Det tog Fernando Torres 1 481 minuter att göra två mål i Chelseatröjan. Demba Ba behövde bara 61 minuter igår mot Southampton i FA-cupen.
Visst, det första ”stal” han från Juan Mata, det andra var inte hans svåraste den här säsongen, men det var ändå en debut som bådar gott för Chelsea.
Demba Ba bidrar med mer än mål.
Rafael Benítez slängde in senegalesen i startelvan och fick den targetspelare som Chelsea saknat. Det är Bas främsta egenskap. Förmågan att både vara ett hot i djupled och kunna suga in bollar. I det avseendet är han en Drogba-light.

Demba Bas ankomst är läglig. Fernando Torres har redan startat 30 matcher den här säsongen. Det är mer än vad som är hälsosamt för en striker. Spanjoren har sett ut att vara slutkörd senaste tiden. Han gör ingen bra säsong, men inte heller så svag som man kan föranledas att tro. Han har totalt gjort 13 mål.
Demba Ba ger Chelsea chansen att rotera. Det borde även gynna Fernando Torres.
Frågan är om han får spela de tunga matcherna i fortsättningen. Bas debut har onekligen satt press på anfallskollegan. Efter det andra målet igår zoomade kameran in Torres som såg ut att ha bitit i en citron.
Rafael Benítez sa efter matchen att Demba Ba och Fernando Torres kan spela tillsammans, men det ser jag mer som ett saker-jag-måste-säga-uttalande.
Jag tvivlar på att vi kommer att få se spelarna i ett tvåmannaanfall. Det skulle ju innebära att Benítez måste offra en av de centrala mittfältarna och det är uteslutet (förutom som offensiv taktik vid underläge i en match).
Däremot finns möjligheten att spela Demba Ba på vänsterkanten och låta honom göra samma typ av understudy-jobb som han gjorde förra våren åt Papiss Cissé i Newcastle.

***
Efter 90 minuter var det Joe Coles kväll. Man kan argumentera för att det var James Collins kväll eftersom den ibland utskällde mittbacken nickat in två mål mot Manchester United, men eftersom vi gillar fina sagor fastnar vi på Cole.
Hemvändaren hade dragit på sig West Ham-tröjan för första gången på nio år. Han hade blivit hyllad när hans namn ropades upp inför matchen.
Han hade, framför allt, blivit hyllad med en stående ovation när han vandrade av planen i den 73:e minuten.
Då ledde West Ham med 2–1. Joe Cole hade spelat fram till båda målen, båda efter identiska inlägg till James Collins. Känslan på Bobby Moore Stand var att en av de egna kommit hem.
När tiden tickat in på stopptid kändes ledningen tämligen säker, åtminstone så säker som den kan göra när man möter Manchester United. Jussi Jääskeläinen hade inte behövt göra en enda räddning under sista halvtimmen trots att Manchester United bytt in det tunga offensiva artilleriet med Robin van Persie, Antonio Valencia och Ryan Giggs.
Då, i den 91:a minuten, kom målet som helt förändrade förutsättningarna.

Jag har ju betonat Robin van Persies betydelse både en och två gånger så vi behöver ju inte upprepa det igen.
Alla kan se det:
Manchester United hade inte lett ligan med sju poäng, förmodligen legat ett antal poäng bakom Manchester City, utan honom. Arsenal hade kunnat vara med i toppstriden om han blivit kvar på Emirates.
Så vi kan ju koncentrera oss på målet istället. Det går nämligen att se hur många gånger som helst.
Ryan Giggs fick tillräckligt med tid för att måtta en långboll, men eftersom bollen studsade var svårighetsgraden för hans tilltänkta passning skyhög.
Bollen seglade över James Tomkins, perfekt avvägd.
Nedtagningen av Robin van Persie var lika imponerande. Sportkommentatorn Lasse Kinch sa en gång att en spelare, minns inte vem, dämpade en boll som låg som ett dött russin på foten.
Russinet på RvP:s vänsterfot var både dött och begravet.
Avslutningen mellan benen på Jääskeläinen höll den nivå som van Persie har hållit hela hösten: Världsklass.
Det var perfektion från början till slut. Passningen, mottagningen, avslutningen. Händelsekedjan påminde om Dennis Bergkamps klassiska fullträff mot Argentina i VM 1998.

West Ham försvarade sig på ett beundransvärt sätt under andra halvlek. Kvitteringen i slutminuten förändrar inte det.
Det var ett mål som, nästan, inte går att försvara sig emot.

***
Noterat från lördagens FA-cup-matcher:

* Darren Bent hoppade in direkt från frysboxen och gjorde mål för Aston Villa som vände hemma mot Ipswich (2–1).
* Carlos Tévez drog dit en fin frispark för Manchester City som besegrade Watford med 3–0. Där hoppade 17-årige Marcos Lopes in och satte trean för City.
* Kieron Dyer kvitterade till 1–1 för QPR hemma mot West Bromwich. Passande nog när matchuret tickat in på injury time.
* Macclesfield, utanför ligasystemet, skickade ut Cardiff City där tränaren Malky Mackay roterat för mycket.
* Clint Dempsey gjorde två mål för Tottenham som besegrade Coventry. Verkar som amerikanen börja hitta målformen i sin nya klubb.

