På förhand målades matchen upp som slaget mellan superstjärnorna Luis Suárez och Gareth Bale.
De är heta kandidater till priset som årets spelare, sedan nyår har de varit ligans mest dominanta spelare.
Efter 3–2 till Liverpool mot Tottenham kan vi konstatera att Suárez vann matchen i matchen.
Gareth Bale var inte dålig, långt ifrån. Hans inlägg till Jan Vertonghens 1–1-mål var utsökt, klacken till Gylfi Sigurdsson i första halvlek var godis och walesaren och svarade för ett par sololöpningar i absolut världsklass.
Men Suárez var snäppet vassare.
Uruguayanen satte påpassligt 1–0 efter briljant förarbete av Coutinho (och även av framspelaren José Enrique). Han var ett ständigt orosmoment.
Runt paus tog en glödhet belgare över showen. Jan Vertonghen nickade in 1–1 och tryckte in 1–2 en bit in i andra halvlek.
Tyvärr för Tottenhams del skänkte hans lagkamrater bort poängen. Kyle Walker slog en riktig Phil Neville-passning (som det kallas efter Everton-spelarens horribla assist till Wigans McManaman i helgens FA-cupmöte) som Hugo Lloris missbedömde och som hamnade hos Stewart Downing som tryckte in 2–2. Jermain Defoe ville inte vara sämre så han gav bort bollen i ett ännu mer kritiskt läge. Luis Suárez stormade in i straffområdet, tacklades av Benoît Assou-Ekotto – och fick straff som Steven Gerrard omsatte till 3–2.
Game, set, Suárez.

Efter Robin van Persies formsvacka – bara ett mål på tio matcher – har Luis Suárez seglat upp som den hetaste kandidaten av de tre till att kamma hem PFA player of the year och FWA player of the year.
Juan Mata var min favorit under säsongens första tredjedel, men han har inte kunnat bibehålla den astronomiskt höga nivån från i höstas. Robin van Persie var storfavorit hos alla engelska krönikörer vid nyår, men fortsätter hans formsvacka får han svårt att vinna – trots att han är på väg att föra Manchester United till ligatiteln.
Gareth Bale har varit magisk sedan nyår och tagit steget upp bland Europas allra bästa spelare, men Suárez trumfar honom sett över hela säsongen i mina ögon tack vare en höst där han bar Liverpools offensiv på sina axlar. Det var innan Brendan Rodgers fått in förstärkningar i form av Daniel Sturridge och Coutinho, spelarköp som lättat bördan på Suárez. Efter fullträffen mot Tottenham har han gjort 29 mål på 39 matcher.
Efter söndagens seger i head to head-mötet med Bale känns Suárez som favorit, men det är fortfarande jämnt mellan de tre kanonerna (Suárez, Bale, van Persie) och saker kan förändras den kommande månaden.
Tidigare slog någon tidningskrönikör fast att Luis Suárez aldrig kan vinna priset på grund av sitt rykte i England, men det känns som att den opinionen har vänt. Han filmar inte lika ofta och han har jobbat målmedvetet på att tvätta sin image.
Steven Gerrard hävdar att Suárez ”skulle vara den bästa spelaren någonsin som inte vunnit priset”. Det är jag inte så säker på, David Beckham 1998/99, Ruud van Nistelrooy 2002/03 och Frank Lampard 2005/06, kan ha invändningar (och det finns fler exempel).
Den 28 april får vi svaret när PFA player of the year, priset framröstat av spelarna själva, delas ut under en ceremoni i London.

***
Vem tycker du förtjänar priset som årets spelare i dagsläget – och varför?

Det fanns en ögonblicksbild i slutet av första halvlek som visade att Manchester United var väg att tappa järngreppet om matchen.
De hade tagit ledningen med 2–0 efter mål av Javier Hernández (fin passning av Michael Carrick, total missbedömning av Petr Cech) och Wayne Rooney (vars frispark rann hela vägen in i mål men inte gjorde mycket i övrigt), men plötsligt var det som om laget slutade att vinna andrabollar. Rio Ferdinand var en gigant i mittförsvaret, Jonny Evans likaså, men varje gång de nickrensade ut bollen från straffområdet kom den tillbaka nästan lika fort.
Javier Hernández är underbar som kobra i boxen och i djupled, men hans targetkvaliteter är bristfälliga och när varken Tom Cleverley, Nani, Wayne Rooney och Shinji Kagawa tog ansvar och krigade om andrabollarna, blev United satta under massivt tryck. Det ledde inte till några farliga målchanser före paus, men det var bara en tidsfråga innan det skulle göra det.
Ledning 2–0 – då brukar Manchester United kunna spela av matcherna. Men det är sällan jag sett laget fallit ihop så fatalt på hemmaplan av rena trötthetssyndrom.
Annars så pigge och kvicke Tom Cleverley trampade vatten på ett sätt som han aldrig gjort tidigare. Han defensiva arbete efter paus var smått chockerande. Rafael da Silvas felprocent i passningsspelet var häpnadsväckande och Antonio Valencia demonstrerade än en gång att han är mil från formen från förra våren.
Stan Collymore lade skulden på defensive mittfältaren Michael Carrick, men den kritiken var fullständigt missriktad. Carrick var briljant före paus, och hans uppdrag var ett ”mission impossible” i andra halvlek när han skulle hålla ihop mittfältet bredvid en hopplös Tom Cleverley.
I slutminuterna kunde raset ha blivit ett faktum. Juan Mata, som några minuter tidigare trampat snett och grinat illa, vände bort Jonny Evans, gjorde i princip allt rätt genom att avsluta i bortre hörnet, men fick se David De Gea göra en patenterad fotparad och rädda.

