Taarabt succé kan försämra QPR:s chanser
Uppdraget må vara nästintill omöjligt, men det är ändå kul att se en liten Harry Redknapp-effekt på Queens Park Rangers.
När tog över hade laget gått segerlöst i 13 raka Premier League-matcher.
Sedan ”Harry Houdini” inledde sin räddningsaktion har laget inte förlorat på fyra matcher.
Det började med 0–0 borta mot Sunderland, fortsatte med 1–1 hemma mot Aston Villa och 2–2 borta mot Wigan.
I lördags kom, äntligen, den första vinsten.
QPR vann med 2–1 mot ett inspirationslöst Fulham och det mesta av eftersnacket handlade om Adel Taarabt.
Ingen annan spelare har blandat och gett så mycket den här hösten i fotbolls-Europa. I ena stunden är han briljant, för att i nästa sjunka ned i ett svart hål av frustration och övermod.
I lördags var han på spelhumör och då är det få spelare i landet som är mer sevärda än marockanen. Från positionen som ”tia” svarade han för båda målen. Han hade kunnat göra fler. I första halvlek hade han ett par skott som ven utanför målramen.
– Man har sett få i livet som har såna färdigheter som han. Han är som Di Canio, som jag tyckte var en fantastisk spelare, en av de största i West Ham, sa Harry Redknapp efteråt.
Taarabt succé är både bra och dåligt för QPR.
Bra eftersom det gav första segern och lyfte laget från jumboplatsen i tabellen. Men dåligt av den anledningen att Marockos förbundskapten Rachid Taoussi lär ta med 22-åringen till Afrikanska mästerskapen. Vill det sig illa och Marocko når final måste QPR klara sig utan sin nyckelspelare i fem matcher.
För ett lag med brist på kreativitet – Esteban Granero är bra, men kan inte göra något ensam – kan det bli tufft.

United har hittat rätt mittfältskombination
Manchester Uniteds centrala mittfält är ett evigt diskussionsämne. Det har det varit ända sedan Roy Keane började bli till åren.
Alex Ferguson har negligerat behovet av fältherre. Ifjol släckte han bränder genom att låta Paul Scholes, 37, snöra på sig skorna igen.
I inledningen av den här säsongen var kombinationen Scholes/Michael Carrick förstaval, men senaste månaderna har det blivit tydligt att Scholes endast fungerar som inhoppare då han inte har löpstyrkan för att klara tvåvägsspel.
Mot Manchester City förra helgen fick Tom Cleverley chansen bredvid Carrick och gjorde en stark match. I lördags mot Sunderland fick duon fortsatt förtroende – och då levererade United en av de bästa insatserna för säsongen.
I första halvlek var laget briljant och kunde ha gjort tre-fyra-fem mål.
Michael Carrick var outstanding och höll i trådarna i varje uppspel. Tom Cleverley gjorde en av sina bästa matcher senaste året och satte ett läckert 2–0-mål (framspelad av Carrick).
Det såg så bra ut att jag skulle vilja slå fast att den här duon är förstaval tills vidare (Anderson har stundtals visat bra form, men är hel för sällan).

Med en så stark första halvlek var det intressant att se hur stor skillnaden blev i andra då Carrick klivit av i paus med känningar av en sträckning.
In kom Paul Scholes och plötsligt var Uniteds lag så där vidöppet som det varit tidigare under hösten.
När Ryan Giggs dessutom byttes in vid ställningen 3–0 var hemmalagets försvar i spillror. Firma Scholes/Giggs – äldsta innermittfältsparet i PL:s historia? – bjöd på hav av ytor och Sunderland började skapa chanser. Fraizer Campbell nickade in 3–1, och hade inte David De Gea gjort ett par vassa räddningar hade gästerna kunnat gå ikapp.
Alex Ferguson kritiserade spelarna för att de slappnat av och skänkt bort initiativet.
Men managern borde kanske förstå att han själv bar en stor del av ansvaret.
Spelar man Paul Scholes och Ryan Giggs på centralt mittfält har risken för baklängesmål ökat markant.

Fellaini kan ha förstört Evertons dröm
Hur dum får man vara? Här har Everton gjort en kanonhöst och slåss om en plats i Champions League. Då tappar lagets stjärna Marouane Fellaini huvudet med afrot och alltihopa i ett möte med Stoke – vilket kan stjälpa hela laget.
Belgaren skallade Ryan Shawcross och kan nu vänta sig en tre matcher lång avstängning.
Men det var inte bara det. Fellaini var inblandad i fler incidenter, bland annat en annan skallningssituation och ett slag i ansiktet.
Domaren Mark Halsey missade alltihop (surprise!), men skulle FA fälla Fellaini för alla förseelser skulle han kunna få nio matchers avstängning.
Det är dock inte speciellt troligt, men tre-fyra matcher räknar jag med.
– Vi får ta det straff som utdelas. Jag har sagt åt honom i omklädningsrummet att det där inte är acceptabelt, sa David Moyes, som även kommer att bötfälla spelaren.

Visst, uppvaktningen vid fasta situationer är hård och jag förstår att spelarna ilsknar till ibland. Men Fellainis upprepade grejer var ändå idiotiska.
Nu får han av allt att döma följa en rad matcher från läktaren.
För Everton, som byggt hela sitt anfallsspel på 25-åringen, är det förödande.

Uppdaterat: Nyss kom beskedet att Fellaini stängs av tre matcher. Han missar mötena med West Ham, Wigan, Chelsea.

Starka mittbacksinsatser
Jan Vertonghen satte segermålet för Tottenham mot Swansea (1–0) och visade än en gång att han är en kanonvärvning.
Men jag fastnade för en annan mitttback igår på White Hart Lane.
Swanseas Ashley Williams satte knappt en fot fel och var en klippa för bortalaget. Efter en start där Swansea körde lite passningsövningar tog Spurs över totalt. Men vad de än tog sig till, vad de än skickade in straffområdet, lyckades Williams och mittbackskollegan Chico rensa undan.
Tills kvarten återstod då Vertonghen, i misstänkt offsideläge, dök upp i boxen och sköt 1–0.
Den reslige Williams imponerade stort på mig förra säsongen, men han fick en tveksam start i höstas då han orsakade ett par baklängesmål.
Nu verkar 28-åringen ha hittat tillbaka till storformen.

Liverpool måste våga vila Sterling
Jag har tänkt en hel del på Raheem Sterling under hösten. Inte så konstigt eftersom han varit fantastiskt bra.
Men jag har också funderat på hur Brendan Rodgers använder honom.
Vi talar om en 17-åring som kastades in i en storklubb och spelade ordinarie vecka efter vecka.
Jag har så många gånger hört Alex Ferguson – och andra tränare – betona hur viktigt det är att matcha in unga spelare försiktigt. Jag minns hur en 18-årig Cristiano Ronaldo fick känna sig in och vilade ibland helt under sin debutsäsong.
Raheem Sterling, nyss fyllda 18 år, har startat varenda ligamatch sedan han fick chansen mot Manchester City.
Det är inte så konstigt att han visat trötthetstecken. Efter förlusten mot Aston Villa, där Sterling gjorde en slät figur, sa Brendan Rodgers:
– Det är ingen tvekan om att Raheem är en av dem som behöver pusta ut. Jag har tänkt på det senaste veckorna.
– Du behöver bredd för att ta ut någon och stoppa in någon annan. Det är något jag tänker på – vem som ska in.

Jag håller inte helt och hållet med Rodgers om att han saknar alternativ. Tidigare under hösten visade nyförvärvet Oussama Assaidi lovande tendenser i cupmatcher. Han har inte fått starta en enda match i ligan (bara tre inhopp).
Jag ser förstås inte träningarna – det är möjligt att Assaidi blottar brister på träningsplanen – men att döma av de cupmatcher och inhopp jag sett från marockanen är det märkligt.
Och om Assaidi hade fått chansen på Sterlings bekostnad tidigare i höstas hade Brendan Rodgers kanske istället haft en fräsch Raheem Sterling när laget går in i den hektiska julperioden.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad Michael Owen berättade om förra månaden. Hur han spelade på tok för många matcher som ung och därför förkortade karriären.
Så tragiskt om Raheem Sterling skulle gå samma öde tillmötes.

Man ska erkänna sina misstag.
Så det är hög tid för mig att krypa till korset.
Christian Benteke, 22, är ett fynd för Aston Villa.

När transferfönstret slog igen i augusti gjorde jag som jag alltid har gjort så länge jag bloggat om Premier League:
Jag gjorde en lista över de spelare som jag tippade skulle bli de bästa och sämsta värvningarna.
När jag kollar på listorna idag är jag rätt nöjd med utfallet hittills. Michu, Santi Cazorla, Eden Hazard, Robin van Persie och Steven Pienaar är fem av namnen på topp 6 över de bästa värvningarna. Det känns helt okej.
Men det finns förstås exempel där man varit ute och cyklat.
Inte minst i fallet Christian Benteke.
Jag placerade honom på listan över tänkbara floppar. Inte så mycket för brist på kvalitet – jag hade ju aldrig sett honom spela. Motivet var snarare att Aston Villa lagt ut runt 100 miljoner kronor för en spelare som jag trodde skulle få nöta bänk bakom lagets stjärna Darren Bent.
Så såg hierarkin ut när säsongen började.
Sedan hände grejer.

