Utfryst under inledningen av säsongen – ska Shinji Kagawa få tina upp nu när vi närmar oss november?
Gårdagens insats visade vad japanen kan ge Manchester United.

Manchester United besegrade Real Sociedad med 1–0 igår. Det var ingen klockren insats, det blev lite skakigt på slutet som det brukar bli nuförtiden, men det var iallafall steg i rätt riktning.
Wayne Rooney var tillbaka i form efter den bleka insatsen mot Southampton. Phil Jones och Jonny Evans visade att de är värda att få fortsatt förtroende (inte minst Jones!). Till och med Ryan Giggs, som varit så intetsägande i inledningen av säsongen, skruvade tillbaka klockan och sprang stundtals som i fornstora dar (nåja).
Men snackisen från kvällen var ändå om Shinji Kagawa, 24.

Den offensive mittfältaren fick spela från start igår precis som mot Bayer Leverkusen. Det var hans blott fjärde start för säsongen. Han inledde till vänster, drog sig som vanligt in mot mitten och gjorde en okej första halvlek. Efter paus var han matchens förgrundsfigur. Visst borde han ha borrat dit något av sina lägen – där märks att han saknar självförtroende – men idéerna fanns där, viljan att skapa fanns där och förmågan att sätta den sista passningen finns fortfarande där. Hans perfekta inlägg till Phil Jones borde ha gett 2–0.
– Jag tycker att det var Shinjis bästa match under min tid här, sa David Moyes efteråt.
– Han har inte riktigt hittat rätt ännu, men jag såg något från honom ikväll  som jag inte sett tidigare så jag är mycket nöjd. Hans jobb utan boll var fantastiskt. Alla berättar för mig om hans kvaliteter, men ikväll var första gången jag verkligen har sett Shinji.

I andra halvlek, när United skulle försvara ledningen, tog Moyes ut Javier Hernández och flyttade upp Wayne Rooney som striker. Då fick Kagawa ta klivet in i nummer tio-rollen. Då växte han än mer och då såg vi också den där förmågan att komma i andravågslöpningar, den som gjorde honom till en av Bundesligas mest fruktade spelare.
För ett United som skrikit efter kreativitet i höst kan Kagawa bli lösningen. Han har kvaliteten att öppna ett försvar med en vändning, en passning eller en dribbling.
– När vi flyttade in honom som ”tia” hade han ett bra samarbete med Wayne. Hans attityd och energi var excellent, jag är glad för honom, sa David Moyes.

Shinji Kagawa-frågan har varit en av orsakerna till fansens missnöje med Moyes under säsongsupptakten.
När laget inte har fungerat har många undrat hur en så talangfull spelare kan förbises. På Twitter har det drivits en kampanj under hashtaggen ”FreeShinji” till stöd för japanen. Sympatierna blev än större när Dortmundtränaren Jürgen Klopp berättade att han grät varje gång han ”ser att Kagawa, en av världens bästa mittfältare, får hålla till på vänsterkanten”.
Men Kagawas plats i startelvan har aldrig varit så självklar och okomplicerad som vissa vill få det till. Han konkurrerar trots allt med Wayne Rooney.
När värvningen gjordes ifjol antydde jag i en analys att det skulle bli svårt att få in Rooney, Robin van Persie och Kagawa i startelvan.
Så blev det också. Alex Ferguson gav inte Kagawa särskilt mycket speltid förra säsongen av den enkla anledningen att han inte fann någon plats för honom. Trots att Manchester United saknade formstarka yttrar under hela spelåret.

Om vi enbart ser till Shinji Kagawa vore det bästa att flytta ut Wayne Rooney till vänster och spela japanen som tia bakom Robin van Persie. Men det känns inte troligt att United skulle våga flytta på Rooney – lagets bästa spelare i höst – när man samtidigt ska övertyga denne om att förlänga kontraktet.
Att spela 4-1-4-1 likt Bayern München, med både Rooney och Kagawa som offensiva mittfältare känns inte heller sannolikt. Allt handlar om balans i dagens toppfotboll och det får man inte med den uppställningen och de spelartyperna (till skillnad från Bayern som spelar mer defensivt lagda Schweinsteiger/Kroos i en av de offensiva rollerna).
Att använda mittfältsdiamanten som Ferguson testade och snabbt ratade tror jag inte heller på. Manchester United har byggt sitt anfallsspel på inlägg och kantspel i över 20 år och en diamant underminerar spelare som Adnan Januzaj, Nani, Antonio Valencia (och Ashley Young men det ser jag inte som något problem).
Skulle Kagawa klara av att vara sittande mittfältare? Troligen inte eftersom vare sig Ferguson eller Moyes testat den lösningen (trots behovet av en sådan spelare).

Situationen kan förstås lösas av skador. Igår var RvP otillgänglig och det öppnar för att starta Rooney som striker mot Stoke på lördag och spela Kagawa centralt.
Den förre Dortmundspelaren visade iallafall tillräckligt mot Real Sociedad för att behålla sin plats i elvan.
Oavsett om det är till vänster eller i favoritpositionen centralt.

