En seger – för Rodgers projekt
Det blev ingen seger. Men oj, vilket fall framåt det här var för Liverpool. För Brendan Rodgers projekt.
Nordirländaren tog över efter Kenny Dalglish inför den här säsongen, men även om det finns tålamod efter en tung säsong ifjol så får man inte missbruka det tålamodet.
0-3 i premiären mot West Bromwich var att missbruka förtroendet, oavsett omdiskuterade utvisningar och straffar.
Ett nytt debacle idag hade naggat Brendan Rodgers trovärdighet.
Men dagens möte med mästarna blev istället den framgång som Anfield behövde. De vann inte, men nu kunde alla se vilken typ av fotboll som Brendan Rodgers vill inför, se revolutionen.
Det här var den yngsta startelvan Liverpool ställt på benen (24 år 364 dagar) sedan december 2003 mot Newcastle.
Det märktes att hemmapubliken ställde sig bakom spelarna på planen. Stämningen var enorm.
– Det var en briljant insats, säger Brendan Rodgers till Sky.

Finns det några baksidor med Brendan Rodgers passningsfotboll? Var det en slump att Martin Skrtel slog en blindpassning som Carlos Tévez snappade upp och förvaltade till 2-2?
Nej, det var inte det.
Ett lag som ständigt vill rulla bollen, spela från backlinjen, kommer att hamna i såna situationer som Skrtel hamnade i när Edin Dzeko satte honom under press.
Den här gången blev det ödesdigert.
Extra snöpligt för Martin Skrtel som fram till dess varit en av planens absolut bästa spelare.

Liverpools nya nyckelspelare
Det var vissa som hävdade att Liverpool betalade för mycket när man pungade ut med 15 miljoner pund för Joe Allen.
Det var visserligen mycket pengar, men som jag skrev i förhandstexten inför säsongen: Om Brendan Rodgers ska kunna genomföra sin revolution är Allen en nyckelspelare.
I första halvlek visade han varför. Walesaren började i rollen framför Lucas. När brassen blev skadad i inledningen tog Allen klivet ned i balansrollen – och dominerade.
Han slog 21 passningar i första halvlek, samtliga till rätt adress.
Framför allt har Joe Allen den där förmågan att alltid hitta en lösning, oavsett hur pressad han är.
Den kommer att bli guld värd för Liverpool.

Citys experiment
Det är aldrig fel att hitta en plan B. Det är ju ofta det vi beskyller topplag för att sakna.
Men när jag hörde talas om Manchester Citys 3-5-2-experiment på försäsongen blev jag förvånad. Var det läge att ändra ett system som var så framgångsrikt så sent som förra säsongen?
If it ain’t broken…
Idag spelade Roberto Mancini Kolo Touré från start i en trebackslinje och satte Joleon Lescott. Det är var ett märkligt beslut och det slog tillbaka. Kolo Touré hade problem med snabbe Raheem Sterling och ingav ingen trygghet. James Milner och Aleksandar Kolarov var misslyckade som wing-backs.
Tills vidare ska nog 3-5-2 vara en plan B för Manchester City, i matcher när de behöver få till en scenförändring.

Mina spelarbetyg, Liverpool-Manchester City:
Liverpool: Reina 5 – Kelly 7, Skrtel 6, Coates 7, Johnson 7 – Allen 8, Lucas – Borini 6, Gerrard 8, Sterling 7 – Suárez 6.
Avbytare: Shelvey 6, Enrique -, Carroll -.

City: Hart 6 – K Touré 5, Kompany 6, Zabaleta 6 – Milner 5, De Jong 6, Nasri 5, Y Touré 7, Kolarov 5 – Tévez 7, Balotelli 5.
Avbytare: Rodwell -, Dzeko -, Silva -.

Giroud måste lyckas
Arsenal är mållöst efter två matcher. Det är lätt att peka på försäljningen av Robin van Persie – vilket många gör – i det här läget. Men då ska vi komma ihåg att laget var mållöst i sina två första matcher även förra säsongen.
Det som man kan fundera över är att Arsenal hittills saknat ”end product”. De har haft 40 avslut på dessa två matcher. Fem på mål.
Och:
Om – jag säger om – Olivier Giroud inte lyckas. Var ska då målen komma från? Arsenal har ett gäng leverantörer, men i nuläget ingen som kan sätta dit bollarna.
Santi Cazorla är magnifik (grym första halvlek idag, mattades rejält i andra), men han är mer intresserad av att spela fram än att sätta bollarna själv.

Arsenals defensiva lyft
Arsenal har inte gjort mål än i Premier League. Å andra sidan har de heller inte släppt in något.
Stoke borta har ju varit den ligamatch som genom åren tydliggjort Arsenals brister. Inkasten, fysiken, kampmomenten – där har Arsène Wengers gäng tidigare vikit ned sig.
Idag gjorde de inte det.
Per Mertesacker och Thomas Vermaelen hanterade Peter Crouch effektivt, både i ”open play” och vid fasta situationer.
Arsenal agerade koncentrerat, organiserat och beslutsamt när de vann andrabollarna. Därigenom fick inte  Stoke det tryck de brukar få på Britannia.
Kan Arsenals förbättrade defensiv ha något att göra med Steve Bould? Inte alls omöjligt. Den förre Arsenalspelaren har tagit klivet in i Wengers ledarstab och förmodligen bidragit med sina erfarenheter i det defensiva spelet.

Mina spelarbetyg, Stoke-Arsenal:
Stoke: Begovic 7 – Wilkinson 5, Huth 6, Shawcross 8, Wilson 7 – Pennant 5, Whelan 6, Cameron 6, Kightly 6 – Crouch 6, Walters 5.
Avbytare: Jerome 6, Shotton -, Palacios -.

Arsenal: Mannone 6 – Jenkinson 6, Mertesacker 7, Vermaelen 7, Gibbs 6 – Diaby 6, Arteta 7 – Gervinho 5, Cazorla 7, Podolski 6 – Giroud 6.
Avbytare: Walcott -, Oxlade-Chamberlain -, Ramsey -.

Di Matteo har hittat formeln
Det var det här jag menade när jag skrev om Chelsea i veckan.
När laget plötsligt bjuder på den ”sexy football” som Ruud Gullit talade drömskt om redan på 90-talet, när laget uppfyllt drömmen som Roman Abramovitj gått och burit i ett decennium, finns ju risken att man får tunnelseende. Att man blir förblindad av Eden Hazards briljans och Juan Matas genialitet.
Inte Roberto Di Matteo.
Han spelade Ryan Bertrand som defensiv ytter idag, i samma typ av roll som vänsterbacken hade i Champions League-finalen i våras.
Di Matteo är ingen populist. Det får mig att tro att han klarar uppgiften att både genomföra en generationsväxling – och utveckla lagets spel.
Balans, var ordet.

Hazard en juvel bland juveler
Det blir trångt i toppen på fyndlistan som jag brukar sammanställa när transferfönstret stängt igen. Michu, Santi Cazorla, Shinji Kagawa… det är några ”tior” om visat framfötterna i Premier League-inledningen.
Om dessa lirare är fynd är Eden Hazard något annat. Han kostade en förmögenhet så han kan knappast kallas fynd i den bemärkelsen, men det känns ändå som Chelsea gått hem med prinsessan och hela kungariket.
Det hade inte spelat någon roll om han kostat ytterligare 100 miljoner kronor. När bidraget är tillräckligt stort är pengarna oväsentliga. Eller rättare sagt: Då kommer det att betala sig. På planen – och därmed även utanför planen.
Av Chelseas åtta mål hittills i ligan har belgaren varit inblandad i sju.
Jag gissar att Hazards tröja just nu säljer bäst i souvenirshopen.

Ben Arfa på en trygg plats igen
I våras var många som krävde att Hatem Ben Arfa skulle få en plats i den franska EM-truppen. Det var inte särskilt konstigt. Ben Arfa gjorde en sensationell vår, var en av ligans allra bästa yttrar, om inte den allra bäste, och såg ut att vara en tänkbar joker för Laurent Blancs Frankrike.
Det blev ingen succé. Hatem Ben Arfa smittades av den franska individualismen, den som drabbat ”Les Bleus” de senaste åren. Han hamnade i en disspyt i omklädningsrummet och fick böter av Franska fotbollförbundet.
Nu är han tillbaka i Newcastle, under Alan Pardews trygga ledning.
Och där trivs han som fisken i vattnet.
Han var bra i premiären där han avgjorde på straff mot Tottenham och idag var han lagets främsta anfallshot. Det var inte Newcastles match, men det kändes farligt varje gång Ben Arfa gav sig ut på dribblingsfärd.
Hatem Ben Arfa har verkligen alla verktyg i lådan för att bli en superstjärnan.
Det handlar mest om honom själv.
Tänk om man hade den valmöjligheten.

Torres har återfått självförtroendet
Jag vill inte slå fast att Fernando Torres är tillbaka. Det vore att dra lite för långt gångna slutsatser om en spelare som varit nere på källarvåningen och vänt.
Men det är glädjande att se att spanjoren verkar ha återfått självförtroendet.
När han var som djupast nere i träsket kunde man se det väldigt tydligt på en detalj.
Han utmanade aldrig. Han spelade Henke Larsson-spelet; han släppte bollen till närmaste lagkamrat. För Henke var det det enda rätta – han var aldrig någon dribbler – men för en fartspelare som Torres var det som att ta bort en viktig dimension.
Det var som om han inte litade på sin förmåga längre.
Nu ler ”El Niñjo” igen – och då vågar han också utnyttja sin speed.
I mötet med Newcastle tog han inte bara löpningarna. När läget dök upp i den 20:e minuten trippade han runt Davide Santon och ordnade straffen som ledde till 1–0.
Efter att ha tryckt in 2–0 med en urläcker yttersida var det som om hans forna aura var tillbaka.
I andra halvlek bjöd han till och med på en rabona.
Det ryktas att Chelsea jagar Edinson Cavani.
Uruguayanen behövs inte om Fernando Torres ska vara på det här humöret.

