Det pågår en revolution i Manchester United.
Klubben som är känd för sina kantspelare har nu spelat två raka matcher utan yttrar.
Varför?

När Manchester United värvade Robin van Persie i somras var det många som reste ett frågetecken. Inte för värvningen i sig, holländaren valdes ju till ligans bäste spelare ifjol. Den stora frågan var ju hur Alex Ferguson skulle få in alla offensiva spelare i startelvan.
Jag analyserade en rad tänkbara uppställningar för att foga in Wayne Rooney, Shinji Kagawa och Robin van Persie i samma elva.
Jag avstod från en diamant-uppställning av den enkla anledningen att jag inte trodde att det skulle bli aktuellt.
Den som kan sin Manchester United-historia vet att kantspelet har varit en central del av klubbens filosofi. Tröja nummer sju tillhört storheter som George Best, Steve Coppell, Andrej Kanchelskis, David Beckham och Cristiano Ronaldo. Ryan Giggs har ockuperat vänsterkanten i merparten av sina 22 säsonger.
Även efter det att Ronaldo flyttade till Real Madrid sommaren 2009 har kantspelet varit Uniteds främsta anfallsvapen. Antonio Valencia är ligans mest pålitliga inläggsleverantör vid sidan av Matt Jarvis. Nani var innan sin formsvacka lagets ”dörröppnare” i offensiven.
Konkurrenterna vet att Uniteds inläggsspel är en av styrkorna. Vi minns hur Evertons David Moyes identifierade kanthotet inför mötet i våras och därför använde ett mycket våghalsigt, brett försvarsspel.
Men nu är läget annorlunda. Nani har visat usel form, Ashley Young är skadad, Ryan Giggs börjar bli till åren och Antonio Valencia har precis rehabiliterat sig.
Utan klockrena alternativ valde Alex Ferguson att testa en diamant i Ligacupmötet med Newcastle häromveckan. Han fortsatte experimentet i bortamatchen mot Cluj i Champions League förra veckan.
Igår testade han det för första gången i Premier League. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett United spela utan yttrar under Premier League-eran.

Manchester Uniteds uppställning liknade ett 4-3-1-2 där korridorerna längs kanterna lämnades till ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra.
Istället packade United planen centralt – och käkade upp Newcastle på St James’ Park.
Första tio minuterna hade Newcastle knappt varit uppe i närheten av David De Gea.
Och det här är intressant.
Vi vet ju hur alla lagen spelar. Vi vet vilka spelsystem de använder, var de anfaller, hur de anfaller. Alla lag på toppnivå är sönderlästa.
Det enklaste sättet att skapa oreda är att använda ett nytt, osymmetriskt spelsystem. Vi minns hur Wigans innovativa 3-4-3-system räddade kontraktet åt laget i våras.
Det var det Manchester United gjorde igår. De överraskade. Tvingade Newcastle att tänka till. Det tog ”skatorna” 20 minuter att klura ut hur de skulle tackla det.
Då hade Manchester United redan gjort 2–0 tack vare två hörnmål av Jonny Evans och Patrice Evra (Mike Williamson missade markeringen på första målet, Demba Ba på det andra).
Målen kom efter fasta situationer. Det är mer intressant att reflektera över spelövertaget som ledde fram till dessa hörnor.
Under de första 20 minuterna slog Manchester United 159 passningar. Nästan tre gånger fler än Newcastle (64).
Där avgjordes matchen.
– Det (spelsystemet) ger oss andra alternativ, sa Alex Ferguson efteråt. Vi är kända för vårt sätt att använda yttrar, men vi spelade så bra i tisdags mot ett bra Cluj att jag ville se hur långt vi kunde gå med diamant-formationen.

Uniteds 4-3-1-2-uppställning

Manchester Uniteds passningskarta första 20 minuterna (till vänster). En stor del av passningarna skedde centralt i plan. Till höger ser vi lagets passningsdiagram från minut 20–45 – efter att Alan Pardew beordrat högre Newcastle-press. Fler längre bollar, inte alls samma grepp om mittfältet.