***
Läs mer:
8 okt 2012: ”Uniteds taktiska revolution”.
24 aug 2012: ”Uniteds offensiv med van Persie”.

En vecka med många starka offensiva insatser. Men vi börjar längst bak.
Asmir Begovic höll nollan och var planens främsta aktör när laget spelade 0–0 mot West Bromwich.
Nathaniel Clyne höll bra koll på Adnan Januzaj och mittbacken Dejan Lovren svarade för en mycket solid insats för Southampton som fick med sig en poäng från Old Trafford. Lovren har visat sig vara en mycket bra värvning för ”Saints”. Curtis Davies fortsätter att övertyga för Hull City och var mycket bra mot Everton, trots förlusten. Kieran Gibbs kom ständigt och överlappade på sin kant under de perioder då Arsenal dominerade mot Norwich. Hade haft ett par assists om lagkamraterna varit mer effektiva.
På mittfältet var det tajt om platserna. Men jag väljer Steven Gerrard som dels gjorde mål på straff, dels hade några riktigt läckra framspelningar. Aaron Ramsey började på bänken för Arsenal, men med den formen han har nu lyckades han ändå sätta avtryck med ett (dröm)mål och en finfin assist.
På de offensiva platserna väljer jag att flytta tvåmålsskytten Mesut Özil till högerkanten. Han flyter fritt, men när Santi Cazorla spelar så har Özil en tendens att dra sig mot högerkanten. David Silva var planens bästa lirare för Manchester City borta mot West Ham. Är han på väg mot formen han höll hösten 2011? Eden Hazard var mycket bra för Chelsea och fick skyhöga 9,9/10 i Whoscoreds statistiska rating.
På topp svarade Olivier Giroud för några läckra framspelningar, men jag väljer Sergio Agüero som var ostoppbar mot West Ham.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Asmir Begovic, Stoke (2)
——————————————
Nathaniel Clyne, Southampton
Dejan Lovren, Southampton (2)
Curtis Davies, Hull City (2)
Kieran Gibbs, Arsenal
——————————————
Steven Gerrard, Liverpool
Aaron Ramsey, Arsenal (4)
——————————————
Mesut Özil, Arsenal (2)
David Silva, Manchester City (2)
Eden Hazard, Chelsea
——————————————
Sergio Agüero, Manchester City (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Pajtim Kasami (Fulham), Morgan Schneiderlin (Southampton), Yohan Cabaye (Newcastle), Jack Wilshere (Arsenal), Olivier Giroud (Arsenal), Samuel Eto’o (Chelsea), Chico (Swansea), Phil Jagielka (Everton), Adam Lallana (Southampton), Jonas Olsson (West Bromwich), Stéphane Sessègnon (West Bromwich), Jonathan De Guzman (Swansea), Fernandinho (Manchester City), Artur Boruc (Southampton), Andros Townsend (Tottenham), Paulinho (Tottenham), Luis Suárez (Liverpool).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”omgångens floppspelare”? Och vem var omgångens manager?

***
Flest uttagningar i omgångens lag:
4 uttagningar:
Aaron Ramsey, Arsenal

3 uttagningar:
Séamus Coleman, Everton
John Terry, Chelsea

2 uttagningar:
Sergio Agüero, Manchester City
Leighton Baines, Everton
Ross Barkley, Everton
Asmir Begovic, Stoke
Hatem Ben Arfa, Newcastle
Curtis Davies, Hull City
Olivier Giroud, Arsenal
Branislav Ivanovic, Chelsea
Vincent Kompany, Manchester City
Hugo Lloris, Tottenham
Dejan Lovren, Southampton
Mamadou Sakho, Liverpool
David Silva, Manchester City
Daniel Sturridge, Liverpool
Mesut Özil, Arsenal

Det som såg så bra ut för Arsenal har plötsligt förvandlats till ett kämpigt läge i ”dödens grupp”. Efter två inledande segrar hade en poäng mot Dortmund gett ett gynnsamt läge inför fortsättningen. Förlusten på hemmaplan kan bli ödesdiger.
Gårdagens spaning: Kommer fotbollen efterlikna ishockeyns bespottade 1-3-1-system?

Tisdagens möte på Emirates var ett sådant som höjer pulsen lite extra.
Inte bara för att det handlar om två klubbar med liknande arbetssätt: De har byggt långsiktigt, förlorat sina bästa spelare, men ändå fortsatt att ta steg framåt.
Det var också två ideologier som ställdes mot varandra: Arsenals passningsfotboll mot Dortmunds omställningsspel.
BvB:s ”gegenpressing” är så vida känt numera att det inte borde vara någon överraskning. Ändå var det som om Arsenal togs på sängen av Dortmunds sätt att gång på gång återerövra bollen genom hög press.
Ledningsmålet genom Henrikh Mkhitaryan var följden av gegenpressing. Marco Reus slog en svag passning, Arsenal tog hand om bollen och Aaron Ramsey ville lugna ned.
I vanliga fall, i Premier League eller mot de flesta andra lagen i Europa, hade Ramsey kunnat göra det utan problem. Motståndarna hade fallit hem för att vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet. Men Dortmund är ingen vanlig motståndare.
Marco Reus satte fart direkt mot Ramsey, tacklade honom från ”döda vinkeln”. Bollen hamnade hos Henrikh Mkhitaryan som kunde placera in 0–1.

Gegenpressing i tre steg

Marco Reus har slagit bort en passning, men istället för att falla hem på rätt sida så pressar Dortmund högt med flera spelare.

Inom loppet av någon sekund är Aaron Ramsey omringad av fyra spelare.

Dortmund vinner bollen. Notera hur utspritt Arsenals försvar är (av förklarliga skäl, de var ju på väg att anfalla). Robert Lewandowski, med bollen, kommer i nästa skede att spela fram Mkhitaryan till 0–1.

Arsenal var klart störda av Dortmunds presspel första halvtimmen. Sista kvarten av första halvlek lyfte de upp spelet och fick in kvitteringen efter ett misstag av Neven Subotic (fint inlägg av Bacary Sagna).
Drygt tio minuter in på andra halvlek byttes Santi Cazorla in istället för Jack Wilshere och det blev injektionen Arsenal behövde. Dels betydde det att Mesut Özil – fram till dess tämligen osynlig – flyttades ut till högerkanten, dels höjde Arsenal passningstempot. Det fanns en situation där Dortmundspelarna sprang livet ur sig för att komma in i press, men Arsenal flyttade bollen så snabbt och effektivt att bortaspelarna fick jaga skuggor. Det slutade med ett inläggsläge för Kieran Gibbs, men det var ett bevis på att Arsenal kunde hantera presspelet. Det krävde bara att göra saker med tempo och kvalitet, vilket förstås inte är så ”bara”.
Dortmund började gå på knäna. Runt minut 70 fick de bara ägna sig åt att rensa. Deras sporadiska anfallsförsök bestod av ”lycka till”-bollar mot en isolerad Robert Lewandowski. Santi Cazorla var några centimetrar från att skruva in 2–1 i krysset och spanjoren hade ett till bra skottläge (återigen efter Özil-pass) som täcktes av uppoffrande BvB-försvarare.
Jag och många andra satt bara och väntade på ett avgörande mål. Det var det som var problemet för Arsène Wenger. Hans spelare blev så självsäkra att de glömde bort vilka de spelade emot.
Europas bästa kontringslag fick en möjlighet att ställa om. Det var egentligen inget superkontringsläge, men de gjorde allt med sån beslutsamhet att det bara behövdes en chans. Kevin Grosskreutz överlappade med rätt tajming på högerkanten och slog ett inlägg till Lewandowski som tryckte in 1–2 med tio minuter kvar.
Rättvist? Nja, inte riktigt. Det var definitivt ”against the run of play”, som de säger borta i England.
Men man måste lyfta på hatten för detta Dortmund.