När man trodde att Newcastle hade nått botten och inte kunde sjunka djupare:
Förlust mot Brighton i FA-cupen. En insats som andades frustration. Och lagkaptenen Shola Ameobi utvisad.

Det länge sedan förväntningarna på Newcastle United varit så stora som inför den här säsongen.
Några månader tidigare hade de utmanat om Champions League-platserna ända in i slutomgångarna. De hade fått behålla stjärnorna över sommaren: Demba Ba, Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa. Stämningen i klubben var så harmonisk att den tidigare så utskällde ägaren Mike Ashley hade börjat omvända belackare.
Efter premiären mot Tottenham, seger 2–1, fanns det ingen anledning att tvivla på ambitionerna.
Men sedan dess har bygget fallerat.
Sedan Alan Pardew, utsedd till årets manager förra året, skrev på det där åttaårskontraktet (varför åtta? hade det inte räckt med fem?) har väldigt lite gått hans väg.

Skadorna hopade sig under hösten. Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa lämnade störst tomrum efter sig.
Men det blev också tydligt att vissa spelare överpresterade under förra årets succésäsong.
Cheik Tioté har inte varit i närheten av samma nivå. Tim Krul har vacklat. Papiss Cissé underpresterade så grovt i säsongsinledningen att det var omöjligt att fortsätta med honom som central anfallare.
Den enda som konserverat formen och levererat var Demba Ba.
Nu är han såld.
Igår blev det klart att han flyttar till Chelsea, som utnyttjat klausulen i senegalesens kontrakt.

Newcastles form är usel. Sedan den 28 oktober har laget vunnit två matcher. Två. Mot Wigan och QPR på hemmaplan.
På Emirates förra helgen blev det sju insläppa mål.
Istället för att spela ett starkt lag och få med sig ett positivt resultat i FA-cupen idag mot Brighton, valde Alan Pardew ett b-betonat manskap.
Det blev ödesdigert.
Brighton, på nionde plats i Championship, var klart bättre hemma på Amex Stadium. Andrea Orlandi gjorde 1–0 i första halvlek (fin yttersida efter fint förarbete av Wayne Bridge) och i slutminuterna fastställde Will Hoskins 2–0.  Det var talande att Mike Williamson var steget efter vid båda situationerna. Newcastles ordinarie elva håller hög kvalitet, men truppen är ihålig.
Laget Pardew ställde på benen idag var bedrövligt. Med förra årets framgångar i minnet kändes det som ett gäng förklädda Newcastle-spelare.
Gästerna skapade knappt någonting i första halvlek. Shola Ameobi spelade som ensam striker och blev helt isolerad.
I paus bytte Alan Pardew in Nile Ranger och Paul Dummett och gick över på 4-4-2.
Det gav en liten förbättring, men när Shola Ameobi, lagkapten för dagen, tog ett andra gula kort efter timmen spelad summerade det dagen.
Det var en dag när Newcastles tunga vinter förvandlades till en minikris.
De gick tydligen att sjunka än djupare.

***
Ska vi hitta något positivt med förlusten och uttåget ur FA-cupen är det att Newcastles skadedrabbade trupp kan koncentrera sig på ligan.
Dessutom bör Papiss Cissé nu få chansen som central anfallare eftersom varken Demba Ba eller Shola Ameobi är tillgängliga nästa match.
Newcastle står just nu och faller med att Cissé börjar leverera igen.

Fakta
Newcastles startelva: Elliot – Tavernier, Perch, Williamson, Santon – Anita, Birigimana – Obertan, Abeid, Sammy Ameobi – Shola Ameobi.

Steven Gerrard hyllades med rätta för sin utsökta passning som betydde 3–0 mot Sunderland.
Men situationen innehöll så mycket mer.
Här bryter vi ned målet i detaljer.

I ett highlights-svep från den här matchen är det lätt att fastna på Steven Gerrards svepande 60-metersboll eller Luis Suárez mottagning och avslut. Lyfta på hatten för dessa två stjärnor och sedan stanna där.
Jag fastnade för det här målet eftersom det säger en hel del både det anfallande och det försvarande laget.
Och för att det visar det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez och Steven Gerrards kvaliteter – stick i stäv med Brendan Rodgers filosofi.
Här kan ni se målet innan vi granskar det.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article16011135.ab

Analys/Luis Suárez mål mot Sunderland

Här ser vi upprinnelsen. Lucas Leiva spelar en kort passning i sidled till Steven Gerrard.
Notera först och främst hur Liverpool formerar sig i anfallsspelet. Ytterbackar som trycker upp längs kanterna. De två sittande mittfältarna (Gerrard och Lucas) går ned djupt och deltar i uppspelsfasen.
Yttrar (Sterling och Downing) som rör sig inåt i plan.
Här kan vi se den första viktiga rörelsen som skapar yta. Jordan Henderson, som hade en offensiv mittfältsroll i matchen, möter och drar med sig en av mittbackarna (Matt Kilgallon).
Lägg märke till hur Sebastian Larsson, på grund av Downings smarta rörelse, har hamnat i ett ”ingenmansland”. Det är inte bara tack vare Downing. Det faktum att Glen Johnson flyttat upp har gjort det diffust för Larsson vem han egentligen markerar. Johnson som nu är vänstermittfältare eller Downing som är närmast? Är det Downing är Larsson på fel sida.

