I snart fem år har Barcelona regerat i fotbolls-Europa.
De har gjort det med en fotboll som fått omvärlden att häpna – och ta efter.
Inför Champions League-mötet med Paris SG har jag tittat närmare på de taktiska detaljerna som gjort Barcelona unikt.
Det räckte med förluster mot Milan i den första åttondelsfinalen i Champions League och mot Real Madrid i La Liga för att snacket skulle ta fart.
”Barcelonas storhetstid är slut”.
Då, när laget var som mest uträknat och behövde hämta upp 0–2 mot Milan, svarade laget för en ny maktdemonstration. De svepte bort den italienska storklubben med 4–0 i returen. Det var en insats som än en gång underströk att Barça förfogar över en unik spelargeneration.
Den revolutionerande fotbollen som gav 14 titlar under Pep Guardiolas fyra år i klubben är inte passé. Åtminstone inte ännu.
Motståndarna har visserligen lärt sig att besvara vissa av frågorna som Barcelonas passningsmani ställer, men inte alla. Barcelona är fortfarande laget med den högsta högstanivån i Europa. Lotten som ingen vill dra när det är dags för Steve McManaman att plocka bollar ur tombolan.
Genom åren har Barcelonas spel dissekerats i detalj för att bena ut hur de kan vara så framgångsrika.
Mycket är numera vedertaget. Vi vet att laget har ett intensivt presspel. Vi vet att Leo Messi droppar ned i plan. Vi vet att ytterbackarna är offensiva.
Men hur pressar de? Vem pressar och när? När pressar de inte? Varför droppar Leo Messi i plan? På vilket sätt blir ytterbackarna fria i uppspelsfasen?
När chefen bad mig göra en djupare analys av Barcelona var det dessa frågor jag ville besvara.
Så jag satte mig och kollade repriserna av ett par utvalda matcher, ritade lite pilar, satte ihop några animationer och kom fram till detta.
Det här är några taktiska detaljer som gjorde Barcelona till världens bästa lag.
Possession-spelet
Fundamentet i Barcelonas spelidé är passningsspelet. Besattheten av att inte ge ifrån sig bollen. När Pep Guardiola hade sitt första anförande för truppen sommaren 2008 redogjorde han i korta drag för sina tankar. Han sa:
– Spelstilen styrs av klubbens historia och den ska vi hålla fast vid. När vi har bollen kan vi inte bli av med den. När det väl händer, spring och ta tillbaka den. Så är det, kort och gott.
Possession-fotbollen har fått en helt ny innebörd sedan Pep Guardiola tog över Barcelona. Kortpassningsspelet fanns redan när han själv sprang runt på mittfältet på 1990-talet, men under Peps styre togs det till en ny nivå. Senaste matchen som laget inte hade minst 50 procent i bollinnehav var i maj 2008 mot Real Madrid – under Frank Rijkaard.
Även om possession-febern har spritt sig som en epidemi har inget lag kunnat bräcka Barcelona.
En förutsättning för att få passningsspelet att fungera är trianglarna som Xavi, Andrés Iniesta, Messi och Sergio Busquets snickrar ihop.
Men hur kombinerar man ett rörligt anfallsspel med löpningar samtidigt som man behåller trianglarna?
Barcelonas rörelsemönster bygger på att en spelare rör sig in i den ytan som skapats – även om det innebär att man rör sig bakåt i planen.
Titta på bildsekvensen nedan hämtad från 4–0-matchen mot Milan.
(Röd pil=bollens väg. Svart pil=spelarens väg. Blå pil=avstånd mellan spelare).
Bollföraren Jordi Alba hittar David Villa (längst ut på vänsterkanten).
Alba rör sig framåt. Men Iniesta visar sig inte framåt i plan, vilket spelare på lägre nivå hade gjort 999 gånger av 1000. Han rör sig istället till den ytan Alba lämnar.
Tack vare Iniestas rörelse hemåt har David Villa ett enkelt spelalternativ bakåt i plan. På så sätt kan Barcelona på ett komfortabelt sätt behålla bollen inom laget och få motståndarna att jaga.
…och med Andrés Iniestas (inringad) rörelse blir triangeln återskapad.
Jag återskapar en liknande situation med hjälp av en animation. Här handlar det om att yttern rör sig bakåt i plan, vilket sker rätt ofta.