Jag älskar det faktum att det finns olika fotbollsstilar och Jürgen Klopp har sannerligen skapat sin. Dortmunds presspel skiljer sig emot Barcelonas eftersom de varierar mellan att pressa högt och sjunka hem. När motståndarna har kontroll på bollen är Dortmund trygga i att falla hem och lita på att mittbackarna Hummels och Subotic löser det låga försvarsspelet som leder till många inlägg.
Men så fort motståndarna slappnar av eller ger minsta chans till bollerövring går det blixtsnabbt att överbemanna bollhållaren. Omställningarna är rakare och spetsigare än hos något annat lag.
Vad krävs i löpmeter för att kunna genomföra den här sortens presspel, har jag undrat tidigare. Igår fick vi en hint om det: Dortmunds spelare sprang mer än en mil mer än hemmaspelarna under gårdagens match. Det är inte alla lag som har spelare som är beredda att lägga ned det arbetet.
Man kan ju tänka sig hur svårt Martin Jol skulle ha att sälja in den här spelidén till Dimitar Berbatov, Darren Bent och Bryan Ruiz. För att ta ett exempel. Mauricio Pochettino verkar ha lyckats i Southampton så honom lyfter jag också på hatten för.

Igår hade jag två skärmar igång. Jag höll även ett öga på Milan–Barcelona och när jag sammanvägde vad jag sett i båda matcherna kunde jag se konturerna av en ny taktisk trend: Bolltapp som ett anfallsvapen.
På San Siro ställde Max Allegri upp sitt lag enligt modellen 4-6-0 för att matcha Barcelonas strikerlösa uppställning. Inte alls någon dum idé.
När Milan gjorde 1–0 genom Robinho (framspelad av en pigg Kaká) fick Allegris taktiska drag full effekt. Milan kunde sjunka ultralågt. I vanliga fall talar man om ”two banks of four” som grunden i försvarsspelet, men det här var snarare ”two banks of five”. Barcelona, trots all sin kvalitet, hade svårt att skapa chanser.
Deras möjligheter kom när de lyckades vinna bollen högt och sedan attackera mot ett Milan-försvar som inte var samlat, som inte hunnit hitta sina utgångspositioner. Kvitteringsmålet var resultatet av en sådan bollvinst. En felpassning av Cristián Zapata, en förlorad fifty-fifty-duell på mitten och några sekunder senare hade Leo Messi fått ett friläge och rullat in 1–1. Mot ett samlat försvar hade han knappast fått så mycket ytor.
Så länge Milan inte hade bollen var det ofarligt. När de väl fick tag i den ledde det till ett baklängesmål.
Det är det som är det intressanta.

Försvarsspelet har slipats enormt senaste åren. Det är mer regel än undantag att underdogs som möter Barcelona och Arsenal parkerar bussen på egen planhalva. De gör allt för att inte bjuda på något.
Det enklaste sättet att skapa chanser mot kompakta försvar är inte att spela tiki-taka. Det går förstås om man lyckas kopiera det fantasimål som Arsenal gjorde mot Norwich, men det går inte att räkna med att göra det varje vecka.
Det finns en snabbare väg: Ge ifrån dig bollen och vinn sedan tillbaka den snabbt.

Det går att dra en parallell här till ishockeyn. När det kritiserade 1-3-1-systemet härjade i svensk hockey så var en del av Lasse Falks spelidé, att man aldrig skulle åka in med pucken i anfallszon. Man skulle dumpa ned den (ge ifrån sig pucken) djupt i anfallszonen för att sedan kunna ställa upp i 1-3-1 och vinna tillbaka den.
Är det dit fotbollen är på väg? Marco Reus slog en dålig passning, men som ni kunde notera på bilderna ovan fungerade den som ett effektivt anfallsvapen. Dortmund kunde vinna tillbaka bollen mot ett osamlat Arsenalförsvar och göra mål någon sekund senare. Barcelonas öppningar på San Siro igår var av samma karaktär. De enda gångerna de fick ytor var när Milan förlorat bollen.
Tänk om Reus passning var planerad? Det var den förstås inte, men i framtiden kanske den är det. Ge bort bollen, vinn tillbaka den genom intensivt presspel och anfall snabbt mot en oorganiserad defensiv.
Är det framtidens fotboll?

Rätt laguppställning, bra start och en fanatisk publik i ryggen. Det räckte dock inte för Crystal Palace. Det kom ett par drömmål emellan.
Palace fick precis den inledning de ville ha i måndagskvällens möte med Fulham när Adrian Mariappa nådde högre än Brede Hangeland och nickade in 1–0 redan efter fem minuter.
Fram till 19:e minuten var Crystal Palace det bästa laget. Mile Jedinak gjorde som vanligt ett effektivt städjobb på mittfältet, Yannick Bolasie var pigg på högerkanten och Holmesdale Road Stand sjöng för full hals. Ian Holloway måste ha varit mäkta nöjd med matchutvecklingen.
Då slog Pajtim Kasami till med målet som jag gissar blir valt till årets läckraste.
Sascha Riether slog en långboll i djupet, Kasami tog löpningen i djupet, tog ned bollen i farten med bröstet och drog till direkt på volley ur dålig vinkel. Bollen gick i en båge över en chanslös Julian Speroni.
Själva bollbanan påminde om Marco van Bastens klassiska volleymål från EM-finalen 1988. Martin Jol ville först inte jämföra målen, sedan gjorde han det iallafall:
– Det här (Kasamis) var bättre. Han tog ju först en löpning på 30 meter, kontrollerade bollen i fart och drog till med fel fot, sa Fulhams holländske manager i Sky Sports.

Fram till dess kändes Fulham svalt. Martin Jol valde att satsa på Darren Bent, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz i startelvan (han berömde sig själv för ”modet” att göra det). Bent rörde knappt bollen första 20 minuterna. Men målet förändrade tillställningen.
I halvlekens sista minut tryckte Steve Sidwell till på volley och bollen landade i krysset. En vanlig vecka hade det varit omgångens mål. Nu kan man i bästa fall klämma in det på topp tre.