Darren Bent sattes på bänken efter en svag inledning och ilsknade till. Efter det brast relationen med managern Paul Lambert.
Lambert har under hösten hävdat att det inte alls finns några meningsskiljaktigheter, men Bent har varit utanför startelvan nästan hela hösten. Han har inte startat en ligamatch sedan 20 oktober. Engelska tidningar indikerar att klubben kommer att försöka sälja 28-åringen i januari.
Sedan ett par månader finns en parallell förklaring till den begränsade speltiden.
Den stavas Christian Benteke.
Under senare delen av hösten har han vuxit ut till en av ligans nyttigaste anfallare. Anfallaren är stor, tung och löpvillig. Allt i ett. En Didier Drogba-light.
Liverpool fick erfara det igår.

Christian Benteke har sprintat ifrån Joe Allen och sätter 3–0 bakom en chanslös Pepe Reina i segermatchen igår mot Liverpool.

Den förre skyttekungen från Genk har bara gjort fem mål på 14 ligamatcher, men hans bidrag till Aston Villas offensiv är så mycket större. Med sin fysik är han kapabel att skapa problem för vilket lag som helst.
Igår slet han sönder Liverpools försvar med smarta löpningar.
Han satte 1–0 med ett distansskott via stolpen. Han skapade 2–0 genom en vansinnigt vacker kombination med Andreas Weimann när Benteke klackade fram österrikaren till fritt skottläge. Och 3–0 var ett bevis på hans förmåga att driva bollen i fart.
– Det är ingen som knuffar undan honom när han han bollen, det är helt klart, sa Paul Lambert till BBC efteråt.
Villa-tränaren har ägnat hela hösten till att hylla Benteke. Han går numera under smeknamnet ”Big Man”. Ibland har det känts lite överdrivet, som för att vidimera att 200-miljonersvärvningen Darren Bent suttit i frysboxen.
Men efter gårdagens show på Anfield var alla superlativ motiverade.
– Han har varit helt otrolig. Han är 21 år (fyllde 22 år den 3 december, min anm). Han kan bli hur bra som helst. Alla verkar älska att spela med honom. Han har varit sensationell för oss, potentialen är skrämmande.
Christian Benteke hamnade inte på bänken i skuggan av Darren Bent.
Han blev spelaren som bar Aston Villas anfallsspel.
I veckans ligacupmöte med Norwich framförde fansen en sång tillägnad sin nye kelgris. Till tonerna av Pussycat Dolls ”Don’t cha”, sjöng de:
”Don’t cha wish your striker was Ben-te-ke”.
Jo, det är nog en hel del klubbar som önskar det.
Jag önskar att jag hade haft bättre omdöme när jag förutspådde att Christian Benteke skulle bli en flopp under sin debutsäsong i Premier League.

***
Det blir förstås fler analyser från helgen senare.

Från iskall och utskälld till het.
Efter fem mål på tre matcher frågar sig många vad som hänt med Fernando Torres.
Är det Rafael Benítez-effekten vi ser?
Här är en genomgång av de taktiska förändringarna som inneburit ett lyft för spelaren som kostade drygt en halv miljard kronor.
Och varför Roman Abramovitjs dröm om sexig fotboll går stick i stäv med drömmen om en Fernando Torres som öser in mål för Chelsea.

September 2011:
André Villas-Boas krävde en förklaring. Han var inte alls nöjd över de svarta rubrikerna i de brittiska tabloiderna.
Fernando Torres hade gett en intervju på spanska där han kommenterat sin måltorka. Spanjoren motiverade det med att Chelsea hade spelartyper som ”juega muy lento”. Spelar långsamt.
– När jag bytte klubb visste jag att det skulle bli en långsam process, även om jag inte trodde att det skulle ta så här lång tid. Chelsea är, i jämförelse med de engelska lagen, kanske det minst engelska. Det beror på att deras spelartyper – äldre spelare, som spelar långsamt, som har mycket bollinnehav, och det är det som klubben försöker förändra nu, sa anfallaren, enligt engelska tidningar.
Torres framhöll behovet av fart.
– Det är vad du behöver i Premier League. Annars fungerar inte laget. När laget börjar ta in nye coachens (Villas-Boas) idéer om fartfyllld vertikal fotboll, kommer det att bli bra.
André Villas-Boas startade en utredning kring citaten och gav Torres en muntlig varning. Han gillade inte att spanjoren talat så öppenhjärtigt om lagkamraterna.
Den implicita kritiken från Torres viftades bort med att det var ett ”översättningsfel”, men läste man mellan raderna kunde man utläsa vad han själv såg som problemet med Chelseas spel.
För många passningar i sidled. Avsaknad av ett mer direkt spel: Bollar på ytor bakom backlinjen.
Jag blev förvånad över agerandet från Chelseatränaren. Torres sa ju bara sanningen.
Laget spel passade honom illa.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser. Det ska vi förstås akta oss för.
Därför slår jag fast direkt: Fernando Torres kommer aldrig bli lika bra som han en gång var. Jag tvivlar starkt på att han når nivån han höll åren 2007–09 då han skrämde slag i Premier Leagues försvarare.
Då levde han på snabbheten. Hans acceleration var exceptionell.
Som när han petade och stack förbi Tal Ben Haim och gjorde sitt första Liverpoolmål. Eller när han blåste förbi Rio Ferdinand och avgjorde en match mot Manchester United.
Sedan kom skadorna.
Torres förlorade ”bettet i steget”. I VM 2010 var han medioker. Redan där restes frågetecken.
I januari 2011 flyttade han till Chelsea. Han fick en mardrömsstart i den nya klubben.
Carlo Ancelotti lyckades inte få ut hans kapacitet; italienaren föredrog Didier Drogba. André Villas-Boas misslyckades också. När Roberto Di Matteo fick gå var förmodligen ett av skälen att han aldrig lyckades ackommodera Fernando Torres i startelvan.
Så Roman Abramovitj snackade med sina rådgivare och handplockade Rafael Benítez, taktikern som fick Torres att uträtta stordåd i Liverpool.
Efter en trevande inledning – Fernando Torres var planens sämsta spelare i Benítez debutmatch mot Manchester City – har resultaten börjat trilla in.
För Chelsea och för Fernando Torres.
Motståndet har visserligen varit modest. Två mål mot Nordsjälland gör ingen sommar. Men två mål mot Sunderland är lovande och på torsdagen blev det en fullträff mot Monterrey i klubblags-VM, vilket betyder fem mål på tre matcher.
Det handlar om en ”islossning”. Före första fullträffen mot Nordsjälland hade han inte gjort mål på 477 spelminuter.
När en spelare varit så djupt ned i avgrunden som Fernando Torres krävs mer för att vi ska kunna slå fast att han är ”tillbaka”.
Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Vad har Rafael Benítez gjort? Har han hunnit förändra Chelsea redan?
Ja, lite.
Förutom de mentala aspekterna – att han gett Torres förtroende – har han anpassat spelet till spanjoren.
I inledningen av den här säsongen hade Roberto Di Matteo genomfört en mindre revolution i Chelsea.
Jämfört med det lag som vann Champions League i våras med extremdefensiv hade han värvat in Eden Hazard och Oscar och fått laget att spela offensivt.
Det var det närmaste klubben kommit Roman Abramovitjs dröm om sexy football.
Från att ha varit ett ”direkt lag” som spelat rakt och långt mot Didier Drogba blev de ett lag som spelade kort.
Eden Hazard, Oscar och Juan Mata tog inte död på varandras ytor. De flöt runt tämligen fritt och kortpassningsspelade tills de hittade en lucka för instick. Ibland klev Mata över och överbelastade vänsterkanten där Hazard höll till.
Fernando Torres?
Han fick stå felvänd mot mål och förväntades göra jobbet som falsk nia.
Det har aldrig varit ett spel som passar honom. Hans styrka har inte varit kortpassningsspel eller att agera länkspelare; han skulle inte trivas i Barcelona där han skulle få agera åskådare när Xavi, Busquets och Iniesta drar igång en passningskarusell i varje anfall.
Torres vill ha bollar i djupled. När han var som bäst i Liverpool spelade han alltid ”on the last shoulder”, fotbollsengelska för att positionera sig vid offsidelinjen. Målet mot Manchester United som jag nämnde är ett perfekt exempel på det.
Han vill ha bollar bakom backlinjen eller inspel från kanterna så han kan störta in i straffområdet och sätta dit pannan eller en tå.
I ”nya Chelsea” fick han göra det alltför sällan.
”Nya Chelsea” skulle ju spela fin, passningsorienterad fotboll. När yttrarna fick bollen var deras första tanke att skära in i plan och etablera possession snarare än att sikta mot hörnflaggan och slå inlägg.
I diagrammet nedan från Statszone ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar från mötet med Arsenal borta i höstas. Vi kan notera hur de flyter fritt mellan båda kanterna.

Chelseas anfallsspel i höstas

Så här fungerade Chelseas anfallsspel i höstas. Tre offensiva spelare med relativt fria roller. Torres som arbetade mycket felvänd och förväntades delta i speluppbyggnaden.

Torres i Liverpool
Rafael Benítez byggde sitt Liverpool på en tät defensiv, lojala, löpvilliga yttrar och en Steven Gerrard som släpade bakom Fernando Torres i strikerpositionen.
Spelet var ”direkt”. Vertikalt. Xabi Alonso var redan då Europas bästa mittfältare på att spela bollen framåt. Gerrard har alltid varit ”direkt” i sin spelstil.
Notera skillnaden mellan yttrarna. I Liverpool spelade en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad spelare till vänster.