Rafael är en dubbelnatur
Ett mål, ett bortdömt mål, fyra avslut, mängder av offensiva löpningar, fem av sex lyckade tacklingar.
Rafael da Silva gjorde en av de bästa offensiva insatserna jag sett av en högerback på många år.
Han höll sig framme på returer, han nickade (!) in 3-1, han drog till distansskott som aldrig förr.
Defensivt är han fortfarande ojämn. Ena stunden delar han ut en klockren brytning, i nästa blir han grundlurad av Alexander Kacaniklic.
Fulhams 1-0-mål var förstås en fin frisparksvariant (den har vi sett förr från andra lag!), men i upprinnelsen var Rafael da Silva i allra högsta grad delaktig. Han gick in i en närkamp med Kacaniklic, vann bollen, men istället för att spela sig ur tryggt valde han att försöka spela riskfyllt. Brassen tappade bollen, Michael Carrick drog på sig en frispark och sedan låg bollen i nätet bakom David De Gea några sekunder senare.
Det är som om han då och då glömmer bort att han inte är wing-back längre som under ungdomsåren hemma i Brasilien. Som wing-back har du råd att chansbryta eftersom det finns en extra mittback som täcker upp. I en fyrbackslinje är det katastrof.
Rafael har varit en jättetalang sedan han slog igenom hösten 2009, men de här underbara offensiva kvaliteterna hade han redan då (minns drömmålet på Emirates). Om han ska bli en världsback måste han jobba på att tvätta bort de här defensiva skönhetsfläckarna.

Dembélé snart i en storklubb
När jag rankade Premier Leagues 50 bästa spelare förra säsongen var Moussa Dembélé självskriven på listan.
Trots det starka fjolåret har det varit relativt tyst om Dembélé i sommar. Visst har det varit lite rykten, men mest sånt där vanligt silly-snack. Att ingen klubb gått ”all in” på den här briljanta mittfältaren – som dessutom bara ett år kvar på kontraktet – är märkligt. Dembélé är skicklig, snabb och stark som en oxe. Han har den ack så viktiga egenskapen att han kan skapa chanser från ”open play”, av ingenting.
Att United letar en central mittfältare är ingen hemlighet. Deras problem är att spelaren de letar efter inte har funnits på marknaden; de som finns skulle inte automatiskt vara bättre än nuvarande alternativ.
Moussa Dembélé visade i den här matchen att han faktiskt skulle vara en förstärkning – även för en klubb som Manchester United.

Kagawa – ett jättefynd
Jo, så mycket vågar jag slå fast redan efter två matcher. Manchester Uniteds sommarvärvning från Dortmund kommer att bli guld värd.
Jag skrev ju om Shinji Kagawa redan efter premiären mot Everton. Han var lagets bästa utespelare då, men det krävdes kanske ett skarpare fotbollsöga för att upptäcka det i den matchen. Han hittade ytor och visade sina kvaliteter på små ytor. Hans problem i den matchen var delvis att lagkamraterna inte hittade honom på grund av alltför riskminimerande passingsspel.
Idag, hemma mot Fulham, fick han spela ut hela registret.
Shinji Kagawa är en sån där bollbegåvning som har så mycket mer. Hans spel utan boll är ”top class”. Han är ständigt i rörelse och hittar ständigt fria ytor. Dessutom har han förmågan att avgöra när det är läge att spela kort och när det är läge att sätta en avgörande passning.
I nuläget är han definitivt för bra för att hållas utanför laget. Idag gick det ut över Wayne Rooney.
Den sistnämndes skada (borta cirka fyra veckor) besparar Alex Fergusonen del så kallade ”descicion dilemmas” närmaste tiden.

De Gea har fortfarande problem i luften
Ni minns säkert inledningen av ligan ifjol. David De Gea var skakig och flög som en vante i premiären borta mot West Bromwich.
Sedan lärde han sig av misstagen. Han jobbade hårt med luftspelet och klarade mandomsprovet borta mot Stoke.
Men frågetecknet kring spanjorens auktoritet i luftrummet finns kvar. Hans agerande vid Fulhams 2-3-reducering idag var samma sorts valpighet som vi såg i början av förra säsongen.

van Persie kan göra mål även i den här tröjan
Ny tröja – samma straffområdesspecialist. Robin van Persies 1–1 var ett klassavslut.
– Det symboliserar vilken skicklig målgörare han är, sa Alex Ferguson till Sky efteråt.
Ungefär så.
I övrigt var holländaren inte så involverad i spelet, men det vi minns om ett par år kommer att vara hans sätt att vrida in sitt debutmål för Manchester United.

Mina spelarbetyg, Manchester United-Fulham:
United: De Gea 5 – Rafael 8, Carrick 6, Vidic 6, Evra 7 – Valencia 7, Cleverley 7, Anderson 6, Young 6 – Kagawa 8, van Persie 7.
Avbytare: Rooney 6, Welbeck 6, Giggs -.

Fulham: Schwarzer 5 – Riether 6, Hangeland 5, Hughes 6, Briggs 5 – Diarra 6, Dembélé 8 – Duff 7, Ruiz 6, Kacaniklic 5 – Petric 6.
Avbytare: Rodallega 6, Sidwell 6, Baird -.

Wayne Rooney, Robin van Persie, Danny Welbeck, Javier Hernández…
Dessutom yttrar som Antonio Valencia, Nani, Ashley Young och Ryan Giggs och en ny nummer tio i Shinji Kagawa.
Hur ska Manchester United egentligen ställa upp den här säsongen?
Eller rättare sagt: Kan United spela med van Persie, Rooney och Kagawa i startelvan?
Här analyserar jag tänkbara uppställningar.

Hur tänkte Alex Ferguson när han värvade Robin van Persie? Jag redogjorde detaljerat för det i en blogg förra veckan.
Kortfattat: Han fick chansen att värva en spelare i världsklass och gjorde det – utan att bry sig om vad det hade för följder för andra spelare.
Det var många som reste frågetecken för Danny Welbeck och Javier Hernández efter att affären blev klar. Chicharito var plötsligt degraderad till tredjestriker.
Chicharito ryktas vara missnöjd medan Welbeck signerade ett nytt kontrakt häromdagen.
Min första tanke var dock: Vad händer med Shinji Kagawa.

Japanen värvades till Manchester United tidigare i somras. Han var en typisk värvning enligt Glazernomics; han hade bara ett år kvar på kontraktet och blev därigenom billigare än han borde ha varit.
23-åringen har varit en av Bundesligas bästa spelare i två år. Han är lite för bra, lite för meriterad och har visat för mycket lovande tendenser i träningsmatcherna för att endast vara backup till en Wayne Rooney som vill spela varje minut.
Utan Robin van Persie i laget hade Kagawa fått sina minuter eftersom Wayne Rooney med jämna mellanrum spelas som striker. Med van Persie finns ingen självklar plats för honom.

Shinji Kagawa fick chansen från start i premiären mot Everton. Han var bra, lagets bäste spelare bakom David De Gea. Kagawa spelades i nummer tio-rollen. Han hann visa sin fina förstatouch och sin styrka på små ytor.
När Robin van Persie byttes in fick han stanna kvar i nummer tio-positionen. Istället var det Rooney som flyttades ut på kanten.
Frågan är hur laget kommer att se ut framöver när van Persie fått upp matchform.

Jag har sett och hört supportrar som spekulerar i att Alex Ferguson ska spela 3-5-2 för att få in alla offensiva kanoner.
Glöm det.
Alex Ferguson har spelat fyrbackslinje i över 25 år i United. När han mönstrade en trebackslinje i en ligamatch mot Fulham för tre år sedan slutade det med katastrof. Han kommer inte att göra det igen (däremot kan det förstås dyka upp situationer i matcher där man vill satsa allt framåt, men det är en annan sak).
Nedan har jag utgått från att United kommer att fortsätta med fyrbackslinje. Jag har utgått från att Nani och Antonio Valencia är förstavalen på kanterna, även om Nanis usla insats senast gör det påståendet ytterst tveksamt.

Laguttagningar brukar ju alltid lösa sig med skador, avstängningar och behov av ”squad rotation”. Här utgår vi från att alla är tillgängliga.

ALTERNATIV 1

Jag gissar att det här är uppställningen som Sir Alex Ferguson skissade på i tankarna när han beslutade sig för att investera flera hundra miljoner kronor på Robin van Persie.
Det vore märkligt om Manchester United lägger ut så mycket pengar på van Persie och sedan spelar honom i en annan position i den där han ifjol satte 37 mål för Arsenal.
Rollen som släpande anfallare passar Wayne Rooney. Han har blivit mer av en nummer tio-spelare de senaste åren. Det är som om han droppar djupare och djupare i uppspelsfasen för varje år som går.
Med Antonio Valencia och Nani kanterana levererar en ström av leveranser in i boxen.
Man kan ställa sig frågan om Manchester United med den här uppställningen får tillräckligt med djupledslöpningar bakifrån. Paul Scholes och Michael Carrick är sittande mittfältare som sällan beger sig i väg på offensiva utflykter. I det avseendet skulle Darren Fletchers löpstyrka behövs.