Rafael Benítez ska ha credit för sina byten – Eden Hazard och John Obi Mikel byttes in och fick fart på Chelsea. Ramires djupledslöpningar fick mer och mer effekt mot ett slutkört United-mittfält. Det var ingen slump att han gjorde kvitteringen till 2–2. Det var ingen slump att Rafael inte kom tillräckligt nära i press när Eden Hazard elegant skruvade in reduceringen till 1–2 i bortre hörnet.
Scenförändringen handlade mer om att United gick in i Brink-väggen än att Chelsea var fantastiskt, men andra halvlek var ett rejält fall framåt för en pressad manager.
Under första halvlek sjöng Chelsea-fansen ”you don’t know what you´re doing” med riktning Rafael Benítez. När United-fansen skanderade att spanjoren skulle få sparken imorgon bitti stämde bortafansen in. Men Benítez visste åtminstone vad han gjorde när han stoppade in John Obi Mikel. Nigerianen var mycket bra, och faktum är att Benítez gick vinnande ur striden mot antagonisten Alex Ferguson som var svarslös när United började tappa matchen.
Hemmalaget visade klara trötthetstecken till skillnad mot Chelsea som spelade torsdagsmatch i Europa League.
På grund av landslagsuppehåll och Chelseas Europa League-äventyr är det oklart när returen kan spelas.

Formstarkt Tottenham utmanare till EL-titeln
För 2,5 år sedan satte Gareth Bale brassebacken Maicon i en taxi. Igår såg ett snabbt, idérikt Tottenham till behövdes taxibilar för hela Inter-laget.
Tottenham sprang sönder det (forna) italienska storlaget och vann den första åttondelen i Europa League med 3–0. Siffrorna hade kunnat vara ännu större.

Innan vi hyllar Tottenham måste vi bara skjuta in: Inter var uselt.
Det återstår bara spillrorna av det José Mourinho-bygge som för knappt tre år sedan erövrade Europa. Jag såg lagets match i helgen mot Catania och blev inte särskilt imponerad (även om jag hade bytt kanal när de fullbordat vändningen till 3–2-seger). Tittar man på Andrea Stramaccionis trupp är det väldigt lite som skrämmer. De tunga namnen, Javier Zanetti, Estéban Cambiasso, Christian Chivu, Walter Samuel och Diego Milito, börjar bli till åren. Samir Handanovic och Fredy Guarin håller hög klass, men i övrigt handlar det mest om unga, lovande spelare som kommer att behöva några år till innan de kan göra skillnad.
Post-Mourinho-trauma?
Men innebär inte att Tottenhams insats ska förringas.
André Villas-Boas spelade sitt starkaste lag och fick betalt. Gareth Bale (så klart) nickade in 1–0, men Spurs segerorganisatörer fanns på centralt mittfält. Mousa Dembélé var grym och Scott Parker hittade balansen mellan att springa mycket och att springa smart. De hade Cambiasso och Walter Gargano i bakfickorna matchen igenom.

Europa League har knappast varit högprioriterad bland de engelska klubbarna tidigare år. När det har diskuterats favoriter har Tottenham inte ens nämnts. Men efter gårdagens insats seglar Spurs upp som en av utmanarna.
Laget är så mycket mer än Gareth Bale, om nu något trott något annat. Han varnades för övrigt för filmning igår (igen) och är avstängd i returen så då får vi se hur Spurs klarar sig utan sin superstjärna.
Men det finns som sagt fler kvalitetsspelare i detta gäng.
Centrala mittfältet har jag redan nämnt. Aaron Lennon gjorde en ny stark insats igår (men klev av med en sträckning och är osäker mot Liverpool på söndag). Jan Vertonghen var gedigen i mittförsvaret och nickade in 3–0. Andremålvakten Brad Friedel imponerade mellan stolparna.
Dessutom har de en stigande stjärna på bänken. André Villas-Boas status var kraftigt devalverad vid den här tiden ifjol. Då hade han misslyckats kapitalt i Chelsea och såg ut att få börja om på lägre nivå i väntan på ett nytt toppjobb.
Men portugisen har sakta med säkert rest sig och senaste tiden har hans aktier stärkts enormt.
Dessutom vet vi ju att han trivs i Europa League.

Sigurdsson har hittat formen
Det tog drygt en halv säsong – men nu börjar även Gylfi Sigurdsson finna sig tillrätta i Tottenham.
Den 23-årige islänningen värvades i somras från Swansea där han gjorde stor succé förra våren. Daniel Levy vann slaget om 23-åringens namnteckning mot Liverpool, men starten i den nya klubben blev inte vad fansen eller Sigurdsson själv hoppats på.
Under hösten hade han svårt att platsa och när han väl spelade var han långt från den nivån han höll i Swansea.
Men de senaste veckorna har islänningen visat tecken på att han är på rätt väg. Sedan Gareth Bale har flyttats in centralt har André Villas-Boas spelat Sigurdsson till vänster – med licens att röra sig i mot mitten. Resultatet har blivit ett dynamiskt spel där Sigurdsson, Bale och Aaron Lennon förvillat motståndarna.
Gylfi Sigurdsson slog en utsökt passning till Gareth Bales 1–0 mot Arsenal i helgen. Igår mot Inter började han med att smeka ett perfekt inlägg som landade på Bales panna och betydde 1–0. Sedan satte han själv 2–0  på en retur. Hans första halvtimme var förmodligen den bästa han presterat i Spurs-tröjan.
Hittar Gylfi Sigurdsson samma form som i Swansea har Tottenham ytterligare ett vapen till det som ser ut att bli en högintressant vår för Londonlaget.