Kommer Manchester United att använda en mittfältsdiamant framöver? Det återstår att se.
Manchester United har en så bred trupp att de utan problem kan formera ett mittfält med spelare som är anpassade för en diamantuppställning. Darren Fletcher är klockren eftersom han tidigare spelat högermittfältare, Paul Scholes är både spelintelligent och har spelat vänstermittfältare i landslaget och Tom Cleverley är tillräckligt rörlig och löpstark för att klara att vara kantspelare på ett tremannamittfält.
Men Antonio Valencia gör det inte.
Ecuadorianen var lagets bästa spelare förra säsongen vid sidan av Wayne Rooney. Han är en gammaldags ytter. Han är enfotad, ”slickar kanten” och vill nästan alltid gå runt sin försvarare på utsidan.
Med Valencia i elvan får diamanten ett annat utseende. Då blir högerspelaren en kantspelare. När Valencia byttes in i matchen fick han order av Alex Ferguson att hålla bredd.
Och en Valencia i form blir svår att hålla utanför laget.
Diamant eller inte?
Alex Ferguson har haft en av de mest flexibla trupperna i fotbolls-Europa de senaste decenniet. Han har kunnat varva mellan 4-4-2, 4-4-1-1, 4-5-1, 4-3-3, 4-2-3-1, kunnat använda rollspelare som Ji-Sung Park.
Gårdagens seger gav honom ytterligare ett gångbart alternativ.

FÖR- OCH NACKDELAR MED UNITEDS NYA SPELSYSTEM

Här ser vi fördelen med Manchester Uniteds spelidé. Laget överbelastar centralt, Danny Welbeck har droppat i banan och spelar bollen snett bakåt till Michael Carrick. Shinji Kagawa har flyttat in från högerkanten. Manchester United har fem spelare centralt mot Newcastles två (eller tre om man inkluderar Jonas Gutiérrez). Under första 20 minuterna hade gästerna ett massivt bollövertag. De slog 159 passningar, varav 147 till rätt adress.

För att illustrera svårigheten att möta ett lag som överbelastar centralt måste vi titta på motståndarens, i det här fallet Newcastles, sätt att anfalla. Alan Pardews lag bygger mycket på genombrott längs kanterna där Hatem Ben Arfa är nyckelspelaren. Newcastle vill dra isär motståndarna. På bilden ovan anfaller de genom att Papiss Cissé dragit sig mot högerkanten. Davide Santon är beredd att överlappa. Har man själv ambitionen att bredda spelet medföljer alltid problem när man förlorar boll eftersom man är vidöppet centralt. Spelarna får lång väg till ”försvarssida”. Problemet blir än större om man möter ett lag som vill attackera i mitten.

Här ser vi återigen Manchester Uniteds övertag centralt i plan. Shinji Kagawa har flyttat in från sin högerkant. Utanför honom står Hatem Ben Arfa i ett ingenmansland. Normalt hade utgångspositionen varit den rätta för att skära av en passning ut till högerkanten. Men på grund av Manchester Uniteds centrala övertag hade Ben Arfa behövt ta ett kliv in i banan för att inte utelämna mittfältskollegorna Yohan Cabaye och Cheick Tioté.
Asymmetriska spelsystem ställer frågor till motståndarna som är svåra att besvara. Vem ska egentligen markera Kagawa? Ben Arfa? Vänsterbacken Shane Ferguson? Jonas Gutiérrez? Om svaret är Gutiérrez – vem ska då plocka upp Wayne Rooney som kommer att få bollen i nästa moment (intill domaren Howard Webb)? Där har vi knäckfrågan och den oreda som ett nytt spelsystem medför. Udda spelsystem har fördelen att de ger fria spelare, precis som i Wigans fall där ”halvbackarna” ofta blir lediga och omarkerade i uppspelsfasen.

Slutsats
Efter ett rejält övertag första 20 minuterna beordrade Alan Pardew högre press från hemmalaget. Newcastle började låsa de tidiga uppspelsvägarna, även vid insparkar, och tvingade David De Gea att söka längre bollar. När Manchester United inte längre fick ned bollen på backen fick man heller inte grepp om mittfältet.
I andra halvlekens inledning styrde Newcastle tillställningen. Då var 4-3-1-2-systemet snarare en belastning för Alex Ferguson när Shinji Kagawa och Tom Cleverley fick ta flera energikrävande löpningar ut mot kanterna. Han insåg det och valde därför att göra ett ovanligt tidigt byte. Han tog av Kagawa i 55:e minuten, satte in Antonio Valencia och gick över på ett 4–2–3–1. Danny Welbeck och Antonio Valencia beordrades att hålla bredd och bortalaget kunde jämna ut spelet igen.

