ruddy och placerade in 0–1.
Det var engelsmannens fjärde mål på fyra matcher.
– Jag tycker att Danny Welbeck gjorde enorm skillnad när han kom in, konstaterade David Moyes.

Förra säsongen blev det bara två mål från Welbecks sida, något som det raljerades över från många håll. Men då spelade han som ytter med uppgift att löpa sönder motståndarförsvaren.
Med David Moyes övergång till 4-4-2 och skadan på Robin van Persie har han fått chansen som striker – och då har han visat att han kan hitta målet.
Danny Welbeck har aldrig varit en spelare som skapat mål på egen hand (även om hans debutmål i Premier League var ett distansskott i krysset från 20 meter). Han behöver spela längst fram och få löpa in bakom backlinjen (som vid målen mot Swansea och West Ham) eller så behöver han få chansen att ta sig in i boxen och hugga på returer (som vid målen mot Swansea och de två mot Aston Villa).
Han kommer aldrig att bli skyttekungsmaterial, men han bidrar med andra kvaliteter. Som fysiskt springa-på-allt-och-jaga-på-allt-fenomen är han värdefull. Idag gav det tre poäng för ett Manchester United som plötsligt bara är två poäng från fjärdeplatsen.

***
Det var samma typ av seger för det andra Manchester-laget. Och samma typ av hjälte.
Med Sergio Agüero skadad och Alvaro Negredo på bänken satte City-fansen hoppet till Edin Dzeko.
Jag tippade att Edin Dzeko skulle hitta nätet och det gjorde han till slut. Manchester City vann mot Crystal Palace med 1–0. Ett överraskande resultat. Jag hade tippat på minst 5–0.
Men det visar också att Tony Pulis har gjort något med Crystal Palace. Defensiven känns tryggare och hans spelsätt har gett Cameron Jerome och Marouane Chamakh chansen att göra nytta.
Jag dömde ut Pulis chanser att lyckas rädda laget kvar, men nu går det inte att utesluta det. Inte när så många andra klubbar – Fulham, Sunderland, West Ham – är i kris.

Av någon anledning valde Manuel Pellegrini att fortsätta med 4–5–1 även mot ett av ligans bottenlag.
Edin Dzeko har aldrig kunnat hantera rollen som ensam striker särskilt bra. Så det krävdes att Alvaro Negredo kom in från bänken och gjorde honom sällskap på topp för att laget skulle göra det förlösande målet.
Betydelsen av att ha den här typen av squadplayers som kan kliva fram och avgöra visar sig framför allt nu när halva säsongen är avverkad och truppen börjar bli sliten. Arsenal lider av att Olivier Giroud har tappat formen, men räddades i veckan av en comebackande Lukas Podolski. United saknar spets i truppen bortsett från Rooney/RvP, men de har åtminstone bredd. Detsamma gäller förstås City.
Pellegrini fick tillfälle att vila Yaya Touré (satt på bänken hela matchen) samt Alvaro Negredo och Samir Nasri (som både började på bänken). Sånt ska inte underskattas med tanke på det tuffa julschemat. Kolla på Aaron Ramsey som gick sönder i veckan och nu riskerar att bli borta i åtta veckor. En sådan frånvaro för Yaya Touré skulle drastiskt minska Citys titelchanser.
Spelmässigt var den här matchen avsevärt sämre än vi vant oss vid på Etihad den här hösten, men de vann och de leder ligan. Åtminstone det närmaste dygnet.