Stewart Downing fortsätter sin diagonallöpning. Sunderlands mittback Carlos Cuéllar upptäcker det och hänger med. Jag har ringat in Sebastian Larsson för att visa hur han nu befinner sig än mer i ”ingenmansland”.

Bollen har lämnat Steven Gerrards fot. Downings löpning har dragit med sig Cuéllar och öppnat ytan för Luis Suárez. Notera det enorma avståndet mellan Cuéllar och högerbacken Craig Gardner.

Passningen har nått Suárez och i det här läget är det för sent för Gardner att förhindra baklängesmålet.

Slutsats 1: Underbar passning, bra mottagning, tillräckligt bra avslutning – men fantastiska löpningar utan boll, framför allt av Stewart Downing, som öppnade ytan.
Slutsats 2: Bollar i djupled är det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez kvaliteter. Det är då han är som vassast. Snabba omställningar, en mot en-lägen. Tänk målen mot Newcastle: Den långa bollen in bakom backlinjen från José Enrique, nedtagningen, avslutet. Båda målen mot Sunderland var efter snabba attacker, direkt spel. Samtidigt fick Steven Gerrard utnyttja sin spetskvalitet: Crossbollarna.
Brendan Rodgers förespråkar ju en annan sorts fotboll, mer possession-baserad, men det här målet visar att Liverpool gör klokt i att variera sig.

Hur skulle Sunderland ha agerat?

Till att börja med ser vi faran med att ”tappa” spelare högt upp i planen. Anfallarna Fraizer Campbell och Steven Fletcher har hamnat på fel sida om bollen. Mittfältet står högt, men de har inte press på bollhållaren (Gerrard) som kommer att få tid att både fundera och sikta in sin passning.
Matt Kilgallon och Carlos Cuéllar borde förstås ha sett faran, tagit större djup eftersom hotet, som alla kan se, finns bakom backlinjen – samtidigt som bollhållaren är opressad.
När Kilgallon har tagit steget upp är avståndet mellan Danny Rose och Cuéllar på tok för stort.
Cuéllar och högerbacken Craig Gardner borde direkt ha centrerat. De kan strunta i att Liverpool vänsterback Glen Johnson lämnas omarkerad; han är ofarlig i det här läget. Försvarsspel handlar alltid om att värdera och täcka de farliga ytorna.
Sebastian Larssons ansvar? Minimalt, om ens något. När Downing drog sig in i plan borde Craig Gardner insett faran och flyttat över på bollsida. Då hade Cuéllar kunnat flytta över utan att lämna luckan till Suárez.
Att Gardner visar bristande positionsspel som högerback är dock inte förvånande. Han är normalt mittfältare, men har fått vikariera eftersom Sunderland saknat ett klockrent alternativ.

Berbatovs uteblivna försvarsspel
Ni minns säkert att jag hyllade Wayne Rooney för hans monstruösa defensiva löpning i derbyt mot Manchester City.
Därför är det intressant att jämföra med hur andra spelare agerar. Den är situationen, som läsaren Tomas uppmärksammade mig på (enligt honom tack vare min Rooney-analys), visar Dimitar Berbatov mot West Bromwich.

Passningen är på väg mot Fortuné. I det här läget har Alexander Kacaniklic satt in pressen på WBA:s försvarare. Dimitar Berbatov (inringad) har hamnat i positionen som vänsterytter. Vid ett sånt här positionsskifte bör man som spelare ”överta” lagkamratens uppgifter – i det här fallet följa med högerbacken Billy Jones.

Om Berbatov tar defensivt ansvar och följer med ”sin” gubbe?

…nej. Billy Jones får fullfölja sin löpning ostört.

…och kan några sekunder senare spela fram Lukaku till kvitteringen.

Var det Dimitar Berbatovs fel att det blev mål? Nej, inte enbart. Dels är han anfallare och kan inte förväntas ta en sådan defensiv löpning. Dels var passningen upp mot en felvänd Fortuné till synes ofarlig. Fulhams Karagounis sålde sig för enkelt och Fortuné kunde vända med sig bollen.
Men det är värt att fundera över sådana här detaljer.
Vill man försäkra sig om att inte släppa in mål, möter man skickliga motståndare, är det exakt den här sortens detaljer man måste bemästra. Det kostar i energi, men det är då man har minskat risken för baklängesmål.

Baines misslyckade offsidefälla
Den sista taktikbiten handlar om Papiss Cissés mål för Newcastles mot Everton. Eller snarare om Leighton Baines försvarsspel.

En långboll är på väg mot Newcastles Shola Ameobi. Evertons mittbackar Sylvain Distin och John Heitinga går upp mot bollen. Till höger i bild ser Leighton Baines hur Papiss Cissé är på väg att ta löpningen i djupet in bakom mittbackarna.