Uniteds 4-2-3-1-formation efter bytet


I diagrammet från Statszone över ”mottagna passningar” kan vi jämföra Antonio Valencias och Shinji Kagawas rörelsemönster. Valencia höll sig till högerkanten, Kagawa överbelastade centralt och var ibland över på vänsterkanten.

Ergo: Ett 4-3-1-2-system med offensiv prägel fungerar endast om man dominerar bollinnehavet. Om motståndaren är skicklig, har bollövertag och vill attackera längs kanterna kommer 4-3-1-2 bli en nackdel eftersom de egna ytterbackarna blir utelämnade. När Antonio Valencia byttes in var det främst för att ge Rafael da Silva understöd mot Hatem Ben Arfa.
Det går att använda 4-3-1-2 i defensivt syfte – vi minns att Milan-tränaren Max Allegri gjorde det med framgång mot Barcelona i 2–2-matchen förra hösten – men då gör man det för att förhindra attacker centralt.

Fotnot 1: Bilder från Viaplay.se. Diagram från StatsZone.
Fotnot 2: Tack till Linus Hedrén och Johan D Lundin som hjälpte till med grafiker och pilar.

***
Här är länkar till tidigare taktiska analyser.

***
Vill du ha liknande analyser i din Facebook-feed? Då kan du kolla bloggens sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och längre texter av mig på Sportbladet.se.

Friedels makalösa svit bruten
En av Premier Leagues mest imponerande sviter fick ett slut idag. Brad Friedel hade spelat 310 raka matcher i ligan.
Idag valde André Villas-Boas att ställa Hugo Lloris mellan stolparna.
Det var förvånande eftersom Friedel inte gjort något misstag för att förtjäna en petning.
– Det var inget som gjorde att det ”tippade över” för Lloris, vi förstår att Brad har varit mycket duktig. Vi vill ge Lloris en svit av matcher med tanke på Panathinaikos-matchen och att två landskamper med Frankrike väntar. Det gör att han kan hålla i formen och att vi har två fantastiska målvakter.
Villas-Boas bekräftade efteråt att 41-årige Friedel varit besviken.
– Men som det proffs han är accepterade han beslutet.

Det är åtta år sedan Brad Friedel senast missade en match. Sedan dess har han alltså vaktat målet i 310 raka matcher. Utan att bli skadad/sjuk, utan att ta en avstängning (en gång fick han rött kort men det överklagades), utan att hamna i en formsvacka så att tränaren kunnat överväga en bänkning. Det är sanslöst.
Jobbet som andremålvakt bakom Friedel måste vara fotbollsvärldens allra tråkigaste. Brad Guzan var det i ett par år i Aston Villa och det dröjde innan han fick chansen att visa vilken kompetent målvakt han är.
Hugo Lloris kom till Tottenham med en stor prislapp och annan status. Därför fick han chansen idag.
Han gjorde en okej match men höll på att ställa till det med ett galet utkast som hade betytt 0–1 om Christian Benteke ställt in siktet med pannan.
Lloris höll nollan – lagets första för säsongen – när Spurs besegrade Aston Villa med 2–0 och lär vara sugen på att behålla förstaposten.
Nu har Villas-Boas två målvakter i form (plus Carlo Cudicini och Heurelho Gomes).
Ett roterande av målvakter – är det framtiden?

Hooivelds tröst
Jos Hooiveld kom till Southampton under förra säsongen och hjälpte till att föra laget till Premier League.
Men steget till högstadivisionen har blivit aningen stort för den förre AIK-spelaren.
Jag satte ett stort frågetecken för ”Saints” mittförsvar inför premiären och efter sju omgångar har jag inte ändrat uppfattning. Southampton får betala för att de inte satsade på att stärka backsidan.
Jos Hooiveld har orsakat straff på Etihad mot Manchester City, orsakat straff mot Manchester United hemma och gjort självmål mot Arsenal. Idag blev det ett nytt självmål hemma mot Fulham.
Han har förlorat sin plats i startelvan till japanen Maya Yoshida. Idag kom han in från bänken när Frazer Ricahardson blev skadad.