Vito Mannone har tagit över målvaktsposten i Sunderland efter att Keiren Westwood drabbats av skada. Och den förre Arsenalspelaren har sannerligen tagit chansen. För andra omgången i rad finns han med i omgångens elva efter en lysande insats borta mot Everton där han belönades med en nia i betyg av Sky Sports.
Séamus Colemans form har varit sensationell i höst. På annandagen var han med i det förlorande laget, men var ändå en av planens bästa spelare när Everton, med tio man, tryckte på mot Sunderland. Vincent Kompany var återigen grym för Manchester City och gjorde det viktiga kvitteringsmålet. Jonas Olsson var en klippa på White Hart Lane och lyckades dessutom hamna i målprotokollet tack vare ett riktigt måltjuvsmål. Luke Shaw är tillbaka från skada och var lysande för Southampton som äntligen fick en trepoängare.
På mittfältet fanns några av veckans allra bästa insatser. Fernandinho (vilken spelare!) var i mitt tycke planens främste mot Liverpool. Sung-Yueng Ki har lyft Sunderlands mittfält och hans insats mot Everton underströk det faktumet. Ki satte segermålet på straff och noterades för 98 procent i passningsprocent. Morgan Schneiderlin har inte varit lika framträdande i Southampton utan Victor Wanyama senaste tiden, men igår var han tillbaka i toppform och ägde mittfältet mot Cardiff.
Schneiderlins lagkamrat Adam Lallana får plats i anfallstrojan. Han spelade bland annat fram till 1–0-målet av Jay Rodriguez. Hatem Ben Arfa fick chansen när Cheik Tioté saknades i Newcastle och tackade för förtroendet genom att vara man of the match. Där har Alan Pardew sparkapital.
I strikerpositionen placerar jag Wayne Rooney som svarade för en matchvinnande insats för Manchester United (i andra halvlek klev Rooney ned och spelade central mittfältare). Han missade visserligen markeringen på James Chester när denne gjorde 1–0 för Hull City, men sedan var Rooney inblandad i alla tre målen framåt. Det ena var ett finfint volleyskott utanför straffområdet.
Omgångens spelare: Vito Mannone, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland (2)
———————————————-
Séamus Coleman, Everton (4)
Vincent Kompany, Manchester City (4)
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Luke Shaw, Southampton (2)
———————————————-
Fernandinho, Manchester City (3)
Sung-Yueng Ki, Sunderland
Morgan Schneiderlin, Southampton
———————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (3)
Wayne Rooney, Manchester United (4)
Adam Lallana, Southampton (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Tom Huddlestone (Hull City), Mile Jedinak (Crystal Palace), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Jay Rodriguez (Southampton), Eden Hazard (Chelsea), Lee Cattermole (Sunderland), Scott Parker (Fulham), Zoltan Géra (West Bromwich), Theo Walcott (Arsenal), Joe Hart (Manchester City), Luis Suárez (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Gerhard Tremmel (Swansea).

***
Omgångens mål: Dwight Gayle. Hoppade in för Crystal Palace och avgjorde på tilläggstid med ett kanonmål där han vek in från vänster och avslutade i bortre krysset. Betydelsen av målet gör att jag väljer det framför Christian Eriksens vackra frispark och Scott Parkers distansskott.
Omgångens floppspelare: Jon Walters, Stoke.
Omgångens manager: Tony Pulis. Verkar ha fått fart på Crystal Palace.

***
Här är elvan från omgången som fullbordades 23 december: Omgångens lag (17).

Slut på julledighet! Nu finns det massor att ta tag i och jag börjar i tur och ordning med omgångens lag som gäller spelomgången fram till 23 december (som förstås hade levererats tidigare om jag inte befunnit mig på annan ort och firat jul).
Nåväl, Vito Mannone får min tröja i målet. Sunderland-målvakten räddade lägen bland annat från Gary Hooper, Nathan Redmond och Ricky van Wolfswinkel och såg till att laget höll nollan.
I backlinjen var det stenhård konkurrens om högerbacken mellan glödhete Séamus Coleman och Mathieu Debuchy. Jag väljer den senare som var Newcastles främsta anfallshot mot Crystal Palace med sina rajder längs högersidan. I mitten var John Terry given, jag tycker han var planens bästa spelare på Emirates (0-0). Per Mertesacker var (som vanligt) trygg för hemmalaget, men jag går ändå för Gary Cahill, då känslan var att han ställdes på tuffare prov (Arsenal var mer intresserat av att anfalla än Chelsea). På mittfältet fanns flera alternativ, men Jordan Henderson var svår att förbi se efter den finfina första halvleken mot Cardiff där han låg bakom alla tre målen med genomtänkta framspelningar. Yohan Cabaye är i storform och hittade rätt igen medan Adam Lallana låg bakom allt för Southampton med ett mål och en assist (och en storstilad insats). På högerkanten väljer jag David Silva som höll i trådarna för Manchester City borta mot Fulham.
På topp var det givet: Luis Suárez och pånyttfödde (?) Emmanuel Adebayor gjorde två mål vardera och var MOTM i varsin match.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland
—————————————–
Mathieu Debuchy, Newcastle (3)
Gary Cahill, Chelsea (2)
John Terry, Chelsea (5)
Phil Bardsley, Sunderland (2)
—————————————–
David Silva, Manchester City (3)
Yohan Cabaye, Newcastle (2)
Jordan Henderson, Liverpool
Adam Lallana, Southampton (4)
—————————————–
Emmanuel Adebayor, Tottenham
Luis Suárez, Liverpool (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Per Mertesacker (Arsenal), Séamus Coleman (Everton), Mamadou Sakho (Liverpool), Ross Barkley (Everton), Jake Livermore (Hull), Ben Foster (West Bromwich), Michael Turner (Norwich), Peter Crouch (Stoke), Wayne Rooney (Manchester United), Adnan Januzaj (Manchester United), Yaya Touré (Manchester City), Jesús Navas (Manchester City), Cheik Tioté (Newcastle), Fabricio Coloccini (Newcastle).