I andra halvlek var Fulham det bättre laget. Eller rättare sagt: Crystal Palace var det sämre. Det här var en kväll när deras tunna trupp blev avslöjad. De gjorde ingen dålig insats, ändå räckte de inte till.
I första halvlek gjorde de väldigt mycket rätt försvarsmässigt, Kasamis och Sidwells mål var av den arten att de knappt går att försvara sig emot. Men efter paus visade Crystal Palace sin valpighet när man släppte in två mål på fasta situationer. Först Dimitar Berbatovs nick, sedan Philippe Senderos volley.

Martin Jol, som varit pressad under inledningen av hösten, njöt efter slutsignalen. Nu har hans Fulham två raka segrar och befinner sig på betydligt säkrare mark i tabellen.
Den enda som hade anledning att deppa i Fulham var Alexander Kacaniklic. Svensken fanns inte ens med på bänken igår. Hans agent Miro Jaganjac säger till Fotbollskanalen att spelaren ”är fullt frisk och hoppades att få starta matchen” och ”att vi ganska uppenbart har ett problem som vi måste lösa”.
Det problemet stavas just nu Pajtim Kasami.
Det är han som har tagit platsen till vänster i Fulham och spelar han som han gjorde igår blir han svår att peta för Martin Jol.
Jag blev förvånad när den store offensive mittfältaren fick starta i början av säsongen – jag trodde mer på Kerim Frei som sedan såldes till Besiktas – men Kasami har övertygat. Så också igår. I slutet av matchen fick han skottläge från 20 meter och drog till en stenhård yttersida som tvingade Speroni till en räddning. Prestationen fick Jol att skratta och applådera på bänken. Så agerar en spelare med självförtroende.
Kasami bidrar med viktiga egenskaper när Jol mönstrar Berbatov/Ruiz/Bent. Dels är schweizaren en fysisk spelare som går in i närkamperna medan Berbatov och Ruiz framstår som balettdansörer, dels är han beredd att ta löpningar utan boll.
Det var en sådan energiödslande löpning som lade grunden till det fantastiska 1–1-målet.
Alexander Kacaniklic väg till startelvan blev ännu snårigare igår.

Inför ligastarten var han tredjeval på högerkanten. Två månader in på säsongen är han lagets viktigaste spelare.
Det har gått fort för Tottenhams Andros Townsend.

Förra fredagen debuterade han i engelska landslaget och svarade för ett fint mål mot Montenegro. Några dagar senare var han en av planens bästa spelare när England säkrade VM-biljetten i och med 2-0-segern över Polen. Det tog bara fyra dagar för Andros Townsend att kliva upp först (?) i rangordningen till platsen på högerkanten i Roy Hodgsons startelva.
Hans resa i Tottenham har gått ännu snabbare.
Aaron Lennon har ju som bekant varit bofast på högerflanken i Spurs de senaste åren. Även om hans form dalat i perioder har han varit tillräckligt etablerad för att få nya chanser så fort han varit fit. När Gareth Bale såldes köptes Erik Lamela in som ersättare. Argentinaren trivs bäst till höger och blev därför en direkt konkurrent till Lennon.
I bakgrunden fanns Andros Townsend.
Han visade visserligen framfötterna under sin utlåning till Queens Park Rangers under våren. Men det är en sak att vara bra i ett krislag utan struktur, en annan att vara tongivande i ett Tottenham som siktar på fjärdeplatsen.
Väldigt få hade räknat med att han skulle ta en ordinarie plats.
Och här är vi. Drygt två månader senare framstår Andros Townsend som given i Tottenham och lagets viktigaste offensiva spelare.
Hugo Lloris var kanske varit bättre sett över hela säsongen, men Townsend är i detta nu nyckeln i anfallsspelet. I en nykomponerad offensiv är han den ende spelaren i frontfyran som kan känna sig riktigt säker på att starta. Roberto Soldado gjorde mål igår, men han skuggas av Jermain Defoe. Gylfi Sigurdsson har gjort fler mål, men kan roteras när som helst. Christian Eriksen började starkt, men igår var han utbytt mot Lewis Holtby. Andros Townsend? Han går inte att peta.

Från sin högerkant är det 22-åringen från Leytonstone – han föddes på samma sjukhus som David Beckham – som är dörröppnaren i offensiven. Han är en modern ytter: Snabb, teknisk och villig att bryta in i banan och ta skott. Det känns som han gör nästan alla sina mål på det sättet. Backen vet vad som ska ske, ändå hinner de inte med när Townsend fintar, rycker inåt och avfyrar bössan.
Igår mot Aston Villa började han trevande. Antonio Luna hade bra kontroll på honom första halvtimmen. Men så fick han ut bollen på högerkanten med lite yta i den 31:a minuten. Det hårt skruvade inlägget gick över Soldado och Holtby och letade sig in i bortre hörnet.
Även när han inte är på topp kan Andros Townsend avgöra matcher (extra kul med tanke på att jag tipsade om honom inför helgens Premier Manager).
Målet lyfte Spursspelaren och efter det var han, återigen, en av planens giftigaste aktörer. Känslan är att det alltid kan hända något när han får bollen. Tack vare sin styrka i en mot en-situationer är han kapabel att skapa chanser av ingenting. Statistik från Whoscored visar att Townsend är den spelaren som gjort flest lyckade dribblingar i höst av samtliga spelare i Europas fem toppligor. Det säger en del.
Med lite tur hade han samlat ihop till ett hattrick igår. Han tvingade Brad Guzan till en jätteräddning före paus och hade ett skott som strök krysset i slutet sedan han kört sin beprövade grej att bryta inåt i plan. När Aston Villa bytte in Christian Benteke och gick över på 4-3-1-2 fick Townsend ännu större ytor mot Antonio Luna och hade tämligen enkelt att diktera villkoren längs kanten.
– Han är en orädd spelare. Han räds inte konkurrensen här och har förmågan att prestera på ett sätt så han garanterar sin plats, säger Tottenhamtränaren André Villas-Boas till BBC.
– Han ger oss så många anfallsmöjligheter och vi får upp laget tack vare hans löpningar med boll och hans kombinationsspel. Han vill ha bollen och visar sig ständigt. Du måste ge credit till spelaren då hans utlåning till QPR fungerade väl för honom. Han fick vänta på sin chans och fick den när Aaron Lennon blev skadad. Han har visat sin drivkraft och vilja att stanna i Spurs och vi är mycket glada för hans skull.
Villas-Boas vill inte jämföra Townsend med Gareth Bale.
– Det är bara början för Andros.
Har resan från att vara reserv till att bli Tottenhams viktigaste spelare gått så här fort så vet man aldrig var det slutar.