Rafael Benítez använde yttrar som slickade kanten snarare än sökte sig in mot mitten. Det gav ett rakare, mer direkt spel.

Torres i Roberto Di Matteos Chelsea

Den här bilden sparade jag ned i från hemmamötet med Newcastle. Jag hade egentligen tänkt använda den i höstas för att analysera Chelseas nya, sexiga anfallsspel, men nu plockar vi fram den här istället. Här ser vi hur Fernando Torres droppat i banan och ”bytt plats” med Eden Hazard. Det var så Chelseas anfallsspel fungerade i början av säsongen. Men Torres har aldrig varit någon ”speluppläggare”. Han ska inte slå den sista passningen – han ska ta emot den.

Den här bilden sparade jag från mötet mot Manchester United. Här ser vi hur Chelseas anfallsspel såg ut när laget spelade som allra läckrast fotboll. Yttrar som flyttar in. Ytterbackar som får ansvara för spelbredden. Fernando Torres som står felvänd och förväntas möta boll medan någon annan (i det här fallet Mata) tar djupledslöpningen och får sistapassningen.

När Gary Neville i Sky Sports analyserade Torres måltorka förra veckan försvarade han spanjoren. Jag har inte sett analysen själv, men vad jag förstår gick den ut på att lagkamraterna – främst Hazard, Oscar, Mata – inte gjorde tillräckligt för att hjälpa sin anfallare eftersom de inte ”löpte förbi honom” (om nån sett Nevilles analys kan hojta till om ni har något att tillägga).
Jag tolkar hans tes så här.

Torres har aldrig varit någon särskilt bra targetspelare. Han har för dålig touch för att suga in bollarna (jämför med Robin van Persie). Till vänster ser vi hur Torres tar emot ett uppspel felvänd. De tre offensiva mittfältarna vill ha ett tillbakaspel. Det blir enkelt för motståndarna att krympa ytorna, flytta mot bollförande Torers, och vinna boll.

Här ser vi hur spelarna borde underlätta för Torres, enligt Neville (jag vet inte om han menade exakt så här, jag har ritat pilarna utifrån min tolkning). Med löpningar i djupled drar de med sig försvarare och skapar mer ytor.

Har Chelsea förändrats under Benítez?
Ja, Rafael Benítez har valt att sära på de tre musketörerna Hazard, Oscar, Mata i fyra av de sex matcherna han lett laget. Det var väntat. Benítez föredrar en annan typ av ytterspelare. Istället har han använt Victor Moses i en kantroll (eller Ryan Bertrand), vilket ger ett annat typ av spel (se bild nedan). Moses är ingen possession-spelare. Han är en traditionell ytter som söker sig mot hörnflaggan för att slå inlägg. Hans spelstil är mer ”direkt”.

Här kan vi se hur Ryan Bertrand och Victor Moses håller sig till kanterna. Moses skiftar kant ibland med Hazard, men han rör sig sällan centralt.

På samma sätt har Eden Hazard och Juan Mata blivit beordrade att hålla sina kanter. Vi ser förändringen när vi jämför Matas passningar från två olika matcher. Till vänster syns han ”mottagna passningar” i Rafael Benítez debutmatch mot Manchester City; klar övervikt på högerkanten. I det andra diagrammet har vi hans ”mottagna passningar” från bortamötet med Tottenham i höstas – när trion Hazard/Oscar/Mata fungerade som allra bäst.

Förändringen med yttrar som håller sin kant leder till att Chelsea spelar färre passningar i sidled på offensiv planhalva. Istället försöker de ta sig till avslut snabbare.
För Fernando Torres betyder det att han mer sällan behöver agera som en ”falsk nia” och droppa i plan. Istället kan han ligga på ”siste försvararen” och erbjuda ett djupledsalternativ – som nedan mot Sunderland (som Ola A visade i Viasat).

Som falsk nia hade Torres mött bollen i det här läget. Nu söker han ytan bakom backlinjen. Några sekunder senare skjuter han i ribban och Mata petar in returen.

Torres mindre felvänd

För att använda Torres styrkor ska han hugga vid offsidelinjen, snarare än att möta boll och bli spelfördelare. I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Torres ”forward passes” i två olika matcher. Till höger ser vi att han slog 13 passningar framåt i mötet med Newcastle i augusti. Mot Sunderland i helgen slog han bara 4.

I senaste ligamatchen mot Sunderland kunde vi också notera det som Neville påpekat med mittfältare som ”löper förbi” Torres, hjälper till att skapa ytor.
Vid 1–0-målet, efter att Torres mött ett uppspel, kom Eden Hazard flygande längs kanten. Några sekunder senare störtade Torres in i straffområdet och stötte in belgarens inlägg till 1–0.

Hazard tar löpningen i djupet. Torres (inringad) kan fylla på bakifrån.


…och störta in i straffområdet och stöta in 1–0.

På torsdagen talade Fernando Torres med världspressen efter att Chelsea blivit klart för final i klubblags-VM. Han gjorde det med ett hyfsat facit i ryggen: Fem mål på tre matcher. Han sa:
– Man kan se tydligt att vi inte spelar bollen lika mycket på sista tredjedelen, spelar mer direkt och utnyttjar farten med Victor Moses eller mig eller Eden Hazard och använder kvaliteten hos Juan Mata och Oscar i mitten. Vi attackerar mer, skapar fler chanser och arbetar som ett lag.
Så visst blev Rafael Benítez ett lyft för Torres.
Hur stort får vi avvakta och se.

Slutsats
Fernando Torres är inte samma spelare som han en gång var. Han har tappat den snabbhet som gjorde honom till en av världens bästa spelare.
Förr behövde han bara peta fram bollen och lita till sin acceleration för att ta sig förbi försvararna. Nu utmanar han inte lika ofta eftersom han vet att han inte har ”rycket” i steget.
Gary Neville hävdade i Sky att Torres är tvungen att ändra sitt spelsätt eftersom han tappat sin fart. Jag är tveksam till att han är kapabel att göra det. Anfallare som lever på ren snabbhet har ofta svårt att göra det. Lex Michael Owen.
Dagens fotboll försvårar för djupledslöpande strikers. Få lag spelar med hög backlinje idag. Ytorna att pricka in bollar bakom försvarslinjen är minimal.
Men det går fortfarande att anpassa taktiken för att få ut så mycket som möjligt av 28-åringen. Torres gynnas av ett lag som spelar Benítez-fotboll; rakt, direkt och söker snabba anfall. Fem mål på tre matcher är ett stort steg i rätt riktning för en spelare som varit iskall sedan han köptes till Chelsea för en halv miljard kronor.
Kan han göra mål mot bättre lag? Det vet vi inte ännu, men chanserna har ökat.

Det finns dock en baksida. När laget anpassar taktiken efter Torres överger man den dröm som Roman Abramovitj gått och burit i alla år.
Ryssen köpte klubben 2003. Han ville vinna Champions League-titeln, men framför allt ville han bli underhållen. Han vill bli hänförd av spelet på samma sätt som han blev våren 2003 när han bänkade sig på Old Trafford och såg Manchester United–Real Madrid (4–3) och förälskade sig i fotboll.
I början av den här säsongen hade Roberto Di Matteo något riktigt spännande på gång. Närmare Barcelona-fotboll än i höstas då Hazard, Mata och Oscar charmade hela ligan har Chelsea aldrig varit.
Men den taktiken gynnade inte Fernando Torres.
Och Roman Abramovitj vill ju både ha kakan och äta den.

Fotnot: Stort tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpt till med att göra grafiker.

***
Läs mer:
11 december: ”Taktiken som sårade City”.
30 oktober: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.

Lite försenat ”Omgångens lag” den här gången, men då måste man ha i åtanke att jag haft fullt med både det här och det här.
Här är iallafall elvan.

Mellan stolparna stod duellen mellan David De Gea och Tim Krul. Båda släppte in två otagbara mål, men jag väljer De Gea som både agerade förtroendeingivande i luftspelet och gjorde ett par riktigt svettiga räddningar när David Silva höll sig framme.
I backlinjen känns namnen tämligen givna, även om Glen Johnson skuggades av Rafael da Silva och Steven Whittaker. Rio Ferdinand var given efter sin majestätiska insats på Etihad. Ryan Nelsen var QPR:s bästa spelare mot Wigan och Luke Shaw fortsätter imponera.
Defensiva mittfältsplatserna går till två spelare som gör säsongsdebut i ”Omgångens lag”. Det lär dock inte bli sista gången vi ser Jack Wilshere och James McCarthy i elvan. Båda visar storform. Wilshere är ett av få ljus i Arsenalmörkret.
Robert Snodgrass gjorde två assist för Norwich och skruvade in segermålet med en fin frispark. Han är given, liksom Jason Puncheon som var planens bästa spelare när Southampton vann bottenmötet med Reading (får flytta över till vänster här då han rör sig över stora ytor). Wayne Rooney går inte att förbise efter sin matchvinnande insats som även innehöll en dos defensivt arbete.
Och på topp: Fernando Torres. Jag övervägde Dimitar Berbatov som var fantastisk för Fulham, men Torres två mål, nästan tre, vägde över.
Omgångens spelare: Wayne Rooney, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United
———————————————–
Glen Johnson, Liverpool (4)
Rio Ferdinand, Manchester United (2)
Ryan Nelsen, Queens Park Rangers (2)
Luke Shaw, Southampton
———————————————–
James McCarthy, Wigan
Jack Wilshere, Arsenal
———————————————–
Robert Snodgrass, Norwich (2)
Wayne Rooney, Manchester United (4)
Jason Puncheon, Southampton (2)
———————————————–
Fernando Torres, Chelsea (2)

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i Omgångens lag tidigare under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Steven Whittaker (Norwich), Ashley Westwood (Aston Villa), Robert Huth (Stoke), Mikel Arteta (Arsenal), Mohamed Diamé (West Ham), Juan Mata (Chelsea), Rafael da Silva (Manchester United), Dimitar Berbatov (Fulham), Damien Duff (Fulham), Vurnon Anita (Newcastle), Tim Krul (Newcastle), Steven Pienaar (Everton).