I det läget väljer Baines (inringad) att försöka ställa Cissé offside. Men bollen seglar över mittbackarna…

…landar hos Cissé som lobbnickar över Tim Howard i mål.

Vems ansvar? Leighton Baines som misslyckas kapitalt med att ställa offside? Mittbackarna som förlorar nickduellen.
Jag lägger skulden på mittbackarna här. När den första bollen kommer mot Ameobi bör en av dem (Distin?) gå på boll medan den andre faller in bakom. Nu går båda på boll – och båda missar nickduellen.

Situationen bakifrån.

Baines måste ta ett snabbt beslut. Han ser att han inte ligger i linje med sina övriga backar och har chansen att ställa offside. Vinner Ameobi nickduellen är Cissé offside. Vinner Distin/Heitinga nickduellen är faran ändå över. Det sista han räknar med att är att Evertonförsvararna ska missbedöma bollbanan och låta bollen passera.
I 99 av 100 agerade Baines rätt i den här situationen. Det här var det 100:e fallet.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till att rita pilar. Ska försöka få till bildstorleken på de bilder som av någon anledning blev mindre.

***
Läs mer:
20 nov: Analys: ”Stokes läckra hörnvariant”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade Man City”.
14 dec: Analys: ”Därför kan Benítez bli ett lyft för Torres”.
18 dec: Analys: ”Walcott som striker”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

Sticker emellan och puffar för min artikelserie om Premier League-legendarer på Sportbladet.se.
Artiklarna är Plus-låsta och går endast på webben (men förhoppningen är att de är värda att betala för). Del 16 publicerades idag och handlar om förre Liverpoolstjärnan John Barnes.
Eftersom vissa av er har efterfrågat länkar till tidigare delar har jag här samlat ihop dem:

Del 16: John Barnes.
Del 15: David Ginola.
Del 14: Duncan Ferguson.
Del 13: Matthew Le Tissier.
Del 12: Dennis Bergkamp.
Del 11: Ole Gunnar Solskjaer.
Del 10: Didier Drogba.
Del 9: Teddy Sheringham.
Del 8: Gordon Strachan.
Del 7: Gianfranco Zola.
Del 6: Bruce Grobbelaar.
Del 5: Thierry Henry.
Del 4: Paul Gascoigne.
Del 3: Tony Adams.
Del 2: Eric Cantona.
Del 1: Alan Shearer.

Det är så tätt mellan matcherna nu att det känns som jag suttit och knåpat på ett ”Omgångens lag” varannan dag de senaste två veckorna. Nu blir det paus eftersom det är uppehåll för FA-cupen till helgen.

Idag blickar vi tillbaka på en intressant veckoomgång där vi fick se säsongens hittills största skräll när QPR åkte och vann borta mot Stamford Bridge.
Det ger förstås utslag i den här elvan där Julio César får platsen mellan stolparna. Den förre Intermålvakten agerade förtroendeingivande och gjorde en matchavgörande räddning på Fernando Torres närskott.
Southamptons mittfältare Jack Cork vikarierade som högerback i Nathaniel Clynes frånvaro och utsågs till man of the match mot Arsenal. Arsène Wenger testade tre yttrar mot honom: Podolski, Oxlade-Chamberlain, Gervinho – ingen hade någon vidare framgång. Men här får han ändå stå åt sidan för Pablo Zabaleta som gjorde en ny stark insats för Manchester City (jag tyckte dessutom Cork slarvade med bollen ibland).
Jonny Evans satte knappt en fot fel för Manchester United borta mot Wigan och Ryan Nelsen var en klippa mot Chelsea. Leighton Baines återkommer alltid i diskussionen, men hur ska man kunna bortse från honom när han gång på gång visar att han är ligans bästa vänsterback?
West Hams Mark Noble var planens dominant (ett mål, en assist) mot Norwich. Detsamma gäller Steven Gerrard som var lysande mot Sunderland (två assist).
Framåt var det återigen extremt tuff konkurrens: Berbabtov, Taarabt, Michu, Lukaku, Agüero… det var många som var framträdande.
Här måste vi dock avgränsa oss då går jag för en frontfyra med Aaron Lennon (outstanding mot Reading), Robin van Persie (briljant i en lite mer tillbakadragen roll mot Wigan) bakom frontduon Luis Suárez och Javier Hernández.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt ”Omgångens lag” (4-2-2-2):
Julio César, QPR (2)
——————————————
Pablo Zabaleta, Manchester City (3)
Jonny Evans, Manchester United (2)
Ryan Nelsen, QPR (3)
Leighton Baines, Everton (4)
——————————————
Mark Noble, West Ham (2)
Steven Gerrard, Liverpool (2)
——————————————
Aaron Lennon, Tottenham
Robin van Persie, Manchester United (5)
——————————————
Luis Suárez, Liverpool (6)
Javier Hernández, Manchester United (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Dimitar Berbatov (Fulham), Bryan Ruiz (Fulham), Billy Jones (WBA), Romelu Lukaku (West Bromwich), Sergio Agüero (Manchester City), David Silva (Manchester City), Vincent Kompany (Manchester City), Michu (Swansea), Guy Demel (West Ham), Michael Carrick (Manchester United), Adel Taarabt (QPR), Jack Cork (Southampton), Morgan Schneiderlin (Southampton). Jordan Henderson (Liverpool), Steven Pienaar (Everton), Victor Anichebe (Everton).