Siffrorna antyder att det var en promenadseger. Det var det inte.
Men målen – de sanslösa målen! – gjorde att den här segern var en av de häftigaste showerna vi kommer att få se på Emirates den här säsongen.

Det var en märklig match.
Å ena sidan kunde Arsenal ha vunnit med ännu större siffror eftersom John Ruddy gjorde flera fina räddningar och laget brände flera vassa lägen.
Å andra sidan bjöds Norwich in i matchen, förde spelet i perioder och hade med lite tur kunnat kvittera.
Arsène Wenger hade förmånen att kunna starta med både Mesut Özil och Santi Cazorla till lördagen omstart i Premier League. Mikel Arteta fick också chansen från start vilket betydde att Aaron Ramsey fick börja på bänken. Att en av ligans absolut bästa spelare vilas säger en del om kvaliteten på det där mittfältet.
I 20 minuter såg det ut att bli en behaglig eftermiddag. Jack Wilshere hade gjort 1–0 efter en osannolik kombination (mer om det längre ned). Arsenal anföll i våg efter våg, mittfältet där Özil, Cazorla och Wilshere flöt runt tämligen fritt skapade stora problem för Norwich. Alexander Tettey, Leroy Fer och Jonny Howson gjorde sitt bästa, men det tyckte alltid vara någon hemmaspelare ledig. Målvakten John Ruddy höll gästerna kvar i matchen.
Men i mitten av halvleken slappnade Arsenal av. Norwich åt sig in bit för bit och förde faktiskt spelet sista kvarten av första halvlek.
Norwich förde spelet även i inledningen av den andra halvleken och då kändes Arsenal mer ihåligt på grund av Mathieu Flaminis skada. Ett kvitteringsmål låg i luften, men i den 58:e minuten kontrade Arsenal och Mesut Özil nickade in 2–0. Stängd butik?
Nej, Norwich fick kontakt. Efter en halvdan rensning av Per Mertesacker kunde Jonny Howson trycka in 2–1 vid första stolpen. Där och då, med 20 minuter kvar av ordinarie tid, var det nerv. Norwich hade något farligt läge, men med sju minuter kvar satte Aaron Ramsey 3–1 och sedan kom 4–1 av Mesut Özil.
Det var en bra, men inte fantastisk insats från Arsenal. Men då har vi inte lyft fram vad den här matchen handlade om: Fullträffar från en annan planet.

Att kalla Jack Wilsheres 1–0 för ”ett mål” vore som att kalla Mona Lisa ”en tavla”. Sant förvisso, men en grov förenkling.
Arsenals ledningsmål var konst, poesi, fantasi och fotboll på samma gång. Passningskombinationen innehöll så många vrickningar, skarvar, begåvade beslut och löpningar att det var ett sånt mål du som motståndare knappt kan försvara dig emot.
– Det var helt klart ett av de bästa målen jag sett under min tid här, sa Arsène Wenger, en tränare som varit med ett tag.
– Det var en mix av teknisk kvalitet, snabbt tänk och snabba reaktioner så det hade nästan allt du önskar dig.
Turligt? Nja, den enda touchen som var tur var Jack Wilsheres klack till Olivier Giroud. I övrigt var det ren och skär klass från det att Wilshere förde upp bollen i mitten av egen planhalva. Framför allt sista skarvningen från Giroud.
– Det är inte många lag som kan göra ett sånt mål, sa Chris Hughton, Norwichtränaren.
Det målet stod i särklass, men det fanns fler godbitar. Mesut Özils nick till 2–0 var extra grann av den anledningen att tysken inte är någon nickspecialist.
Aaron Ramseys solorajd som ledde fram till 3–1 var vansinnigt snyggt och hade varit samtalsämnet en normal dag. Ett tydligare tecken på självförtroende – att finta även i andra läget – är svårt att få.
Mesut Özils 4–1 var läckert tack vare Ramseys behärskade, osjälviska framspelning.

Arsenal gjorde ingen klockren insats över 90 minuter. Det var en ojämn prestation där första 20 minuterna och sista tio var exceptionella, men där målen höll absolut världsklass.
Jag gissar att det är ett symptom på känslan i klubben just nu: Bollen studsar deras väg, ingenting är omöjligt, spelarna har kul. Vad kan vara roligare än att vinna matcher och göra mål som de vi fick se igår?
Under en säsong där andra topplag vacklat kan jag inte se något annat än att Arsenal är en genuin titelkandidat. Även om de haft ett tacksamt schema.
Måste man spela på topp för att allt ska vara frid och fröjd?
Nej, det såg vi igår att man inte behöver.

Han är stor och tung och har beskyllts för att vara seg.
Per Mertesacker har tystat tvivlarna.
The Big German framstår numera som en av lagets viktigaste spelare.

När Per Mertesacker värvades på deadline day för två år sedan var det för att Arsène Wenger var tvungen att släcka bränder.
Arsenalmanagern hade visserligen följt den tyske försvararen under en tid, men den här dagen hade han panik. Några dagar tidigare hade hans lag förlorat med 2–8 på Old Trafford. Truppen var tunn och bräcklig och fansen vädjade efter nyförvärv.
Per Mertesacker var ett blixtköp för att lösa ett kroniskt problem. Ända sedan Sol Campbells karriär började gå utför har Arsenal saknat en härförare i de bakre leden.
Kunde Mertesacker vara lösningen? Han var trots allt ordinarie i det tyska landslaget. Med sina 198 centimeter hade han förutsättningar att bli den där respektingivande försvarsresen, spelaren som tillförde välbehövlig nickstyrka och löste lagets problem på defensiva fasta situationer.