ALTERNATIV 2

Den uppställning som Manchester United använde mot Everton påminde mer om ett 4-3-3 än 4-2-3-1. Shinji Kagawa spelades som mittfältsspets och Danny Welbeck placerades i en kantroll. Welbeck är användbar i flera anfallspositioner. Under sin utlåning i Sunderland fick han sitt genombrott i en flytande roll i en anfallstrojka med Asamoah Gyan och Darren Bent. Med Wayne Rooney i strikerrollen är Welbecks vilja att ta djupledslöpningar en viktig dimension eftersom den förstnämnde gärna droppar ned. Mot Everton gjorde han det två gånger och hotade centralt. Båda gångerna fick han genomskärare av Shinji Kagawa, båda gångerna räddades Everton av en ”late minute”-tackle av Phil Jagielka.
Den här uppställingen, 4-3-3, kan liknas vid det dynamiska 4-3-3 som Alex Ferguson mönstrade säsongen 2007/08 med Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney och Carlos Tévez. Alla spelare behärskade alla tre rollerna och bytte ständigt position med varandra.

ALTERNATIV 3

Den defensiva uppställningen. I princip varje gång Manchester United har spelat en stormatch på bortaplan de senaste två åren har Alex Ferguson föredragit ett 4-5-1 med Wayne Rooney som striker. Jag gissar att det är för att kompensera för lagets svagaste lagdel – det centrala mittfältet.
Är Robin van Persie så bra, bidrar han med så mycket, att United kan kosta på sig att ”offra” en mittfältare? Jag tror inte det. Jag skulle tro att United kommer att fortsätta spela 4-5-1 på bortaplan i Europa och då kommer Shinji Kagawa få sina minuter. Då handlar istället valet om vem som ska spela på topp: Rooney, van Persie, Welbeck eller Hernández.

ALTERNATIV 4

Robin van Persie in – betyder det att Wayne Rooney får flytta på sig? Ni minns säkert att det var exakt det Rooney fick göra när Cristiano Ronaldo fanns i klubben. Ronaldo hade en helt fri roll – Rooney fick släcka bränderna som portugisen lämnade efter sig.
Det gjorde han så gärna, Rooney var den ultimata lagspelaren på den tiden. Han offrade sig själv och en potentiell skytteligaseger för att ta det defensiva jobbet som Ronaldo slapp. Och ändå fixade han en ansenlig målproduktion.
Är han beredd att göra det igen? Kanske. Rooney har högre status idag. Sedan Ronaldo såldes har han varit Uniteds fixstjärna, lagets enda offensiva spelare i absolut världsklass. Är han beredd att flytta på sig och spela andrafiolen för att Robin van Persie anländer?
Samtidigt: Det var ju det här Rooney själv efterfrågade när han vägrade förlänga kontraktet och hotade med att lämna United hösten 2010. Stora värvningar, få chansen att spela med klasspelare och slåss om titlar.

Hur skulle den här formationen fungera i praktiken? Rätt bra. Rooney skulle förstås söka sig in i banan, United skulle överbelasta centralt och släppa fram Patrice Evra längs vänsterkanten.

ALTERNATIV 5

Shinji Kagawa i en kantroll? Japanen är tillräckligt smart och begåvad för att spela var som helst på mittfältet. Men av det jag sett av honom i Bundesliga tidigare och hittills i United-tröjan känns han mest bekväm i nummer tio-rollen. Risken finns att han blir för isolerad på kanten.

ALTERNATIV 6

Den offensiva uppställningen. Supportrarnas favorit. I den bästa av världar skulle Alex Ferguson vilja se hur Rooney och van Persie fungerar i ett tvåmannaanfall med Shinji Kagawa som hovleverantör. Jag tvivlar på att vi får se det. Allt, åtminstone dagens toppfotboll, handlar om balans och United får det knappast med blott en defensiv mittfältare och fem offensiva spelare. Det här förblir uppställningen för dem som insisterar att den ”visst fungerar på FM”.

ALTERNATIV 7

När United jagade Shinji Kagawa funderade jag på om Alex Ferguson hade i tankarna att omskola honom till en sittande mittfältare. Han och Rooney ockuperar ju samma position. Kan Kagawa anpassa sig till att spela längre ned? Tja, Paul Scholes började sin proffskarriär som anfallare. Sedan tog han ett steg ned i plan och blev en av världens bästa mittfältare. Kagawa har kvaliteterna för att sköta uppspel som ”deep-lying” midfielder. Större frågetecken om han har de defensiva färdigheterna.

ALTERNATIV 8

Framtidens uppställning? Wayne Rooney testades som central mittfältare förra hösten. Alex Ferguson var så pigg på idén att han startade med Rooney i en match samtidigt som Michael Carrick satt och värmde filten.
Flera läsare har mejlat mig och frågat om inte Ferguson kan tänka sig att testa igen, nu när Kagawa finns i klubben.
Jag tror inte Ferguson har släppt tanken. Men min gissning är att en omskolning av Wayne Rooney fortfarande är minst ett par, tre år bort.

Fotnot 1: Alternativen är inte rangordnade efter hur bra eller troliga de är.

Fotnot 2: Tack till redigerare Christoffer Glader som hjälpt till med grafiker.

Det dröjde fem minuter för Eden Hazard att presentera sig i Premier League.
Efter två matcher han han redan charmat oss.
Hazard är spelaren som kan uppfylla Roman Abramovitjs dröm – att göra Chelsea sexigt.
Men på viken bekostnad?

Chelsea redde ut stormen mot Reading i onsdags. De vann med 4-2 efter att Fernando Torres gjort 3-2 (ur offsideläge) och Branislav Ivanovic kontrat in 4-2 i slutsekunderna.
Det är i såna här lägen det är lätt att bli förblindad att få tunnelseende.
Chelsea var urläckert stundtals.
Eden Hazard – som låg bakom båda målen i debutmatchen – har redan hittat rätt. Han utgår från kanten med flyter sedan fram och tillbaka. Ena stunden överbelastar han med Juan Mata centralt, i nästa stund utmanar han från motsatt kant.
Chelsea har gjort sex mål i Premier League den här säsongen. Eden Hazard har legat bakom fem, tack vare tre assist och två ordnade straffar.
Det sjätte målet borde dömts bort för offside.
Det är vad vi kallar ”influence”.
Det som imponerar allra mest är att han verkar fokuserad på lagets bästa. När han fick chansen att springa med bollen mot ett mål utan målvakt (Readingmålvakten Adam Federici hade flyttat upp på en hörna) hade han chansen att göra mål i sin hemmadebut. Men han gjorde inte det.
Han serverade Branislav Ivanovic som fick öppet mål istället. Det är så man bli populär i omklädningsrummet.

Eden Hazard har förstås bara mött Wigan och Reading än så länge, men jag ser ändå kvaliteter som gör att han är en given ”hit” i den här ligan. Studera en mot en-situationerna i Reading-matchen och ni ser att motståndarna sällan ”kommer in på honom”. Bra spelare har den där förmågan att täcka bollen, vågar hålla i trots att de är pressade. Och ändå få det att att se så självklart ut.
Med Eden Hazard och Juan Mata har Chelseas anfallsspel fått ett ansiktslyft. Med två så skickliga bollspelare har filosofin blivit mer possession-orienterad. Utan Didier Drogba som referenspunkt måste Chelsea spela sig till chanserna. Mot Reading hade laget 72 procent i bollinnehav.
Det gjorde de vid 3-2-målet, en vansinnigt snygg upprullning som påminde om ryskt klapp-klapp.
Det är inte bara Hazard och Mata. Dessutom finns Oscár, den unge brassen som visade fina tendenser redan i inhoppet i premiären. Det finns Daniel Sturridge som kom in och bidrog med fart och en strävan att utmana. Och en revanschsugen Fernando Torres.
Om vi jämför det Chelsea som vann Champions League i våras med extremdefensiv är det en diametral skillnad.
Problemet är att något kan ha glömts på vägen.

För all offensiv kvalitet och elegans som nu finns i elvan har hans lag tappat balans.
I premiären tilläts Wigan slå 34 inlägg. Japp, ni läste rätt. 34.
Som jämförelse kan nämnas att Chelsea slog sju inlägg i samma match.
I onsdags mot Reading kändes det spännande varje gång Eden Hazard och Juan Mata fick bollen på sista tredjedelen.
Men samtidigt lyckades Pavel Pogrebnijak orsaka stora problem i andra änden av planen.
Garath McCleary slog det fina inlägget till 1-1-målet. Upprinnelsen var en situation där Ashley Cole blev litet för ”het” och klev för nära i pressen.
Hade han gjort samma sak om han haft understöd av den defensivt lagde Ryan Bertrand på vänsterkanten?
– Balans har hela tiden varit nyckeln, säger Roberto Di Matteo. Visst är det fantastiskt och alla vill se ett fantasifullt spel, men för att vinna matcher måste du ha balans. Det kommer att bli utmaningen, sa tränaren enligt The Guardian.
Visst är det så.

Det går inte att spela som Barcelona över en natt. Chelsea har fått in flera hyperspännande, läckra lirare, och ytterligare en är på väg eftersom Wigan accepterat budet på Victor Moses. Chelsea har chansen att bjuda på den sexiga fotboll som Roman Abramovitj önskat sig.
Men på vilken bekostnad?
Chelseas defensiv trivs fortfarande bäst med att ligga lågt.
Klarar de att hantera en offensivt lagt frontfyra som gör laget sårbart för omställningar?
Juryn är fortfarande ute och överlägger. En indikation kan ges i helgen mot Newcastle.