***
Omgångens mål: Ross Barkley skruvar in en frispark i krysset i slutminuterna och ger Everton segern borta mot Swansea. I kombination betydelse och skönhet var det målet som jag fastnade för.
Omgångens floppspelare: James Collins hade jobbigt på Old Trafford.
Omgångens tränare: Tim Sherwood, Tottenham. Gick tillbaka till ett hederligt 4-4-2 och fick Spurs att bli mer rakt och spetsigt. Hade dessutom modet att släppa fram en egen produkt (Bentaleb) och fick med sig tre poäng från St Mary’s.

Tim Sherwood blev en vinnare i Premier League-debuten som ansvarig tränare i Tottenham.
Receptet? Vrida tillbaka klockan 25 år i tiden, skaka liv i två djupfrysta anfallare och utmana Mauricio Pochettino i rodeo.

Tim Sherwood tog över som tränare i Tottenham efter sparkade André Villas-Boas. Detta efter en höst där portugisen misslyckats fatalt med att få sitt lag att få till det offensiva spelet.
Spurs hade förvandlats till ett sidledsspelande lag, Roberto Soldado sprang runt i ingenmansland och yttrarna levererade inte inlägg i samma frekvens som tidigare.
Så Tim Sherwood var tvungen att göra något drastiskt.
Redan i veckans Ligacupmatch mot West Ham såg vi i vilka banor han tänkte: Ett rakare spel med två anfallare.

Så valet igår mot Southampton blev att spela 4-4-2 med Emmanuel Adebayor bredvid Roberto Soldado.
Men det var väntat. Mer oväntat var mittfältets balans. Det var som om tiden skruvats tillbaka 25 år. I en tid när nästan alla lag spelar med tre centrala mittfältare – eller åtminstone med en utpräglad defensiv av två – sprang Spurs runt med Christian Eriksen och Mousa Dembélé. En nummer tio-spelare och en före detta anfallare som senaste två åren omskolats till tia/central mittfältare…
Större nostalgitripp än så, rent taktiskt, ser vi sällan i Premier League såvida inte liberon gör comeback.
Det var som om Tim Sherwood stod inför en strid som gällde hans liv och tänkte: ”Nu får det bära eller brista. Jag släpper alla tyglar och ser hur långt det räcker”.
Spelet blev därefter – många mål, publikfriande spel och två lag som inte kunde stava till riskminimering.

Tim Sherwoods djärva beslut medförde förstås komplikationer. Adam Lallana, Southamptons underbare offensive mittfältare, fick enorma ytor mellan backlinje och mittfält i inledningen av matchen. När Vlad Chiriches dessutom missbedömde en situation fullständigt i den 13:e minuten hade Lallana utnyttjat just den ytan och placerat in 1–0 intill stolpen.