Manchester United förlorade matchen – trots att Alex Fergusons taktiska plan var perfekt.
Här tittar vi närmare på vad som fungerade så effektivt i 56 minuter och – hur utvisningen förändrade förutsättningarna för Uniteds försvarsspel.

Det mesta av eftersnacket kom att handla om turkiske domaren Cuneyt Cakir sedan denne visat rött kort till Nani i den 56:e minuten.
Domslut går att diskutera i all evighet – och det kommer säkert göras. Det är en ren bedömningsfråga om Nanis förseelse var vårdslös (vilket ska ge varning enligt regelboken) eller våldsam (vilket ska ge utvisning). I mina ögon var det en misslyckad nedtagning som var vårdslös (värd en varning).
Men nog om det. Det var varken första eller sista gången ett omdiskuterat domslut fått påverkan på en stor match och vill ni diskutera domslut kan ni göra det med Robert Laul.
Här tittar vi istället närmare på de taktiska detaljerna i det som beskrivits som ”hjärnornas kamp” (stannade uppe till klockan 01.45 i natt för att spara ned dessa bilder).

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle neutralisera Cristiano Ronaldo.
– Men en machete, skojade Manchester United-tränaren inför matchen.
Svaret blev – bänka Wayne Rooney.
Det var många världen över som satte kaffet i halsen när laguppställningarna blev offentliga och Wayne Rooney var förpassad till bänken.
Vissa gjorde försök att jämföra med när David Beckham bänkades mot Real Madrid 2003, men den petingen var väntad i jämförelse med denna (en formstark Ole Gunnar Solskjaer hade ju startat seriefinalen mot Arsenal framför Beckham någon vecka tidigare).
Wayne Rooney – spelaren som varit klubbens härförare de senaste åren – utanför startelvan. Det inget annat än en bomb.
Men även om ingen annan vågat ta samma beslut kan vi förstå hur tankegångarna gick.
Manchester Uniteds matchplan handlade enbart om att stänga Real Madrids kontringsmöjligheter. De behövde en löpstark, lojal spelare som både kunde hota framåt i omställningslägen och ha ödmjukheten att inte negligera det defensiva arbetet. Inte en enda gång.
Wayne Rooney är defensivt en fantastisk anfallare jämfört med i princip alla andra storstjärnor, men han gjorde ingen klockren insats defensivt på Bernabéu (David De Geas fotparad på Fabio Coentrãos direktskott räddade Rooney från att bli syndabock) och minns vi tillbaka på Champions League-finalen 2011 var det Rooneys bristfälliga defensiv i den matchen som var en stor orsak till Barcelonas enorma dominans.
Så Alex Ferguson valde Danny Welbeck – för att stänga leveranserna från Xabi Alonso snarare än Ronaldo. Welbeck svarade med att göra en stormatch.

Welbeck vs Alonso
Danny Welbecks uppgift var grandios. Att ligga som plåster på Xabi Alonso hade många spelare kunnat göra. Men att kombinera det med att samtidigt vara Uniteds djupledshot framåt – det var imponerande.
Jag upplevde att Xabi Alonso fick relativt fria tyglar första tio minuterna i matchen (där Real Madrid faktiskt startade lovande). Se bild nedan.

Xabi Alonso fick ingen närmarkering första 10-12 minuterna.

Sedan utvecklades Welbecks markering av Alonso till rena man-man-spelet.

Här ser vi hur Danny Welbeck struntar i att pressa tillsammans med anfallskollegan Robin van Persie (vilket är brukligt) och istället fokuserar helt på att ligga nära Alonso. United är tillfreds med att mittbackarna, i detta fall Raphaël Varane, får tid med bollen.

Här ser vi en viktig del i försvarsarbetet. Danny Welbeck pekar åt Robin van Persie (längst bort i bild) om att plocka upp Xabi Alonso. När denne inte gör det…

…får Welbeck strunta i att flytta över och istället ligga kvar och sköta markeringen av Alonso.

Danny Welbecks arbetsbeskrivning handlade också om att värdera lägena när han skulle släppa markeringsuppdraget på Alonso och ta försvarsposition. Här har Ryan Giggs (inringad till höger) tagit en offensiv löpning. Danny Welbeck (inringad närmast) flyttar ned i Giggs position.

Det som var utmaningen för Danny Welbeck var att han samtidigt förväntades vara ett av lagets anfallsvapen i omställningslägena. Det sidouppdraget skötte han mycket bra. Welbeck var planens bästa spelare i första halvlek vid sidan av Ryan Giggs.

Den här situationen tycker jag illustrerar Danny Welbecks disciplin igår. Xabi Alonso blir obevakad för ett ögonblick.

…Danny Welbeck maxlöper tillbaka för att suga upp honom. Det är dessa uppoffringar man måste göra för att agera riskminimerande.

Ronaldo-hotet
Manchester Uniteds plan att ligga tätt på Xabi Alonso var en utstuderad plan för att få bort Cristiano Ronaldo ur matchen. Det var ett intressant angreppssätt. För att avvärja hotet – stäng av källan som förser hotet med passningar. Jürgen Klopps Dortmund använde med framgång den här taktiken mot Real Madrid i höstas.
Med tanke på hur effektiv Alonso-markeringen var även igår kan man fundera på om inte fler lag borde anamma det här. Är punktmarkeringen på väg tillbaka?
Utan Xabi Alonsos snabba, penetrerande passningar kom Cristiano Ronaldo bort ur matchen, till skillnad mot mötet på Bernabéu där han ständigt var farlig.

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle hantera Real Madrids omställningsspel. Manchester Uniteds taktik för att minska riskerna att åka på kontringar var att inte gå fram med ytterbackarna och därigenom behålla många spelare på rätt sida om bollen.
Här ser vi ett exempel. I vanliga fall hade Rafael tagit löpningen direkt utanför Robin van Persie. Nu var han mer försiktig.