Att styra bollar i eget mål kan hända den bäste, men det är ingen slump att det drabbat Jos Hooiveld två gånger redan. Kommer man steget efter, har man problem att hänga med snabbare spelare, hamnar man i situationer där risken att göra självmål eller orsaka straffar ökar exponentiellt.
Den sympatiske holländaren kan förstås växa i kostymen efterhand, men hittills har han inte hållit Premier League-klass.
Jos Hooiveld kan alltid trösta sig med att han har en bit kvar till Germinal Beerschots Stan van den Buys. Han gjorde alla tre (!) målen i eget mål i en 2–3-förlust mot Anderlecht 1995.

Krönikören fick bada
Man får stå för sitt ord. Tidningen Telegraphs krönikör Henry Winter var inte optimistisk när Alan Pardew fick jobbet som tränare för Newcastle. Han lovade att bada i Tyne-floden om ägaren Mike Ashley behöll tränaren kontraktstiden ut.
När det förra veckan stod klart att Alan Pardew belönats med ett åttaårskontrakt (!) av Newcastle fick Winter krypa till korset.
Idag inför Newcastle-Manchester United fick han hoppa i plurret. Alan Pardew hade skickat en Newcastle-handduk.
Slutsatsen? Ett bet är ett bet.
Jag lovar att bada i fontänen vid Sergels torg om Jos Hooiveld värvas till Manchester City i januarifönstret.

Henry Winter.

***
I nästa inlägg kommer en analys av Manchester Uniteds seger mot Newcastle – och laget nya spelsystem.

WBA är ligans jämnaste lag
De är kända som engelsk fotbolls jojo-klubb under 2000-talet, de har inga stjärnor o deras manager hade bara varit ansvarig tränare i en match innan säsongen startade.
Men det är som om West Bromwich har fått de allra flesta bitarna på plats.
Igår blev det seger med 3–2 mot QPR och laget parkerar på fjärde plats i tabellen. Det var ingen sprudlande insats – WBA startade bra, men tappade i andra halvlek – men det är just det som imponerar. West Bromwich är så stabilt, så gedigt, att de vinner matcher utan att imponera.

West Bromwich är, tillsammans med Reading, det enda laget i ligan som inte har någon spelare som sticker ut. Det är ett sammansvetsat kollektiv som i år har bredare trupp än tidigare (att en så kompetent spelare som Chris Brunt inte längre är given säger en del om klassen på laget).
Tittar man på WBA:s ordinarie startelva (nu har de skador på ytterbackspositionerna) kan man inte identifiera någon svag länk. De är ligans jämnaste lag.
De har ett gäng lojala fotbollsarbetare – Liam Ridgewell, Zoltan Géra, Marc-Antoine Fortuné, Shane Long och Steven Reid – som kanske inte ger motståndare skrämselhicka men som aldrig faller ur ramen.
Och WBA har är ett gäng spelare som är kriminellt underskattade.
Mittbacksparet Jonas Olsson och Gareth McAuley är två av dem, Youssuf Mulumbu är en annan, men jag främst framhålla nye argentinaren Claudio Yacob och offensive mittfältaren James Morrison.
Morrison var tillsammans med Olsson lagets bästa spelare förra säsongen. Han är spelskicklig, målfarlig och har ett riktigt vasst distansskott. Hans förmåga att komma i andravågen såg vi igår när han in med 1–0 på Shane Longs fina inlägg.
Managern Steve Clarke pratade efter gårdagens vinst om att dämpa förväntningarna, om att nytt kontrakt fortfarande är målsättningen. Men det här WBA-laget kan mycket väl hamna på övre halvan.
Utan svagheter, med en så säker defensiv, med sin hemmaborg (för första gången sedan 1919 har de vunnit sina fyra första hemmamatcher i högstadivisionen) och med det nyvunna självförtroendet ska de knappast behöva oroa sig för att bli indraget i bottenstriden.

Taarabt skänker QPR hopp
Sju omgångar in i ligan väntar QPR fortfarande på sin första seger. Lördagen blev inte den vändning som Mark Hughes hoppats på. Istället blottades återigen den skakiga defensiven när WBA tilläts göra 2–0 i första halvlek.
Ägaren Tony Fernandes har sagt att Mark Hughes kommer att få mer tid och får han inte sparken nu så lär han inte få det efter kommande två matcher heller med tanke på att QPR ställs mot Everton på hemmaplan och Arsenal på Emirates.