Där och då såg det ut att kunna bli en lång eftermiddag för Tottenham, inte minst eftersom comebackande Danny Rose var skakig defensivt och bjöd Calum Chambers på inläggslägen.
Men då fick Tottenham effekt på sitt tvåmannaanfall.
Emmanuel Adebayor – totalt utfryst under Villas-Boas – hade mest lunkat runt första kvarten, men i den 25:e minuten slog han ut en passning till Roberto Soldado på vänsterkanten. Spanjorens inlägg var magnifikt – jag har inte sett något vassare inlägg den här säsongen – och Adebayor lyckades hoppsparka in 1–1.
I andra halvlek efter att Jos Hooiveld först gjort självmål och Adam Lallana elegant serverat Rickie Lambert till 2–2 steg Adebayor fram igen.
Togolesen vann en närkamp med Jos Hooiveld och placerade in segermålet, 3–2, i bortre hörnet.
Roberto Soldado hade sedan chansen att säkra segern, men den här gången lyckades Spurs hålla undan.

Anfallsparets samarbete var det stora glädjeämnet för Tottenhamfansen den här dagen. Roberto Soldado gjorde inget mål, men han tog sig till lägena, han löpte bra ”in the channels” som de säger på fotbollsengelska, det vill säga ut mot kanterna, bakom Southamptons ytterbackar. Han slog ett inlägg som Adebayor så när hann fram på och sedan världsklassinlägget som gav 1–1. Jag har varit en av Soldados kritiker, men det här var iallafall en insats som gav hopp. Han trivs utan tvekan bättre när han får sällskap av en stor targetman som kan avlasta honom i spelet utanför boxen.
För Emmanuel Adebayor var det en upprättelse. Under AVB var han så sidsteppad att han ställdes utanför det officiella lagfotot. Nu är han klubbens hetaste anfallare med tre mål på två matcher och given startman till mötet med West Bromwich på annandagen. Det är så synd att han inte är på humör oftare för när han väl är det är han en komplett striker.

Jag vet inte om 4-4-2 är vägen till framgång för Tottenham. Laget var extremt såbart igår för passningar igenom mittfältet. Adam Lallana firade tidig julafton och hade gjort ännu större skada om han fått bättre service från ett blekt hemmalag. Det blev en liten bättring efter att Tim Sherwood bytt in unge Nabil Bentaleb på mittfältet, men känslan är att det behövs en Sandro. Bentaleb gick före etablerade Etienne Capoue.
– Jag kan inte Capoue så bra, jag har bara haft tre träningar, men för tillfället vet jag att jag kan lita på den där killen (Bentaleb), sa Sherwood.
Vi diskuterade tidigare i ett avsnitt av Sportbladets Premier League-podd varför Spurs inte spelat med två anfallare. Jag lyfte fram möjligheten att testa 4-4-2 som ett sätt att väcka ett lag som helt uppenbart hade kört fast i sin offensiv. Precis så blev det.
Spurs var rakare, snabbare och mer spetsigt än tidigare. Tim Sherwood skulle kunna få än mer fart med Aaron Lennon på högerkanten istället för Erik Lamela som återigen var misslyckad. Eller Nacer Chadli som gjorde ett piggt inhopp.
Om 4-4-2 är lösningen på längre sikt tvivlar jag på.
Men i nuläget handlar det om att få skeppet på rätt kurs igen och det kan bara ske genom trepoängare.
Därför kan Tim Sherwoods offensiva strategi igår bara betecknas som en succé.

***
Southampton är i fritt fall just nu. Mauricio Pochettino brottas med en lång skadelista och laget känns ihåligt. Igår saknades målvakten, tre spelare ur backlinjen och viktige Victor Wanyama på mittfältet.
Att Pochettino i det läget väljer att spela Jos Hooiveld bredvid Dejan Lovren istället för José Fonte och Maya Yoshida är för mig obegripligt.
Jag ser inte Saints träningar, och det är möjligt att Hooiveld imponerar där, men jag har sett deras matcher och det är tillräckligt för att konstatera att Hooiveld med nuvarande form inte räcker till i Premier League.
Han bjöd på ett mål borta mot Newcastle och igår gjorde han självmål. Hans fjärde totalt i Premier League. Karln är mer Richard Dunne än Richard Dunne själv.
– Vi klädde ut oss till tomten och bjöd Tottenham på chanser och mål, konstaterade Pochettino efteråt.