De få gånger Rafael gick i väg offensivt…

…var han trygg i att medspelarna täckt upp. Här kan han jogga tillbaka och avlösa Michael Carrick som tagit högerbacksplatsen.

När Ronaldo väl fick ett bra omställningsläge skötte Ryan Giggs hemjobbet exemplariskt. Notera hur långt efter han är precis innan Ronaldo får bollen.

Sex sekunder senare har han tagit jobbet och är nästan i kapp.

Försiktigt Real Madrid
Problemet för Real Madrid från matchstart var att de – likt Manchester United – var rädda för att blotta sig bakåt. José Mourinho hade inget recept på Uniteds taktik att skärma av Xabi Alonso.
Reals försiktighet kunde man främst se på ytterbackarna.

Angel Di Maria med bollen på vänsterkanten. I vanliga fall hade Fabio Coentrão erbjudit överlappning. Nu väljer han att stå kvar – förmodligen för att José Mourinho var rädd att skicka fram för mycket folk.

Samma sak här. Ingen som fyller på på kanten.

Jag väntade till första halvlekens sista minut innan Coentrão kom på överlappning.

Hur utvisningen förändrade allt
Det röda kortet på Nani gav helt nya förutsättningar. Manchester United hade varit helt trygga i sitt 4-4-1-1-spel, Real Madrid hade skapat ytterst lite.
Med tio man fick Danny Welbeck kliva ned från sin roll som släpande anfallare till att bli vänstermittfältare. Det gjorde att Xabi Alonso slapp bevakning.

Notera matchuret. Drygt en minut efter utvisningen kan vi se skillnaden. Xabi Alonso blir fri.

…och kan direkt slå den typen av crossbollar som är hans adelsmärke. Den typen av spelvändningar saknade Real Madrid i första halvlek.

Passningen ger Ronaldo den typen av en-mot-en-situation som han aldrig fick i första halvlek. Chansen leder till en hörna – hörnan som Rafael på räddar på mållinjen med hjälp av armen.

Värdet av Xabi Alonso kan man se i den här situationen. Han har ett enkelt alternativ och ett svårare, mer hotande alternativ.

Alonso hittar förstås den hotande, offensiva passningen. Den här typen av passningar saknade Real Madrid i första halvlek.

Här ser vi Uniteds försvarsspel före utvisning. Perfekt zonspel. Tätt, tajt, knappt några ytor att slå in bollarna på.

Efter utvisningen. Manchester United försvarar sig fortfarande med två raka linjer (”two banks of four” som det heter på fotbollsengelska). Men mittfältet har flyttats ned några meter närmare det egna målet. Xabi Alonso (inringad närmast) är utan bevakning. Det tvingar Uniteds mittfält att centrera mer än i första halvlek.
José Mourinhos aktiva coaching – direkt efter utvisningen bytte han in Luka Modric istället för Alvaro Arbeloa och gick över på trebackslinje – blir lyckosam. Nu vågar Real Madrids ytterbackar – Fabio Coentrão (längst bort) och Sami Khedira (till höger utanför bild) – flytta fram och bredda.

Alex Ferguson hade kunnat ta hem Robin van Persie på rätt sida och spelat med nio spelare på rätt sida om bollen. Men med en halvtimme kvar av matchen var det bara en tidsfråga innan det ändå hade straffat sig. Det är svårare att försvara sig med tio man mot Real Madrid än mot Barcelona då Real har ett hot via inläggsspel, vilket vi såg i första mötet på Bernabéu (till skillnad mot Barcelona som bara vill anfalla centralt).

Slutsats
Alex Fergusons taktik var spot on. Ambitionen att skärma av Xabi Alonso fungerade perfekt. Så länge laget var elva man på plan hade de fullständig kontroll på Real Madrid.
Utvisningen förändrade förutsättningarna, framför allt medförde det att Alonso blev utan bevakning. José Mourinho ska ha beröm för sin aktiva coachning efter det röda kortet. Bytet där Luka Modric kom in gav numerärt överläge på mittfältet och Real Madrid avgjorde matchen inom loppet av några minuter.
Efter 2–1-målet bytte Mourinho in Pepe och återgick till fyrbackslinje. Det ”negativa bytet” gav känslan att Real Madrid vill backa hem och gav United momentum. Det är möjligt att hemmalaget hade kunnat samla kraft till en sista anstormning ändå, även utan Pepe-bytet, men i slutändan räddades Mourinho och Real Madrid faktiskt av Diego Lopez som tvingades till flera kvalificerade räddningar – inte av sin coachning.
Alex Ferguson vann coachmatchen på poäng, men Real Madrid avancerar till kvartsfinal.
Och i slutändan är det ju det som är det viktiga.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