***
Liverpool står med ena benet i Europa League. På torsdagskvällen blev det seger borta mot Hearts i första kvalmötet.
Segermålet kom med tio minuter kvar (självmål).
Brendan Rodgers mönstrade en ungdomlig elva med tanke på helgens möte med Manchester City.
17-årige supertalangen Raheem Sterling fick chansen och imponerade.
Hur bra kan han bli?, frågade en del läsare på Twitter.
Tja, svårt att säga, men grabben är 17 bast och redan så här vass. Det är upp till honom. Talangen har han, nu handlar det om att klara de mentala barriärerna för att nå den absoluta toppen.

Så startade Liverpool:
Reina – Kelly, Carragher, Agger, Robinson – Spearing, Adam – Henderson, Sterling, Shelvey – Borini.

***
Ett b-betonat Newcastle fick 1-1 borta mot Atromitos sedan Ryan Taylor kvitterat precis före paus.

***
Senare idag, eller imorgon kommer en analys av Manchester Uniteds nya offensiv.

I veckan blev det klart att Alex Song, 24, lämnar Arsenal för Barcelona.
Varför släppte Arsène Wenger en spelare som utvecklades till en nyckelspelare ifjol och som hade tre år kvar på kontraktet?
Song skiljer sig från tidigare spelare som flyttat. Arsenal ville bli av med honom.

I måndags blev det klart att Alex Song tar steget till Barcelona. Han är den sjunde spelaren under 2000-talet som gör flytten från Arsenal till Katalonien. Totalt har dessa spelare inbringat cirka 1,3 miljarder kronor till Londonklubben.
Men till skillnad från de andra affärerna – där Arsenal motvilligt släppt ifrån sig spelare även om de i vissa fall varit nöjda med den ekonomiska kompensationen – har Arsenal gjort sig av med kamerunaren var egen vilja.
– Det är olika skäl, jag vill inte gå ut med det nu, men det hände. Varje fall är individuellt och en dag kanske jag förklarar allting, sa Arsène Wenger till Daily Mirror.

När ryktet om Alex Song och Barcelona dök upp var det många Gunners-fans som avfärdade det som silly-krafs. Song hade ju förklarat sin kärlek till klubben, sagt att ”han skulle gråta den dagen han tvingades lämna Arsenal”.
Själv tyckte jag också att det lät konstigt.
Men då kände vi inte till vad som hänt bakom kulisserna.

Mycket talar nämligen för att uppgifterna som figurerat i engelska tabloider om dålig attityd från spelaren stämmer.
Den initierade Dean Harry – som har bra ingångar i Arsenals organisation – avslöjar bakgrunden på Sulia.
Problemen med Alex Song startade redan förra säsongen. Mittfältaren fick en offensivare roll och utvecklades till en effektiv framspelare. Framstegen på planen gjorde att han – som många andra spelare – ville omförhandla sitt kontrakt.
Det påverkade hans insatser. Lagledningen var framför allt missnöjda med hans bristande jobb i defensiven, inte minst efter att Mikel Arteta drabbats av skada.
Vi minns baklängesmål från förra säsongen där Song helt enkelt struntade i att löpa hemåt.

Alex Song hade en gemensam nämnare med andra spelare som lämnat Arsenal. Precis som bland andra Thierry Henry, Cesc Fábregas och Robin van Persie hade han Darren Dein som företrädare. Darren, son till förre Arsenalbossen David, krävde på nytt en omförhandling av kontraktet i somras när försäsongen skulle dra igång. Arsenal svarade att spelaren hade tre år kvar på kontraktet och att klubben kunde sätta sig ned när de mer akuta kontraktslägena var lösta.
Efter det upplevde Arsenalstaben att Alex Songs attityd försämrades ytterligare. Han kom sent till träningar. Han jobbade inte tillräckligt hårt på träningarna. Han skröt för lagkamrater om ”hur mycket Barcelona ville ha honom”.
I Köln, där Arsenal spelade en träningsmatch, kom han på kant med Steve Bould, lagets nye försvarscoach. Bould ansåg att Song inte lyssnade på instruktioner.

Droppen för Arsenal var när Darren Dein började erbjuda klientens tjänster till klubbar runt om i Europa, främst Barcelona. Dein kom överens om ett kontrakt med Barça för att sätta press på Arsenal.
Utåt sätt försökte Arsenaltränaren hålla god min. Till engelska medier sa han så sent som den 14 augusti:
– Det är ingenting som händer med Song. Han har tre år kvar på kontraktet och är inte i samma situation som van Persie.
Arsène Wenger tröttnade. Några dagar efter Köln-trippen fick Alex Song beskedet att han kunde lämna klubben.
Barcelona fick beskedet att Song var tillgänglig – för rätt pris.

När affären med Barcelona var klar försökte Alex Song ”kratta efter sig”. Han hyllade Arsène Wenger och tackade fransmannen som en gång i tiden satsade på en okänd mittback från Bastia.
Men faktum är att han svek klubben med sitt uppträdande.

***
Alex Song klev fram som viktig kugge i Arsenal förra säsongen. Den förre defensive mittfältaren imponerade i rollen som framspelare. Vid en första anblick lämnar han ett stort tomrum.
Men med rådande förutsättningar hade Arsenal, återigen, inget val. En spelare som skapar oro i truppen stjälper mer än han hjälper.
Med Santi Cazorla som ny playmaker är det dessutom inte självklart var Alex Song hade passat i dagens Arsenal. Han är för odisciplinerad för att vara defensiv mittfältare och positionen han hade ifjol är nu upptagen av en bättre spelare.
Alex Song gjorde samma flytt som Fàbregas och de andra.
Skillnaden var att den här gången ville Arsenal sälja.

Dags för säsongens första ”Omgångens lag”.
Det var en omgång med överflöd av offensiva topprestationer. Därför var det flera spelare som utelämnades ur elvan trots finfina insatser.
Som Michu, Swanseas sommarvärvning från Rayo. Han satte två mål, varav ett vansinnigt elegant. Men konkurrerar man med Marouane Fellaini om nummer tio-positionen får man svårt att ta en tröja. Detsamma gäller Santi Cazorla som gjorde en mycket lovande debut för Arsenal. En vanlig vecka hade han varit med.
Men det här var ingen vanlig helg.
Det här var en omgång där många lirare tryckte gasen i botten direkt (dock med undantag för de centrala mittfältarna där jag saknade iögonfallande insatser).
Everton har tre spelare i elvan efter den beundransvärda insatsen mot Manchester United. Detsamma gäller Fulham som krossade Norwich med 5-0.
Omgångens spelare: Marouane Fellaini, Everton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Michel Vorm, Swansea
—————————————
Tony Hibbert, Everton
Phil Jagielka, Everton
James Collins, West Ham
John Arne Riise, Fulham
—————————————
Mahamadou Diarra, Fulham
Jack Colback, Sunderland
—————————————
Eden Hazard, Chelsea
Marouane Fellaini, Everton
Samir Nasri, Manchester City
—————————————
Mladen Petric, Fulham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Nathan Dyer (Swansea), Michu (Swansea), Santi Cazorla (Arsenal), Carlos Tévez (Manchester City), Shinji Kagawa (Manchester United), David De Gea (Manchester United), Branislav Ivanovic (Chelsea), Steven Taylor (Newcastle), Zoltán Géra (West Bromwich), Romelu Lukaku (West Bromwich), Adam Le Fondre (Reading), Jon Walters (Stoke), Robert Huth (Stoke), Moussa Dembélé (Fulham), Sylavin Distin (Everton), John O’Shea (Sunderland), Carlos Cuéllar (Sunderland), Nathaniel Clyne (Southampton), Yaya Touré (Manchester City), Rickie Lambert (Southampton), Shaun Maloney (Wigan).

***
Vi gör som i våras. Jag låter er läsare debattera om vilken spelare som ska utses till ”Omgångens flopp”.
Nå, vem förtjänar epitetet?

Marouane Fellaini är ett (begåvat) monster
Vi som följer engelsk fotboll vet att Marouane Fellaini är en av världens bästa targetspelare. Vi har sett bevis för det så många gånger. Vi såg det inte minst i våras i 4-4-matchen som i praktiken gjorde att Manchester United förlorade ligatiteln.
Men det här var något annat. Det här var en extraordinär insats. En insats som kan sälja slut på de där afroperukerna redan till nästa hemmamatch.
Marouane Fellaini mosade Manchester United. Han vann nickdueller, han fajtades om andrabollar, han dribblade, han nickade ned bollar, han spelade fram – han gjorde mål. Han hade ”närvaron”, repsekten, som skapar utrymme, den där extra halvsekunden. Det en egenskap som bara de allra största spelarna har.
Marouane Fellaini har avfärdats många gånger. Mest av samma anledning som folk har underskattat Peter Crouch – de ser inte ut som en traditionell fotbollsspelare. 24-åringen är ett monster. Men han är ett begåvat monster.
Men i dagens premiär visade Marouane Fellaini att han är en spelare av toppklass.
– Han är lika svår att markera på träningarna. Vi försöker dra honom i håret, sa Phil Jagielka efteråt.
Grejen med Fellaini är att man negligerar att han inte bara är en ångvält, utan även en riktigt bra fotbollsspelare. Hans insats på måndagen innehöll det mesta. Hans ”hold-up”-play var i excellent (vann 9 av 14 nickdueller).
– Det hade inte spelat någon roll om två mittbackar i världsklass hade spelat mot honom idag, sa Gary Neville i Sky efteråt.
Fellaini hade 66 bolltoucher, inklusive sex avslut. Det kändes farligt varje gång han dök upp i straffområdet.
Det var förstås hur rättvist som helst att han fick nicka in segermålet.

