I somras var han på väg bort och oönskad av många supportrar.
En månad in på säsongen har Wayne Rooney visat hur viktigt det var att Manchester United behöll honom.
Han kan mycket väl vara skillnaden mellan succé och fiasko den här säsongen.

Det fanns en tid under förra säsongen när Wayne Rooneys status dalade betänkligt. Han gjorde en, med sina mått mätt, svag säsong i fjol och kulmen nåddes när han bänkades i Champions League-mötet med Real Madrid.
I säsongens viktigaste match valde sir Alex Ferguson att starta utan spelaren som varit lagets stjärna sedan Cristiano Ronaldo flyttade till Real Madrid.
Under sommaren när Rooney och hans agent tryckte på för en flytt till Chelsea hade många United-fans tröttnat. I kommentarfälten fanns många som ville se honom stanna, men minst lika många som tröttnat och ville se honom såld.

Vad en sådan försäljning hade betytt för Manchester United kan vi bara gissa, men en månad in på säsongen har Wayne Rooney lyckats tysta en mängd tvivlare.
Robin van Persie i all ära, men Wayne Rooney är fortfarande Uniteds viktigaste spelare. Inte nödvändigtvis den bäste, men när han är i form är han den som får allt annat att synkronisera.
Och Wayne Rooney är i form.
Han imponerade stort när han hoppade in i ligapremiären mot Swansea. Han var lagets bästa spelare i andra omgången mot Chelsea. Sedan missade han mötet med Liverpool på grund av en huvudskada och United såg idéfattigt ut. I helgen gjorde han comeback och övertygade mot Crystal Palace.
Igår mot Bayer Leverkusen? Fullkomligt briljant.
Robin van Persie gjorde ett nytt akrobatiskt mål, Shinji Kagawa startade till vänster och bidrog med en del kreativitet (även om han inte får samma möjlighet att använda sina giftiga andravågslöpningar när han inte startar centralt. Nu drar han sig inåt centralt och blir en extra playmaker, men hamnar sällan i avslutslägen), Marouane Fellaini gjorde en klart godkänd debut i startelvan. Men kvällen tillhörde Wayne Rooney.
Han gjorde 1–0 (som borde ha dömts bort för offside då en offsidestående Antonio Valencia i högsta grad påverkade målvakten), han sprang in med 3–1 och han serverade Valencia till 4–1.
Rooney hann också med att bränna ett jätteläge när han och van Persie var ensamma med ett tomt mål, men det hade mindre betydelse till slut.

Framför allt ser han fit och revanschsugen ut. Drivet i steget är tillbaka. Viljan att jobba för laget har alltid funnits där, men nu finns också en nyfunnen vilja att skapa varje gång han får bollen.
Wayne Rooney vet att fjolåret var en besvikelse. När The Guardian listade världens 100 bästa spelare var Rooney på 31:a plats. Nu verkar han fast besluten om att ställa saker tillrätta. När han spelar som igår är det uppenbart att han är en spelare av högsta klass.
Footballer of the year? Det går into att utesluta om formen håller i sig.
Gårdagens match visade att Robin van Persie och Wayne Rooney, fortfarande, är ett av världens giftigaste anfallspar.
David Moyes erkände förra veckan att Manchester Uniteds sommar inte var helt lyckad.
Men den stenhårda hållningen i Rooney-frågan kanske visar sig vara klubbens viktigaste transferbeslut på många år.

***
Igår kväll snackade jag lite Fellaini och Kagawa i nya webb-tv-programmet Sportbladet show som sänds varje kväll måndag–torsdag på Sportbladet.se. Troligen kommer jag dyka upp i studion även i kväll och snacka lite inför Champions League-matcherna (runt 20.15). Häng med och ös på med frågor, gärna om Arsenal/Chelsea som spelar idag!
Update: Blev ändrade planer. Blir inget Sportbladet Show för mig idag. Däremot lajvrapporterar jag CL på Sportbladet.se med start 20.35.

Jussi Jääskeläinen spenderade stora delar av sin sista säsong i Bolton på bänken bakom Adam Bogdan. Nu vaktar Bogdan målet för en klubb under nedflyttningsstrecket i Championship medan 38-årige Jääskeläinen håller nollor för West Ham i Premier League. Finländaren var omutlig i helgens möte med Southampton och var gjuten som keeper i omgångens elva.
Séamus Coleman fortsätter sin fina form. Han gjorde en bra match mot Eden Hazard och får högerbacksplatsen. Vänsterbacken går till Danny Rose som var lysande för Tottenham.
På mittfältet var Gareth Barry och Aaron Ramsey självskrivna. Den förstnämnde ägde mittfältet mot Chelsea och den senare gjorde två mål och blev matchvinnare borta mot Sunderland.
Hatem Ben Arfa bär Newcastles offensiv på sina axlar. Fransmannen låg bakom segern mot Aston Villa genom ett mål och en assist.
Nummer tio-tröjan stod mellan tre spelare som alla gjorde starka insatser: Wayne Rooney, Mesut Özil och Christian Eriksen. Jag väljer Özil som svarade för ett magiskt förspel (nedtagningen!) till Olivier Girouds 1–0-mål.
Gylfi Sigurdsson har hamnat i skuggan av alla nyförvärv i Spurs, men i helgen påminde han oss om att han kan hitta målet. Två mål från islänningen gav seger över Norwich.
På topp ger jag platsen till Olivier Giroud som var effektiv både som avslutare och länkspelare. Den franske anfallare hade ett par, tre framspelningar av högsta klass.
Omgångens spelare: Gareth Barry, Everton.

Mitt omgångens lag:
Jussi Jääskeläinen, West Ham
————————————————-
Séamus Coleman, Everton (2)
Robert Huth, Stoke
Phil Jagielka, Everton
Danny Rose, Tottenham
————————————————-
Gareth Barry, Everton
Aaron Ramsey, Arsenal (2)
————————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (2)
Mesut Özil, Arsenal
Gylfi Sigurdsson, Tottenham
————————————————-
Olivier Giroud, Arsenal (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Daniel Sturridge (Liverpool), Martin Skrtel (Liverpool), Wayne Rooney (Manchester United), Steve Sidwell (Fulham), Joe Hart (Manchester City), Pablo Zabaleta (Manchester City), Charlie Adam (Stoke), Christian Eriksen (Tottenham), Paulinho (Tottenham), Steven Naismith (Everton), Kevin Mirallas (Everton).

***
Vem förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Jonjo Shelvey var inblandad i alla målen igår i 2-2-matchen mellan Swansea och Liverpool.
Men det var inte bara de förödande felpassningarna jag reagerade på – utan även hans sätt att försvåra för lagkamraten Chico vid 1-2-målet.

Jonjo Shelvey slog en blindpassning till Daniel Sturridge som gjorde 1-1. När passningen väl var slagen var det svårt att förhindra målet, Sturridge kunde behärskat avsluta med första tillslaget förbi Michel Vorm.
Felpassningen som föranledde 1–2-målet var nästan lika huvudlös, men där hade skadan kunnat gå att reparera om Jonjo Shelvey utfört sitt jobb korrekt i nästa läge.
Vi tittar närmare på situationen. Här kan ni se målet.