Bollen spelas ut till vänsterbacken Jordi Alba. Andrés Iniesta (8) tar löpningen ut mot kanten ut mot den ytan yttern David Villa ockuperar. Här ser vi skillnaden. Istället för att Villa ligger kvar i en hög utgångsposition eller rent av tar en djupledslöpning ned mot hörnflaggan visar han sig i den ytan som Iniesta lämnat efter sig.
Det här spelsättet gör att Barcelona kan cirkulera bollen och trötta ut motståndarna.
Samma princip används när en av mittbackarna transporterar boll. En av mittfältarna faller då ned bakom och är tillgänglig för ett tillbaka spel.
Animationen jag skapat visar hur Xavi faller ned och sedan har flera spelalternativ i nästa läge (Busquets, Messi, Pedro).
Vill ni se fler trianglar och njuta av passningsporr rekommenderar jag den här Youtube-videon.
Vi lämnar tiki takan och går över på positionsspelet, sättet att skapa rätt vinklar åt lagkamraterna.
Positionsspelet
Barcelonas förflyttningar i utgångsfasen kan enkelt beskrivas så här: Mittbackarna flyttar isär, ytterbackarna flyttar upp, en mittfältare faller ned mellan mittbackarna.
Bilden nedan visar detta. Defensive mittfältaren Sergio Busquets flyttar ned mellan mittbackarna. Högerbacken Dani Alves flyttar upp längs sin kant och står för spelbredden. Leo Messi (inringad vid mittlinjen) droppar ned från sin position som striker.
När Busquets flyttar ned skapar han numerärt överläge vilket gör det enkelt att spela loss en av mittbackarna mot två pressande motståndaranfallare.
De här rörelserna med ytterbackar som flyttar upp gör att Barcelona ofta rullar på tre spelare i backlinjen. Med hjälp av denna vetskap ska vi titta på hur de enkelt spelar loss sina ytterbackar i nästa fas.
Bilden ovan är hämtad från 5–0-matchen mot Real Madrid.
Sergio Busquets har flyttat ned mellan mittbackarna. Real Madrid väljer ändå att pressa högt och spelar 3 vs 3 högt upp i plan. Barcelonas ytterbackar har flyttat upp, men är ännu inte spelbara. Men bilden visar också det faktum som gör att Barcelona ständigt kan spela sig ur pressen. De är – och kommer i princip alltid vara – 7 vs 6 på den här ytan.
Titta nedan vad som sker i nästa läge.
Gerard Piqué har fått en kort passning av målvakten Victor Valdés. Piqué tar fram bollen i plan.
Det är i det här läget – när motståndarnas nästa spelare sätter press – som ytterbacken blir ”bortglömd”. Gerard Piqué har här två alternativ. Vägga ut till Alves via Andrés Iniesta (röda pilarna) eller via mötande yttern Pedro (rosa pilarna).
Piqé väljer att spela bollen via Pedro som kan göra ett enkelt tillbakaspel på en fri Dani Alves.
På ett enkelt sätt har Barcelona spelat sig ur motståndarnas höga press.
Messi droppar i planen
Idén med en ”falsk nia”, en forward som överger sin position och istället söker sig längre ned i plan är på intet sätt Pep Guardiolas idé. Luciano Spalletti använde Francesco Totti i en sådan roll i Roma och det finns äldre exempel. Ungern på den tiden Ferenc Puskas lattjade med engelsmän ska också ha använt ett liknande spelsystem.
Men Leo Messi är den som numera förknippas med rollen. Enligt boken Formula Barça skriven av Ricard Torquemada började det som en ”plan b” som sedan utvecklade sig till en ”plan a”.
Argentinarens första match i den rollen var i El clásico våren 2009. Barcelona skulle möta Real Madrid, en match som kunde avgöra ligan. Barça vann med 6–2 på Santiago Bernabéu och en av nycklarna till segern var att Samuel Eto’o spelades på kanten och gav plats till Leo Messi i en fri roll centralt.
Real Madrids backar ägnade hela kvällen åt att fundera hur de skulle lösa problemet. När Messi droppade blev de sysslolösa. Skulle de följa med? Nej, man-man-spelet var ju nedgrävt i arkivet.
Kontentan blev att en av Reals defensiva mittfältare fick plocka upp Messi, vilket gav ännu större ytor till Xavi och Iniesta.
Här ser vi hur Messi (bollhållaren) droppat i plan, vilket gör Real Madrids mittbackar saknar markeringsuppdrag.