Manchester United och Liverpool, Everton dominerar helgens elva. Naturligt då dessa lag tog de största segrarna i helgen.
Målvaktsvalet var tufft med Pepe Reina, Hugo Lloris, Brad Guzan och Michel Vorm som alla gjorde starka insatser. Jag väljer dock West Bromwichs Ben Foster som höll siffrorna nere på Stamford Bridge. Han gjorde flest räddningar av samtliga målvakter den här helgen.
I backlinjen får Séamus Coleman platsen till höger tack vare sin fina offensiv. Kolo Touré är given efter sin stormatch igår på Villa Park medan Jan Vertonghen ägde North London Derby. Det var svårare att hitta klockrena alternativ till vänsterbacken, men Patrice Evra visade än en gång att han hittat tillbaka till gammal fin form.
På mittfältet gör Ji-Sung Park sitt första framträdande i elvan. Han var mycket för QPR och spelade fram till segermålet. Steven Pienaar var bäst på plan för Everton, Coutinho lade grunden till Liverpools 4–0-kross och Shinji Kagawa gjorde hattrick mot Norwich.
Framåt var Wayne Rooney (ett mål och två assist) och Luis Suárez (tre mål) så givna man kan bli. Men de räcker inte till i kampen om titeln ”Omgångens spelare”. Jag lyfter istället fram den imponerande försvarsinsatsen av Jan Vertonghen som gjorde några brytningar i Hysén-klass.
Omgångens spelare: Jan Vertonghen, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag” (4-4-2):
Ben Foster, West Bromwich
————————————-
Séamus Coleman, Everton (2)
Kolo Touré, Manchester City (2)
Jan Vertonghen, Tottenham (4)
Patrice Evra, Manchester United (3)
————————————-
Steven Pienaar, Everton (5)
Ji-Sung Park, Queens Park Rangers
Shinji Kagawa, Manchester United (2)
Coutinho, Liverpool
————————————–
Wayne Rooney, Manchester United (7)
Luis Suárez, Liverpool (9)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Brad Guzan (Aston Villa), Pablo Zabaleta (Manchester City), Matija Nastasic (Manchester City), Hugo Lloris (Tottenham), Michael Dawson (Tottenham), Juan Mata (Chelsea), Kevin Mirallas (Everton), Jay Rodriguez (Southampton), Ricardo Vaz Té (West Ham), Winston Reid (West Ham), Stéphane Sessègnon (Sunderland), Pepe Reina (Liverpool), Ashkan Dejagah (Fulham), Michel Vorm (Swansea), Steven Taylor (Newcastle), Ashley Williams (Swansea), Steven Gerrard (Liverpool), Loïc Rémy (QPR).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem bör lyftas fram som ”Omgångens manager”?

***
Läs mer:
4 mars: ”Taktiska detaljer från helgen”.

Carlos Tévez gjorde segermålet, men Manchester Citys matchvinnare igår på Villa Park fanns i försvaret.
Kolo Touré och Matija Nastasic såg till att City kapade avståndet till Manchester United till tolv poäng.

Manchester City vann måndagsmötet igår med 1–0. Målet fick de gratis av Aston Villa-försvararen Ciaran Clark som dribblade som sista man, halkade och skänkte bollen till Edin Dzeko. Dzeko fick fritt fram mot målet och serverade osjälviskt Carlos Tévez som iskallt lurade Brad Guzan och rullade in ledningsmålet precis före paus.
Men även om City hade lägen att öka på ledningen, bland annat två träffar i stolpen, är det tydligt att lagets anfallsspel inte är lika skarpt som förra säsongen. Igår, utan Sergio Agüero, saknades djupledshotet.
Tur då för Roberto Mancini att försvaret fungerar bättre.
Och detta tack vare en spelare som vi, eller åtminstone jag, räknat ut.

Det var så länge sedan han gjorde riktiga avtryck på planen att vi nästan har glömt bort att han tillhör Manchester City. Men faktum är att Kolo Touré stigit fram som lagets ledare de senaste matcherna.
Igår mot Aston Villa gjorde han en stormatch och utsågs till man of the match. Hans uppoffrande mittbacksspel var en stor bidragande orsak till att Joe Hart inte behövde göra en enda räddning under matchen (Carlos Tévez räddade en nick från Christian Benteke på mållinjen i första halvlek).
Tourés och Matija Nastasics uppgift var inte enkel då de ställdes mot centertanken Christian Benteke. Men de lyckades hålla Aston Villa-anfallaren i schack med undantag av situationen i slutet av matchen där Mike Dean, faktiskt, borde ha pekat på straffpunkten.
Kolo Touré var ständigt på rätt plats, inte minst när han fläkte sig fram och täckte en nick från Gabriel Agbonlahor.

De senaste åren har Kolo Touré stått bakom Vincent Kompany och Joleon Lescott. Den här säsongen har Matija Nastasic passerat honom i rangordningen.
Hans kontrakt går ut i sommar och fram till för några veckor sedan talade allt för att det här skulle bli hans sista halvår i klubben. Men två stormatcher kanske möjligheten finns att 31-åringen (fyller 32 år den 19 mars) spelar till sig ett nytt avtal.
Som Kolo Touré spelat de två senaste matcherna – så bra har jag inte sett honom sedan glansdagarna i Arsenal.

Tottenham sårade Arsenal med två identiska mål.
Här analyserar vi målen lite närmare.

Inom loppet av två minuter avgjorde Tottenham gårdagens North London Derby.
Det var nästan otäckt hur lika målen var. Passningarna slogs från nästan exakt samma ställe – Arsenals backlinje stod lika fastfruset båda gångerna.
Men vem bar ansvaret? Hur kunde det gå så snett?

Gareth Bales 1–0-mål

Det mesta av eftersnacket kring Tottenhams ledningsmål har handlat om den misslyckade offsidefällan av Thomas Vermaelen. Inte så konstigt, men vi återkommer till det. Jag vill först slå ett slag för Emmanuel Adebayor som i förstaläget drar isär Arsenalförsvaret med en diagonallöpning. Det öppnar för att Gareth Bale kan ta en så kallad korslöpning, ett effektivt sätt för att förvilla motståndarförsvar.

Notera ytan som Emmanuel Adebayor skapar mellan Thomas Vermaelen och vänsterbacken Nacho Monreal tack vare den smarta löpningen.