Jonjo Shelveys passning går rakt i gapet på Victor Moses. I det här läget ser det inte så farligt ut. Swansea har fyra spelare på rätt sida om bollen: Leon Britton (i högerbacksposition), Ashley Williams, Jonjo Shelvey och Chico.

Här är det givet vem som har ansvar för vem. Chico (längst bort i högerbacksposition) är närmast bollföraren Victor Moses, Jonjo Shelvey är närmast Daniel Sturridge. Notera här hur Chico (inringad) pekar med sin vänsterarm för att Shelvey ska täcka insidan.

Daniel Sturridges osjälviska löpning ska inte förringas. Han skapar målet genom att göra allt rätt enligt skolboken; en överlappning för att förvilla backarna. Men här är själva nyckelögonblicket för Jonjo Shelvey. När han och alla andra ser att Sturridge kommer gå på utsidan övergår hans ansvar till att istället plocka upp bollförararen Victor Moses.

Det här är en situation som man ofta ställs inför som ytterback/wingspelare. Motståndarnas ytterback överlappar och då blir det extra viktigt med kommunikation; att lämna över spelare som man ofta gör i ett zonförsvar (numera kallat positionsförsvar).

Situationen bakifrån. Sturridge överlappar och i ett positionsförsvar bör ansvaret för honom då lämnas över till Chico (som är längst till höger).

Ansvaret för att pressa/fördröja/fånga in Victor Moses har övergått till Shelvey. Han har då en uppgift att förhålla sig till: Låt inte Moses gå inåt i banan och avsluta med högerfoten.

Hade Swansea använt markeringsförsvar hade Shelveys uppgift varit att följa Sturridge. Nu utför han något mellanting mellan markerings- och zonförsvar. Han släpper Moses (som han borde ha ”tagit över” enligt zonspelet). Shelveys agerande gör att Chico hamnar i en omöjlig situation där han inte vet vad han ska täcka. Moses vandrar enkelt in i plan och skjuter 1–2.

Hur borde Jonjo Shelvey ha agerat efter felpassningen? När Chico pekade med armen och uppmanade sin lagkamrat att täcka insidan skulle Shelvey direkt ställt om tankesättet. Han skulle, i sin tur, ha pekat åt Chico att täcka högersidan (överlappande Sturridge) för att ge tydlighet. Sedan skulle han ha fokuserat på en sak: Att Moses inte får gå in i plan och avsluta med högern (bästa foten). Då hade målet kunnat förhindras.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

När vi summerar matcher pratar vi ofta om spelare som haft huvudrollen. Det här begreppet fick en helt annan innebörd igår kväll.
Efter fyra minuter hade hade Jonjo Shelvey gjort 1–0 för Swansea mot sin gamla klubb och spelat fram Daniel Sturridge till kvitteringen.
Och det var ändå bara början.

Starten på måndagsmatchen var frenetisk. Jonjo Shelvey stod i centrum redan före avspark efter flytten från Anfield till Liberty Stadium över sommaren.
I andrà minuten totalmissade han när han skulle distansskjuta. Men det blev till en lyckad skottfint, Mamadou Sakho tjurrusade och ett par sekunder senare hade Jonjo Shelvey placerat in bollen bakom Simon Mignolet.
En drömstart för Swansea, men det skulle inte hålla länge. I en situation som såg ofarlig ut slog Jonjo Shelvey en blindpassning hem till egen målvakt. Grejen var bara den att Daniel Sturridge på ett genialiskt sätt hade förutspått vad ex-lagkamraten skulle göra. Bollen hamnade hos Sturridge som direktsköt in 1–1. Där kan man snacka om att ”lukta sig till målchanser”.
Då hade vi spelat knappt fyra minuter.
Efter den galna inledningen var det som om matchen började, på riktigt. Ungefär som på träning när man säger ”okej, boys, nu är det 0-0 igen!”.
Liverpool var klart bättre första 25 minuterna. Sturridge högg i djupled och Victor Moses var giftig från sin vänsterkant.
Swansea var så tillbakapressat att Michu började veva med armarna för att lagkamraterna skulle vakna till. Det dröjde en halvtimme, sedan började hemmalaget arbeta sig in i matchen igen. Problemet var att Jonjo Shelvey hade fler gåvor att dela ut.
I den 36:e minuten, helt pressad, slog han en idiotisk passning rakt i gapet på Victor Moses. Lånet från Chelsea iscensatte en omställning, fick hjälp av Daniel Sturridges avledande skolbokslöpning, trampade förbi Shelvey och dunkade in 2-1.

Många väntade sig nog att Jonjo Shelvey skulle bli utbytt i paus efter så grova tavlor. Två misstag hade resulterat i två baklängesmål. Men Michael Laudrup plockade istället av Nathan Dyer och satte in Jonathan De Guzman. Med ett mer centrerat mittfält fick Swansea grepp om händelserna. Jonjo Shelvey ska ha credit för att han inte gömde sig efter missödet. Tvärtom, han visade sig ständigt och var ivrig att ställa saker tillrätta.
När Coutinho klev av med en axelskada i minut 54 tappade Liverpool allt. Knappt tio minuter senare nickade Shelvey, vem annars, elegant fram till Michu som sköt 2-2.
Fyra mål och Shelvey var direkt inblandad i alla fyra.
Matchen var signifikativ för honom. Ömsom vin, ömsom vatten. Han gjorde många bra grejer, men visade samtidigt med de två bortskänkta målen varför han inte är kvar i Liverpool. I Swansea har han råd att misslyckas. Det tålamodet finns sällan i klubbar som ska slåss om topp fyra-platserna.

Sista halvtimmen var ligaledaren rejält tillbakapressat, men de höll ut och toppar tabellen efter fyra omgångar. I slutminuten hade Michu en fin chans att avgöra, men Liverpool kontrade och det krävdes en världsklassbrytning av Chico Flores för att inte Daniel Sturridge skulle avgöra.
Efter ett gäng sömniga matcher var det en sådan här show vi behövde. Efter att ha sett Sevilla bjuda upp på Camp Nou mot Barcelona i helgen befarade jag att målfesterna flyttat till La Liga och Serie A.

Jonjo Shelvey var nästan gråtfärdig i intervjun efteråt med Sky Sports. Det är sällan man hör fotbollsstjärnor prata med så låg röst. Han bad om ursäkt för sina misstag, men konstaterade att han ”visat karaktär”. Michael Laudrup var inne på samma linje.
– Han är 21 år och kommer lära sig mycket av det här, sa dansken.
Jonjo Shelvey lär inte glömma den här dagen. Jag kan inte minnas en spelare som gjort ett mål och tre assist i en 2-2-match.