Adam Lallana var briljant, igen, men det räcker inte när han ska dra loket ensam.
Southampton känns tröttkört. Deras presspel är inte lika intensivt som tidigare och det var något jag varnade för tidigare under hösten. Lag som pressar på det här sättet tenderar att krokna under resans gång. Titta på Marcelo Bielsas Athletic Club.
Nu har laget sex raka matcher i ligan utan seger och nu känns det som att deras mål bör vara att hamra fast en niondeplats snarare än att blicka uppåt. Det var kul så länge det varade.

Luis Suárez, ständigt denne Luis Suárez.
Liverpools superanfallare stod i centrum inför matchen efter beskedet på fredagen om att han signerat ett nytt kontrakt till 2018. Och han stod sannerligen i centrum under första halvlek hemma mot Cardiff City i den tidiga lördagsmatchen.
Det är lite kul med Suárez och ett tecken på vilken sanslös form han är i. Jag specialstuderade honom idag och under matchens första tio minuter lyckades han knappt med någonting. Han tappade till och med ut en boll över sidlinjen som min farmor hade kunnat hantera bättre. Ändå kände man att han bara varvade upp, det var bara en tidsfråga innan han skulle näta två eller tre.
Och vips! En underbar, nätt chippassning från Jordan Henderson och så hade Luis Suárez dunkat in en volley till 1–0.
Inte långt efter slog Jordan Henderson en magnifik genomskärare till Suárez, som fri med David Marshall lade upp för Raheem Sterling som fick öppet mål.
Det målet var ett tydligt exempel på den numera osjälviske, komplette anfallaren som sätter laget i första rummet.
Innan halvleken var över hade Jordan Henderson klackat fram Luis Suárez till ett skottläge som Liverpoolstjärnan förvaltade på bästa sätt. Med ett skruvat skott överlistade han Marshall och noterade sitt 19:e mål den här hösten.

Redan där var matchen förstås avgjord. I andra halvlek fick vi se en uppryckning från Cardiff. Jordon Mutch nickade in reduceringen till 3–1 och hade ett bra läge att nicka in 3–2 någon minut senare. Det målet kom aldrig så anstormningen ebbade ut.
Bäst i andra halvlek var gästernas supporterskara som ställde upp helhjärtat bakom sin tränare Malky Mackay.
”Mackay in, Vincent out”, kanderade de – och fick hemmasupportrarna på Anfield att applådera.
”Malky Mackay – we want you to stay”, fortsatte de och Anfield applåderade igen, en fin gest av hemmafansen.
Den hårt ansatte tränaren sa efteråt att han inte tänker säga upp sig.
– Jag skulle inte kunna lämna laget, spelarna, ledarstaben och supportrarna som var fantastiska idag, sa han.
Vad mannen i solbrillorna, ägaren Vincent Tan, har i görningen återstår att se. Men han får färre och färre vänner inom den engelska fotbollen.
Fansen, som accepterade bytet av tröjfärg och klubbmärke, stod kvar i 45 minuter efter slutsignalen och sjöng om Malky Mackay.

Eftersnacket handlade förutom Mackay om – surprise! – Luis Suárez.
Uruguayaren har nu gjort otroliga 19 mål på 12 matcher. Det är makalösa siffror och faktiskt strået vassare än vad Leo Messi hade när han satte sitt otroliga rekord på 50 mål för två år sedan. Messi gjorde i snitt ett mål var 65:e minut. Suárez siffra nu är ett mål var 57:e minut.
Vissa har redan lanserat honom som ”bäst i världen just nu” och det kan man förstås argumentera för. Men vad ska till för att han på allvar ska nämnas som en kandidat till Ballon d’Or, vid sidan av Leo Messi och Cristiano Ronaldo?
För mig handlar det om att han måste göra avtryck i de stora matcherna. Av hans 19 mål har endast ett kommit mot lagen på topp 7 i tabellen. Den där definierande insatsen mot ett Chelsea eller ett Arsenal skulle på allvar få Suárez att ta steget upp bland de allra bästa, framför allt när han i nuläget inte får chansen att visa upp sig i Champions League.
Ett perfekt tillfälle att ändra på det får han kommande matcher då Liverpool ställs mot Manchester City på Etihad (26 dec) och Chelsea på Stamford Bridge (29 dec).