Det är inte mycket som är positivt i QPR, men det finns faktiskt ett par spelare som skänker ljus i mörkret.
> Esteban Granero skruvade in ett fint 2–3-mål och han har verkligen visat att han är en klasspelare. Dock är det tveksamt om Alejandro Faurlin är den optimala mittfältspartnern. Speluppläggaren Granero skulle snarare behöva en defensiv motvikt, en (mer disciplinerad) Samba Diakité. Igår testades Stephane Mbia som defensiv mittfältare, men han slarvade med sitt defensiva ansvar.
> Adel Taarabt hoppade in mot West Ham i förra omgången och svarade för ett drömmål när han vred in en reducering i krysset. Igår startade han och bjöd på ett nytt sagolikt nummer. Hans nedtagning på bröstet och volley i nät bakom Ben Foster var ren konst.
Men det är inte bara målen som gör marockanen så viktig för QPR. Taarabt är den inspirationsspelare som laget behöver. Varje gång han får bollen har han viljan, och förmågan, att få saker att hända.
Det är dags att Mark Hughes offrar en anfallare (Djibril Cissé) och ger Taarabt en friare roll.

Silva bra – då är Manchester City bra
Vid den här tiden förra året spelade David Silva fotboll som i trans. Han bar Manchester City på sina axlar och var i princip man of the match varje gång han knöt på sig dojorna.
Formen höll i sig länge, men under våren var det inte samme Silva. Då hade han gått in i väggen.
Dem långa första säsongen på engelsk mark, ett spelår som förlängdes av Confederations cup, hade tagit ut sin rätt. Han hade slut på bränsle.
Han inledde hösten okej, men senaste matcherna har vi fått indikationer på att han är på väg mot storstormen. Idag mot Sunderland (3–0) var spanjoren så där läcker och finurlig som vi minns honom från förra hösten.
Han var spindeln i nätet, slog flest passningar av samtliga spelare (83), flest på offensiv tredjedel (42).
Dagens match slog fast en sanning vi lärde oss ifjol:
När David Silva är bra är Manchester City bra.

Walcott – fortfarande viktig för Arsenal
Olivier Giroud fick göra sitt första ligamål (oj, så viktigt för honom), Lukas Podolski levererar igen och Santi Cazorla fortsätter att vara en våt dröm.
Men den som avgjorde matchen i går för Arsenal var Theo Walcott.
Engelsmannen har utgående kontrakt och parterna uppges stå en bit ifrån varandra i förhandlingarna. Men den snabbe yttern har fortfarande en viktig roll att spela för Arsenal. I ett läge där matchen stod och vägde sprintade han i djupled, tog emot en passning från Giroud och rullade in 2-1.
– Theo har fantastisk attityd och jag räknar inte bort någon. Om jag gjorde det skulle jag inte ta in honom i ett avgörande skede av matchen. Gervinho såg trött ut och Theo Walcott gjorde skillnad. Du är säker när han kommer nära mål att han ska hitta rätt, sa Arsène Wenger.

Det är när Walcott gör såna iskalla avslut som man anar att han skulle kunna vara effektiv som renodlad anfallare. Där skulle han få fler lägen som i går, fler omställningslägen, fler chanser att dra isär tröga försvar. Han skulle kunna göra ett liknande jobb som Gervinho – men med högre effektivitet i avsluten.
Spelaren själv vill lira längst fram och Wenger har antytt att han är beredd att testa om 23-åringen mognar och kan utveckla sitt allroundspel.
Under inhoppet i går hann Walcott både göra segermålet och spela fram Santi Cazorla till 3-1.
Hittills har varken Oliver Giroud eller Gervinho gjort strikerpositionen till sin egen, även om fransmannen stärkte sina aktier rejält igår. Wenger sa inför säsongen att Lukas Podolski var aktuell att spela centralt, men tysken verkar trivas bättre till vänster.
Det är dags att istället se Theo Walcott som ett av alternativen.

För ett år sedan var han en av världens bästa yttrar.
Idag är formen som bortblåst och framtiden osäker.
Vad har hänt med Nani?