Sakho blandade och gav
Liverpool hade försvarsproblem inför avspark. Glen Johnson var borta sedan tidigare och Daniel Agger hade dragit på sig en lättare skada. Det betydde att nyförvärvet Mamadou Sakho fick göra debut i mittförsvaret bredvid Martin Skrtel.
Fransmannens insats var ungefär som jag förväntat mig, ungefär som han sett ut under senaste två åren: Höga berg och djupa dalar.
Starten var inte lyckad där han vid 1–0-målet först misslyckades med att nicka undan ett inlägg tillräckligt långt och sedan enkelt blev snuvad av Shelvey. Sakho var även lite för ”het” när han kastade sig in i vissa dueller och blev överspelad när Michu och Wilfried Bony kombinationsspelade.
Samtidigt visade han prov på sina kvaliteter, framför allt i andra halvlek. Styrkan i luften var uppenbar och fysiskt är han imponerande. Så länge han får spela till vänster i mittförsvaret bör han klara uppspelen.
Sky-experten Jamie Carragher kritiserade 23-åringens agerande vid 2-2-målet, och visst skulle han ha tagit sig tillbaka snabbare i position efter att ha följt med i rygg på Bony, men det misstaget var av mindre karaktär. Det kan man köpa. Det var trots allt första matchen och Sakho lär växa in i det.
Hans mittbackskollega Martin Skrtel var mer solid. Slovakens brytning framför en helt fri Bony i första halvlek höll Glenn Hysén-klass. Är han på väg tillbaka till formen han höll för två år sedan ser mittbackssidan plötsligt riktigt stark ut för Brendan Rodgers.

***
Det blir mer om helgens matcher senare, om Aaron Ramsey bland annat.

Det är inte ofta fotbolls-Englands fokus riktas mot Stadium of Light. Sunderland har haft några motiga år, laget har varit intetsägande och utan färgstarka profiler till dess att Paolo Di Canio satte sig på tränarbänken i våras.
Men i lördags vid 16-tiden var landets blickar riktade mot stadens mäktiga fotbollsarena.
Pressplatserna var fullbelagda. Alla utom lokalreportrarna var där för att se 42-miljonerpundsmannen.
Efter nästan två veckors haussande och uppbyggda förväntningar skulle Mesut Özil debutera i Arsenal.
Om det var någon som fortfarande satt och undrade hur i all sin dar Arsenal kunde lägga så mycket pengar på en spelare som blivit överflödig i Real Madrid skulle det inte dröja länge innan denne spelare gav goda argument.

I elfte minuten tog han en djupledslöpning in bakom Sunderlands högerback Ondrej Celustka, sög in bollen med en nedtagning i världsklass och serverade Olivier Giroud som kunde direktskjuta in 1–0.
Om Özil fortsätter med sådana nummer kommer tvivlarna, om de nu existerar, snart vara obefintliga.
Det är den här sortens individuell briljans Arsène Wenger betalat för. En löpning, en nedtagning, en framspelad. 1-0 och Arsenal i förarsätet.
Innan kvarten var spelad hade Mesut Özil även spelat fram Theo Walcott till ett friläge. Det var ingen svår passning, men skillnaden mellan bra och väldigt bra spelare är att den senare kategorin nästan alltid levererar passningarna med rätt hårdhet och rätt tajming. Mesut Özil är en sådan spelare. En sådan som gör skillnad.
Tysken hann med ytterligare en fin till Theo Walcott.
Han hade höga förväntningar på sig, och i första halvlek infriade han dem sannerligen.

Mesut Özil utgick från vänsterkanten på den officiella laguppställningen, men hans roll var en ren nummer tio-position. Han flöt ständigt runt i ytan mellan motståndarnas mittfält och backlinje, ofta vid kanterna för att skapa numerära överlägen.
När jag såg matchen tyckte jag att han inte var lika aktiv i spelet utan boll som han brukar vara, vilket hade varit naturligt då han missade torsdagens träning på grund av sjukdom och var osäker till att starta. Men så granskade jag statistiken och såg diagrammen över hans passningar.
Özil slog 34 passningar till rätt adress på offensiv tredjedel – fler än någon annan gjort i Premier League den här säsongen.

Diagram över Mesut Özils samtliga 79 passningar. Han hade 90 i passningsprocent, bara överträffat av de defensiva spelarna i Arsenal (som inte behöver så riskfyllda passningar).

I diagrammet över hans ”mottagna passningar” kan vi notera att han var rörlig och drog sig utåt mot kanterna, bort från den ”röda zonen” framför mittbackarna.

Det här diagrammet säger en hel del om Özils styrka. Han är ingen statisk tia som parkerar centralt och väntar på att få tillbakaspel från centerforwarden. Han drar sig ständigt ut på kanterna för att bli spelbar och skapa numerära överlägen.

Han mattades i andra halvlek och byttes ut, men då hade han redan lagt grunden till segern. Dels genom assisten till 1–0-målet, dels genom ”hockeyassisten” till Aaron Ramseys 2–1-mål.
En nätt och jämnt matchfit Mesut Özil var bra i lördags.
Mycket talar för att det bara var en försmak av vad som väntar.

***
Det var lite om Mesut Özils debut. Jag var på tränarutbildning i helgen, därför hamnade jag lite efter med bloggandet.
Det händer att läsare frågar om jag inte borde bli tränare. Faktum är att jag blev spelande assisterande a-lagstränare i division 5 redan som 19-åring (förmodligen en av landets yngsta), men jag har fått tillbaka suget nu. Så är det något lag på division 2-3-nivå i Stockholmsområdet som letar tränare till nästa säsong så är jag beredd att lyssna.
Nog om det.
Senare kommer lite mer om helgens PL-fotboll. Det är inte omöjligt att Aaron Ramsey och Gareth Barry figurerar då.

Till helgen drar Premier League igång igen.
Då har vi ett helt gäng deadline day-värvningar som kan vara aktuella för spel.
Här tittar vi närmare på vilka roller de kommer få i sina nya lag och om lagets taktik påverkas.

Tidningen The Guardian publicerade igår en text där de analyserade hur de nya stjärnorna skulle passa i sina klubbar.
Jag hade tänkt att begränsa mig till Mesut Özil, som lär ha flest blickar riktad mot sig i helgen, men sedan tänkte jag om.
Istället gjorde jag en kortare analys av alla övergångar som jag fann intressanta under transferfönstrets sista dygn.

ARSENAL

Mesut Özil
Position: Offensiv mittfältare.
Kommentar: Arsenals supervärvning lämnade Real Madrid för att han inte längre kände sig uppskattad och för att han inte var garanterad att få spela centralt. Räkna med att han kommer att få nummer tio-rollen i Arsène Wengers bygge (vilket betyder att Santi Cazorla kommer flyttas ut på kanten). Özil är en av Europas bästa framspelare och kommer att röra sig mot vänsterkanten för hitta ett samarbete med Santi Cazorla.
Spelare som påverkas: Santi Cazorla, Tomas Rosicky, Jack Wilshere.
Spelsätt som påverkas: Arsenal har haft samma spelidé en längre tid och den förändras inte med Özil. Möjligen förfinas den. En aspekt som få nämnt med tysken är att han, förutom att han är en vass passningsspelare, även är vass i djupled. Åtminstone är det en egenskap vi sett i landslagströjan. Arsenal kan ofta sakna vertikala alternativ, inte minst när Santi Cazorla eller Jack Wilshere spelar i den offensiva rollen (Rosicky är bättre i det avseendet). Özil kan både agera playmaker och sticka in bakom targetspelaren Olivier Giroud.