***
Nu lägger vi till en uppgift på er. Tidigare har ni fått utse ”Omgångens floppspelare”. Nu får ni även utse ”Omgångens manager”. Valet är fritt!

***
Här är spelarna med flest ”Omgångens lag”-framträdanden:
4 uttagningar
Gareth Bale, Tottenham
Glen Johnson, Liverpool
Luis Suárez, Liverpool
Marouane Fellaini, Everton
Santi Cazorla, Arsenal
Wayne Rooney, Manchester United
3 uttagningar
Brad Guzan, Aston Villa
Eden Hazard, Chelsea
Jan Vertonghen, Tottenham
Jermain Defoe, Tottenham
Juan Mata, Chelsea
Leighton Baines, Everton
Mohamed Diamé, West Ham
Ryan Shawcross, Stoke
Rafael da Silva, Manchester United
Robin van Persie, Manchester United
Steven Pienaar, Everton

Hur sårar man Manchester City?
Och hur spelar man inte försvarsspel?
Här är några taktiska punkter från helgen.

Egentligen var den stora frågan inför matchen hur Alex Ferguson skulle neutralisera Yaya Touré. Ivorianen har varit dominant i två av de tre senaste mötena och försöket i våras att tackla problemet genom att spela Ji-Sung Park blev helt misslyckat.
Därför hade, i teorin, den omtalade mittfältsdiamanten varit att föredra. Den hade gett United numerärt överläge centralt.
Men det hade varit ett reaktivt system. Då hade laget helt och hållet negligerat ett eget anfallsspel och bara anpassat sig efter Roberto Mancinis gäng.
Så det var väntat att Alex Ferguson valde 4-2-3-1-taktiken som var så effektiv borta mot Chelsea.
Då kunde United dessutom använda sitt vassaste anfallsvapen: Snabba omställningar på Antonio Valencia.
Manchester City var obesegrat på hemmaplan i två år. De dominerade den här matchen första 20 minuterna och stora delar av andra halvlek. Därför var United tvunget att förvalta lägena.
Ett av dessa dök upp tack vare planen att attackera Citys vänsterkant.

Inför matchen hade Manchester Uniteds anfall sett ut så här: 30 procent på vänsterkanten. 32 procent centralt. 38 procent på högerkanten.
I söndags anföll United till 57 procent på högerkanten.
Och 2–0-målet exemplifierade hur man sårar City bäst. ”Overload the flanks”. Skapa två mot en-lägen på kanten.
Med David Silva och Samir Nasri, två ”inside wingers”, yttrar som vill gå inåt i banan, finns ofta möjlighet att ställa om på kanterna (se nedan).
Det var exakt samma taktik som Manchester United använde mot Chelsea och målet är likt målet som betydde 2–0 på Stamford Bridge.

David Silva har flyttat in i plan. Notera hur högerbacken Rafael da Silva i tidigt skede flyttar upp för att skapa två mot en-läge mot Gaël Clichy. En opressad Michael Carrick har inga problem att hitta ut med passningen.

Passningen har nått Antonio Valencia och Rafael är beredd att överlappa. Ett par sekunder senare kommer brassen att spela in till Wayne Rooney som gör 2–0. Notera hur långt efter David Silva har hamnat. Det medför att Gareth Barry (defensive mittfältaren på väg ut mot kanten) måste ge Clichy understöd och därmed släppa markeringen på Rooney. (Bosse P drog det här i Viasat-studion, men alla kanske inte såg matchen och eftersnacket)

Rooneys defensiva arbete
Det är intressant hur Wayne Rooney förändras när det vankas stormatch. I ett hemmamöte mot, låt oss säga, Reading kan han vara hafsig med possession och gestikulera uppgivet över en missad passning. Så fort det är en stormatch och Alex Ferguson har skräddarsytt en defensiv taktik – då är Rooney superkoncentrerad och superlojal. Mötet på Camp Nou mot Barcelona 2008 är väl det bästa exemplet på det, matchen mot Chelsea i höstas ett annat.
I söndags visade han samma tendenser.
Löpningen i den 25:e minuten är värd att uppmärksamma. Varför? Jo, jag menar att den sekvensen belyser varför United är så effektivt i många stormatcher.

Manchester United har haft hörna, Cleverley spelar bort andrabollen och City får ett gyllene läge att ställa om. Många offensiva spelare hade struntat i att ta jobbet i det här läget, men Rooney inser: 1) United har för många spelare på fel sida om bollen (5). 2) Sergio Agüero, på kanten, kommer att bli svår att plocka upp för någon av försvararna.
Notera – och det här är viktigt: Rooney bestämmer sig för att ta löpningen trots att bollen inte spelas mot Agüero.

Yaya Touré tar emot bollen och vänder upp. Rooney fortsätter att jaga efter Agüero.

När Michael Carrick har lyckats fördröja Yaya Touré har Rooney hamnat i vänsterbacksposition. Men Agüero har inte fått bollen och chansen är över.

När Rooney gjorde den här löpningen skrev jag direkt på Twitter:
”Den defensiva löpningen Rooney gjorde nyss för att täcka av Agüero får man inte av många offensiva spelare i världen”.
I andra halvlek gav Sergio Agüero tillbaka. Han jagade Wayne Rooney ända ned till hörnflaggan (se nedan).

Det finns dock en viktig skillnad: Wayne Rooney var bollförare när Agüero jagade honom. Då är det lättare att inse att en spelare är ”farlig”.
I första exemplet där City har läge att ställa om tar Rooney det oerhört ansvarsfulla beslutet att täcka av en spelare utan boll.
Han gör det för att minimera risken att spelaren eventuellt ska få bollen, för att ta sig hem på rätt sida, för att han upptäckt att laget har för många spelare i offensiva positioner. Det är imponerande.
Den lojaliteten får man inte av många anfallare i världen. Men det är den inställningen som, bortom mål och assist, är storheten hos Wayne Rooney.
Det är tack vare sådana lojala prestationer som Ferguson kan lyckas med defensiven i stormatcher efter att ha genomlidit en hel höst med försvarsproblem.

Andra exempel på försvarsspel från helgen
Vikten av att ta sig hem på rätt sida om sin spelare var tydligt när Tottenham tappade 1–0-ledning mot Everton.
Clint Dempsey gav Spurs ledningen, men notera nedan hur han är ytterst ansvarig för kvitteringen.

Kolla matchklockan. 14 sekunder kvar av ordinarie tid. I det här läget måste Clint Dempsey (nummer 2) inse att han först och främst måste hålla på och åtminstone skära av ”sin spelare”, i det här fallet Séamus Coleman. Direkt i det här läget bör han ta sig ned på rätt sida, det vill säga, åtminstone ned till straffområdeslinjen.

Här ser vi hur Dempsey helt tappat bort högerbacken Séamus Coleman som smyger upp längs kanten. I det här läget, när bollen har nickats bort av Tottenhamförsvaret, måste han ta sig hem (istället för att hoppas på kontring).

Här är det för sent. Hade Clint Dempsey från början tagit sig hem på rätt sida är det tveksamt om Steven Naismith ens vågat slå ut passningen till Coleman. Nu är passningsvägen helt fri och Coleman kan i nästa sekund slå inlägget till Steven Pienaar som betyder 1–1.

Slutsats: 14 sekunder kvar av matchen – då måste man utföra en av försvarsspelets grundstenar. Ta sig hem på rätt sida och skära av de farliga ytorna. Clint Dempsey gjorde inte sin läxa – och Spurs förlorade sedan alla tre poängen.

Ett annat exempel på svagt försvarsagerande hämtar jag från matchen West Ham–Liverpool.
Glen Johnsons 1–0-mål var ett av säsongens allra läckrade. En sträckt vrist i bortre krysset utom räckhåll för Jussi Jääskeläinen.
Det var ett underbart mål, och vi ska inte ta något ifrån Johnsons prestation. Men eftersom vi intresserar oss för detaljer så är det intressant att studera Matt Jarvis försvarsspel i förstaläget.

Steven Gerrard har slagit ut bollen till Glen Johnson. Matt Jarvis är beredd att sätta press. I det här läget har han en elementär kunskap att ha i bakhuvudet: Hitta rätt pressavstånd.
Står han för långt ifrån kan Johnson svinga in ett inlägg ostört (ett större problem om Liverpool haft en bra huvudspelare som striker). Kommer han för nära riskerar han att bli bortgjord.
Johnson får bollen i en ofarlig yta, alltså bör Jarvis inte ”sälja bort sig” genom att bli bortdribblad.
Men det är exakt vad som sker. Jarvis ”hamnar på hälarna”, för att tala fotbollsspråk. Han låter Johnson vandra förbi honom tack vare en bra första- och andratouch.