Old Trafford, den 18 september 2011:
Manchester United leder med 1–0 hemma mot Chelsea när Nani tar emot en passning på högerkanten. Han kommer visserligen från offsideposition, men linjedomaren har inte upptäckt det. Han sätter fart, lurar Juan Mata och skickar i väg en projektil. Petr Cech är chanslös när bollen far in i det bortre krysset.
Det är ett världsklassnummer av en spelare i världsklass.
Nani hade börjat säsongen så bra. Med två mål var han mannen bakom vändningen mot Manchester City i Community Shield (3–2), han hade lattjat med Tottenham. Knappt en vecka efter drömmålet mot Chelsea gjorde han ett nytt vackert solomål borta mot Stoke.
Där och då var Luis Nani bara en av världens bästa yttrar. Inte på Cristiano Ronaldo-nivå, men han var i den exklusiva skaran strax bakom.
Varje gång han fick bollen i ett en mot en-läge var han kapabel att skapa oreda. Han hade den där sällsynta förmågan att gå förbi försvarare utan enbart utnyttja snabbheten. Han kunde verkligen lura motståndare.
Vid den här tiden ifjol nämndes som en kandidat till priset som årets spelare.

Nanis karriär i Manchester United hade varit långt från spikrak. Han kom från Sporting Lissabon sommaren 2007. Den otacksamma jämförelsen med Cristiano Ronaldo följde med automatiskt.
Han blixtrade till ibland, som den där gången när han dundrade in ett drömmål mot Middlesbrough, men i det stora hela var han mest frustrerande. Hans lägstanivå var kriminellt låg.
I november 2009, under en landslagssamling, gav han en intervju till portugisisk media där han kritiserade Alex Fergusons matchning av laget.
– Jag kan göra en spektakulär match, men ingen garanterar mig att jag får starta nästa match. Det försämrar självförtroendet, sa han bland annat.
Det är sånt som kan få Sir Alex att ilskna till. Under vintern spekulerades det att Nani skulle säljas.
Sedan vände allt i en hemmamatch mot Hull City i januari 2010. Nani var bäst på plan – trots att Wayne Rooney gjorde fyra mål. Veckan efter var yttermittfältaren outstanding på Emirates när Manchester United kontrade bort Arsenal och vann med 3–1.
Karriären var back on track.
De kommande 1,5 åren byggde han upp sitt rykte som en blivande superstar. Säsongen 2010/11 valdes han till året spelare i United av lagkamraterna. Enda besvikelsen var att han fick starta Champions League-finalen på bänken när Alex Ferguson valde defensiva rollspelare som Ji-Sung Park och Antonio Valencia (trots att den sistnämnde just kommit tillbaka från skada).
Men Nani reste sig från den besvikelsen.
Förra hösten var han, vid sidan av Rooney, Uniteds viktigaste offensiva spelare. Han var dörröppnaren som fick saker att hända, ”poängspelaren” som avgjorde matcher. Även när han var lite sämre än vanligt hade han en förmåga att slå en avgörande passning som ledde fram till mål. Enligt Opta var det bara fyra spelare som skapat fler chanser sedan starten av säsongen 2010/11 (Leighton Baines, Florent Malouda, Luka Modric och David Silva).
Sedan hände något.

Efter målet mot Stoke den 24 september dröjde det till 10 december innan Nani hittade nätet igen. Under våren var han degraderad till rotationsspelare.
En förklaring var att Antonio Valencia tog Nanis favoritposition till höger, men det är inte den enda. För även då Nani spelades till höger nådde han inte upp i normal nivå. Det var som om han skruvat tillbaka tiden några år och var tillbaka till stadiet där han var lagets mest ojämna spelare.
I somras ville Nani ha ett nytt kontrakt. Portugisen tjänade runt 75 000 pund i veckan. Med två år kvar på avtalet krävde han en veckolön på 120 000 pund.
– Nani vill stanna men känner sig inte älskad. Han är inte i rätt sinnesstämning, sa en källa till Daily Mail i augusti.
Det märktes tydligt i premiären mot Everton. Nani startade men var sämst på plan. När han blev utbytt med tolv minuter kvar han hade knappt uträttat någonting av värde.
Det var svårt att tänka sig att samme spelare bara ett år tidigare varit en av världens bästa i sin position. Hur han kunnat dala så kraftigt utan något längre skadeuppehåll är en gåta.
Vad beror formsvackan på?
Handlar det om det uteblivna kontraktsförslaget? Zenit St Petersburg bekräftade i september att de förhandlat med Nani innan fönstret stängde.
Handlar det om det svagare understödet? Vänsterbacken Patrice Evra, som han tidigare hade så bra samarbete med, har haft en vikande formkurva i flera år.
Handlar det om självförtroende? Nanis citat från hösten 2009 antyder att han är en spelare som är i behov av trygghet, av att känna att han ”får misslyckas”.
I takt med de svaga insatserna har vi fått läsa rapporter om att han bråkat på träningen med Davide Petrucci.
Historien från premiären upprepade sig på Anfield mot Liverpool där han fick kliva av redan i paus. Då hade blott 65 procent av passningarna nått en medspelare.