Det började lite trevande och han hade onekligen sina kritiker. Men det handlade delvis om en missuppfattning.
När man ser Per Mertesacker på planen är det lätt att på förhand bilda sig en uppfattning om hans fördelar. Han är ett huvud längre än alla andra i backlinjen och man utgår från att han är ett monster i luftrummet och kompromisslös i närkampsspelet.
När den bilden inte visar sig stämma sitter man där med en försvarare som lufsar fram på planen, ibland ser klumpig ut och saknar speed. Hans misstag är lätta att se (vem kan missa en spelare som är 198 cm). Men det är också slående hur sällan han gör misstag numera.
Det händer också att han får utstå kritik trots att han inte förtjänar det. Kanske för att han är en tacksam syndabock.
Ack så fel folk kan ha.
Per Mertesacker är inte orörlig. Den som påstår det har inte sett hans dansnummer på ett hotell i Lagos förra sommaren med Bacary Sagna och Lukas Podolski. Under försäsongen skulle trion framföra ”Malta Guinness Low Sugar Workout”. De som hade förberett ett hånfullt leende för en vilsen, gänglig tysk satte skrattet i halsen. I videon utför Mertesacker momenten med imponerande tajming, takt och precision.
Ungefär som på fotbollsplanen.

När Thomas Vermaelen sviktade förra säsongen klev Per Mertesacker fram som stötttepelaren i försvaret.
Arsenal har hyllats för scenförvandlingen från mitten av mars då allt vände med segern borta mot Bayern München. Men vi ska inte glömma att Mertesackers form var konstant under hela säsongen. Sett över det senaste året har han varit en av Premier Leagues bästa försvarare.
Det kanske inte är alldeles lätt att upptäcka hans skicklighet. Hans spel är inget som gör sig för Youtube. Visst, det finns någon enstaka brytning i Hysén-klass och ibland händer det att han gör mål med huvudet, men mest handlar det om enkelt, effektivt, solitt försvarsarbete. Han placerar sig rätt, erövrar bollen och spelar enkelt. Enligt Optas statistik var det bara Younes Kaboul och Jamie Carragher som hade högre passningsprocent än Mertesacker förra säsongen. Det handlar förstås om korta passningar med låg risk, främst till backkollegorna, Mikel Arteta eller i höst till Mathieu Flamini, men det är också exakt så Per Mertesacker ska spela. Det är då han är som bäst.
Han drar sällan på sig frisparkar. Förra säsongen noterades han för 12 ”fouls”, ungefär en var tredje match.
– Mertesacker har blivit en dominant kraft i defensiven. Han har en ledande roll i laget. Det tog ett tag för honom att nå hit, men han har förbättrat sin rörlighet, sin teknik och sin personlighet. Han är inte samma spelare som kom hit för två år sedan, säger Arsène Wenger.
Hans betydelse blev extra tydlig när Arsenal mötte West Bromwich i Ligacupen förra månaden. Två spelare fick fortsatt förtroende i startelvan: Ynglingen Serge Gnabry och Per Mertesacker.

Arsenalsupportrarna har tysken sedan länge vunnit över. Håller han i formen över tid kommer han växa ut till en kultspelare. Utanför Emirates är han dock fortfarande undervärderad.
Kanske kan en statistikuppgift få folk att åtminstone höja lite på ögonbrynen: Senast Arsenal förlorade en match då Laurent Koscielny och Per Mertesacker spelade 90 minuter var den 22 januari 2012.
Det går förstås att vända och vrida på såna siffror; Koscielnys utvisning var ju en högst bidragande orsak till att laget förlorade premiären mot Aston Villa. Men det är ingen tvekan om att den mittbackskombinationen är en av de bästa i ligan. Mertesacker har placeringsförmågan och sitt lugn, Koscielny har snabbheten, tuffheten och uppspelsförmågan.

Arsenals mittfält har hyllats efter den starka inledningen av ligan. Det är naturligt när spelare som Aaron Ramsey och Mesut Özil gör mål och assists och stjäl rubrikerna. Men Per Mertesacker framstår som lika viktig för laget. Med Thomas Vermaelen ur form är han en av dem som inte får gå sönder.
The Big German är i färd med att få erkännande även på engelsk mark.

***
Läs mer:
22 feb: ”Analys: Arsenals försvarsspel”.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

1) Arsenal, 16 poäng
Säsongen: Det började med debaclet hemma mot Aston Villa där fansen buade och vissa krävde Arsène Wengers avgång. Sedan värvades Mesut Özil och nu är allt frid och fröjd på Emirates. Gunners radade upp tio segrar (varav en av dem efter straffar) innan man fick nöja sig med kryss senast mot ett formstarkt WBA. Chansen att vinna ligatiteln har inte varit så här stor sedan 2004/2005.

Bäst hittills: Aaron Ramsey har varit en av ligans allra bästa spelare i inledningen och gjort åtta mål i alla turneringar.

Kan bättre: Jack Wilshere är klubbens symbolspelare men 21-åringen har haft svårt att hitta tillbaka till vinter-formen och nu är han inte längre given i startelvan.

Talangen: Serge Gnabry, 18, har fick chansen i startelvan och tog den. Gjorde ledningsmålet borta mot Swansea.

Behövs i januari: Arsenal försökte värva en striker i somras för att underlätta bördan för Olivier Giroud. Det lyckades inte, men jag räknar med att Arsène Wenger gör ett nytt försök i januari. Dessutom en mittback som backup.

Tränarens status: Det går fort i idrottens värld. Efter premiären fanns det supportrar som ville bli av med Arsène Wenger. Nu överväger klubben att ge fransmannen ett nytt kontrakt – och fansen jublar över beskedet.

2) Liverpool, 16 poäng
Säsongen: Liverpool fick en flygande start med tre raka segrar och så långt hade Simon Mignolet hållit nollan. De klarade att hantera Luis Suárez frånvaro förvånansvärt bra, men det finns en oroväckande tendens: Laget har kroknat betänkligt i andra halvlek. Brendan Rodgers har experimenterat med spelsystemet och verkar ha hittat modellen med sitt 3-4-1-2.

Bäst hittills: Daniel Sturridge har burit Liverpools offensiv och gjort åtta mål hittills under säsongen.

Kan bättre: Steven Gerrard har inte visat samma form som förra säsongen. Vissa vill till och med se kaptenen bänkad till fördel för Jordan Henderson.

Talangen: Coutinho, 21 år, är förnärvarande på skadelistan, men i de första fyra matcherna visade han att vårformen håller i sig.

Behövs i januari: En defensiv mittfältare som kan täcka upp om Lucas Leiva går sönder.

Tränarens status: Brendan Rodgers fick läroåret på sig för att genomföra sin revolution. Nu måste han visa resultat och känslan i klubben är positiv. Managern hanterade Luis Suárez-frågan skickligt i somras och vann sympatier i supporterleden. Har stort förtroendekapital.