Utan understöd har Matt Jarvis släppt förbi Glen Johnson in i en farligare yta. Liverpoolspelaren har två djupledslöpande mittfältare att spela in bollen till. Han väljer att hålla i bollen och stoppa upp en bomb i krysset istället.

Det kan förstås vara så att West Ham-managern Sam Allardyce har beordrat sina yttrar att styra motståndarna inåt i plan (inte ovanligt att man styr på det sättet på högre nivå, till skillnad mot på lägre nivå där man alltid styr utåt). Men då måste Jarvis försäkra sig om att han har understöd av någon central mittfältare/försvarare. I den här situationen (första bilden) har han ingen medspelare innanför. Han slänger ingen blick alls bakom axeln för att titta vad han har bakom sig.
Jarvis praktiserar helt enkelt försvarsspel på ett sätt som inte fungerar mot bra spelare.

En sådan här tämligen banal miss har man normalt råd med – det är sällan motståndarna straffar en med skott á la Johnson – men det var förvånande att Jarvis agerade lika naivt vid ett par tillfällen till under första 20 minuterna.
Det var en stor anledning till att Glen Johnson dittills var planens dominant.

Fotnot: Stort tack till nattchef Johan Kingfors som fixade grafik.

***
Fler taktikanalyser:
”Stokes läckra hörnvariant”.
”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
”Taktiken bakom Evertons succé”.

Tottenhams mardrömsminuter
Om matcherna hade blåsts av efter 80 minuter hade Tottenham toppat Premier League.
Det är sensationella siffror eftersom de ligger hela 13 poäng efter ledande Manchester United.
Men det är ingen slump att det är Spurs och inte United som just nu brottas med den statistiken.
André Villas-Boas lag har släppt in 40 procent av sina mål under slutkvarten i matcherna.
I söndags hände det igen.
Tottenham hade ledningen borta mot Everton efter ett fint Clint Dempsey-mål. Jag tyckte att mycket talade för att Everton skulle ens kvittera. De såg ut att sakna udd på sista tredjedelen.
Men i slutsekunderna av ordinarie tid gjorde Steven Pienaar 1–1 och på tilläggstid satte Nikica Jelavic 2–1.
Jag tror knappast att det handlar om att Tottenham är dåligt tränat. Snarare är det en mental fråga. Kan AVB lösa problemet?

Henderson på väg att tina upp
Jordan Henderson fick inget lätt förstasäsong i Liverpool. Det började med att ägaren FSG betalade ett rejält överpris för ”English talent”, vilket gav ett ok att bära på. Det fortsatte med att Kenny Dalglish spelade honom på fel position, som högermittfältare istället för i mitten.
I somras ville Brendan Rodgers göra sig av med Henderson när Fulham visade intresse. Spelaren sa nej.
– Vad Rodgers sa kom som en blixt från klar himmel. Jag jobbade hårt för att komma till en klubb som Liverpool. Jag ville stanna så länge som möjligt. Jag sa till managern att jag ville stanna och kämpa om min plats, sa Henderson till Telegraph.
Efter att bara få 50 minuters speltid på de sju första matcherna i ligan fanns det många som tvivlade.
Faktum är att få spelare i England fått utstå fler raljanta skämt om kvalité kontra övergångssumma. Möjligen Andy Carroll.
Men nu har Henderson startat fyra av de senaste sex matcherna i alla turneringar.
Han gjorde segermålet i Europa League, målet som tog Liverpool till slutspel. Och i söndags hoppade han in sista 20 minuterna och var med och spelade fram till segermålet (som bedömdes som självmål).
– Jordan är en underbar talang och har en stor framtid här, sa Brendan Rodgers nyligen efter att i somras ha velat klippa banden.
Jordan Henderson har förstås en bra bit kvar innan han tar en ordinarie tröja på ett mittfält med Lucas, Joe Allen och Steven Gerrard, men han verkar ha lämnat platsen bredvid fiskpinnarna i frysboxen.
Och det viktigaste: Han får numera speltid i sin rätta position.
Det är ett stort steg i rätt riktning.

Diamés skada förödande för West Ham
Det var en match med tre ansikten igår på Upton Park. Liverpool började starkt och dominerade med eftertryck första kvarten.
West Ham var häpnadsväckande svagt.
Sedan klev West Ham högre i presspelet och kavlade upp ärmarna. Mark Noble och Mohamed Diamé tog tag i mittfältet, Matt Jarvis utmanade på vänsterkanten och Carlton Cole skapade oro med sitt huvudspel.
Så fort det blev en match utan struktur, en fysisk kamp snarare än spel efter marken, tog hemmalaget över.
De vände till 2–1-ledning och det var en matchbild som passade Mohamed Diamé perfekt. Den kraftfulle senegalesen tog de där löpningarna som ingen annan orkade och som gjorde att ”Hammers” kunna länka ihop sina långa bollar mot Carlton Cole med mittfältet.
I den 70:e minuten, när han tog en ny energikrävande löpning, skedde det som inte fick hända. Diamé drog sönder baksidan av låret.
Och efter att han burits ut på bår såg vi hur mycket han betyder för laget.
Plötsligt trampade West Hams mittfält vatten. Utan Diamés kvalité dels som bollvinnare, dels som bolltransportör, föll de ihop totalt.
Liverpools segermål må ha varit turligt, men min känsla är att de hade gjort mål ändå under slutkvarten. West Ham såg ut att vara slutkört.
Och det är förstås illavarslande för West Ham.
Efter matchen kom beskedet att Mohamed Diamé kan bli borta upp till tolv veckor på grund av en muskelbristning. Det kan bli förödande för West Ham nu när ligan går in i ett hektiskt skede.
På måndagskvällen sa spelaren själv att skadan inte var så allvarlig och att han hoppas vara tillbaka om tre veckor. Det gör hela West Ham.
Mohamed Diamés ”impact” blev väldigt tydlig mot Chelsea där han kom in och lyfte laget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Sam Allardyce inte har någon ersättare som kan fylla det tomrummet.

Wigans stjärna – en av ligans formstarkaste spelare
Wigan faller ju lite utanför radarn så jag förstår om ni inte har lagt märke till mittfältaren James McCarthy, 22, senaste veckorna.
Men sanningen är att irländaren gjort stormatch på stormatch. Han är en av ligans mest formstarka mittfältare.
Mot Manchester City förra helgen var han dominant i 70 minuter. I lördags gjorde han båda målen när Wigan fick 2–2 mot Queens Park Rangers.
– Tekniskt sett tror jag att det är svårt att hitta en bättre spelare, sa Roberto Martínez efter matchen.
Varje gång Wigantränaren berömmer en av sina spelare finns risken att någon storklubb vaknar och öppnar plånboken. Det vet han, men den här gången höll han inte igen.
– Tekniskt sett kan han spela i vilket lag som helst i världen och det kommer han att göra.

McCarthy är en typisk Wigan-värvning. Han hämtades från Hamilton Academical för den ringa summan 1,2 miljoner pund. Idag är det priset tiodubblat.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon klubb hostar upp en peng som Dave Whelan inte kan säga nej till.

Norwich visar karaktär
Norwich är ligans hetaste lag. Chris Hughtons gäng har nio raka (!) matcher utan förlust.
Jag skrev häromveckan om lagets starka form, om hur övergången till 4-5-1 har gett ett stabilare, mer kompakt lag.
Helgens match var ett bevis på ”kanariefåglarnas” karaktär och nyvunna självförtroende.
Laget tog ledningen med 3–0 borta mot Swansea. I andra halvlek inledde Swansea upphämtningen genom att göra två mål direkt i andra halvlek.
Men när alla på Liberty Stadium väntade på 3–3 skruvade Robert Snodgrass istället in en frispark till 2–4.
Swansea slog 661 passningar i matchen, varav 596 till rätt adress (90 procent). Norwich slog knappt hälften, 320, varav 236 till rätt adress (74 procent). Hemmalaget hade 67 procent av bollinnehavet.
Men Norwich gjorde fyra mål och vann.

Southamptons vapen: högersidan
Jag fastslog ju tidigare under säsongen att Leighton Baines/Steven Pienaar varit hösten bästa ”wide combination” i Premier League.
Därför är det värt att uppmärksamma att Southampton också har en riktigt start högersida, dock inte med lika kända namn.
Jason Puncheon, 26, är mest känd för att ha gjort mål i alla fyra proffsdivisionerna (med Barnet i League Two, Milton Keynes och Southampton i League One, Millwall i Championship och Blackpool i Premier League).
Nu har han även stigit fram som en av Nigel Adkins nyckelspelare. Det mesta i Southampton sker via högersidan med snabbe ytterbacken Nathaniel Clyne och Puncheon. Den sistnämnde är lurig, kvick och hela tiden villig att utmana. Dessutom har han vassa inlägg med sin vänsterfot.