Apropå hans nya kontrakt så spekuleras det vilt i om avtalet innehåller någon utköpsklausul och hur den i så fall är utformad. Enligt The Times har Pere Guardiola, spelarens agent, sett till att klausulen är tydligare än som var fallet i det förra avtalet där Arsenal trodde att man utlöste klausulen genom att lägga ett bud på 40 000 001 pund. Enligt Times ska Liverpool inte ens behöva lyssna på bud från engelska klubbar och man räknar med en prislapp ”significantly higher than the £86 for Gareth Bale”.
Oavsett vad som händer i sommar har Liverpool skaffat sig ett utsökt förhandlingsläge, alternativt säkrat en gigantisk övergångspeng till klubbkassan.

David Moyes får lite julefrid, trots allt. Efter två raka hemmaförluster mot Everton och Newcastle var Manchester United i kris. Nu har laget fyra raka segrar och bara ett enda insläppt mål.
Lördagens seger mot West Ham United var den softens business-as-usual-dagsverken som vi vant oss vid att få se på Old Trafford. Manchester United började starkt, gick upp till en 2–0-ledning före paus och avgjorde matchen i andra halvlek.
Nu har ju inte de vinsterna var så frekventa den här hösten och därför var den här trepoängaren så välkommen för David Moyes.
Det är ju inte bara det att hans lag redan förlorat tre hemmamatcher i Premier League, trots att halva säsongen återstår – spelmässigt har regerande mästarna sett torftigt ut. Segt, idéfattigt, förutsägbart.
Det här var något annat.
På lördagen var det ett fartfyllt Man United som aldrig gav West Ham en chans.
Wayne Rooney droppade längre ned i plan än vanligt och styrde spelet, säkert en följd av att ordinarie quarterbacken Michael Carrick är skadad. Rooney var bra, men det var andra som stal showen.
Danny Welbeck gjorde mål igen, Phil Jones och Tom Cleverley satte fart på bollen, Antonio Valencia utmanade på sin högerkant, Rafael da Silva ständigt överlappade, Adnan Januzaj visade att han är ligans mest spännande 18-åring.
Januzajs mål till 2–0 var ren och skär klass, det är uppseendeväckande vilken skarp fotbollshjärna han har trots sin ringa ålder (däremot måste han lägga av med filmningarna).

Jag gissar att den nyfunna speeden förklaras till stor del med att Rafael da Silva är tillbaka i form. Högerbacken har varit skadad en stor del av hösten och det är enkelt att se hur mycket han saknats. Alltid villig att gå framåt, alltid villig att hitta på saker. Det är påtagligt hur mycket bättre Antonio Valencia blir när han har Rafael bakom sig (även om Valencia tog ett par rejäla felbeslut i andra halvlek).
Efter en nattsvart höst har Manchester United fått lite vind i seglen.
Det enda negativa för Moyes den här dagen var att Welbeck haltade av med knäkänning och att West Ham fick göra en reducering med tio minuter kvar sedan Alexander Büttner slumrat till och upphävt en offside.
Till och med Ashley Young verkar vara på gång. Den utskällde yttern – han blev utbuad av både Aston Villas och Manchester Uniteds fans förra helgen – gjorde mål i veckan i Ligacupen. Nu blev det en ny fullträff, ett skott i krysset av samma sort som han gjorde till sin specialitet under sin första tid i klubben.
Kan Antonio Valencia och Ashley Young hitta formen samtidigt som Adnan Januzaj fortsätter att agera joker så kan det vara nyckeln för att laget ska klättra i tabellen.
Medan de andra topplagen möter varandra efter julhelgen ställs Manchester United mot Hull City och Norwich. Ett utmärkt tillfälle att kapa avståndet till toppen.

***
West Ham? Nja, det här var en ny svart dag för Sam Allardyces gäng. Fantomsmärtorna efter skadade Andy Carroll är enorma. Utan Carroll som uppspelspunkt finns ingenting att hota med. Modibo Maiga var totalt osynlig på topp idag. Carlton Cole hoppade in i andra halvlek och satte reduceringen. Det säger rätt mycket om West Hams hälsotillstånd att Cole, spelaren man inte gav nytt kontrakt i våras och som togs in på korttidslån, är den som skänker hopp.