***
Du har äran att utse ”Omgångens floppspelare” och ”Omgångens manager”. Vem förtjänar utnämningarna?

***
Dessa spelare har flest uttagningar i ”Omgångens lag”:
6 uttagningar
Luis Suárez, Liverpool
5 uttagningar
Gareth Bale, Tottenham
Santi Cazorla, Arsenal
Robin van Persie, Manchester United
4 uttagningar
Eden Hazard, Chelsea
Glen Johnson, Liverpool
Juan Mata, Chelsea
Leighton Baines, Everton
Marouane Fellaini, Everton
Steven Pienaar, Everton
Wayne Rooney, Manchester United

***
Här kan ni läsa min analys av Steven Gerrards insats.

Luis Suárez bjöd på en ny show i världsklass.
Men det är inte uruguayanens spel som skänker mest hopp till Liverpools supportrar.
Det är formen hos en nytänd kapten.

Missförstå mig inte. Jag försöker inte förringa vad Luis Suárez betyder för Liverpool. Han är inte bara lagets bästa och viktigaste spelare – Liverpool står och faller med honom.
Igår började han med att servera fram Raheem Sterling ett friläge med en briljant passning. Sedan stod han upp när Carlos Cuéllar gjorde allt för att dra ned honom, fortsatte mot mål och satte en yttersida förbi Simon Mignolet. I andra halvlek blev det ett till mål, ytterligare en finfin framspelning till Sterling och hade skärpan funnits hade han satt ett hattrick.
Just nu är Luis Suárez ligans bästa spelare tillsammans med Robin van Persie.
Men samtidigt har vi vant oss vid att han är så här bra.
Han har hållit den här nivån, eller åtminstone snuddat vid den, under större delen av hösten.
Liverpool med Suárez i form är ligans åttonde bästa lag, ”give and take” ett par placeringar. En tabell ljuger ju inte.
För att laget ska klättra i tabellen och utmana om Champions League-platserna krävs att andra spelare kliver fram och bidrar.
Det är där Steven Gerrard, 32, kommer in i bilden.

Igår var det som om Liverpoolkaptenen skruvade tillbaka tiden, till åren i mitten av 00-talet då han var en av världens bästa mittfältare.
Det var ett nöje att se honom vinna boll, fördela, skapa och slå de där crossbollarna som han och Paul Scholes tog patent på.
”Captain Fantastic”, som han kallas på The Kop, vann nickduellen som sedan ledde fram till Raheem Sterlings 1–0. Han slog passningen till Luis Suárez 2–0 och han spelade fram till Suárez 3–0.
Den passningen, en perfekt långboll som landade på fötterna på uruguaynen, hyllas idag, men det som framför allt borde framhållas är att Gerrard dikterade mittfältet som på fornstora dar. Visst, han ställdes mot Sunderland som i mina ögon har ett av ligans svagaste innermittfält (bara Reading är sämre), men man kan inte göra så mycket mer än dominera på det sättet Gerrard gjorde igår. Han skapade sex målchanser – fler än någon annan spelare den här omgången och lika många som Aaron Lennon.
Insatsen kommer bara tre dagar efter mötet med QPR. Då imponerade han också stort.
Är det en renässans vi ser?

Steven Gerrard fick en tung start på säsongen. Men det var inte så konstigt om man tänker på vilka stora förändringar som skett i klubben.
Brendan Rodgers kom in som ny manager och tog med sig en filosofi som bygger på en annan sorts mittfältsspel än Gerrard är van vid.
Gerrard har alltid haft en ”direkt” spelstil. Den bygger på längre löpningar, crossbollar, tidiga genomskärare. Samtidigt som jag har dreglat över hans långpassningar har jag tyckt att han har slagit dem för ofta. Utan eftertanke. För sin egen skull snarare än lagets.
Brendan Rodgers vill ha en annan approach. Hans idé om kortpassningsspel kräver tålamod. Hellre en passning för mycket än en för lite. Det handlar om att värdera.
För Steven Gerrard blev det en kulturkrock. Han såg vilsen ut i början av hösten. När han fick bollen var det som om hans första tanke var att slå en avgörande passning, men att en röst i det undermedvetna påminde honom om att välja det kortare, säkrare alternativet.
Men 32-åringen har spelat samtliga minuter hittills i ligan – den enda i Liverpool som gjort det – och med tiden har han hittat mer och mer rätt i rollen som ”sittande mittfältare”. De senaste matcherna har vi kunnat se framstegen.
En förklaring till lyftet är att arbetsfördelningen blivit tydligare sedan Lucas Leivas comeback. Brassen har kommit in och tagit över ansvaret för det defensiva grovjobbet, vilket gett Gerrard större frihet.
Efter gårdagens två målgivande framspelningar gick han upp i topp i Premier Leagues assistliga (8).
Steven Gerrard fyller 33 år i maj, men slut som storspelare?
Nej, inte ännu.
Kan han hålla i den här formen i vår – mot tuffare motstånd – finns stora chanser för Liverpool att klättra.
Devisen säger ju att ”när Steven Gerrard är bra, är Liverpool bra”.