Varför har ingen storklubb värvat honom? Det där är en intressant fråga som jag fick av läsare redan i våras.
Eftersom silly season har utvecklats till en tre månader lång dygnet runt-fars har det ryktats om var och varannan spelare i sommar. Alla som ägt ett par fotbollsskor har placerats i proffsklubbar. Om Fellaini har det varit relativt tyst.
Han har visserligen kontrakt till 2016 – tack och lov för Everton – men det är ju å andra sidan inget hinder för köpstarka klubbägare.
Det kan finnas en annan anledning. Jag är inte säker på att Marouane Fellaini skulle passa som ”nummer tio” i en storklubb.

Topplag dominerar ofta sina matcher. De försöker bygga sitt spel genom bollinnehav. Den tendensen har blivit än tydligare de senaste åren med Barcelonas framgångar och Spaniens 4-6-0-system.
Anfallaren Marouane Fellaini – man får nog se honom som tillbakadragen anfallare nuförtiden – skulle inte komma till sin rätt i ett lag som praktiserar kortpassningsspel. Han skulle förstås bli en perfekt ”impact sub” för att förändra en matchbild, men inte vara en given starter.
Everton använder det långa spel som han behärskar som bäst. Mot United hade laget bara drygt 30 procent i bollinnehav. I varje uppspel sökte de belgarens kalufs. Nästan varje gång lyckades han suga in bollen eller skarva vidare. Den vanligaste passningskombinationen var Baines–>Fellaini.
Everton tappade karaktärsspelaren Tim Cahill i somras. Fellaini känns redan redo att ta över den rollen.
Och än bättre: De verkar få behålla honom ytterligare en sommar.

Uniteds försvarskris kan kosta fler poäng
Manchester United lider av mittbackskris redan efter första matchen. Idag fick Michael Carrick ta klivet ned bredvid Nemanja Vidic. Carrick brukar klara uppgiften fint, problemet kommer när han ställs mot en fysisk anfallare.
Jag minns hur han blev fullständigt uppkäkad av Bobby Zamora på Craven Cottage för ett par år sedan.
Idag hade han stora bekymmer med Fellaini. Inte minst vid målet.
Carrick hade markeringsansvaret för Fellaini (hade det inte varit bättre om Vidic markerat honom?) och klarade inte duellen mot belgaren.
Fler motståndare kommer att sikta in sig på Carrick. Phil Neville avslöjade i Sky efteråt att de satsat på ett mer direkt spel tack vare att United saknade ordinarie försvarare.
Med Rio Ferdinand, Jonny Evans, Phil Jones och Chris Smalling på skadelistan lär Carrick få fortsätta som mittback.
Hur många poäng kommer försvarskrisen att kosta Manchester United?

Everton har svårare mot sämre lag
Efter den elfte omgången i Premier League ifjol låg Everton på 17:e plats i ligan med tio poäng. Det var som det brukar vara.
Everton startar alltid svagt på hösten för att sedan komma igen starkt på våren.
Den här gången känns David Moyes lagbygge mer komplett, mer redo, redan från start.
De släppte visserligen Jack Rodwell till Manchester City förra veckan, men använder Moyes pengarna klokt (han brukar göra det) kan det leda till något positivt.
Med Fellaini och Nikica Jelavic har laget ett fruktat anfall som kan skapa problem för vilket lag som helst. Steven Pienaar är ett klokt köp. Om Kevin Mirallas, som även kan användas i en kantroll, blir ett lyckat köp har offensiven fått den uppfräschningen som vi väntat i flera år på.
Försvaret är som alltid starkt. Phil Jagielka var så bra igår att han förmodligen är föremål för ett bud från Paris SG i veckan.

Det finns dock en aspekt att beakta: Everton brukar vara bra mot storlag. Deras spel och ”commitment” gör sig bäst i dessa möten. Har de kvaliteten att öppna motståndare när de själva ska föra matcher?
Jag är inte så säker på det.

Kagawa – ett värdefullt tillskott
Det mesta förhandssnacket handlade om Robin van Persie. Han hann inte uträtta mycket i sitt inhopp. Han fick drygt 22 ordinarie minuter på plan, men vid det laget handlade det mesta om spel i sidled när Everton parkerade laget på egen plahalva.
Däremot fanns det en annan sommarvärvning som visade framfötterna.
Shinji Kagawa var, bortsett från David De Gea, Manchester Uniteds bästa spelare i premiären.
Japanen spelades i en nummer tio-roll bakom Wayne Rooney. Han var ständigt i rörelse, visade en fin förstatouch och bubblar av idéer. Han slog två-tre genomskärare, varav två till Danny Welbeck, som var värda ett bättre öde.
När Robin van Persie byttes in flyttade Rooney ut på vänsterkanten och Kagawa var kvar centralt. Det är den positionen han fungerar trivs bäst i.
Det ska bli intressant att se om Alex Ferguson kan foga in RvP, Rooney och Kagawa i samma startelva. Den sistnämnde stärkte iallafall sina aktier med en lovande debut.

***
Mina spelarbetyg, Everton-Manchester United:
Everton: Howard 6 – Hibbert 7, Distin 8, Jagielka 8, Baines 7 – Osman 7, Neville 7, Gibson 7, Pienaar 7 – Fellaini 9 – Jelavic 6.
Avbytare: Heitinga -, Coleman -, Naismith -.

United: De Gea 8 – Valencia 6, Carrick 5, Vidic 7, Evra 6 – Scholes 6, Cleverley 6 – Nani 5, Kagawa 7, Welbeck 5 – Rooney 5.
Avbytare: van Persie -, Young -, Anderson -.

***
Under tisdagen kommer förstås ett ”Omgångens lag”.

Drömdebuten
Skulle han hålla? Var han värd pengarna som Chelsea betalat?
I Eden Hazards fall var inte frågan ”om” utan snarare ”när” han skulle börja göra av tryck i Premier League. Vi talar ändå om spelaren som spelat på en helt egen nivå i Frankrike ett par år. Spelaren som alla Europas storklubbar drömt om.
Efter fem minuter på DW Stadium fick vi en indikation. Eden Hazard, 21, behövde ingen startsträcka alls.
Efter fem minuter hade han vänt ut och in på Ivan Ramis och serverat Branislav Ivanovic till 1-0 och fixat en straff som Frank Lampard förvaltade till 2-0.
Om vi koncentrerar oss på just de fem minuterna var det den häftigaste debuten i ligan som jag kan minnas. Hazard hade på egen hand fixat segern genom två individuella prestationer.
Gary Caldwell tröttnade på att vara en av åskådarna till showen och bjöd på en sanslös satsning bakifrån. Hazard reste sig efter kapningen, men försvann sedan mer och mer i matchen.

Hans insats var intressant. I första halvlek var han inte speciellt involverad i spelet, trots att han låg bakom båda målen. Belgaren slog bara åtta passningar, varav fyra till rätt adress.
Men Eden Hazard är en poängspelare som gör skillnad. Den sortens spelare som har en ”end product”.
Hans samarbete med Juan Mata ser redan hyperintressant ut. Det var som att se en liknande symbios som när Samir Nasri debuterade i City ifjol och omgående talade ”samma språk” som David Silva.
I Matas och Hazards fall handlar det inte så mycket om possession utan mer om fart och snabba omställningar.

Mardrömsdebuten
Det är många som har stora förväntningar på Wigan i år. Det är laget inte vana vid. Jag har tippat att de ska åka ur de tre senaste åren. Varje gång har de, mirakulöst, lyckats lura nedflyttningsspöket.
Den positiva vindarna som blåst kring Wigan är förstås en följd av den succéartade våren där de chockade storlagen med ett 3-4-3-system.
Roberto Martínez ställde ut sitt lag i ett 3-4-3 idag, men fick sämsta tänkbara start.
En del av förklaringen var nye mittbacken Ivan Ramis som fick uppleva en mardrömsdebut (inte så smart att placera en högerfotad back som mittback till vänster i en trebackslinje i sin PL-debut?).
Det skulle inte förvåna om Maynor Figueroa framöver kliver in centralt och Jean Beausejour får tillbaka sin plats som wing-back till vänster.

Efter chockinledningen lyfte Wigan upp sig och spelade riktigt lovande. De skapade några reduceringslägen och känslan är att de kommer att kunna ställa till problem för motståndarna även den här säsongen. Dessvärre utgick lagets bäste spelare i första halvlek, Shaun Maloney, i paus med skada. Och vad händer om Victor Moses flyttar innan fönstret stänger?

Mina spelarbetyg, Wigan-Chelsea:
Wigan: Al-Habsi 6 – Alcaraz 6, Caldwell 6, Ramis 4 – Boyce 6, McCarthy 6, McArthur 6, Figueroa 5 – Moses 7, Di Santo 5, Maloney 7.
Avbytare: Gomez 6, Koné -, Watson -.

Chelsea: Cech 6 – Ivanovic 7, Luiz 6, Terry 6, Cole 5 – Lampard 7, Mikel 6 – Hazard 8, Mata 7, Bertrand 6 – Torres 6.
Avbytare: Oscár 7, Meireles -.