Jämnaste fjärdeplatsracet någonsin
Slutligen: Snacka om jämn tabell.
Jag kan inte minnas att vi haft så tätt mellan lagen så här långt in på säsongen sedan Uefa började dela ut fyra Champions League-platser.
Mellan Everton på fjärde plats och Norwich på tolfte plats skiljer bara fyra poäng. Liverpool, som började så svagt, är nu med i allra högsta grad.  Norwich, som låg under strecket, är till och med uppe och hotar.
Det är sensationellt… och samtidigt, alldeles, alldeles underbart.
Även om titeln blir ett tvåhästarsrace i Manchester har vi en rafflande vår att se fram emot.

***
I morgon kommer lite taktiska observationer från helgen.

Manchester United vann derbyt mot Manchester City och skaffade sig sex poängs försprång i toppen av Premier League.
Det hade kunnat vara så annorlunda.
Det hade kunnat vara så annorlunda om den där rösten i huvudet på Robin van Persie sagt ”City” istället.

Ni minns hur det var.
Slaget om Robin van Persie utvecklade sig till en dragkamp mellan tre klubbar: Juventus, Manchester City och Manchester United.
När frågetecknet kring Juventus och tränaren Antonio Contes avstängning blev för stort var det bara två kvar.
City vs United. Lagen som senaste 1,5 åren utvecklat Premier League till ett tvåhästarsrace.
Den blå halvan av Manchester har tagit steg för steg i sin jakt på storebror. På transfermarknaden har de redan gått om.
De hämtade Carlos Tévez från Old Trafford sommaren 2009. Året efter lockade de över Yaya Touré, som ryktats intressera sir Alex, med en jättelön. Samma sommar köpte de David Silva för pengar som United aldrig hade velat hosta upp. Samma förfarande med Sergio Agüero; United hade säkert varit intresserat om inte en annan klubb tryckt upp prislappen i höjden. Ifjol, när klubbarna gick head to head om Arsenal-mittfältaren Samir Nasri, drog City återigen det längsta strået.
Kapplöpningen om Robin van Persies signatur var ett definierande vägskäl. Hade City snott ytterligare en stjärna framför ett United bakbundet av Glazers skuldsäck hade maktbalansen förändrats.
City erbjöd mer pengar.
Robin van Persie valde ändå United. Han berättade att en röst i hans huvud sagt ”United”.
– Allt kan hända på transfermarknaden, sa Roberto Mancini i förra veckan.
City-tränaren är märkbart sur över att han inte fick spelaren som hade högsta prioritet inför mercaton. Han har öppet kritiserat förre klubbdirektören Brian Marwood för ”missen”.
Det var inte bara det att City gick miste om en exceptionell anfallare. Samme man dök upp hos värsta rivalen.

Det är lite ironiskt att Robin van Persie – spelaren som gled City ur händerna – tidigare var spelaren som United gick miste om. I januari berättade sir Alex Ferguson om hur han scoutat anfallaren i Feyenoords reservlag.
– Jag tror att han blev utvisad den dagen – antingen fick han rött eller att han klev av. Jag minns inte. Men vi släppte det. I visade sig att han blev en fantastisk spelare. Topplag har ofta en spelare som kan göra skillnad och van Persie kan göra det. Man ser Messi I Barcelona, Ronaldo i Real Madrid, Silva i City och i många år, Drogba i Chelsea. Det är ett faktum, sa Ferguson.
Igår avgjorde Robin van Persie derbyt på Etihad med en frispark på stopptid.
Men det är inte den isolerade händelsen som fått mig att tycka att 24 miljoner pund var billigt.
Det är det faktum att RvP sett över en säsong är värd ett antal poäng för sitt lag.
29-åringen har gjort mål i sju av elva matcher där Manchester United hamnat i underläge. Optas statistik visar att United hade legat på 13:e plats utan holländarens 11 mål och 4 assist. Givetvis kan man vända och vrida på sådan statistik; Danny Welbeck eller Javier Hernàndez hade förstås bidragit med mål om de fått spela mer.
Men det säger ändå en del. De tre senaste matcherna har van Persies mål varit skillnaden mellan en och tre poäng när laget vunnit med uddamålet mot West Ham, Reading och City.

Jag blir mer och mer imponerad för varje gång jag ser Robin van Persie spela. Han var inte överdrivet involverad i söndags, Wayne Rooney var mer framträdande, men ändå tycker jag att just den här matchen visar på holländarens storhet.
Första tio minuterna rörde han knappt bollen. Fram till dess hade han fått blott en (!) passning. Men när lagkamraterna väl började hitta honom var han allt det hans lag behövde.
En måltavla för uppspelen. Spelaren som tog emot, höll i och fördelade. Gav sitt lag tid. En referenspunkt.
Studera första halvlek och man ser att hans ”link-up”-play är fantastiskt. Varenda touch osade klass.
Bröstningen till Ashley Young som sedan ledde till 1–0-målet var ett av dessa moment, men det fanns så många fler.
– van Persie’s whole game was absolutely terrific today – he had them on the back foot, sa Alex Ferguson till BBC.
Där har vi hela essensen.
Bra spelare drar på sig markering från en försvarare. Stora stjärnor sysselsätter ett helt försvar.
Hade Danny Welbeck dragit på sig samma uppvaktning under första halvlek? Hade han erbjudit samma targetspel? Hade han gett sitt lag tid och andrum efter en första kvart där City var helt överlägset?
Jag tvivlar på det.
Welbeck hade ett fint samarbete med Rooney förra hösten och höll både Hernández och Dimitar Berbatov på bänken. Men samarbetet Rooney/van Persie är på en helt annan nivå.
Det är som om de är gjorda för att spela med varandra. De har samma idéer, samma uppfattningsförmåga och ett rörelsemönster som kompletterar varandra. Robin van Persie trycker ned motståndarförsvaret i djupled och i sidled, Rooney drar nytta av ytorna som uppstår mellan backlinje och mittfält.
Som nyhetsbyrån AP konstaterade i sitt matchreferat:
van Persie makes millions seem cheap.

Läs mer:
17 augusti: ”RvP-affären ur tre olika synvinklar”.

***
Senare kommer fler slutsatser från helgen. Och kanske en titt på några taktiska iakttagelser med bland annat en ny titt på Wayne Rooneys defensiva arbete.

Förra vintern var de Englands hetaste lag.
Inför dagens möte med Chelsea är Sunderland i samma kris som vid den här tiden ifjol.
Då kom Martin O’Neill in och lyfte laget. Kan han göra det igen?

Den 18 februari i år var Martin O’Neill kung av Stadium of Light. Den nordirländske tränaren hade återvänt till tränarcirkusen, skrivit på ett treårskontrakt med Sunderland, laget han stöttade som barn. Han hade framför allt lyft ett lag i kris.
Efter 13 omgångar förra säsongen fick Steve Bruce sparken. Sunderland hade då tagit 11 poäng och låg i trakten kring nedflyttningsstrecket.
När Martin O’Neill ställde sig vid tränarbänken mot Blackburn hade Sunderland förlorat ytterligare en match, mot Wolves borta.
Laget var i desperat behov av en injektion.
Med tio minuter kvar av ödesmatchen mot Blackburn, O’Neills debutmatch, var ställningen 0–1.
Skulle krisen förvärras?
Med sex minuter kvar satte David Vaughan 1–1. På tilläggstid sköt Sebastian Larsson 2–1 på frispark.
Martin O’Neill gick bananas vid sidlinjen. Han var så där vild som vi minns honom från åren i Celtic och Aston Villa.
Sunderland hade vänt trenden efter blott en seger på tre månader.

O’Neill-effekten höll i sig under vintern. På nyårsdagen besegrade Sunderland självaste Manchester City sedan sydkoreanen Ji (av alla människor) snubblat in ett segermål i slutminuten.
Efter 22 poäng på de 10 första matcherna under Martin O’Neill var scenförändringen total. Sunderland var uppe på åttonde plats i tabellen, bara sex poäng efter Liverpool.
Vad managern hade gjort? Det som han alltid gör.
Han svepte in som en frisk fläkt, som den entusiast han är. Han lyfte James McClean från b-laget till att bli landslagsaktuell. Han fick Nicklas Bendtner att, faktiskt, se ut som en habil Premier League-anfallare. Han använde Stéphane Sessègnon till en nummer tio-position istället för som striker som tidigare.
Han byggde laget kring det vassa inläggsspelet från Sebastian Larsson och James McClean; Sunderland var ett av få lag i ligan som konsekvent spelade med en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad väsntermittfältare.
Det var rak, engelsk fotboll som gällde.
Det höll i drygt tre månader.

Den 24 mars besegrade Sunderland QPR hemma med 3–1. Fansen minns den matchen eftersom den dagen är en referenspunkt.
Efter det förlorade Sunderland kvartsfinalen i FA-cupen hemma mot Everton. Under de åtta slutomgångarna vann laget inte en enda match.
Varningsklockorna borde ha börjat ringa.
Martin O’Neills entré hade inneburit ett lyft, men bara kortsiktigt.
Under sommaren sköt ägaren Ellis Short till mer pengar. Martin O’Neill fick hämta in yttermittfältaren Adam Johnson från Manchester City och anfallaren Steven Fletcher från Wolverhampton.
Det signalerade en satsning mot Europa. Inte Champions League, men kanske mot Europa League.
Men starten på den här säsongen blev inte som de tänkt sig. Det blev en fortsättning på vårens dystra resa utför.
Efter tio omgångar hade Sunderland bara vunnit en match och gjort blott sex mål. Steven Fletcher hade svarat för fem, det sjätte var ett självmål av Demba Ba.
Efter förra helgens förlust borta mot Norwich ligger Sunderland på 17:e plats, en poäng före Southampton under nedflyttningsstrecket.
De två matcher som laget har vunnit – två på de senaste 22 (!) – har en sak gemensamt: Motståndarna har fått en spelare utvisad.