Analys/Steven Gerrard

I passningsdiagrammet från StatsZone ser vi Steven Gerrards passningar från gårdagens match. Av 88 passningar nådde 81 rätt adress (92 %).

I diagrammet över Gerrards mottagna passningar ser vi hans rörelseschema. Tiden som ”all-action”-spelare är förbi. Idag är Gerrard mer kontrollerad som spelare. Han rör sig över mindre ytor, men styr genom sin speluppfattning.

Vad var det som hände, egentligen?
Queens Park Rangers, utdömda QPR, åkte och vann borta mot regerande Champions League-mästarna.
Någon som såg den komma?
Låt gå för att man kan hålla på Chelsea och en sådan här kväll förbanna den svaga insatsen. Sucka över att Fernando Torres (återigen) var blek, att David Luiz ikväll var misslyckad som mittfältare, att Juan Mata inte byttes in tidigare.
Men är det inte exakt den här typen av skrällar, den här typen av oförutsägbarhet vi vill ha? Även om det ibland drabbar det egna laget?

Här har Chelsea visat sanslös form under de senaste matcherna. Krossat Aston Villa med 8–0, vunnit den luriga bortamatchen mot Norwich. Fansen har inte accepterat nye tränaren Rafael Benítez, men hade åtminstone börjat vädra morgonluft.
Samtidigt har Queens Park Rangers radat upp förluster i ett läge då de är tvingade att börja plocka poäng. Mot Liverpool i söndags skämde de ut sig. Många räknade ut deras chanser att klara kontraktet efter den insatsen.
Det var förutsättningarna inför dagens möte.
Kanske påverkade det även Rafael Benítez för mycket. Han valde att börja med Juan Mata, Ashley Cole och Eden Hazard på bänken, trots att nästa ligamatch spelas om tio dagar (FA-cupen i helgen borta mot Southampton).
Marko Marin gjorde sin första start för säsongen och borde ha blivit utvisad redan i fjärde minuten för en våldsam satsning mot Stéphane Mbia.
Ibland kan en sådan laguttagning räcka för att tända hoppet hos en motståndare. Ni kan ju tänka er reaktionen hos QPR:s spelare när de fick höra att Mata började på bänken.

QPR gjorde mycket av det som laget inte gjorde mot Liverpool senast. Centrerade laget, gav varandra understöd, kämpade och slet. Det är ju så man ska uppträda, måste uppträda, när man slåss kring ett nedflyttningsstreck. Det här var deras upprättelse.
Mittbackarna Ryan Nelsen och Clint Hill var enorma. En fin revansch för Hill som var sämst på plan mot Liverpool. Adel Taarabt var inte bara den påhittige, opålitlige snurrgubben. Ikväll sprang han i båda riktningarna. Credit till Harry Redknapp som fått honom att göra det ingen annan tränare lyckats med.

Det var inte bara säsongens största skräll hittills. Det var QPR:s första seger borta mot Chelsea sedan april 1983 då laget vann med 2–0 i gamla Second Division.
Och det var förstås typiskt att Shaun Wright-Phillips, den förre Chelseaspelaren, fick skjuta in segermålet med drygt tio minuter kvar. Hans första mål – på 969 dagar.
Harry Redknapp beskrev känslorna efteråt:
– Det var en av de bästa segrarna jag upplevt.
Buropen som ljöd från Stamford Bridge vid slutsignalen drunkade snart i bortafansens sång:
”Can we play you every week?”.

***
Januarifönstret har öppnat. Räkna med att Harry Redknapp kommer att få ägaren Tony Fernandes att lätta på plånboken. På presskonferensen efter matchen avslöjade han att han försökt värva Joe Cole, men att han ska erbjuda kontrakt till Tal Ben Haim. Räkna med att fler spelare anländer, av betydligt högre dignitet.
I så fall kan den förre Tottenhamtränaren lyckas med sitt ”mission impossible”.
Efter dagens resultat – där QPR-spelarna visade exakt det hjärta och den karaktär vi efterlyst tidigare – är det på tok för tidigt att räkna ut dem.
– Efter Liverpoolmatchen trodde alla att jag var galen som sa att vi kunde klara oss kvar. Nu har vi bevisat att vi kan det, sa Redknapp.