Tévez – från frysboxen till nyckelspelare
Det är inte länge sedan Carlos Tévez var utbuad på Etihad stadium efter sin uppmärksammade strejk. Idag gjorde han premiärmålet för Manchester City i första halvlek mot Southampton – och hyllades av hemmasupportrarna.
Vi var många som såg fram emot att se en nytänd Tévez i par med Sergio Agüero. Det höll inte länge. Efter drygt sju minuter hade Sergio Agüero skadat knäet och blivit utburen på bår.
– Vi vet inte något ännu, vi får avvakta ett par dagar, säger Roberto Mancini efter matchen.
Om Agüeros skada är allvarlig framstår Carlos Tévez plötsligt som Manchester Citys viktigaste spelare. Samir Nasri var visserligen planens bäste spelare idag – med lite tur hade han haft tre-fyra assist – men City kommer att behöva en pålitlig striker eftersom Edin Dzeko och Mario Balotelli är något av ”varannandagsspelare”.
Är Tévez, förra årets bråkmakare, redo att axla manteln?
Ja, jag tror det. Han verkar ha ”huvudet på rätt plats” igen, fast besluten om att ta revansch. Argentinaren gjorde en bra första halvlek. Var aktiv, sökte ytor, tog sig till chanserna, fixade en straff som Silva slarvade bort och gjorde ledningsmålet.

Saints kan vara stolta
Southampton var tillbaka i Premier League efter sju år. Efter en helvetesresa med sju sorger, konkurshot, en massa bedrövelser ställdes de mot regerande mästarna på bortaplan.
Skulle de lägga sig ner och självdö efter Carlos Tévez psykologiska 1-0 före paus? Inte alls.
Andra halvlek var en styrkedemonstration från nykomlingen. De kröp ned med laget och litade på att backlinjen (som många, bland annat jag, ifrågasatt inför premiären) skulle städa undan de många inläggen. Sedan kontrade de helhjärtat med mycket folk. Vid 2-1-målet kom gästerna i ett 5 mot 3-läge efter en omställning efter hörna.
Managern Nigel Adkins fick maxeffekt av sina två första byten. Rickie Lambert, målkungen, tryckte in 1-1 när han varit på plan i några minuter. Steven Davis, nyförvärvet från Rangers, satte 2-1 på samma sätt.
I det läget var ”Saints” på väg att ordna en dunderskräll.
Det räckte in hela vägen hem, Danny Fox gjorde ett fatalt misstag när han nickade bollen in i slottet där Samir Nasri satte segermålet (3-2).

Nigel Adkins var nöjd trots förlusten och visst hade han flera positiva bitar att ta med sig:
> Rickie Lambert – som gjort en liknande resa som Grant Holt – visade att han kan göra mål även i högstaligan. Hans inhopp tände hela laget.
> Nathaniel Clyne, nye högerbacken från Crystal Palace, övertygade med kvicka, frejdiga löpningar längs kanten.
> Mittbacksparet Jos Hooiveld/José Fonte klarade sig förvånansvärt bra, framför allt i andra halvlek när City tryckte på som mest.

Jag sätter dock frågetecken för målvakten Kelvin Davis som visserligen svarade för många räddningar, men även släppte flera farliga returer. Det är sånt som kan bli kostsamt framöver.

Mina spelarbetyg, Manchester City-Southampton:
City: Hart 6 – Zabaleta 6, Kompany 6, Lescott 6, Clichy 7 – Rodwell 6, Touré 7 – Silva 5, Agüero -, Nasri 8 – Tévez 8.
Avbytare: Dzeko 6, Balotelli 6, Kolarov -.

Southampton: Davis 7 – Clyne 7, Fonte 7, Hooiveld 6, Fox 5 – Ward-Prowse 5, Scheneiderlin 7, Lallana 7 – Rodriguez 5, Do Prado 6, Puncheon 7.
Avbytare: Lambert 7, Davis 7, Sharp -.

Klassisk match
Om någon nu glömt varför vi älskar Premier League så fick vi 45 minuter som fungerade som en fin liten påminnelse. Andra halvlek på Etihad var magisk!
Det var fart, ”end to end-stuff”, Saints-fans som dansade Poznan – allt.
Om gårdagen var innehöll flera storsegrar var det här den sortens dramatik som vi bjöds på så många gånger förra året.
Premier League när den är som bäst. Hur klarade vi oss tre månader utan den här adrenalinkicken?

Här har ni sista delen i tipset – i allra sista stund.

Egentligen har jag inte bestämt mig. Jag skulle så gärna vilja vänta till fönstret stängt. Som ifjol.
När säsongen startade tippade jag Manchester United som ligamästare. Men med tillägget: Om City värvar Samir Nasri och därmed får in en mittfältare till av klass tror jag på City.
Mancini fick loss Nasri och efter att jag sett laget krossa Spurs med 5-1 i augusti var jag övertygad om att City skulle ta titeln.
Nu har jag egentligen inte bestämt mig mellan City och United, men eftersom säsongen börjar idag måste jag göra ett val.
Jag väljer City. De spelade fantastisk fotboll förra hösten innan de tappade under vintern. Med Carlos Tévez tillbaka i form ser laget ännu bättre ut.

1) MANCHESTER CITY

Förra säsongen:
Premier League: 1.

Efter 44 långa år var väntan över. Manchester City hade äntligen knockat storebror United från tronen, åtminstone tillfälligt, och säkrat ligatiteln. Kan de göra det igen? Klart de kan.

Roberto Mancini har i sommar klagat på sportchefen Brian Marwood över uteblivna värvningar. Men då glömmer italienaren att han redan har en trupp som de arabiska ägarna redan lagt miljarder på.
Jag har alltid hävdat att det viktigaste för ett lag inte är att värva nytt utan att behålla de spelare man har. Det har City gjort. Dessutom känns Carlos Tévez som ett nyförvärv eftersom han ägnade stor del av förra säsongen med att strejka, sura och spela golf i Argentina. Det finns även tecken som talar för att City kommer att förstärka innan fönstret stänger. Kanske med Daniel Agger, kanske med Daniele De Rossi.
Manchester City såg ut att vara ostoppbart förra hösten innan de hamnade i en djup svacka. Kan de komma i närheten av den nivån måste konkurrenterna vara ruskigt bra för att överträffa dem.

Vad talar för: Bra, komplett trupp. Ifjol hade de en matchvinnarmålvakt i Joe Hart, ligans bäste mittback i Vincent Kompany och den bäste centrale mittfältaren i Yaya Touré – och fotbollsvärldens mest stjärnspäckade anfallsbesättning. Dessa spelare finns kvar.
Vad talar emot: Roberto Mancinis val att sätta press på Marwood kan skapa oro i klubben. Testet med trebackslinje på försäsongen kan slå tillbaka när det blir skarpt läge.

Tänkbar startelva: Hart – Zabaleta, Kompany, Lescott, Clichy – Barry, Yaya – Silva, Agüero, Nasri – Tévez.
Transfers In: Jack Rodwell (Everton, £12m).
Out: Vladimir Weiss (Pescara, undisclosed), Greg Cunningham (Bristol City, free), Owen Hargreaves (released), Gunnar Nielsen (released), Stuart Taylor (released), Wayne Bridge (Brighton, loan).
Nyckelspelare: Yaya Touré.
Håll ögonen på: Carlos Tévez.

2) MANCHESTER UNITED

Förra säsongen:
Premier League: 2.

Manchester United var drygt en minut från att vinna ligan förra säsongen. Istället fick de se grannen City bärga titeln efter ett gastkramande säsongsslut.
Nu har sir Alex Ferguson – och familjen Glazer – spänt musklerna för att det inte ska upprepas.
Värvningen av Robin van Persie kan inte ses som något annat än en maktdemonstration. Manchester United var egentligen inte i behov av en ny anfallare, men när läget dök upp att köpa konkurrentens stora stjärna var klubben plötsligt beredd att öppna plånboken rejält.
van Persie ger förstås Manchester United ytterligare en dimension. Tanken på ett anfallspar med Wayne Rooney och van Persie – ettan och tvåan i skytteligan förra säsongen – lär ge motståndarbackarna sömnlösa nätter.

Vad talar för: Förra säsongen drogs laget med stora skadebekymmer. Nu är Nemanja Vidic tillbaka från skada – en enorm boost – och Tom Cleverley har fått en välbehövlig försäsong. Värvningarna av Shinji Kagawa och Robin van Persie har gjort att offensiven ser exceptionellt stark ut.
Vad talar emot: Centrala mittfältet, Scholes/Carrick, duger i merparten av matcherna, men det blev brutalt tydligt ifjol att laget saknar en mittfältare som kan dominera toppmatcherna. United hade inget motmedel mot Yaya Touré när ligan skulle avgöras. Centrala mittfältet – en långsiktig ersättare till Paul Scholes – är ett pussel som Alex Ferguson inte lyckats lägga.

Tänkbar startelva: De Gea – Jones, Vidic, Ferdinand, Evra – Valencia, Scholes, Carrick, Nani – Rooney – van Persie.
Transfers in: Shinji Kagawa (Dortmund), Nick Powell (Crewe).
Out: Ritchie De Laet (Leicester), Matty James (Leicester), Oliver Norwood (Leicester), Paul Pogba (Juventus), Tomasz Kuszczak (Brighton), Michael Owen (klubb oklar), Park Ji-Sung (QPR).
Nyckelspelare: Wayne Rooney.
Håll ögonen på: Shinji Kagawa.

3) CHELSEA

Förra säsongen:
Premier League: 6.