Startelvan med Özil:
Szczesny – Sagna, Mertesacker, Koscielny, Gibbs – Arteta, Ramsey – Walcott, Özil, Cazorla – Giroud.

CHELSEA

Samuel Eto’o
Position: Striker.
Kommentar: José Mourinho ville verkligen ha en ny anfallare så mycket att han var beredd att skicka i väg Romelu Lukaku på en ny lånesejour. Om Eto’o har behållit åtminstone 90 procent av sin kapacitet som han höll i Inter får Chelsea en vass anfallare. Stark, snabb, målfarlig – och beredd att ta jobbet i defensiven.
Spelare som påverkas: Fernando Torres, Demba Ba.
Spelsätt som påverkas: Chelsea saknade en anfallare som kunde suga fast bollar förra säsongen. Eto’os främsta kvaliteter är inte targetspelet, men hans snabbhet gör att motståndarnas backlinje måste falla, vilket skapar ytor åt Chelseas mittfältare.

Willian
Position: Offensiv mittfältare.
Kommentar: Chelseas senaste lyxköp gör en redan tuff konkurrens om platserna mördande. Det finns ingen given plats för Willian, men han är tämligen anpassningsbar och kan spela på alla tre offensiva mittfältspositioner. José Mourinho har flera valmöjligheter: Antingen behåller han Eden Hazard till vänster, spelar Oscar/Juan Mata centralt och Willian till höger. Eller så flyttar han Hazard till mitten (vilket Mourinho talat om), spelar Willian i sin bästa (?) position till vänster och sätter De Bruyne/Oscar/Mata på högerkanten.
Spelare som påverkas: Kevin De Bruyne, Eden Hazard, Juan Mata, André Schürrle, Oscar.
Spelsätt som påverkas: Inte nämnvärt.

Startelvan med Willian:
Cech – Ivanovic, Terry, Luiz, Cole – Ramires, Lampard – Willian, Mata, Hazard – Eto’o.

EVERTON

Gareth Barry
Position: Mittfältare.
Kommentar: Barry blev överflödig i Manchester City när klubben hämtade in Fernandinho. Nu har engelsmannen gått till Everton på lån och där kommer han göra nytta. Övergången är framför allt intressant ur en aspekt: Everton var en av få klubbar som förra säsongen ofta spelade utan defensiv mittfälttare. Istället hade man ett rakt 4-4-1-1 där Leon Osman och Darron Gibson delade på det defensiva ansvaret (Phil Neville hade en något lägre utgångsposition när han spelade). Gareth Barry kommer att få uppgiften att samla framför backlinjen medan nye James McCarthy eller Leon Osman får frihet att följa med i offensiven.
Spelare som påverkas: Darron Gibson, Leon Osman.
Spelsätt som påverkas: En uttalad defensiv mittfältare bör göra laget mer tätt.

Startelvan med Barry:
Howard – Coleman, Jagielka, Distin, Baines – Mirallas, Barry, McCarthy, Pienaar – Barkley – Lukaku.

LIVERPOOL

Mamadou Sakho
Position: Mittback.
Kommentar: Liverpool har letat en mittback hela sommaren. När Papadopoulos-affären inte blev av, föll istället valet på Mamadou Sakho från Paris SG. 23-åringen är ett fysiskt monster framför allt som ger laget tyngd i eget straffområde.
Spelare som påverkas: Martin Skrtel.
Spelsätt som påverkas: Sakho är snabbare än Skrtel (och avsevärt snabbare än Jamie Carragher), vilket betyder att Brendan Rodgers kan bli än mer djärvt i sitt höga presspel. Ett problem med Sakho/Agger är att båda är vänsterfotade. Det betyder att motståndare kan styra uppspelen och ”låsa” till den mittbacken som måste spela upp med ”fel” fot.

Victor Moses
Position: Högerytter.
Kommentar: Moses ansluter på lån och ger Brendan Rodgers välbehövlig bredd. 22-åringen är en klassisk ytterspelare; han håller bredd, utmanar och slår inlägg. Moses är ett alternativ till Jordan Henderson, som används som ”balanserande” högerspelare. Moses är mer offensiv, men avsevärt sämre defensivt.
Spelare som påverkas: Jordan Henderson.
Spelsätt som påverkas: Med Moses till höger blir Liverpools elva mer offensiv. Kommer säkerligen användas när laget jagar ett kvitterings-/segermål.

Startelvan med Sakho och Moses:
Mignolet – Johnson, Sakho, Agger, Enrique – Lucas, Gerrard – Moses, Suárez, Coutinho – Sturridge.

MANCHESTER UNITED

Marouane Fellaini
Position: Mittfältare.
Kommentar: Fellaini har haft fyra olika positioner i Everton: defensiv mittfältare, box-to-box-mittfältare, offensiv mittfältare och striker. I Manchester United är han tänkt att spela som box-to-box-mittfältare bredvid Michael Carrick. Han bidrar främst med styrka, huvudspel och bollvinnaregenskaper.
Spelare som påverkas: Tom Cleverley, Anderson.
Spelsätt som påverkas: United kommer inte skruva upp tempot på passningsspelet tack vare Fellaini. Däremot blir de svårare att bryta ned, vilket inte minst är viktigt i toppmatcher på bortaplan. Laget blir avsevärt starkare på fasta situationer.

Startelvan med Fellaini:
De Gea – Rafael, Ferdinand, Vidic, Evra – Carrick, Fellaini – Valencia, Rooney, Welbeck – van Persie.

STOKE

Stephen Ireland
Position: Mittfältare.
Kommentar: Mark Hughes hämtade in Stephen Ireland på lån innan fönstret slog igen, och det är en intressant övergång. Dels spelade Ireland sin bästa fotboll i karriären under Hughes säsongen 2008/09, dels kan man se hur managern sakta men säkert bygger om truppen. Mark Hughes har ju fått uppdraget att spela mer attraktiv fotboll och Ireland är en annan spelartyp än de man tidigare ställde upp med.
Spelare som påverkas: Glenn Whelan.
Spelsätt som påverkas: När Stoke hade Glenn Whelan och Dean Whitehead som centrala mittfältare visste man vad man fick (och det var inte tiki-taka). Nu har Mark Hughes möjlighet att spela Steven N’Zonzi bredvid Stephen Ireland och det ger helt andra möjligheter.

Startelvan med Ireland:
Begovic – Cameron, Huth, Shawcross, Pieters – Arnautovic, N’Zonzi, Ireland, Etherington – Walters, Crouch.