***
Imorgon blir det mer om dagens matcher.

Berbatov en unik slow motion-lirare
Den tidiga matchen på nyårsdagen mellan West Bromwich och Fulham var ingen tempotillställning.
Man skulle kunna tro att spelarna kommit direkt från nyårsfesten. Fulhams tränare, den sympatiske Martin Jol, berättade efteråt att hans spelare påverkats av oljudet. Fulham bodde på ett hotell som låg mitt i Birmingham – ett dåligt val.
– Förmodligen var de värsta smällarna vid tolvslaget utanför mitt hotell. Det var störande. Jag sa att vi behövde ett tyst hotell men det var otroligt. Det var 2000 människor utanför mitt fönster. Först tänkte jag att det var fans, men det var det inte. Det höll mina spelare vakna vilket gjorde mig oroad.
– Det var typiskt engelskt. Fantastiskt firande i 15-20 minuter sedan går alla hem och så är det helt tyst efter 30 minuter. Jag bodde i penthouset på Hyatt Hotel. Nästa gång bor vi på Moat House där jag bodde i sju månader när jag var ung, sa Martin Jol, som har förflutet som spelare i West Bromwich.

Den sömniga tillställningen passade en spelare extra bra. Dimitar Berbatov.
Han är unik på flera sätt – mig veterligen finns det ingen i fotbollsvärlden som kan göra nedtagningar med samma ackuratess som bulgaren – men igår demonstrerade han den där andra dimensionen han har.
Det finns ingen annan anfallare som kan dominera en match i slow motion-tempo som Dimitar Berbatov (jag skrev ”anfallare” eftersom Catanias Sergio Almiron kan dominera ett mittfält i slow motion-tempo).
Berbatov flöt runt på The Hawthorns. Han sög in bollar, lugnade ned, fördelade. Det såg ut som han mest joggade omkring som man gör under en värmning.
När han väl satte fart med en 70-meterslöpning i första halvlek tog han emot ett fint inspel snett bakåt från Ashkan Dejagah och placerade in 1–0 för Fulham.
Pigge Romelu Lukaku gjorde sitt bästa för att driva upp tempot, Berbatov lyckades gång på gång sänka det igen.
Efter att Alexander Kacaniklic gjort 2–1 för Fulham (underbar förstatouch, underbar passning från Bryan Ruiz) var Berbatov ovärderlig med sin förmåga att hålla i bollen. Den enda gången han nådde maxpuls var när han skällde ut Steve Sidwell efter noter sedan han fått en för sen passning och vinkats av för offside.
– Jag måste sluta prata om Berbatov hela tiden för de andra spelare kommer säkert bli sura. Han är annorlunda. Om laget förlorar kommer han få kritik, förmodligen för hans sätt och för sitt kroppsspråk, men vinner du kommer alla säga att han var fantastisk.
Om Dimitar Berbatov spelar som igår tror jag att lagkamraterna kan köpa en och annan utskällning ibland.

Agüero skadad – när han väl hittat formen
Manchester City har haft svårt att hitta det ”flow” som gjorde laget ostoppbart i inledningen av förra säsongen.
Men de senaste två matcherna har vi sett tecken på att offensiven har börjat fungera.
Jag trodde Citys styrka hade ett samband med anfallsuppsättningen. I de matcher då Roberto Mancini startat med Carlos Tévez-Sergio Agüero hade Manchester City vunnit samtliga. Men den teorin sprack på annandagen när laget föll borta mot Sunderland.
De senaste två matcherna har Edin Dzeko istället fått chansen. Då har Sergio Agüero visat sig från sin bästa sida. Han var planens bästa spelare borta mot Norwich i helgen och igår gjorde han en sån där insats som gör att man undrar varför han inte gör tre mål i varje match.
Han tvingade Asmir Begovic till en jätteräddning, han sköt tätt över ribban, han nickade i stolpen. Och då var det fortfarande bara första halvlek.
Det blev till slut ett mål och en assist från argentinaren, men dagen slutade ändå dystert. I den 73:e minuten haltade han av planen med en sträckning i baksidan. FA-cupmatchen nästa helg mot Watford lär vara utesluten. Frågan är om han är fit till mötet med Arsenal helgen efter. Annars är det förstås ett tungt avbräck för regerande mästarna.

Citys smarta drag mot Stokes inkast
Manchester City tog till en smart taktik mot Stokes inkast igår. De flyttade fram reklamskyltarna närmare plan än normalt.
Inte första gången det händer, men det är förstås smart. Får man göra så? Självklart. Det är inte konstigare än att vissa tränare låter gräset växa lite mer inför ett möte med Barcelona.
Nu behövdes inte reklamskyltarna göra ”nytta” eftersom ingen av långkastarna, Rory Delap eller Ryan Shotton, fanns på plan.

Southamptons defensiv visar lagets framsteg
Den 15 september, i den fjärde omgången, åkte Southampton till Emirates och fick storstryk med 1–6.
Om Nigel Adkins och sportchefen Nicola Cortese låg sömnlösa efter den matchen är det förståeligt.
Försvaret var en katastrof; Jos Hooiveld var bara en av dem som såg ut att höra hemma i en annan division. Taktiken framstod som naiv; offensivt fanns lovande tendenser, men de riskerade för mycket, klev fram med för mycket folk.
Det har gått 3,5 månader sedan den dagen, men det känns som det hänt massor.
Nigel Adkins fick inte sparken efter den tunga inledningen. Istället har han fått tid att jobba med defensiven. Idag mot Arsenal såg vi vilka framsteg laget gjort.
Om vi för ett ögonblick bortser från att Arsenal gjorde en svag insats – vi återkommer till det – kan vi konstatera att Southampton nu ser ut som ett Premier League-lag (de gjorde de inte senast lagen möttes).
Fortsätter de att spela så här har de stor chans att klara kontraktet.