Misstaget som görs i den här situationen är att både Per Mertesacker och Thomas Vermaelen fortsätter att hålla en hög linje istället för att falla när bollhållaren Gylfi Sigurdsson är opressad. Varken Carl Jenkinson eller Aaron Ramsey är tillräckligt nära (vilket de blå linjerna indikerar).
Att stå högt och försöka ställa offside utan press på bollhållaren är lika med självmord. Det är svårt att förklara hur Thomas Vermaelen resonerar i det här ögonblicket. Sigurdsson är opressad och belgaren väljer att ”stå upp” och chansbryta istället för att följa med Bale. Hade inte Sigurdsson satt in passningen mot Bale hade han kunnat sätta in den i nästa läge mot Aaron Lennon. Arsenal hade inte kunnat göra något åt det.

Aaron Lennons 2–0-mål

Denna gång är det Scott Parker som får vandra helt ostört med bollen – ett tecken på att det fanns stora ytor att utforska bakom Arsenals förstapress.

Thomas Vermaelen fick kritik i Viasat-studion igår för att han inte vred på huvudet och höll koll på eventuella löpningar bakom ryggen. Här ser vi att han definitivt skulle ha flyttat närmare Per Mertesacker och inte lämnat ett så stort avstånd till sin mittbackskollega. Eftersom Parker är opressad borde han dessutom ha tagit större djup.
Notera också hur Nacho Monreal har upptäckt Aaron Lennons löpning och är ett par steg framför Tottenhamspelaren.
Ska han följa med i löpningen eller är det Vermaelens ansvar? Duktige Peter Gerhardssson hade inget svar på den frågan igår, och faktum är att det är svårt att säga utan att veta vilka direktiv Arsenalspelarna fått. Ofta kör proffslagen taktiken att spela positionsförsvar till en viss del av planen (ofta runt straffområdet) där man övergår i man-man-försvar. Det är svårt att svara på frågan utan att veta vad Arsène Wenger har gett för order.
Dock: Att lämna över spelare nära egna målet är alltid kritiskt, ännu mer kritiskt när man inte har press på bollhållaren. Därför tycker jag att Nacho Monreal skulle ha följt med Lennon. Lämnar man över en spelare finns det en sak som är fundamental: Kommunkation. Den brast uppenbarligen här.

Thomas Vermaelen vred faktiskt på huvudet. Tyvärr för Arsenals del var det för sent. Här tittar han sig omkring, men då har Aaron Lennon stuckit in på ”blindsidan” och då är Vermaelen körd.

Slutsats
Man kan peka på enkla individuella misstag vid Tottenhams mål – Thomas Vermaelen agerade tveksamt i båda situationerna – men det stora problemet, som jag ser det, var Arsène Wengers val att beordra en hög försvarslinje. Jag har sett reprisen av första halvlek nu och jag kan konstatera att den höga backlinjen var en tickande bomb. Det var bara en tidsfråga innan Bale eller Lennon skulle utnyttja jätteytorna som skapades bakom Mertesacker och Vermaelen.

Arsenals riskfyllda strategi kostsam
Det är så sällan man ser det nuförtiden att man blir lika överraskad varje gång. De senaste åren har den höga försvarslinjen blivit mer och mer sällsynt i Premier League.
Rädslan för att blotta ytor bakom backlinjen är helt enkelt för stor så istället backar alla lag hem relativt lågt och låter motståndaren äga bollen i ofarliga ytor.
André Villas-Boas gjorde ett försök att spela med hög press (vilket kräver en hög försvarslinje) i Chelsea. Det slutade i fiasko, inte minst symboliserat av 3–5-förlusten hemma mot Arsenal för ett och ett halvt år sedan.
Därför var det överraskande att se Arsène Wenger använda så hög backlinje igår när han ställdes mot snabba spelare som Gareth Bale och Aaron Lennon.
Arsenals höga press var framgångsrik första 20 minuterna, men problemet med den taktiken är att den kan fungera perfekt i en halvtimme, för att sedan kosta dig baklängesmål. Så blev fallet igår.
Tottenhams mål i första halvlek var identiska. Vid båda tillfällena fick opressade mittfältare – först Gylfi Sigurdsson, sedan Scott Parker – vandra in och släppa in passningar i exakt rätt ögonblick till djupledslöpande mittfältare som utnyttjat kommunikationsbristen mellan Thomas Vermaelen och Nacho Monreal.
Det vore intressant att veta exakt hur Arsène Wenger resonerade när han valde den här riskfyllda strategin.
Tottenham använde också en hög försvarslinje i första halvlek, vilket gjorde mittfältet till ett getingbo. Men Spurs klarade uppgiften, främst tack vare att Hugo Lloris var kvick i utrusningarna i rollen som sweaper-keeper och att Arsenal slarvade med den sista passningen. Just spelet med fötterna, förmågan att agera långt ut, är anledningen till att Lloris passar bättre för Villas-Boas taktik än skottstopparen Brad Friedel.

Vertonghen – en av säsongens försvarare
Det har varit mycket snack om att Tottenham är ett one-man-team senaste veckorna. Rätt naturligt då Gareth Bale burit laget på sina axlar, men i gårdagens derby var det ett gäng andra spelare steg fram och visade att Spurs är så mycket mer än Bale.
När Arsenal lyckades se till att Gareth Bale blev anonym första halvtimmen tog Aaron Lennon över showen. Spurs lille ytter var den piggaste offensiva spelaren i första halvlek. Samtidigt agerade Hugo Lloris säkert mellan stolparna.
Men framför allt imponerade mittbacksparet Michael Dawson och Jan Vertonghen.
Det är lite kul att nu tänka tillbaka på att Dawson var på väg att lämna Tottenham i augusti. Harry Redknapp ville ha mittbacken till QPR, André Villas-Boas var beredd att sälja.
Men sedan ändrade sig portugisen i sista stund – förmodligen för att han vet att Tottenham alltid drabbas av mittbacksbrist – och nu har Michael Dawson radat upp stormatcher. Sedan han gjorde comeback i startelvan i slutet av december har laget inte förlorat.
Allra bäst igår var Jan Vertonghen.
Belgaren valde mellan Arsenal och Tottenham i somras. Redan efter några omgångar i höstas stod det klart att Daniel Levy gjort ännu ett fynd. Vertonghens kombination av kompromisslöshet och spelskicklighet har gjort honom till en av säsongens bästa försvarare i Premier League. Mot Arsenal svarade han för en serie världsklassbrytningar och blev välförtjänt utsedd till man of the match.
Vertonghens och Dawsons mittbacksspel var skillnaden mellan lagen igår. Medan Arsenal hade Per Mertesacker och Thomas Vermaelen (som ånyo gjorde en svag insats) hade Spurs ett samtrimmat försvar som inte bjöd på några gratislägen.