SUNDERLAND

Sung-Yong Ki
Position: Defensiv mittfältare.
Kommentar: Sydkoreanen fanns inte med i Michael Laudrups planer längre efter en sommar där Swansea värvat Shelvey och Cañas. Det kan bli Sunderlands lycka. Laget har haft problem på centralt mittfält och därför kan Ki gå rakt in i elvan. ”Sydkoreas Gerrard”, som han kallats, är klok med bollen, en säkerhetsspelare, som dessutom har bra distansskott.
Spelare som påverkas: Sebastian Larsson, Cabral, David Vaughan, Jack Colback.
Spelsätt som påverkas: Ki är en skicklig passningsspelare, vilket bör betyda att Sunderland kan spela upp genom mitten mer frekvent.

Startelvan med Ki:
Westwood – Celustka, O’Shea, Diakité, Colback – Johnson, Larsson, Ki, Giaccherini – Altidore, Fletcher.

TOTTENHAM

Christian Eriksen
Position: Offensiv mittfältare.
Kommentar: Dansken jagades tidigare av alla Europas storklubbar. Senaste året minskade intresset och nu är det upp till bevis. Eriksen är en nummer tio-spelare och passar bra i 4-2-3-1-systemet. Där ger han andra dimensioner (inte minst playmaker-egenskaper) än när Mousa Dembélé spelat där. Eriksens roll om André Villas-Boas vill spela 4-3-3 är inte lika given.
Spelare som påverkas: Mousa Dembélé, Gylfi Sigurdsson.
Spelsätt som påverkas: Eriksen är en skicklig passningsspelare som passar i ett possession-baserat lag. Han är inte anpassad efter det fartfyllda spel som Spurs använde ifjol. Man kan ana att Soldado kommer få fler instick med Eriksen bakom sig än med Dembélé.

Erik Lamela
Position: Högerytter.
Kommentar: Gareth Bale har dragit på sig Madridtröjan. Den som i första hand ska fylla tomrummet är Erik Lamela. Argentinaren har liknande kvaliteter; han är snabb och stark och inte minst effektiv när han bryter in från kanten och tar skott. För Spurs del är det otur att hans ankomst påverkar Andros Townsends chanser att få speltid – Townsend har varit lagets bästa offensiva spelare de senaste matcherna.
Spelare som påverkas: Aaron Lennon, Andros Townsend.
Spelsätt som påverkas: Spurs har sett idéfattigt ut i de inledande omgångarna. Lamela är en ”dörröppnare” som ska få fart på anfallsspelet.

Startelvan med Eriksen, Lamela:
Lloris – Walker, Dawson, Vertonghen, Rose – Paulinho, Sandro – Lamela, Eriksen, Chadli – Soldado.

WEST BROMWICH

Morgan Amalfitano
Position: Högermittfältare.
Kommentar: Amalfitano var en av franska ligans vassare yttrar under sista året i Lorient. Flytten till Marseille blev inte vad han hoppats på, men det här är ändå en meriterad värvning för WBA. En tvåvägsspelare med förflutet som defensiv mittfältare. Bra passningsspel och ligger ofta högt upp i assistligan. Svagheten är att fransmannen gör för få mål och sällan tar sig förbi sin ytterback.
Spelare som påverkas: Chris Brunt.
Spelsätt som påverkas: Inte nämnvärt.

Victor Anichebe
Position: Striker.
Kommentar: Nigerianens har varit skadedrabbad, vilket hindrat hans utveckling. Grundförutsättningarna finns dock; Anichebe är stor och stark, snabb och en bra targetspelare. Ibland kan han bryta ned försvarare på ren fysik. Unyttjas han rätt – och får vara hel – kan han göra +10 mål.
Spelare som påverkas: Shane Long, Markus Rosenberg.
Spelsätt som påverkas: Anichebe är en skickligare targetspelare än Shane Long, vilket kan innebära att fler uppspel slås direkt från backlinjen mot anfallaren.

Stéphane Sessègnon
Position: Offensiv mittfältare.
Kommentar: Var en av ligans bästa offensiva spelare för två år sedan. Formen dalat betänkligt efter det, men Sessègnon hade sina stunder även ifjol. Steve Clarke lär i första hand använda honom som nummer tio-spelare där han är skicklig på små ytor. Gör för få mål.
Spelare som påverkas: James Morrison.
Spelsätt som påverkas: WBA:s omställningsspel var effektivt förra hösten med kvicka spelare som Shane Long och Peter Odemwingie. Med Sessègnon får de en irrationell spelare som även kan skapa chanser mot samlade försvar.

Startelvan med Amalfitano, Sessègnon, Anichebe:
Camp – Jones, McAuley, Olsson, Ridgewell – Yacob, Mulumbu – Amalfitano, Sessègnon, Sinclair – Anichebe.

Fotnot: Startelvorna är ”tänkbara” formationer, inte nödvändigtvis de bästa.

Nu är det dags för Champions Manager.
Här är mitt lag i tävlingen.

Att ta ut ett lag till Champions League är svårare än att ta ut till ligaspelet. I Europaspelet brukar tränarna rotera trupperna så fort det finns möjlighet. En hemmamatch mot, låt oss säga, Austria Wien är en chans att vila stjärnorna som annars matchas hårt.
Så ambitionen när chefen bad mig ta ut ett lag var att hitta ett par ”fynd” som vanligtvis sitter på bänken i någon storklubb, men som kan få lira i Champions League.
Iker Casillas kan vara en sådan spelare. Det spekuleras i att Real Madrid-målvakten ska få stå i Europaspelet i höst. Men jag vågar inte chansa med honom från början (om det visar sig att ryktena är nonsens).
Istället hittade jag César Azpilicueta, Chelsea. Han har inte varit ordinarie under hösten i ligan, men bör få chansen i Champions League.
Det är förstås lockande att försöka identifiera ett fynd i Austria Wien eller Steaua Bukarest, men jag har inte funnit någon klockren. Philipp Hosiner, målkung i Austria, är för dyr (4,0 miljoner kronor) för att vara värd en chansning.

Mitt lag i Champions Manager

Salvatore Sirigu – 5,0 miljoner kronor
PSG fick en tacksam lottning och laget bör kunna hålla tätt i åtminstone ett par av mötena med Anderlecht, Olympiakos och Benfica. Sirigu är given förstamålvakt.

————————————————————

Ignacio Abate, Milan – 3,0 miljoner kronor
Högerbacken är given i Max Allegris elva och även om Milans defensiv inte håller samma klass som förr om åren så kan Abate dra in bonuspoäng tack vare sina offensiva räder.

César Azpilicueta, Chelsea – 2,5 miljoner kronor
Har inte fått förtroendet i inledningen av ligaspelet, men det talar för att spanjoren luftas i Champions League. Chelsea har fått en tacksam lottning och har råd att rotera truppen.

Alvaro Arbeloa, Real Madrid – 3,0 miljoner kronor
Hjälpgumman kan spela på samtliga positioner i försvaret, vilket gör att han sällan står utanför laget. Billig för att vara etablerad spelare i en av förhandsfavoriterna.