I första halvlek överraskande de genom att, faktiskt, föra spelet mot Arsenals bollskickliga mittfältstriangel. Morgan Schneiderlin – en av ligans bästa bollvinnare – och Steven Davis pressade och stressade Jack Wilshere och Mikel Arteta. Det gav effekten att Arsenal hade svårt att hitta några uppspelsvägar. Santi Cazorla fick sällan bollen rättvänd. Theo Walcott blev helt avskärmad i strikerpositionen och rörde knappt bollen första halvtimmen.
Då såg vi också nackdelen med att ha honom som spets: Arsenal hade ingen referenspunkt att sätta uppspelen på, ingen spelare som kunde få fast bollen och ge sitt lag tid och andrum.
– Vi är ett spelande lag. Spela efter backen – det är det vi har gjort i 2,5 år, sa Nigel Adkins till Sky efteråt.

Hemmalagets försvarsspel imponerade nästan lika mycket. Från att ha varit vidöppet och släppt in 14 mål på de fyra inledande matcherna i Premier League har de nu blivit solida.
Bortsett från Stoke-matchen i helgen har de inte släppt in mer än ett mål i en match sedan 5 november. Under 90 minuter idag tillät de blott ett (!) avslut på mål. De halvchanser som Arsenal skapade i första halvlek berodde på att Artur Boruc fumlade.
Det är tydligt att de agerar mer riskminimerande, värderar när de kan gå iväg i offensiven.
Nigel Adkins verkar dessutom ha hittat en lovande backlinje. Japanen Maya Yoshida har tagit platsen bredvid José Fonte i mittförsvaret. Luke Shaw, 17-åringen, har gjort vänsterbacken till sin egen. Idag vikarierade mittfältaren Jack Cork på högerbacken och var en av planens bästa.
Nu är det bara målvaktsposten som är ett frågetecken. Southampton har testat tre målvakter: Kelvin Davis, Paulo Gazzaniga, Artur Boruc. Ingen har övertygat tillräckligt,
Kan Southampton få in någon förstärkning i januarifönstret – de skulle behöva bredd på ett par positioner – kan de mycket väl ha tre lag bakom sig i tabellen när vi summerar i maj.
Och det var det nog inte många som trodde efter den där septembersmällen mot Arsenal.

FAKTA/Southampton nu och då
Southamptons backlinje ser lite annorlunda ut idag jämfört med i början av säsongen.

XI mot Arsenal 15 september (4-5-1): Kelvin Davis – Nathaniel Clyne, Jos Hooiveld, José Fonte, Daniel Fox – Jason Puncheon, James Ward-Prowse, Morgan Schneiderlin, Steven Davis, Adam Lallana – Rickie Lambert.

XI mot Arsenal 1 januari (4-2-3-1): Artur Boruc – Jack Cork, Maya Yoshida, José Fonte, Luke Shaw – Steven Davis, Morgan Schneiderlin – Jason Puncheon, Gastón Ramirez, Guly Do Prado – Rickie Lambert.

Sagna visar usel form
Bacary Sagna har skämt bort Arsenalfansen genom åren med att hålla en oförskämt hög nivå. Det var ju inte bara det att han var extremt bra i vissa matcher. Han gjorde ju nästan aldrig en dålig match.
Sett över de senaste fem åren har han varit landets bästa högerback.
Därför är det så ovant att se honom uppträda som i de senaste dagarna.
Fransmannen gjorde en plattmatch mot Newcastle (7–3) där han agerade slappt och var inblandad i baklängesmålen. Han var så svag att han fick Gabriel Obertan att se ut som en stjärna (vilket säger en del).
Idag borta mot Southampton – när man hade väntat sig en heltänd spelare som ville revanschera sig – fick vi istället se honom agera på samma tveksamma sätt.
Bacary Sagna gav bort bollar. Han slog bort passningar. Han erbjöd inte överlappningar lika frekvent som vi är vana vid. Hans misslyckade rensning ledde fram till Gastón Ramirez 1–0.
Är det en tillfällig svacka eller en nedåtgående trend som kommer att fortsätta? Det kanske räcker med att vila en match och låta spelaren känna Carl Jenkinsons flås i nacken.
Bacary Sagna fyller 30 år nästa månad. Hans kontrakt går ut nästa sommar. Han har uttryckt att han är missnöjd över klubbens bud och har pratat om besvikelsen över att inte vinna några titlar.
Risken är stor att han lämnar i sommar.

Arsenal har haft en hel del problemområden senaste åren. Ytterbackarna – när de varit friska – har inte varit ett av dessa.
Men när plötsligt Bacary Sagna och Kieran Gibbs bjuder på så här mycket defensivt framstår de som en av lagets akilleshälar.

***
Imorgon blir det mer om dagens matcher.