Steven Fletcher – en av få ljusglimtar i Sunderland under hösten.

Spekulationerna om Martin O’Neills framtid har tilltagit senaste veckorna. Från att ha varit hyllad i våras är han nu en av favoriterna till att bli nästa tränare att få sparken. Eller så lämnar han in självmant som han gjorde i Aston Villa.
Sunderlands problem är att de knappast kan attrahera en mer meriterad tränare. Det faktum att nordirländaren är Sunderland-supporter och har gjort resultat med klubbar av liknande storlek gör att han fyller många boxar.
Man kan, som alltid, vända och vrida på han del i krisen.
Å ena sidan är han en traghettatore, en tränare som är bra på att komma in och lyfta lag i kris. Han är en inspirationsledare. Han är inte rädd att sparka spelarna i baken för att få dem att prestera.
Men om lågan som brinner är på väg att slockna? Vad finns kvar då?
Det som är slående med Sunderlands tunga höst är att Martin O’Neill har varit tillsynes svarslös. Han verkar inte ha några lösningar.
Han har inte fått igång Stèphane Sessègnon och när den förre PSG-spelarens form svikit har offensiven sett märkbart impotent ut. Han har inte hittat någon lösning på centralt mittfält där Sebastian Larsson fått ta steget in och täcka upp.
Å andra sidan: Martin O’Neills starka start i klubben kanske överskuggade ett strukturellt problem?
Sunderland har en hyfsat bred trupp, men centrala mittfältet – den kanske viktigaste lagdelen – är medioker i jämförelse med lagen på övre halvan i tabellen.
Lee Cattermole, Craig Gardner och Jack Colback är gedigna Premier League-spelare, men de hade behövt en fältherre bredvid sig. Sebastian Larsson är klok, men får inte använda sin främsta egenskap, inläggsfoten. David Meyler är orutinerad.
Bristen på kreativitet centralt får supportrarna att drömma om Jordan Henderson.
Mittförsvaret är på in höjd godkänt. Carlos Cuéllar har gjort varit bra senaste veckorna, men John O’Sheas kvalité motsvarar inte hans status som lagkapten. Wes Brown är skadebenägen. Titus Bramble har tappat. Matt Kilgallon är oprövad.

Läget är skrämmande likt fjolåret. Idag för ett år sedan förberedde sig Martin O’Neill för sin första match. Sunderland hade tagit 11 poäng efter 14 matcher. Anfallsspelet var toftigt och bars av en spelare (Sèssegnon).
De hade en tränare, Steve Bruce, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan rasade.
Idag har Sunderland tagit 13 poäng på 14 matcher.
Anfallsspelet är toftigt och bärs av en spelare (Fletcher).
De har en tränare, Martin O’Neill, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan har rasat.
Det finns anledning till optimism. Sessègnon har visat tendenser på att formen är på väg. Adam Johnson, som var usel i inledningen, har gjort ett par lovande matcher. Unge anfallaren Connor Wickham gjorde ett piggt inhopp mot Norwich.
Sunderland är i behov av en väckarklocka.
Ifjol var det Martin O’Neill som var injektionen.
Nu behöver han vara det igen.

Därför har Sunderland haft en svart höst

Formsvaga stjärnor
Offensiven har varit Sunderlands stora problem i höst och förklaringen är att nyckelspelare som Stéphane Sessègnon och James McClean har inte varit i närheten av formen från ifjol. Utan Sèssegnon som dörröppnare i offensiven har Sunderland haft påtaliga problem framåt. Nyförvärvet Adam Johnson har dessutom haft svårt att hitta rätt.

Svag centrallinje
Sunderlands mittbackar och centrala mittfält består av stabila Premier League-spelare. Men jämför dem med vad de andra klubbarna på övre halvan kan ställa på plan och vi kan konstatera att Martin O’Neills alternativ inte är lika imponerande.

Svarslös tränare
Martin O’Neill är en inspiratör, men efter att framgångsvågen ebbade ut i våras har han sett påtagligt handfallen ut. Han har stått fast vid sin 4–5–1-taktik. Snart kanske han behöver göra mer radikala förändringar. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, mer för att göra någonting.

Obalans i truppen
Sunderland värvade Adam Johnson i somras. En bra spelare, men var det verkligen en högermittfältare de behövde? De hade ju redan ligans bästa inläggsfot i Sebastian Larsson. Nu har ”Seb” fått ta klivet in till centralt mittfält för att foga in Johnson. Sunderland hade förstås varit i större behov av en central mittfältare av klass.

Han var en framstående friidrottare och ville satsa på att bli långdistanslöpare.
Marouane Fellaini blev fotbollsspelare istället.
I höst har han varit en av Premier Leagues bästa.
Det här är den långa historien om belgaren som saknade de tekniska kvaliteterna men blev en kultspelare tack vare sin enorma fysik.

Det finns en historia som berättar en hel del om Marouane Fellaini, om hur folk uppfattar honom.
Den sista augusti 2008 var David Moyes på plats i Belgien. Everton hade släppt tuffe mittfältaren Lee Carsley till Birmingham. För en gångs skull hade klubben lite pengar att värva för. David Moyes hade satt sig på ett privatplan ned till Bryssel för att göra klart en affär i sista stund.
Evertons ordförande Bill Kenwright minns samtalet till sin manager.
– Jag ringde David och det första jag sa var: ”Är han där?”. Han svarade ”ja”. Så jag frågade: ”Hur är han?”. Det blev tyst i andra sidan luren… sedan utbrast han kort och gott: ”Big!”.
Marouane Fellaini är inte bara stor. Han är enorm. Med sina 194 centimeter är han längre än de allra flesta offensiva spelarna i Premier League. Och afrofrisyren ger än mer volym.
– Folk tenderar att lägga märke till ”Felli” för håret. Men han har så mycket mer. Han är en underbar kille och hans arbetsvilja är oslagbar. Han är anpassningsbar och gör vad du ber om. Han är en fantastisk tillgång när vi försvarar och en total olägenhet när vi anfaller. Vilket lag som helst i Europa skulle vilja ha honom, säger lagkamraten Leighton Baines.
Så är det nog efter en höst där Marouane Fellaini etablerat sig som en av Premier Leagues största stjärnor.
Det tog ett tag. Fyra år för att vara exakt.

Goodison Park, 20 augusti 2012:
Everton har trotsat historien och vunnit en premiär. Den här kvällen är det självaste Manchester United som fått se sig besegrat.
Inför matchen är allt ljus riktat på Robin van Persie som ska göra debut efter flytten från Arsenal. Efteråt talar alla om Evertons Marouane Fellaini.
Från sin roll som offensiv mittfältare har han käkat upp United-försvaret fullständigt.
Han har dribblat, skjutit, vunnit nickdueller, spelat fram. I England har Marouane Fellaini varit ansedd som en nyttig spelare, men det här är dagen då fotbollsvärlden upptäcker hur bra han är.
Halvvägs in på säsongen är det fortfarande den individuellt bästa insatsen vi sett i höst.
Men till skillnad mot förr när Marouane Fellaini haft gjort en stormatch var det här inget undantag.
Efter den exceptionella insatsen i premiären har 25-åringens form hållit i sig.
Han har dominerat i match efter match. Den ende försvararen som lyckats tämja honom är svenske Jonas Olsson. Fellaini är en av fyra spelare som tagits ut i ”Omgångens lag” i den här bloggen fyra gånger.
Vissa menar att han varit hela ligans bästa spelare.
– Han visar varje vecka att han kan konkurrera och har kvaliteten att vara en högkvalitativ mittfältare. Han dominerar ofta mittfältet, även när vi möter topplag. Han är ovärderlig för oss, säger Everton-målvakten Tim Howard.
Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när vissa tvivlade på det dyra nyförvärvet.

Marouane Fellaini värvades till Everton i augusti 2008. Han kostade runt 14 miljoner pund och blev klubbens dyraste nyförvärv någonsin.
Med en sådan prislapp följde förstås förväntningar.
Den engelska publiken kände inte till så mycket om mittfältaren från Standard  Liège. Det enda de visste var att han övertygat stort när Liège varit nära att besegra Liverpool i kvalet till Champions League.
När Fellaini kom led Everton av anfallssjuka. Det gjorde att mittfältarna Tim Cahill och Fellaini användes som anfallare.
Fellaini var bra, riktigt bra ibland, men han var också odisciplinerad. Under sina första 17 matcher drog han på sig 10 (!) varningar. Det gick så långt att han kallades till ett möte med domarchefen Keith Hackett. Fellaini lovade att skärpa sig.
Men han fick även kritik spelmässigt. Efter en svag insats mot Benfica i Europa League underströk BBC:s Phil McNulty att det var bortkastade pengar och föreslog att Fellaini skulle klippa bort afrot eftersom det ”drog till sig uppmärksamhet och blottlade hur dåligt han spelat”.
– Det var många som ansåg att Everton betalade överpris när de köpte honom, berättar belgiske fotbollsjournalisten John Chapman för mig.