————————————————————–

Franck Ribéry, Bayern München – 7,5 miljoner kronor
Förra säsongens bästa spelare i Europaspelet, enligt Uefa. Ribéry var magisk när Bayern spelade hem CL i våras och formen verkar hålla i sig. Nyckelspelare hos mästarna.

Sidney Sam, Bayer Leverkusen – 4,0 miljoner kronor
Leverkusen har ett av Bundesligas mest flödande anfall med Sam, Heung-Min Son och Stefan Kiessling. Sam har inlett bra i ligan.

Bernard, Sjachtar Donetsk – 3,0 miljoner kronor
Visade framfötterna i Confederations Cup och det här är en kille som kan ta Europa med storm.

Julian Draxler, Schalke – 3,5 miljoner kronor
Supertalangen bar Schalke i kvalet till gruppspelet. Spelar som offensiv mittfältsspets och bidrar med både mål och assist.

—————————————————————–

Leo Messi, Barcelona – 9,0 miljoner kronor
Messi är dyrast av alla tillsammans med Crisitano Ronaldo. Ändå har över 33 procent av spelarna tagit med argentinaren i sina elvor, vilket vittnar om vilka förväntningar vi har på honom. Har öst in mål i Champions League de senaste säsongerna.

Jackson Martínez, Porto – 5,5 miljoner kronor
Porto har fått en tacksam lottning med Zenit, Austria Wien och Atlético Madrid. Jackson Martínez bör kunna hitta målet mot det motståndet.

Carlos Vela, Real Sociedad – 3,5 miljoner kronor
Har utvecklats enormt sedan flytten till La Real och var förra säsongen en av de bästa yttrarna i La Liga.

TOTAL KOSTNAD: 50 miljoner kronor.

Här kan du ta ut ditt lag till Champions Manager. För att utmana mig i Champions Manager, anslut till ”Kalle Karlsson league”.

***
Hur ser era elvor ut i Champions League Manager? Har ni några tänkbara fynd?

Låst, tajt, långt ifrån något skönspel.
Men det blev en ack så viktig poäng. England fick med sig 0–0 från Ukraina har står med ena benet i VM i Brasilien.

Englands arbetsinsats liknade den svenska tidigare under kvällen borta i Kazakstan. ”Three Lions” gjorde vad som behövdes, inte mer. Insatsen hade sina skönhetsfläckar, men resultatet är det enda som betyder något såna här kvällar.
Matchinledningen var lovande. Ukraina, anfört av bollbegåvningarna Andrej Jarmolenko och Jevhen Konoplyanka, öppnade i högt tempo och skapade flera farligheter inledningsvis. Joe Hart var nära att orsaka en straff redan i första minuten när Roman Zozulya höll sig framme. Ett par crossbollar mot bortre ytan borde ha gett hemmaledning, men ukrainarna fick inte till avsluten.
Gästernas bästa chans hade Theo Walcott som sprang sig fri men blev upphakad i skottögonblicket.
När England fått ordning på positionsspelet blev tillställningen låst.
Roy Hodgson pratade på presskonferensen efteråt om ”good quality game”‚ men då måste han ha haft ögonbindel efter första 15 minuterna.
Hans gäng hade inget intresse av att skicka fram folk och bjuda på kontringslägen och när Rickie Lambert inte lyckades få fast bollarna blev det inte mycket till anfallsspel.
Englands mittfältstrio med Steven Gerrard, Frank Lampard och Jack Wilshere hade förvånansvärt svårt att odla ett passningsspel. Gerrard var klart godkänd, Lampard var anonym i sin 100:e landskamp medan Wilshere gjorde en slät figur. Det kan tyckas märkligt att Michael Carricks passningskvaliteter inte värdesätts högre i ett lag som har problem med possession.

Det blev istället en match där försvaret sattes på prov. Gary Cahill – bäste engelsman i mina ögon – och Phil Jagielka skötte sig bra med undantag för den inledande kvarten. Detsamma gäller Ashley Cole som höll bra koll på Jarmolenko.
Kyle Walker på den andra kanten hade det mer svettigt mot Konoplyanka.
Den ukrainska talangen satte Walker i en taxi redan i första halvlek och där blev Tottenham-spelaren sittande resten av matchen medan Konoplyanka demonstrerade sitt tekniska register. Hans insats lär ha höjt pulsen hos Liverpoolfansen då Brendan Rodgers var nära att värva honom i somras (erbjöd enligt uppgift €10m, men Dnipro ville ha €20m). Prislappen lär inte sjunka efter den här kvällen.

Ukraina var vasst på kanterna, men post Sjevtjenko saknas en striker av hög klass. De farligaste chanserna i andra halvlek skapades via fasta situationer. Konoplyanka sköt en frispark tätt utanför, Fedetskij nickade en hörna från nära håll mitt i famnen på Joe Hart.
Den brittiska pressen skriver att Englands insats var medioker och kräver bättring, men jag sparar sågen.
Att åka till Kiev och hämta hem tre poäng är ingen enkel uppgift för något lag. England behövde ett kryss för att ha avgörandet i egna händer. Den poängen tog man och det kan vara den som leder till Brasilien. Det här var en vunnen poäng snarare än två förlorade.
Till avgörandet i oktober, då England möter Montenegro och Polen på hemmaplan, kommer Hodgson ha tillgång till Wayne Rooney, Daniel Sturridge och Danny Welbeck. Det lär vässa offensiven.
Trots att spelet har sina skönhetsfläckar har England nu ett drömläge att säkra VM-biljetten.

Mesut Özil lämnade Real Madrid för Arsenal.
Hur lyckades klubben lägga beslag på en av världens bästa mittfältare i kamp med Paris Saint-Germain?
I slutändan handlade det om ett telefonsamtal från Arsène Wenger.

Det här var sommaren det skulle ske.
Efter år av frustration på transfermarknaden var Arsenal berett att öppna plånboken. Rejält. Vd:n Ivan Gazidis slog på den stora trumman i juni och sa att det fanns runt 70 miljoner pund att värva för. Det var nu Arsenal skulle skörda frukterna av sitt arenabygge och sin långsiktiga strategi.
En bit in i augusti var det fortfarande mest snack.
Arsène Wenger hade bara hämtat in gratisvärvningen Yaya Sanogo från Auxerre. Mathieu Flamini hade börjat träna med sin gamla klubb och såg ut att kunna bli en till gratisvärvning.
Men det var ju inte Bosmanspelare som Gazidis hade syftat på när han skröt om den välfyllda kassakistan. Toppnamnen hade uteblivit. Igen.

Arsenal hade försökt med Gonzalo Higuaín, men gett upp. Jakten på Luis Suárez – med den omtalade utköpsklausulen – blev ett fiasko. Likaså försöket med Luiz Gustavo som valde ett mittenlag i Bundesliga.
Pressen på Arsène Wenger och Ivan Gazidis var enorm redan före premiären mot Aston Villa. Efter 1–3-förlust sprängde den alla gränser.
Fansen var uppgivna och starkt kritiska till klubbens hållning att vägra betala marknadspriser.
Men den kollapsade Higuaín-affären har blivit Arsenals stora lycka.