Idén med Messi som falsk nia var ett sätt att förhindra att han blev isolerad. Som kantspelare var det lättare för motståndarna att skärma av honom. Även om han hade ett patenterat sätt att dribbla sig in från kanten blev han inte lika involverad i spelet. Som central spelare blir han ytterst svårmarkerad, får oftare agera rättvänd och har ökat sin målproduktion explosionsartat.
Animationen nedan visar hur Barcelona med en droppande Messi automatiskt får ett 8 vs 6-övertag i speluppbyggnaden.
Vill man läsa en längre analys av hur det kan löna sig att spela med en falsk nia kan man läsa texten som jag skrev i somras: ”Därför spelar Spanien utan anfallare”.
Presspelet
Vi har hört och läst massor om Barcelonas press som gör att laget vinner bollen högt upp i plan. Fråga Milans mittfältare som knappt fick tillfälle att andas i första halvlek i mötet på Camp Nou.
Alla vet att Barcelona pressar högt. Ändå har det dröjt flera år innan motståndarna lärt sig att hantera det. Inte fullt ut, så klart, men man ser vissa tecken.
En del tränare har hittat recept för att hantera Barcelonas presspel. Max Allegris val att spela spelskicklige Riccardo Montolivo djupare i plan i första mötet på San Siro för att vara med i uppspelsfasen var ett av de mest intressanta dragen. Många har valt taktiken att lyfta långt, förbi Barcelonas förstapress, och sedan (försöka) etablera spel via sin targetspelare.
Skillnaden mellan Barcelonas presspel och andra lag som pressar högt? Framför allt synergieffekten av Barças passningsspel. När motståndarna fått jaga skuggor är energinivån lägre när de väl får tag i bollen. Alla som spelat fotboll vet hur svårt det är att ta rätt beslut när man är andfådd. Barcelonas passningsspel underlättar lagets försvarsspel.
Men det finns också detaljer som särskiljer katalanerna.
Bland annat handlar det om att förstapressen tas av en central mittfältare.
Situationen nedan är hämtad från hemmamötet med Milan häromveckan. Philippe Mexès, pressas av en Barcelonanfallare, och är på väg att vända över spelet på sin mittbackskollega Cristián Zapata.
I en sådan här situation är man som mittback van vid att få sätta igång spelet i lugn och ro. De flesta lagen styr spelet mot den mittbacken som är svagast i passningsspelet och låter denne sköta uppspelen. Inte Barcelona.
Spelvändningen är signalen för Andrés Iniesta (inringad vid mittlinjen på bilden ovan) att sätta press.
Tanken här är att Sergio Busquets ska ta över Iniestas markering och därmed trycka upp hela laget. Busquets är inte i position och får därför ta en lång löpning (se nedan).
Notera att det är Iniesta – och inte Leo Messi (här vid toppen av mittcirkeln) som tar förstapressen. Yttern Pedro kommer att skära av passningsalternativet ut till Milans högerback Ignazio Abate. Anledningen är att Barcelona vill få en situation med så många spelare som möjligt på liten yta runt bollen.
Zapata har inga enkla passningsalternativ annat än att vända hem på egen målvakt. Han väljer att spela ut på Abate.
När Barcelona väl satt in sin press finns ingen återvändo. Sergio Busquets vet det så han är tvungen att ta löpningen över halva planen för att ge understöd. I det här läget erövrar han också bollen. Men bollvinsten kan främst härledas till Iniestas intensiva press som överraskar motståndarnas mittback som tvingas slå en passning mot en spelare (Abate) som är satt under press i samma sekund som han tar emot bollen.
Ett alternativ till det här är att i samma situation, när Iniesta tar förstapressen, låta David Villa ta över Iniestas markering. Då låter Barcelona motståndarna spela ut bollen till den ”ledige” högerbacken. I nästa skede flyttar istället Barças vänsterback, Jordi Alba/Eric Abidal upp ett steg och sätter press på motståndarnas högerback. Hela backlinjen flyttar efter och laget har därigenom skapat ett numerärt överläge (5 vs 4) runt bollen.
Det skulle se ut typ så här:
Finns det tillfällen då pressen inte går att applicera? Ja, framför allt handlar det om när motståndarnas mittfältare får vända upp med bollen och Barcelonas mittfältare inser att de är för utgrupperade. Då väljer de istället att falla hem och bilda en mur. De förhindrar vertikala passningar och tvingar motståndaren att söka sig ut mot kanterna. Där kan Barcelona försöka fördröja spelet och få hem folk – innan man sätter in press igen.