Fellaini och domarna var inte överens under belgarens första halvår i England.

Säsongen 2009/10 fick Marouane Fellaini sitt genombrott. Han tog klivet ned som defensiv mittfältare och under hösten var han så bra att Everton-tränaren David Moyes kallade honom ”as good as anyone in the league”. Lika bra som vem som helst i ligan.
Och det gladde David Moyes som satsat en stor del av budgeten på den belgaren. Han fick leva med frågor om Everton skulle få ha kvar sin guldklimp.
– För en tid sedan frågade ni när vi skulle göra oss av med honom. Nu frågar ni om vi kan behålla honom, sa Moyes till reportrarna.
Vid det här laget var håret snarare en fördel. Afroperukerna sålde som smör i Evertons souvenirshop. Marouane Fellaini var redan en kultspelare på Goodison Park.
Idag är afrofrisyren ett stycke Evertonhistoria. När Fellaini lade sig till med flätor till en match mot Stoke, ledde det till att lokaltidningen Liverpool Echo intervjuade en maskeradaffär om hur det skulle påverka försäljningen av perukerna. Det startades en Facebook-grupp: ”Bring back the afro Fellaini lad!”. Själv säger han:
– Alla har sin egen stil. Vissa dagar känner jag för att behålla det, vissa dagar känner jag för att raka bort det. Men livet har varit okej så jag kanske behåller det.
Trots de starka insatserna, trots igenkänningsfaktorn dröjde det tills han fick det där riktiga erkännandet.
Kanske berodde det på att Tim Cahill var lagets fixstjärna och tog rampljuset.
Kanske berodde det på att Fellaini flyttades runt mellan mittfältet och anfallet och aldrig blev inspelad i någon position.
Kanske berodde det på att han ådrog sig allvarliga skador och missade stora delar av våren två år i rad.
Under silly season-månaderna i somras florerade det rykten om alla som någonsin ägt ett par fotbollsskor. Men om Fellaini var det förvånansvärt tyst.
Visst har det viskats om intresse från Chelsea genom åren, men inte mer än löst snack.
Kanske skrämdes storklubbarna av en eventuell prislapp eftersom spelaren tecknade ett femårskontrakt med Everton för ett år sedan.
Å andra sidan har Marouane Fellaini alltid fått kämpa för att komma någon vart.

Evertons publikfavorit föddes i belgiska Etterbeek. Hans föräldrar hade invandrat från Marocko. Pappan var fotbollsmålvakt i hemlandet, men när han inte lyckades få arbetstillstånd i Belgien gav han upp den aktiva karriären och började köra spårvagn. På fritiden tränade han de tre sönerna.
Marouane började spela på gatorna i Bryssel i stadsdelen Heizel. Han upptäcktes av scouter och kom till Anderlechts akademi som åttaåring. Parallellt tränade han friidrott. Hans ungdomstränare Paul Schraepen berättade för BBC för tre år sedan:
– Han var duktig i långdistans och hans mål var att lyckas inom det.
Pappa Abdellatif fick dock sonen att välja fotboll. Men där hade Marouane inte den naturliga talangen. Abdellatif lät Marouane sonen till skolan för att bygga upp konditionen.
– Marouane var inte någon begåvad spelare men väldigt atletisk. Han sprang från början till slut. Det gick inte att stoppa honom.
När pappan fick nytt jobb i Mons flyttade familjen. Marouane Fellaini misslyckades i Charleroi. Istället hamnade han i Standard Liège där Michel Preud’homme gav honom chansen som defensiv mittfältare.
– Det är överraskande att ”Maro” blivit en sådan stjärna, säger Paul Schraepen. Jag trodde aldrig att han skulle nå så hög nivå. Han var bra som ung, men inte fantastisk. Det fanns många i hans ålder som var bättre när jag tränade dem.
Marouane Fellaini gjorde helt enkelt det bästa av sina kvaliteter, sin storlek, sin fysik.
Precis som han gör idag.

Marouane Fellaini är inte den mest eleganta spelaren, inte den inte som barnen vill vara på skolgården. Men få spelare är lika effektiva. Få kan skapa mer oreda i motståndarnas straffområde.
Det räcker med en lyftning från Leighton Baines mot det där enorma håret för att mittbackarna ska börja darra.
Han är förmodligen den enda spelaren i fotbollsvärlden idag som kan dominera en Premier League-match med sin bröstkorg. Hans förmåga att suga in höjdbollar och ge sitt lag möjlighet att flytta upp är unik.
Vad är Fellainis bästa position? Om detta tvistar dom lärda.
Jämfört med förra säsongen, då han spelade defensiv mittfältare, vinner han färre närkamper (39% jämfört med 41%), färre nickdueller (52% jämfört med 74%) och har lägre passningsprocent (79% jämfört med 80%). Inte så konstigt då han numera spelar mer felvänd.
Å andra sidan är de offensiva siffrorna omvända. Han gör fler mål, har fler avslut, bättre skottprocent och förvaltar ”clear-cut chances” oftare (60% jämfört med 17% ifjol).
Många har ändå svängt över till att Fellaini är vassast längre fram i plan. Förra säsongen skapade han i snitt en chans på 114 minuter. Nu är siffran en chans på 53 minuter. Det är som target han blir som mest svårhanterad, det är där han ger sitt lag en enkel och självklar uppspelsväg. Phil Neville, som såg belgaren mosa Manchester United, sa efteråt:
– Jag tycker att han är bäst när han skapar problem för motståndarna på sista tredjedelen. Då är han ostoppbar. Han ger oss så många alternativ.
Förre lagkamraten Mikel Arteta, nu i Arsenal, håller med:
– Jag tycker det är mycket svårare att spela mot honom när han håller sig runt boxen. Han använder sin storlek bra och skapar problem, vilket man kan se på målen han gör. Jag har sett enorm utveckling från honom, framför allt i den positionen. Han är en av de svåraste mittfältarna att möta på grund av storleken. Normalt möter man inte såna spelare i den positionen.
Just det är en annan aspekt som gör Fellaini unik. Hur många andra ”tior” kan ta klivet ned som defensiv mittfältare?
Phil Jagielka vet hur svårt det är att möta Everton-anfallaren. Han ställs mot honom dagligen på träningarna. Han säger:
– Det finns saker man kan försöka: Sparka, nypa eller dra i håret. Men det fungerar inte alltid. Du vet direkt vad som väntar, men det är inte mycket du kan göra. Det är frustrerande och så svårt att bemästra. Han är en fot längre än mig så det är inte mycket jag kan göra annat än att stå bakom, ge honom en törn eller två och hoppas att han har en dålig dag. Försöker du ta dig in framför honom är han så stark att han håller bort en.

Marouane Fellaini nickade in segermålet i premiären mot Manchester United.

Nu undrar alla hur länge Everton kan behålla honom. Förra månaden började det surra nya rykten om Chelsea.
– Jag vill spela för någon av de största klubbarna en dag, men jag har tålamod, sa han häromveckan.
Frågan är hur stort tålamodet är eller om längtan efter Champions League-spel redan är stor.
Under ett landslagsläger i september lät det annorlunda. Då sa Fellaini till belgiska medier att det här skulle bli hans sista säsong i Everton. Mittfältaren är klubbens bäst betalda spelare med 75 000 pund i veckan. Men han skulle kunna få en rejäl höjning någon annanstans.
David Moyes reagerade med ilska och läxade upp spelaren.
– Han var omgiven av utländska journalister som masserade hans ego. Ibland kan spelare säga saker de inte borde säga. Men vart ska han gå? Fönstret är stängt. Jag säger inte att han inte kan flytta i nästa fönstret för alla i världen är tillgängliga om priset är det rätta. Han går ingenstans nu. Vi pratade om det och eventuell bestraffning är mellan honom och mig, sa Moyes.
När Marouane Fellaini i höstas talade om klubbyte hade han kanske inte räknat med att David Moyes gäng skulle slåss i toppen av Premier League.
Men om ligans mest fruktade huvudspelare behåller toppformen kan han ju faktiskt få spela få spela Champions League med Everton.

Källor: BBC, Daily Mail, EPL Index, The Guardian, The Times.

FAKTA/Marouane Fellaini – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2006/07 Standard Liège……..30…..3
2007/08 Standard Liège……..31……6
2008/09 Standard Liège……..3…….0
2008/09 Everton……………….30…….8
2009/10 Everton……………….23…….2
2010/11 Everton……………….20…….1
2011/12 Everton……………….34…….3
2012/13 Everton……………….13…….8

Engelsk fotboll är populär i Sverige. Det vet vi.
Hur populär?
Tja, idag när Google Sverige släppte sina trendlistor för 2012 fick vi en fingervisning.
På topp tio över de mest sökta idrottslagen finns fyra Premier League-klubbar. Ingen annan serie/liga – inte ens allsvenskan i fotboll eller elitserien i ishockey – har så många lag med på topp tio.

Mest sökta idrottslagen på Google 2012
1. AIK
2. Arsenal
3. IFK Göteborg
4. Leksands IF
5. Manchester United
6. HV71
7. Brynäs
8. Liverpool
9. Chelsea
10. FC Barcelona

Att ”Big Four”-lagen är de mest sökta är inte speciellt förvånande. Frågan är vilket engelskt lag som kommer sedan.
Tottenham? Manchester City? Något annat?