Det började med budet på Higuain. Real Madrid accepterade. Men allt tog en vändning när Napoli gav sig in i jakten.
Presidenten Aurelio De Laurentiis hade fått en jättesumma för Edinson Cavani och var berett att lägga jättepengar på Higuaín. Real Madrid uppmanade Arsenal att höja sitt bud.
Arsenal drog sig ur.
Arsène Wenger hade fått upp ögonen för en annan spelare, Luiz Suárez. Vi vet alla vad som hände så det behöver vi inte gå in på.

När säsongen närmade sig hörde sig Arsenal för hos Real Madrid om en annan spelare, Angel Di María.
Redan i början av sommaren hade Arsenal gjort en förfrågan om tre spelares tillgänglighet: Karim Benzema, Mesut Özil och Angel Di María. Svaret var att ingen var till salu.
Men nu hade läget förändrats. Real Madrid var på väg att värva Gareth Bale och Di María var överflödig.
Mesut Özil – lagets näst bäste spelare enligt mig och många andra – var inte till salu.
Men saker skulle förändra läget och nye tränaren Carlo Ancelotti spelade huvudrollen.

Arsenal lade ett bud på Angel Di María. Real Madrid accepterade.
Londonklubben behövde bara övertyga spelaren så hade man fått sin stjärnvärvning. Ingen drömspelare, men åtminstone ett köp som hade lättat upp stämningen på Emirates.
Men Di María var inte pigg på att flytta. Han insisterade på att stanna och slåss om sin plats.
Han visste att Gareth Bales ankomst förmodligen skulle minska hans speltid. Kanske skulle även lagets spelsätt behöva justeras. Di María köpte det.
Mesut Özil köpte det inte.
Den tyske supertalangen deklarerade för Carlo Ancelotti att han ville spela i samma position som tidigare – som ”tia” bakom anfallaren. Han var inte intresserad av att ta steget ut på kanten för att Isco skulle få plats.
Ancelotti gillade inte attityden.
Samtidigt var Di María beredd att spela var som helst på planen, även under den tid då Real Madrid accepterat budet från Arsenal.
Under tiden försökte Mesut Özils agent, hans pappa Mustafa, sprida ut budskap om intresse från andra klubbar för att få till ett nytt kontrakt. Özil hade samma avtal som när han anlände till klubben för tre år sedan.
Real Madrid var inte överförtjusta.

När säsongen startade fick Özil spela på högerkanten i premiären mot Real Betis. Han gjorde en sval match, slog 31 av 41 passningar till rätt adress, och byttes ut efter 69 minuter.
I nästa match mot Granada fick han starta centralt, men byttes ut efter 65 minuter.
Han gick direkt till omklädningsrummet, duschade innan han satte sig på bänken med lagkamraterna. Efter slutsignalen ska han ha gått direkt till spelarbussen.
Det blev droppen för Carlo Ancelotti. Han sa till Florentino Pérez, presidenten, att han hellre ville ha kvar Di María, som var beredd att offra sig för laget, än Özil.
Händelseutvecklingen under de två första veckorna av säsongen hade förändrat läget.
Mesut Özil, spelaren som Real Madrid absolut inte ville sälja från början, var plötsligt tillgänglig.

Under tiden försökte Arsenal förgäves övertyga Di Marías agenter om att en övergång till Premier League skulle vara gynnsam.
Real Madrid hörde av sig till Arsenal och sa att Di María inte längre var till salu. Men, sa de, det fanns en annan kille som de kunde få köpa.
Mesut Özil var tillgänglig, och Arsenal skulle ha första tjing. Om budet accepterades lovade Real Madrid att inte lyssna till andra bud. Detta som kompensation för Higuaín-debaclet.
Det fanns också en vetskap om att få andra klubbar skulle ha råd/vara intresserade. De mest köpstarka klubbarna, de som hade kunnat bli aktuella, hade redan gjort sin business och ”spikat” trupperna.

Enligt Goal flögs Mesut Özil till London i hemlighet redan förra veckan. Där genomgick han den första delen av läkarundersökningen och fotograferades med Arsenaltröjan, uppgifter som senare har dementerats.
Real Madrid var dock inte intresserade av att släppa spelaren innan de fått klart med Gareth Bale.
Tottenhams ordförande Daniel Levy försökte in i det längsta att dra ut på Bale-affären för att försvåra för Arsenal.
Det skulle åtminstone förhindra laget från att värva spelare före söndagens North London Derby.
Lite ironiskt då att utvecklingen i Özil-affären tedde sig så att samtidigt som Levy bevittnade derbyförlusten på Emirates, hade Ivan Gazidis begett sig till Madrid för att förhandla.
Parterna kommer överens om 42,5 miljoner pund. Arsenals ägare Stan Kroenke fanns med i bakgrunden och gav sitt klartecken.

Ett samtal från Arsène Wenger blev det som till sist övertygade Mesut Özil.
Han ville egentligen inte lämna Real Madrid och sa för bara en vecka sedan att han skulle stanna. Ännu en anledning att aldrig tro på vad någon säger under silly season.
Under uppladdningen till derbyt hade Wenger personligen ringt Mesut Özil. Den kosmopolitiske fransmannen använde sina språkkunskaper och förklarade på tyska hur gärna han ville ha Özil i laget, vilken position han var tänkt att spela i och hur värvningen bara var början för Arsenals satsning.
– Under tiden jag pratade med Arsène Wenger kände jag direkt vad jag saknat senaste tiden. Det här är hundra procent förtroende för mig.
Mesut Özil var övertygad.
När mittfältaren inte fanns med i laguppställningen i söndagens ligamatch mot Athletic växte spekulationerna. Engelska och spanska tidningar rapporterade att Arsenal satt i förarsätet.

Så redan före måndagens deadline day var förväntningarna stora i Islington.
Arsenal behövde värva och det här var ett tillfälle de inte hade råd att missa.
Arsenal och spelarens agent, pappa Mustafa, kom överens om de personliga detaljerna, ett femårskontrakt värt drygt 1,5 miljoner kronor i veckan.
Planen var att han skulle flyga till London på måndagen och slutföra läkarundersökningen, men det gick inte då han var tvungen att infinna sig i München för inspelning av en tv-reklam. Arsenal lät då den tyska, välrenommerade landslagsläkaren Hans-Wilhelm Müller-Wohlfahrt genomföra undersökningen på tysk mark. På plats fanns även Dick Law, Arsenals förhandlare, och klubbläkaren Gary O’Driscoll.

Under dagen kom rapporter om att Paris SG gett sig in i jakten. Özil nobbade dem. Han hade tjänat mer pengar i Paris, men det viktigaste för honom var att få en tränare som tror på honom och som spelar honom i rätt position.
I PSG hade han konkurrerat med Zlatan Ibrahimovic. I Arsenal är nummer tio-positionen hans egen.
Det fanns även uppgifter om att Manchester United skulle ha lagt ett bud, men det låter osannolikt. Klubben har redan Wayne Rooney och Shinji Kagawa i den positionen. Enligt The Guardian ska de ha blivit erbjudna Özil tidigare i somras, men tackat nej.