Animationen visar hur mittfältet centrerar:
Det som främst gör Barcelonas presspel unikt är att den är mer intensiv, och samtidigt mer riskfylld än vad vi sett tidigare i världsfotbollen.
Den här bilden visar på hur extremt Barcelonas presspel kan te sig. Den är hämtad från 5–0-mötet med Real Madrid för drygt tre år sedan.
Barcelona har gjort ett försök att vinna bollen högt – men misslyckats. Real Madrid har bollen och fem Barçaspelare har hamnat i offensiva positioner.
Det finns ingen tränare i världen som skulle rekommendera Sergio Busquets (inringad) att gå framåt i det här läget.
Men det är precis vad han gör.
Busquets press gör att Real Madrid-spelaren (Diarra) förivrar sig och slår en längre boll som går till inkast.
Den här bilden kan man reflektera mer över.
Den visar att Barcelonas extrema presspel lämnar enorma ytor mellan mittfält och backlinje. Backlinjen, i det här fallet Piqué (lilla pilen) försöker trycka upp försvarslinjen, men det är riskfyllt. När Milans M’Baye Niang fick sitt friläge som mynnade ut i ett stolpskott var det resultatet av hög press i förstaläget, och en mittback (Javier Mascherano) som klev högt och missbedömde långbollen i andraläget.
Det är det här motståndartränarna har noterat och dragit nytta av. Än så länge leder det inte till segrar, men man ser att de åtminstone har en idé om hur de ska hantera pressen, istället för att som under Pep Guardiolas första år – vara helt svarslösa.
Sergio Busquets är nyckeln i Barcelonas defensiva spel. Det är han som dels får ta de svåra besluten om att falla eller pressa, dels får ta många av de energikrävande löpningarna för att täcka upp för lagkamrater som kamikaze-jagar.
Andrés Iniesta (inringad) sätter in pressen mot den andra mittbacken precis som vid bildsekvensen jag tidigare visat. Här syns Sergio Busquets i bildens överkant, längst till höger.
Notera den enorma löpningen han tvingas ta för att täcka upp.
…men det är den som betalar sig. Barça flyttar över hela laget inom loppet av några sekunder och fångar in motståndaren, i det här fallet Real Madrid, i säcken.
Slutsats
Barcelona har revolutionerat fotbollen genom sitt passningsspel och sitt intensiva presspel.
Men det är viktigt att påpeka att taktiken inte hade varit möjlig att genomföra utan en exceptionellt hög teknisk nivå hos spelarna. För att spela sig ur alla möjliga och omöjliga situationer krävs en hög kompetens tekniskt och vad gäller spelförståelse. Där har Barça en fördel av att ha elva bolltrygga spelare – även målvakten Victor Valdés som beordras att ständigt spela ut bollen.
Navet i laget är centrala mittfältet med Xavi och Iniesta samt ovärderlige Sergio Busquets som gör jobbet i det tysta.
Jag har sett Champions League-finalen 2011 flera gånger i sin helhet – en av de mest imponerande Barça-insatserna under Guardiola – och jag är övertygad om att hade lagen bytt innermittfältspar så Xavi och Iniesta bytt tröjor så hade United både haft bollinnehavet och vunnit matchen. Så bra är duon.
Kan ett Premier League-lag ta efter och spelar den här typen av fotboll?
Nej. Kort och gott.
Det var rätt talande när Alex Ferguson kommenterade nederlaget på presskonferensen efter CL-finalen 2011. Han var resignerad inför det faktum att den tekniska skillnaden mellan britterna och den här La Masia-skolade generationen är enorm. Han pratade istället om att förändra regler för ungdomsfotbollen, om att det skulle krävas höjd träningsdos för de allra minsta. Ett projekt som skulle ta många år innan det ger resultat.
Det säger en del om vad FC Barcelona lyckats åstadkomma med nästan idel spelare från den egna akademin.
Fotnot: Om någon undrar varför en text om Barcelona hamnar i Premier League-bloggen så är förklaringen enkel: En vanlig artikelmall på sajten har bara plats för en bild. I bloggen kan man skriva en bit text, lägga in bild, skriva text, lägga in ny bild, lägga in Youtube-klipp osv, vilket gör det enklare för mig att vara pedagogisk.