3) Chelsea, 14 poäng
Säsongen: Chelsea har haft en trevande start på säsongen. Att laget ändå bara är två poäng efter ligaledaren Arsenal tyder på styrka. Den stora minan var förstås chockförlusten hemma mot Basel i Champions League. Spelet har inte stämt och Juan Mata-frågan har varit ett orosmoment. Nu är Mata tillbaka i elvan och laget har lyft sig senaste matcherna.

Bäst hittills: John Terry har hittat tillbaka till gammal god form under José Mourinho.

Kan bättre: Eden Hazard hyllades av José Mourinho inför säsongen, men belgaren har inte haft samma ”impact” som väntat. Bara ett mål och ingen assist från 22-åringen på sju matcher i ligan.

Talangen: Eftersom jag satte gränsen vid max 21 år så faller både Oscar och Kevin De Bruyne bort. Marco van Ginkel, 21, visade lovande tendenser på försäsongen, men skadade tragiskt nog knäet och blir borta nästan hela säsongen.

Behövs i januari: Eftersom Romelu Lukaku lånats ut till Everton utan möjlighet till återkallelse behövs en striker – om inte trion Samuel Eto’o, Demba Ba, Fernando Torres rycker upp sig.

Tränarens status: José Mourinho återvände som den store frälsaren för att skapa lugn och ro i Chelsea. Det gjorde han också. Sedan började säsongen och Juan Mata satt på bänken. Det var inte vad fansen hoppats på. Inte heller hade de räknat med nederlag hemma mot Basel. Mourinhos anseende är inte lika högt nu som före premiären.

4) Southampton, 14 poäng
Säsongen: Southampton värvade tungt i somras, men de har ändå lyckats överträffa förväntningarna. Mauricio Pochettino har fått ordning på försvarsspelet och laget har bara släppt in två mål på sju matcher. En gigantisk skillnad jämfört med den här tidpunkten förra året då ”Saints” hade ligans sämsta försvar. Dejan Lovren har blivit ett rejält lyft och Victor Wanyama har tillfört kraft till mittfältet. Southampton har dock haft ett tacksamt schema där man bara mött ett tippat lag som tippats hamna på topp 6 (Liverpool).

Bäst hittills: Målvakten Artur Boruc är en starkt bidragande orsak till att Southampton varit så tätt bakåt. En av ligans bästa, om inte den allra bäste, i inledningen av säsongen.

Kan bättre: Gastón Ramirez värvades förra sommaren för stora pengar, men har inte fått starta en enda match den här säsongen. Finns ingen given plats för uruguayanen i Pochettinos nya system.

Talangen: Luke Shaw var förra säsongens sensation i Southampton när han slog igenom som 17-åring. Fortsätter att visa varför han är en av Europas mest lovande ytterbackar.

Behövs i januari: Finns inga akuta behov att värva.

Tränarens status: Mauricio Pochettino kom till England med tuffa premisser eftersom han tog över efter sparkade Nigel Adkins.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

5) Manchester City
Säsongen: Manuel Pellegrinis nya äventyr fick en rivstart i premiären där City krossade Newcastle. Alla bitar såg ut att vara på plats redan då. Laget har visat en oändligt hög högstanivå mot Newcastle och i derbyt mot Manchester United, men samtidigt gjort oroväckande många snedsteg.

Bäst hittills: Yaya Touré har hittat tillbaka till storformen och skruvar in frisparkar som om det vore världens enklaste sak.

Kan bättre: Sergio Agüero visar sporadiskt att han är en av världens bästa anfallare, men man önskar att han gjorde det vecka ut och vecka in.

Talangen: Matija Nastasic, 20 år, övertygade stort förra säsongen. Har dragits med skador i inledningen av hösten, men har inte heller sett lika stabil ut när han väl spelat.

Behövs i januari: En mittback av hög klass eftersom frånvaron av Vincent Kompany alltid tycks bli kännbar.

Tränarens status: Manuel Pellegrinis cv medför respekt. En misslyckad säsong skulle kunna göra att hans jobb är hotat.

6) Tottenham
Säsongen: Spurs inledde säsongen urstarkt genom att endast släppa in ett enda mål på de nio första matcherna. Nyförvärv som Christian Eriksen och Paulinho smälte in snabbt medan Andros Townsend tog startplatsen till höger. Förlusten mot West Ham väckte dock en del frågetecken. Truppen är bred efter sommarens shopping, men finns spetsen?

Bäst hittills: Hugo Lloris har varit en säker sista utpost i försvaret som fram till debaclet mot West Ham varit ligans mest effektiva. Snabb ut från linjen.

Kan bättre: Roberto Soldado gjorde mål i sina två första matcher – från straffpunkten. Sedan dess är han mållös och Jermain Defoe känns hetare.

Talangen: Förväntningarna är stora på Christian Eriksen, 21, kanske för stora. Visade direkt i debuten att han har en speluppfattning utöver det vanliga.

Behövs i januari: Tottenham värvade tillräckligt i somras. Nu handlar det om att nyförvärven ska få tid att smälta in i sina roller.

Tränarens status: André Villas-Boas har vunnit över supportrarnas förtroende. Den taktiskt slipade portugisen kommer få tid att bygga vidare.

7) Everton
Säsongen: Det höjdes kritiska röster efter Evertons tre inledande matcher i ligan, kryss mot Norwich, West Bromwich och Cardiff. Men sedan kom segern mot Chelsea (1-0) och efter det har alla kunnat se konturerna av det Roberto Martínez vill skapa på Goodison Park. Spanjoren har förändrat spelidén – från långa bollar till kortpassningsspel – och resultatet är imponerande. Romelu Lukaku har kommit in som en joker och levererar direkt.

Bäst hittills: Leighton Baines är en av världens bästa ytterbackar och han visar det gång på gång.

Kan bättre: Jag har aldrig varit övertygad om Steven Naismith förtjänster som Premier League-spelare och han har haft svårt att demonstrera dem i höst – trots segermålet mot Chelsea.

Talangen: Ross Barkley är det senaste stjärnskottet ur Evertons fina akademi. Har fått nummer tio-rollen och imponerar stort med sin mognad. En blivande storspelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen längre.

Tränarens status: Roberto Martínez är omtyckt i England tack vare sin ödmjukhet. När han dessutom visar resultat genom att spela läcker fotboll stiger han ytterligare i aktning hos fansen.