Juryn avvaktar om Giroud
Olivier Giroud har haft en produktiv förstasäsong i Arsenal. Den franske anfallaren har gjort 12 mål och 16 assist i alla turneringar – ett mycket bra poängfacit.
Samtidigt finns det fortfarande ett frågetecken om anfallaren är tillräckligt bra för att vara förstastriker i ett lag som ska fajtas på den allra högsta nivån. I flera av toppmatcherna har Giroud blivit avslöjad. Igår var ett sådant tillfälle.
26-åringen var oskarp i passningsspelet (bara 50 procent fann en lagkamrat) och på tok för seg för att hota Tottenhams höga backlinje med djupledslöpningar. När han väl fick läget i första halvlek vid ställningen 0–0 väntade han för länge med avslutet och Jan Vertonghen hann emellan.
Giroud sågades kraftigt på flera håll efter matchen igår, inte minst från Arsenalfans.
Problemet som jag ser det med Giroud är att han inte kan skapa chanser, sysselsätta ett motståndarförsvar, på egen hand. Han är inte spelaren som vänder upp, dribblar en försvarare, drar på sig uppvaktning från ytterligare en motståndare vilket öppnar ytor för andra. Han är beroende av att få rätt bollar som han kan sätta ned på djupledslöpande lagkamrater. I den rollen, som länkspelare, är han nyttig.
Men räcker det för att vara startman i ett lag som Arsenal? I jämförelsen med tidigare förstastrikers i klubben – Ian Wright, Thierry Henry, Dennis Bergkamp, Robin van Persie – bleknar han rätt fort.
Det faktum att Arsène Wenger både testat Theo Walcott och Gervinho (!) i strikerpositionen antyder att managern också tvekar över om Giroud är ett klockrent alternativ.

***
Det var mycket snack om tronskifte efter slutsignalen, men som jag skrev i liverapporten igår under matchen: En match gör inget tronskifte.
Däremot var gårdagens resultat en indikation på att Tottenham inte kommer att ge sig lika lätt i år i kampen om den där Champions League-biljetten.

Kagawa som vi minns honom från Dortmund
Shinji Kagawa har haft ett trevande förstaår i England. Han har inte varit dålig, långt ifrån, men inte heller nått de höjder han gjorde under tiden i Bundesliga.
Det började med den finfina debuten borta mot Everton där han var lagets bästa spelare i förlustmatchen. Sedan följde han upp med en matchvinnande insats mot Fulham (3–2).
Där och då såg han ut som en av sommarens bästa värvningar.
Men sedan följde en period av svagare form och i oktober kom knäskadan som höll mittfältaren borta från spel i två månader.
Förra månaden talade han ut om sina insatser. Han sa:
– Jag är knappast nöjd med vad jag har presterat här. Jag känner verkligen att jag behöver spela bättre.
På lördagen startade Shinji Kagawa till vänster i hemmamötet med Norwich. I andra halvlek fick han ta klivet in centralt – och då fick vi se den Kagawa vi minns från Dortmund.
Efter att ha gjort 1–0 i första halvlekens slutminut avgjorde han själv matchen med 2–0 och 3–0 i ett läge där Norwich tryckte på och skapade en del farligheter. Vid båda fullträffarna gjorde han det han är allra bäst på – kom i tajmade andravågslöpningar och avslutade.
– Det var fantastiskt för honom. Killen är en bra avslutare och hans andra mål var så behärskat och intelligent medan hans tredje var briljant, sa sir Alex Ferguson.
Det faktum att Shinji Kagawa startade dagens match tyder på att han inte kommer att starta i returen mot Real Madrid i veckan. Men hattricket antyder att Shinji Kagawa kan bli att räkna med i vår.
– Han fick den där skadan som höll honom tillbaka. Men han har kommit tillbaka gradvis och jag tror att ni kommer att få se en riktigt bra spelare nästa år, sa Alex Ferguson.

Coutinho briljerade i skuggan av Suárez
Efter en måndagsmatch där Gareth Bale snott alla rubriker och fått vissa att utnämna honom till favorit till att bli Player of the year, passade Luis Suárez på att påminna alla om att han blir svår att förbise.
Han var ostoppbar mot Wigan på lördagskvällen och satte sitt andra hattrick för säsongen (vilket ger ensam ledning i skytteligan).
Men att Luis Suárez spelar fotboll i världsklass är ingen nyhet så jag skiftar fokus till en annan spelare gladde Brendan Rodgers idag.
Coutinho, 20, värvades i januari från Inter och även om han har talang i överflöd är det ingen garanti att en sådan spelare levererar direkt.
Men i förra ligamatchen mot Swansea (5–0) fick han sätta sin första fullträff i Liverpooltröjan. Idag låg han bakom båda de första målen. Vid 1–0 lurade han skjortan av Emmerson Boyce innan han slog ett perfekt inlägg som Stewart Downing nickade i mål. Vid 2–0 släppte han bollen i exakt rätt ögonblick till Luis Suárez som blev fri.
Coutinho är ytterligare en bricka som fallit på plats i Brendan Rodgers bygge.
Hans projekt gör framsteg. Resultatraden för Liverpools senaste sex vinster i Premier League: 4–0, 5–0, 5–0, 3–0, 3–0, 4–0.
Nu återstår att tvätta bort de där plumparna där emellan.