Trots att Arsenal och Real Madrid var överens dröjde offentliggörandet.
Det hette länge att Özil skulle presenteras kl 19 på måndagen. Men timmarna tickade på.
Med en halvtimme kvar till deadline kom till slut nyheten upp på officiella hemsidan: ”Ozil signs for Arsenal”.
Fans världen över jublade. Vissa grät framför sina datorer där de följt utvecklingen.

Mesut Özil var egentligen inte den spelartyp som Arsenal i första hand sökte. De var i större behov av en defensiv mittfältare och en striker.
Men tillfället var för bra för att bränna.
I år efter år har Arsenal tvingats ge ifrån sig sina bästa spelare och fått titta på när andra klubbar lagt beslag på de mest attraktiva stjärnorna.
Arsène Wengers idealism har ifrågasatts. Många supportrar har velat ge honom sparken.
”Spend some fucking money”, har skanderats av fansen i flera säsonger.
Själv har fransmannen insisterat att han inte är rädd för att lägga stora pengar, såvida spelaren är den rätta.
Mesut Özil är den spelaren.
När tysken blev tillgänglig var Wenger beredd att omkullkasta sina ideal, sin lönestruktur – allt.
Och han har förstås gjort helt rätt.

Mesut Özil förändrar Arsenal i grunden. Från och med i måndags är de en klubb som kan utmana om de bästa spelarna.
Nu är det Arsenal som gjort den dyraste importen till Premier League. Inte Manchester United, inte Chelsea, inte ens Manchester City.
Budskapet som skickas ut till fotbollsvärlden är att Arsenal är att räkna med igen.
Men det är inte bara det.
Framför allt, menar jag, var köpet viktigt för supportrarna. För stämningen runt klubben.
Entusiasmen över affären nådde kokpunkten under deadline day. Tre miljoner (!) tweets innehållande ”Özil” skickades under dagen.
Glädjen efter att affären blev klar går inte att ta miste på.
Under de första två dagarna har klubben sålt massvis med Özil-tröjor. Det talas om intäkter på 13 miljoner kronor bara för replicas med ”Özil 11” på ryggen.
Nu tillfaller en stor del av dessa pengar tröjtillverkaren Nike, men uppsvinget positionerar klubben. Man kan ana att Nike och andra sponsorer är beredda att skjuta till mer pengar i nästa förhandling.
Det är synergieffekterna av att göra en ”marquee signing”.

Hur mycket kommer Mesut Özil betyda på planen?
En hel del.
Vi talar om en spelare som anses som en av världens bästa offensiva mittfältare. Att han plötsligt var oönskad i Real Madrid handlar om specifika omständigheter. Främst att Real lade stora pengar på spanjoren Isco.
José Mourinho har kallat Özil ”den bästa nummer tio-spelaren i världen” och sagt att ”han har unika kvaliteter”.
Det som gör att Özil sticker ut bland andra playmakers, enligt mig, är kombinationen av framspelare och djupledsspelare.
Han är magisk på att slå den sista passningen. Men han är också speedig med bollen vid fötterna och vass i djupled, vilket vi inte minst sett i det tyska landslaget.
Mesut Özil bredvid Santi Cazorla lär skrämma slag på många försvar.
Men oavsett vad som sker på planen har affären större signifikant utanför.
En 24-årig tysk har lyft humöret på fansen världen över och sett till att Arsenal nämns med respekt igen.
– Jag ville inte låna ut Demba Ba till Arsenal för i så fall hade de, med värvningen av Özil, varit en titelkandidat, sa José Mourinho igår.
Mesut Özil sammanfattade:
– Före helgen var jag säker på att jag skulle bli kvar i Madrid, men jag insåg att jag inte hade något förtroende. Jag är en spelare som behöver förtroende. Wenger ger mig det och jag kan utvecklas mer. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag kan lyckas i vilken klubb som helst eftersom jag tror så mycket på mig själv.
– Jag vill hjälpa Arsenal att vinna titlar igen.

Källor: Arsenals officiella hemsida, Arsenal Vision, Goal, Telegraph, Times.

Något försenat omgångens lag, men det råkade ju komma en deadline day emellan.
Nu har jag hunnit se igen lite repriser (missade ju North London Derby i söndags på grund av eget fotbollsspelande) och kan sammanfatta helgen plus matchen Chelsea-Aston Villa som tillhörde den tredje omgången.
Hugo Lloris får platsen i målet. Tottenhammålvakten svarade för ett par svettiga räddningar och var vältajmad i rollen som ”sweeper-keeper”.
I backlinjen tar jag ut två Liverpoolspelare. Glen Johnson var lysande till höger och gav aldrig Ashley Young något utrymme. Martin Skrtel gjorde en beundransvärd insats och neutraliserade Robin van Persie. James Collins var mycket bra för West Ham och fick omdömet ”a rock” av Sky Sports. Leighton Baines var Evertons bästa spelare och främsta anfallshot i 0-0-matchen mot Cardiff.
På mittfältet väljer jag två spelare från mindre klubbar: Leroy Fer som ser ut som en fin värvning för Norwich och Tom Huddlestone. Den sistnämnde var enorm på Etihad mot Manchester City och förtjänade inte att vara i det förlorande laget.
Hatem Ben Arfa dundrade in segermålet för Newcastle och var som vanligt lagets offensiva hot matchen igenom. Nathan Redmond är ett fynd för Chris Hughtons Norwich och var planens bäste när ”kanariefåglarna” besegrade Southampton. Pablo Hernández utgick egentligen från högerkanten och skulle således ha konkurrerat med Ben Arfa. Men genom att studera hans genomsnittliga position, som Opta tar fram, så agerade han faktiskt mer centralt än på kanten. Därför får han nummer tio-tröjan den här veckan.
På topp väljer jag Arsenals Olivier Giroud som dels gjorde segermålet, dels gjorde en mycket bra match i derbyt mot Tottenham.
Omgångens spelare: Nathan Redmond, Norwich.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham
—————————————-
Glen Johnson, Liverpool
Martin Skrtel, Liverpool
James Collins, West Ham
Leighton Baines, Everton
—————————————-
Leroy Fer, Norwich
Tom Huddlestone, Hull City
—————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcaste
Pablo Hernández, Swansea
Nathan Redmond, Norwich
—————————————-
Olivier Giroud, Arsenal

Eventuell siffra inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs att man minst förtjänat betyg 8):
Joel Ward (Crystal Palace), Daniel Sturridge (Liverpool), Mile Jedinak (Crystal Palace), Ben Davies (Swansea), Pablo Zabaleta (Manchester City), Alvaro Negredo (Manchester City), David Stockdale (Fulham), Danny Gabbidon (Crystal Palace), Eden Hazard (Chelsea), Laurent Koscielny (Arsenal), Per Mertesacker (Arsenal), Santi Cazorla (Arsenal).

***
Vem tycker du förtjänar titeln som omgångens floppspelare?