Säsongen då Chelsea skulle bygga om med André Villas-Boas blev istället säsongen då Chelsea sparkade Villas-Boas, gick tillbaka till det gamla – och vann Champions League. Det var en fantastisk bedrift.
Nu står klubben med en generationsväxling som måste genomföras. Under sommaren har Chelsea lättat på plånboken och köpt talanger som Eden Hazard, Marko Marin och Oscar. Stora löften, men samtidigt inga garantier för omedelbar succé. Därför är jag osäker på detta Chelsea.
De spelade en ultradefensiv fotboll som gav resultat i CL i våras, men ligan är något annat. De har köpt små, tekniska spelare, men det innebär inte att man kan kopiera Barcelona över en natt.
De något orörliga backarna kräver fortfarande en låg försvarslinje, mittfältet är bra på att döda andra lag men inte lika vasst på att skapa själva. Mot sämre lag blir spelet exempelvis för statiskt med John Obi Mikel.
Dessutom höjer jag ett varningens finger för förlusten av Didier Drogba. I åtta år har han varit de stora matchernas man. Spelaren som alltid går att lita på, som ger laget en plan B, ett långt spel. Nu finns han inte längre. Chelsea måste ha mer tålamod. Har de det?

Vad talar för: Chelsea vann Champions League i våras och sommarens shopping har gjort att det blåser en positiv vind i klubben.
Vad talar emot: En antågande generationsväxling som kan innebära att nya spelare som Oscar, Hazard och Marin behöver tid. Avsaknaden av karismatiske härföraren Didier Drogba.

Tänkbar startelva: Cech – Ivanovic, Terry, Luiz, Cole – Mikel, Lampard – Ramires, Mata, Hazard – Torres.
Transfers in: Eden Hazard (Lille, £32m), Oscar (Internacional, £25m), Marko Marin (Werder Bremen, £7m), Thorgan Hazard (Lens, free).
Out: Didier Drogba (Shanghai Shenhua, free), Jacob Mellis (Barnsley, free), Salomon Kalou (Lille, free), Jose Bosingwa (released), Thibaut Courtois (Atletico Madrid, loan), Romelu Lukaku (West Bromwich Albion, loan), Kevin De Bruyne (Werder Bremen, loan), Sam Hutchinson (Nottingham Forest, loan)
Nyckelspelare: Fernando Torres.
Håll ögonen på: Eden Hazard.

4) ARSENAL

Förra säsongen:
Premier League: 3.

Så blev det samma visa igen. Ännu en sommar av ovisshet, ännu en sommar av ångest för Gunnersfansen. I dagarna blev det så klart, det som tidigare var otänkbart. Robin van Persie flyttar till Manchester United.
Även om det varit känt ett tag att van Persie vill bort så var beskedet att han hamnar i United en chock.
Den här gången hade dock Arsène Wenger handlat proaktivt. Tidigt var Lukas Podolski och Olivier Giroud i hamn. Nyligen hämtade klubben även Santi Cazorla från Málaga.
Just värvningen av Cazorla är den typ av köp som jag saknat i Arsenal. En etablerad spelare av odiskutabel kvalitet som visat klass på den högsta nivån (en plats i Spaniens EM-trupp får betecknas som den högsta nivån).
Abou Diaby finns kvar, liksom Andrej Arsjavin och pånyttfödde Tomas Rosicky. Lägg därtill att Wenger fortfarande har en rad utvecklingsbara spelare: Gervinho, Alex OC, Wilshere, Ramsey, Coquelin. Bredden finns i Arsenal, däremot har laget tappat spets. Det blir än värre om Alex Song gör som van Persie och lämnar skutan.
Song kommer förstås att ersättas (Sahin?), men det är ingen garanti för att Real Madrid-spelaren blir en given succé efter ett tufft år i La Liga.
Arsenal har klarat att tappa tongivande spelare genom åren och ändå prenumerera på en CL-biljett. De klarade att göra det ifjol trots att man tappade Cesc Fàbregas och Samir Nasri.
Nu måste de göra det igen.

Vad talar för: Arsenal har visserligen tappat Robin van Persie (och förmodligen Alex Song) men om klubbens unga, utvecklingsbara spelare ”steppar upp” finns möjligheten att helheten ändå blir bättre. Värvningarna av Cazorla, Giroud och Podolski har gett truppen en större bredd.
Vad talar emot: Arsenal har återigen tvingats ge från sig sin bästa spelare och lagkapten. Det är inte hållbart i längden. Olivier Giroud måste leverera eftersom Marouane Chamakh idag är lagets backupanfallare.

Tänkbar startelva: Szczesny – Sagna, Koscielny, Vermaelen, Gibbs – Arteta, Wilshere – Walcott, Cazorla, Podolski – Giroud.
Transfers in: Santi Carzola (Malaga, £16.5m), Olivier Giroud (Montpellier, £13m), Lukas Podoloski (Cologne, £11m).
Out: Robin van Persie (Manchester United, £24m), Gavin Hoyte (Dagenham, free), Manuel Almunia (Watford, free), Joel Campbell (Real Betis, loan), Denilson (Sao Paulo, loan), Ryo Miyaichi (Wigan, loan), Kyle Bartley (Swansea, £1m).
Nyckelspelare: Santi Cazorla.
Håll ögonen på: Alex Oxlade-Chamberlain.

5) TOTTENHAM

Förra säsongen:
Premier League: 4.

Man kan missa Champions League med liten marginal. Och så kan man bli rånad på CL-biljetten på det sättet som Tottenham blev i våras.
Det grymmaste av alla tänkbara sätt.
Harry Redknapps lag hade ju gjort mer än väl för att förtjäna platsen. De hade nosat på titelstriden under hösten, tappat under våren men ändå säkrat en fjärdeplats. Sedan Uefa såg till att fyra lag från storligorna går till CL har fjärdeplatsen i ligan alltid gett en CL-biljett. Inte 2012.
Didier Drogba satte en straff på Allianz Arena i München och stack in en nål i den ballong som Harry Redknapp och Daniel Levy som framgångsrikt blåst upp de senaste åren.
Det fanns farhågor hos många Tottenhamfans att en utebliven CL-plats skulle bli ett dråpslag för klubben. Att Luka Modric och Gareth Bale skulle försvinna, att klubben skulle tappa intäkter och mark mot de fyra klubbar som får delta i den penningstinna turneringen.

Idag står vi här några månader senare och kan konstatera att det inte riktigt blev så illa. Gareth Bale gav klubben en enorm boost genom att förlänga kontraktet. Det gav fansen hoppet tillbaka.
Luka Modric lär visserligen lämna, men jag litar på att Levy levererar en ersättare av klass (Moutinho?).
Harry Redknapp har lämnat över projektet till André Villas-Boas. Portugisen och engelsmannen är varandras motpoler på flera sätt. Redknapp var mediaälskningen som ställde ut till lag med fria tyglar. Noggranne teoretikern Villas-Boas förde ett krig med medierna förra säsongen där det slutade med sparken i Chelsea.
För Tottenhams skull hoppas man att ”The Special Two” lärt av erfarenheterna i Chelsea. Han förlorade omklädningsrummet och efter det fanns ingen återvändo. Nu är det upp till bevis. Ett nytt fiasko skulle försämra hans aktier avsevärt.

Tottenham har fått se lagkaptenen Ledley King lägga skorna på hyllan under sommaren. Han är en stor förlust, spelmässigt och mentalt, men nu kan laget åtminstone spela in ett kontinuerligt mittbackspar. Nye Jan Vertonghen lär ta en av dessa platser när han är varm i kläderna. Det jag sett av belgaren i Ajax bådar gott. Bra i positionsspelet, bra med boll.
Den andra värvningen, Gylfi Sigurdsson, gjorde succé på lån i Swansea i våras och kommer att bidra med den ack så viktiga aspekten: mål från mittfältet.

Jag har svårt att placera Tottenham i nuläget. Med dagens anfallssituation är de alarmerande tunt. Om de får in en toppstriker och en vass mittfältare som ersätter Modric skulle jag placera laget på topp fyra.
Scott Parker börjar säsongen på skadelistan. Kan Tom Huddlestone komma tillbaka efter ett skadefyllt år?
Det finns en del frågetecken att räta ut.

Vad talar för: En revanschsugen manager tar över ett lag som stundtals spelade fantastisk fotboll förra säsongen.
Vad talar emot: Förlusten av Luka Modric (som lär flytta) svider. Där måste Spurs hitta en ersättare. Anfallet är ett frågetecken även om jag är säker på att man får in ett namn (Adebayor?) innan fönstret stänger.

Tänkbar startelva: Friedel – Walker, Kaboul, Vertonghen, Assou-Ekotto – Sandro, Parker – Lennon, van der Vaart, Bale – Defoe.
Transfers in: Jan Vertonghen (Ajax, £10m), Gylfi Sigurdsson (Hoffenheim, £8m)
Out: Vedran Corluka (Lokomotiv Moscow, £5m), Steven Pienaar (Everton, £4.5m), Niko Kranjcar (Dynamo Kiev, £2m), Ryan Nelsen (QPR, free), Ben Alnwick (Barnsley, free), Louis Saha (Sunderland, free), Bongani Khumalo (PAOK, loan), Massimo Luongo (Ipswich, loan), Ryan Fredericks (Brentford, loan), Ledley King (retired).
Nyckelspelare: Rafael van der Vaart.
Håll ögonen på: Gylfi Sigurdsson.

6) LIVERPOOL

Förra säsongen:
Premier League: 8.