Redknapp rasande – på fotbollsagent
Queens Park Rangers tog en livsviktig seger borta mot Southampton (2–1).
Men tränaren Harry Redknapp var rasande efteråt – på en fotbollsagent som läckt en story till en engelsk tidning.
I artikeln uppgavs att QPR-spelarna festat vilt under träningslägret i Dubai, att det hela liknat en svensexa.
Men Harry Redknapp slog tillbaka.
– Det var en gräslig story i tidningen. Det var full av osanningar.  Vi tränade varje dag vi var på lägret. Vi satt på bussen 08.30 varje morgon. Vi var den enda klubben där borta som tränade varje dag. Jag lät spelarna ha en utekväll. Men det var fyra-fem fotbollslag på samma klubb. De tränade morgonen efter. De missade inte ett träningstillfälle.
– Jag vet vad historien kommer från, jag vet vem som ligger bakom och de försöker skapa problem i klubben. Jag är säker på att den kommer från en fotbollsagent.

Om Harry Redknapp var missnöjd med skriverierna var han desto nöjdare med 2–1-vinsten på St Mary’s.
Trepoängaren kom i rättan tid. Gapet till lagen ovanför strecket har ökat senaste veckorna och inför matchen undrade flera om Harry Redknapps entré i klubben verkligen någon effekt.
Då ordnade QPR första segern i ligan sedan skrällen mot Chelsea den 2 januari.
Loic Rémy gjorde 1–0 efter en underbar passning från David Hoilett och Jay Bothroyd satte 2–1.
– De (spelarna) besvarade alla frågor. De slet arslet av sig.

En utdragen omgång fullbordades igår, några minuter efter att Gareth Bale hängt in en bomb i krysset bakom Jussi Jääskeläinen.
Och då har vi förstås en elva att presentera.
Jussi Jääskeläinen får platsen mellan stolparna, trots att han släppte in tre mål. Finländaren blev den första målvakten den här säsongen som gjorde elva räddningar i samma match.
Rafael da Silva får högerbacken efter sitt superskott mot QPR, även om Mathieu Debuchy gjorde en stark match för Newcastle. Kolo Touré har inte varit i närheten av ett ”Omgångens lag” på länge, men ivorianen var riktigt stabil i toppmatchen mot Chelsea. Mittbacken gjorde 20 rensningar i matchen – fler än någon City-spelare gjort i en match den här säsongen. Rio Ferdinands storform håller i sig och engelsmannen satte knappt en fot fel mot QPR. Vänsterbacken ger jag till Maynor Figueroa som bland annat vandrade rakt igenom Readings lag och satte 3–0-målet.
Framåt var det (som vanligt) hård konkurrens. Luis Suárez var grym mot Swansea förra helgen (en match som tillhörde den här omgången), Yaya Touré var gamle Yaya mot Chelsea och Gareth Bale var magisk igen mot West Ham.
Framåt går platserna till två tvåmålsskyttar: Romelu Lukaku och Wigans Arouna Koné.
Omgångens spelare: Gareth Bale.

Mitt ”Omgångens lag”:
Jussi Jääskeläinen, West Ham (2)
————————————————–
Rafael da Silva, Manchester United (5)
Kolo Touré, Manchester City
Rio Ferdinand, Manchester United (5)
Maynor Figueroa, Wigan
————————————————–
Steven Gerrard, Liverpool (5)
————————————————–
Luis Suárez, Liverpool (8)
Yaya Touré, Manchester City (2)
Gareth Bale, Tottenham (8)
————————————————–
Romelu Lukaku, West Bromwich
Arouna Koné, Wigan

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” tidigare under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Jack Rodwell (Manchester City), David Silva (Manchester City), Mathieu Debuchy (Newcastle), Moussa Sissoko (Newcastle), Mark Schwarzer (Fulham), Dimitar Berbatov (Fulham), Asmir Begovic (Stoke), Santi Cazorla (Arsenal), Sébastien Bassong (Norwich), Séamus Coleman (Everton), Ryan Giggs (Manchester United), Paul Scharner (Wigan), Simon Mignolet (Sunderland),  Stéphane Sessègnon (Sunderland), Daniel Sturridge (Liverpool).

***
Vem tycker du förtjänar att bli ”Omgångens floppspelare”? Och vem bör framhållas som ”Omgångens manager”?

***
Ni som läser den här bloggen vet ju att jag gillar att grotta ned mig i taktiska detaljer.
Framöver kommer det att bli ännu mer pilar i mitt liv. Förutom att jag senaste två åren basat för presslandslaget i fotboll har jag nu även antagit rollen som spelande tränare i mitt division 6-lag Gamla Karlbergare.
Min senaste värvning är ingen mindre än – Robert Laul.
Robert är en bra bollspelare, påminner faktiskt lite om Carlos Tévez i spelstil (minus snabbhet och kondition), men hans meriter från division 1-spel med Ljungskile och Jonsered börjar ju bli lite gamla nu så därför är jag på jakt efter ett par unga, bra spelare.
Så är du i åldern 18–24 år (jag kan ha överseende med något år hit eller dit), har spelat minst division 3-fotboll och känner att du har något att tillföra ett rutinerat gäng som ska uppåt – skicka ett mejl till mig och berätta kort om din fotbollsbakgrund:
kalle.karlsson@aftonbladet.se