8> Hull City
Säsongen hittills: Steve Bruces gäng har överträffat alla förväntningar. Med en samling Premier League-rejects har Hull skakat Manchester City borta, fått med sig alla tre poängen från St James’ Park och samlat ihop elva poäng på sju matcher. Den sena värvningen av Tom Huddlestone från Tottenham har visat sig vara en fullträff. Mittfältaren besitter det lugn och den pondus som en nykomling behöver.

Bäst hittills: Jämnt lopp mellan Tom Huddlestone och mittbacken Curtis Davies.

Kan bättre: Danny Graham löper oerhört lojalt och det arbetet ska inte underskattas. Men han är fortfarande mållös trots sex starter i ligan och hans senaste fullträff var den 9 januari för Swansea.

Talangen: Robbie Brady, 21 år, är en finfin ytterspelare med bra fot. Har gjort fem mål i alla turneringar.

Behövs i januari: Sone Aluko är en vass anfallare, men det behövs ändå en till striker som levererar. Eventuellt en till mittback bredvid Curtis Davies då Abdoulaye Fayé börjar bli till åren (35).

Tränarens status: Steve Bruce fixade uppflyttning och har inlett starkt i Premier League. I dagsläget är hans sparkapital stort. Sånt kan förstås förändras om förlusterna börjar rada upp sig, inte minst när ägaren visat sig kapabel att få galna idéer.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och granskar vad som skett hittills.

9) Manchester United, 10 poäng
Säsongen: Überstark premiär där laget enkelt svepte undan Swansea på bortaplan. Men trots drömstarten för David Moyes har hans lag hamnat i en negativ spiral som kulminerade med storförlusten i derbyt mot Manchester City och en chockförlust hemma mot West Bromwich. Schemat såg tufft ut, men en niondeplats är knappast godkänt.

Bäst hittills: Wayne Rooney har lagt den ovissa sommaren bakom sig, tränat sig till toppform och varit lagets klart bästa spelare.

Kan bättre: Rio Ferdinand var lysande i premiären mot Swansea, men sedan har han vacklat betänkligt. Har tiden hunnit ikapp honom eller kan han resa sig igen?

Talangen: Adnan Januzaj, 18, visade lovande tendenser på försäsongen. Förra helgen fick han chansen från start mot Sunderland och slog till dubbelt.

Behövs i januari: Mittfältet är fortfarande ett frågetecken som Marouane Fellaini inte kunnat räta ut. Är Ander Herrera lösningen?

Tränarens status: Att ta över efter sir Alex Ferguson är ingen tacksam uppgift. David Moyes är satt under press och det knorras redan från vissa håll.

10) Aston Villa, 10 poäng
Säsongen: Succéstart med segern borta över Arsenal i premiären, men man vet aldrig var man har Paul Lamberts gäng. Ena dagen vänder de underläge hemma mot Manchester City, andra dagar torskar de hemma mot Newcastle. Har klarat skadan på Christian Benteke bättre än väntat.

Bäst hittills: Christian Benteke i all ära, men den som imponerat mest på mig är tvåvägsmittfältaren Fabian Delph.

Kan bättre: Marc Albrighton var en av ligans mest spännande spelare för några år sedan. Nu är han utanför laget på Villa Park. Skulle kanske behöva ett miljöombyte, likt Barry Bannan.

Talangen: Jores Okore, 21, gjorde debut när han hoppade in mot Chelsea och visade vilken potential han besitter. Dessvärre ådrog han sig en knäskada och missar en stor del av säsongen. Hårt slag för honom och för Villa.

Behövs i januari: Ett mittbacksalternativ eftersom Okore gick sönder.

Tränarens status: Paul Lambert har gjort ett imponerande jobb där han generationsväxlat och ändå utvecklat laget och spelet.

11) Newcastle United, 10 poäng
Säsongen: ”Skatorna” blandar högt och lågt. Totalt utspelade i premiären borta mot Manchester City och i första halvlek mot Everton. Dessutom förlust mot Hull City hemma. Men där finns också starka segrar, borta mot Aston Villa och Cardiff. Vidare i Ligacupen.

Bäst hittills: Hatem Ben Arfa är ostoppbar när han är på humör, men nyförvärvet Loïc Rémy har haft större ”impact”. Han missade första omgångarna på grund av skada, men har nu gjort fem mål på senaste tre ligamatcherna.

Kan bättre: Papiss Cissé gjorde mål på allt under första halvåret i klubben. Den formen känns avlägsen nu.

Talangen: Gaël Bigirimana, som jag förutspådde skulle få sitt genombrott, har inte fått spela en enda minut i ligan.

Behövs i januari: Loïc Rémy har tagit platsen till vänster och gör mål därifrån, men Newcastle behöver fortfarande en striker som kan agera targetspelare och avsluta. Papiss Cissé behärskar inget av det nu.

Tränarens status: Alan Pardews förtroende har minskat sedan succésäsongen när han förde klubben till en femteplats. Kan sitta löst om laget skulle sladda efter nyår (sägs att hans ”fallskärm” är en årslön trots åttaårskontraktet).

12) West Bromwich, 9 poäng
Säsongen: Efter en tung inledning med en poäng på de tre första omgångarna har West Bromwich fått ett rejält lyft. Jag härleder det till deadline day där man lyckades säkra Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano, två spelare som ser ut som jättefynd. Dessutom har unge Berahino stigit fram som gubben i lådan. WBA hade defensiven på plats, nu har man fått in spännande injektioner offensivt. Segern borta mot Manchester United gav eko i fotbolls-Europa. Kurvan pekar uppåt.

Bäst hittills: De har inte hunnit spela så många matcher, men Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano har redan gjort avtryck.

Kan bättre: Anfallaren Shane Long överraskade många förra säsongen med sin frejdiga spelstil. Han är fortfarande mållös.

Talangen: Berahino, 20, slog igenom med dunder och brak genom att göra tre mål på en halvtimme mot Newport County i Ligacupen. Sedan har han hunnit med att näta mot Arsenal i Ligacupen och borta mot Manchester United i ligan. En guldklimp.

Behövs i januari: Steve Clarke har inga synbara svagheter i truppen, men om man ska ta nästa kliv behövs möjligen större bredd i försvaret.

Tränarens status: Sympatiske Steve Clarke gjorde underverk med West Bromwich förra hösten, men fick se laget tappa energi under våren. Hans position är dock ohotad för tillfället.