Efter en fiaskosäsong i ligaspelet tar Liverpool ny sats. Med en ny manager och en sexig spelidé. Frågan är: Hinner Brendan Rodgers?

En förändring tar tid att genomföra. Brendan Rodgers kommer till Anfield med sin övertygelse, sin Barcelona-inspirerade filosofi. Det är den mest spännande tränartillsättningen i klubben på många år. Jag är säker på att Rodgers är rätt man för jobbet, men jag är ändå osäker på hur lång tid han behöver för att implementera sin idé.
Har man obegränsat med resurser och kan handplocka de spelare man vill ha kan det gå fort. Det har inte Liverpool.
De lade ut en förmögenhet på spelare förra året som inte betalade sig. Nu ska Rodgers försöka få dem att spela tiki-taka-fotboll. Andy Carroll är inte skräddarsydd för uppdraget och har därför erbjudits till andra klubbar. Hittills har spelaren själv stått i vägen för en flytt och verkar bli kvar.
Brendan Rodgers har fått hämta in två av ”sina” spelare. Dels Fabio Borini som han basade för i Chelsea och i Swansea. Dels Joe Allen. Den sistnämnde tror jag blir en extremt viktig värvning för Liverpool. Det var därför de var beredda att betala så stora pengar. Allen blir en nyckelfigur om Rodgers ska kunna genomföra sin revolution.

Liverpool har fortfarande en bra målvakt (som visserligen var svag ifjol), ett starkt mittbackspar, och Luis Suárez. Dessutom är mittfältsduon Lucas Leiva och Steven Gerrard friska.
Om det stämmer för Liverpool kommer de att blanda sig i slaget om fjärdeplatsen. Jag tror dock inte att räcker hela vägen fram.

Vad talar för: Flera spelare underpresterade grovt ifjol. Det kan knappast gå sämre i år. Ny tränare som fått handplocka sina värvningar (Allen, Borini). Brendan Rodgers kommer att få publiken med sig tack vare sin filosofi som garanterar sevärd passningsfotboll. Pepe Reina och Stewart Downing lär göra bättre i från sig i år.
Vad talar emot: Startelvan är okej, men Liverpool saknar bredd. Man har tappat rutin i Bellamy, Maxi och Kuyt. Frågetecken för Daniel Agger som uppvaktas av Manchester City.

Tänkbar startelva: Reina – Johnson, Skrtel, Agger, Enrique – Lucas, Allen – Downing, Gerrard, Borini – Suárez.
Transfers in: .Joe Allen (Swansea, £15m), Fabio Borini (Roma, £10m) Oussama Assaidi (Heerenveen, £3m).
Out: Dirk Kuyt (Fenerbache, £1m), Craig Bellamy (Cardiff, undisclosed), Alberto Aquilani (Fiorentina, undisclosed), Maxi Rodriguez (Newell’s Old Boys, undisclosed) Fabio Aurelio (Gremio, free), David Amoo (Preston North End, free), Stephen Darby (Bradford, free).
Nyckelspelare: Luis Suárez.
Håll ögonen på: Joe Allen.

7) NEWCASTLE

Förra säsongen:
Premier League: 5.

För ett år sedan var i princip allt dystert i Newcastle. Fansen var i uppror efter att klubben sålt Kevin Nolan, José Enrique och Joey Barton twittrat sig till QPR. Ingen hade kunnat förutspå vad som skulle utspela sig när säsongen väl började.

Det hände var att Newcastle vann. Och vann. Och vann. De agerade som ett topplag trots att många tippat laget på undre halvan. Demba Ba öste in mål, Chieck Tioté stressade sönder motståndarnas stjärnor, Yohan Cabaye praktiserade pass-and-move enligt skolboken, Tim Krul var ligans bäste målvakt (under inledningen) och Fabricio Coloccini höll ihop försvaret.
Alan Pardew hade gjort ett lag av en massa fyndköp. Det var lika roligt som imponerande att se ”skatorna” flaxa igen efter flera magra år.
Lika roligt är det att laget inte blivit sönderköpt under sommaren. Det är ju annars mer regel än undantag att ett skrällag tappar sina mest framträdande spelare. Men Demba Ba blir kvar. Yohan Cabaye är kvar. Chieck Tioté är kvar.
Det ska bli otroligt intressant att se vad Alan Pardew kan göra i år när han dessutom har fått förstärka ytterligare. Förra veckan blev det klart att klubben värvar Vurnon Anita från Ajax, en personlig favorit som ger bredd på mittfältet. Jag saknar dock en högerback av klass så mycket av säsongen hänger på om Newcastle får in Mathieu Debuchy från Lille. I så fall känns startelvan komplett och då ser jag ingen anledning till att Newcastle inte ska bli att räkna med i slaget om fjärdeplatsen även i år.
Min känsla är dock att förra säsongen var ett sånt år då bollen ”studsade Newcastles väg”. Gör den det i år också? Kan Papiss Cissé fortsätta ösa in mål? Accepterar Demba Ba en kantroll? Vaknar Hatem Ben Arfa på rätt sida eller köper han Pardews kollektiva idé?
I så fall lär det bli en ny rolig säsong uppe i Newcastle.

Vad talar för: Newcastle har inte tappat någon viktig spelare. Ultrastarkt mittfält och anfall.
Vad talar emot: Var förra säsongen en lyckoträff?

Tänkbar startelva: Krul – Santon, Taylor, Coloccini, Anita – Gutierrez, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Ba.
Transfers in: Vurnon Anita (Ajax, £6.7m), Curtis Good (Melbourne Heart, £400,000), Gael Bigirimana (Coventry, undisclosed), Romain Amalfitano (Reims, free).
Out: Leon Best (Blackburn, £3m), Fraser Forster (Celtic, £2m), Danny Guthrie (Reading, free), Peter Lovenkrands (Birmingham, free), Alan Smith (MK Dons, free) Ryan Donaldson (released), Tamas Kadar (Roda JC, free).
Nyckelspelare: Tim Krul.
Håll ögonen på: Hatem Ben Arfa.

8> EVERTON

Förra säsongen:
Premier League: 7.

Förra säsongen klarade Everton det som fansen alltid drömt om: De slutade högre upp i tabellen än rivalen Liverpool. Nu handlar det om att knäcka koden.

”Koden” jag talar om är förstås det faktum att Everton alltid börjar svagt på hösten. Eller rättare sagt: Everton börjar katastrofartat på hösten. Jämt.
De senaste säsongerna har de alltid fått jobba i uppförsbacke och alltid lyckats reda upp det till en relativt fin slutplacering.
Sjundeplatsen förra året var imponerande med tanke på att David Moyes som vanligt brottats med små resurser. I sommar har klubben tappat karaktärsspelaren Tim Cahill. Spelmässigt har Cahill tappat rejält senaste året, men symboliskt är det en gigantisk förlust. Tim Cahill var spelaren som fajtades till sista blodsdroppen för Everton.
David Moyes valde i dagarna också att casha in på Jack Rodwell. Det var smart, tycker jag. Rodwell har stagnerat och det var rätt läge att ta pengarna och återinvestera dem. Jag litar fullt ut på att Moyes klarar att göra det klokt, precis som han gjort genom åren.
Januarivärvningen Nikola Jelavic blev en dunderhit och blir förstås viktig även i år. Steven Pienaars permanenta comeback i klubben är ännu viktigare. Sydafrikanen kan klubben och var riktigt bra i våras på lån.
I går kom dessutom uppgifter som att Moyes vill värva anfallaren Kevin Mirallas.
Med lite tur – och en bättre start i ligan – kan Everton bråka med lagen som slåss om fjärdeplatsen.

Vad talar för: Stabilt, svårslaget, lag, David Moyes kvar vid rodret.
Vad talar emot: Avsaknad av bredd gör att de unga talangerna som Ross Barkley måste kliva fram.

Tänkbar startelva: Howard – Heitinga, Jagielka, Distin, Baines – Coleman, Osman, Fellaini, Pienaar – Naismith – Jelavic.
Transfers in: Steven Pienaar (Tottenham, £4.5m), Steven Naismith (Rangers, free).
Out: Jack Rodwell (Everton, £12m), Tim Cahill (New York Red Bulls, £1m), Adam Forshaw (Brentford, undisclosed), James Wallace (Tranmere, undisclosed), Joao Silva (Levski Sofia, undisclosed), Joseph Yobo (Fenerbahce, undisclosed), James McFadden (released), Marcus Hahnemann (released).
Nyckelspelare: Marouane Fellaini.
Håll ögonen på: Steven Pienaar.

***
Vad tror ni om dessa klubbar? Vad tror ni om titelkampen? Slaget om fjärdeplatsen?

***
Själv sitter jag i en rävsax idag. För länge sen tackade jag ja till en kräftskiva hemma hos släkten vilket gör att jag med stor sannolikhet riskerar att missa dagens stormatch, Newcastle-Tottenham.
Haveri.
Det stora mysteriet är ju att släkten med fotbollstokiga farbror Hugo (Burnley), pappa (Tottenham), farbror ”Kaka” (Tottenham), kusinerna Magnus (Arsenal), Niclas (Stoke), Sebastian (Arsenal), Alexander (Manchester United), bröderna Emil (Manchester United), Joakim (laget som möter United, för att reta Emil) samt Stefan (Leeds) gått med på att lägga en kräftskiva samma dag som Premier League startar!
Det är hårresande.
Nåja, jag får väl ta med en dator och smyga upp en stream vid middagsbordet.
Vad hade ni gjort?