Med tanke på Manchester Uniteds intresse i Lucas Moura i somras, med tanke på att Zenit bekräftat att de förhandlat med Nani i augusti, är portugisens framtid på Old Trafford ytterst osäker.
Alex Ferguson är inte känd för att vara sentimental. Han visade förvånansvärt stort tålamod hösten 2009 när spelaren inte visat några tecken på att utvecklas. Sir Alex kan mycket väl besluta sig för att sälja Nani trots vetskapen om den höga högstanivån.
Efter Manchester Uniteds trevande start på säsongen är det tydligt hur mycket de saknar en Nani i form. Utan Ashley Young och med en åldrande Ryan Giggs har laget inget annat klockrent alternativ för vänsterkanten. Experimentet med Danny Welbeck har inte gett önskad effekt.
25-åringen från Kap Verde står inför ett vägskäl. Det han behöver är en karriärdefinierande insats, likt den mot Hull City för snart tre år sedan.
Kan matchen förra helgen ha blivit det? Nani startade i stormötet med Tottenham. I första halvlek var han usel.
Men i andra halvlek när Spurs parkerat bussen utanför straffområdet fick Nani spela det spel han gillar. Han höll till på högerkanten, matades med crossbollar av Paul Scholes och fick utmana och slå inlägg. Han satte påpassligt reduceringen till 1–2. Men han saknade annars det där sista, en ”end product”. Av hans 15 inlägg nådde inget en medspelare.
Känslan var dock att det för Nanis del, trots förlusten, var ett litet steg i rätt riktning.
Han behöver ta fler.
Annars kan han snart vara historia i Manchester United.

FAKTA/Nani – säsong för säsong
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2005/06 Sporting…………….. 29….…4
2006/07 Sporting………………29…….5
2007/08 Manchester U………26…….3
2008/09 Manchester U………13….…1
2009/10 Manchester U……….23……4
2010/11 Manchester U………33…….9
2011/12 Manchester U………29…….8
2012/13 Manchester U….……5………1

Tottenham väntade 23 år på första segern på Old Trafford. Då är det inte mer än rätt att de även har en del representanter i ”Omgångens lag”.
Jan Vertonghen spelade huvudrollen i första halvlek. Belgaren har flyttats ut till vänster de senaste matcherna och gjorde en ny stormatch. I första halvlek satte han knappt en fot fel.
Hans mittbackskollega William Gallas var en klippa när United kom i våg efter våg.
Gareth Bale var med i förspelet till 1–0, svarade för en sololöpning innan han satte 2–0 och var sedan inblandad i 3–1.
På mittfältet var det hård konkurrens om de defensiva platserna. Mark Noble var bäst på plan för West Ham och är given. Nuri Sahin brädar lagkamraten Joe Allen. Paul Scholes ratas trots att han gjorde som han ville i andra halvlek (svag defensivt).
Peter Crouch gjorde två nya mål för Stoke och hade fått platsen som striker en vanlig vecka. Men den här gången går anfallspositionen förstås till Luis Suárez som gjorde hattrick på Carrow Road och med lite tur kunde ha satt ett par bollar till (ett missat friläge, ett par straffsituationer).
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt ”Omgångens lag”:
Simon Mignolet, Sunderland
————————————–
Séamus Coleman, Everton
John Terry, Chelsea
William Gallas, Tottenham
Jan Vertonghen, Tottenham
————————————–
Mark Noble, West Ham
Nuri Sahin, Liverpool
————————————–
Juan Mata, Chelsea
Sergio Agüero, Manchester City
Gareth Bale, Tottenham
————————————–
Luis Suárez, Liverpool

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Leighton Baines (Everton), Sandro (Tottenham), Jermain Defoe (Tottenham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Mohamed Diamé (West Ham), Jonas Olsson (West Bromwich), Ben Foster (West Bromwich), Petr Cech (Chelsea), Kieran Gibbs (Arsenal), Phil Jagielka (Everton), Nikica Jelavic (Everton), Joe Allen (Liverpool), Andre Wisdom (Liverpool), Demba Ba (Newcastle), Steve Harper (Newcastle), Peter Crouch (Stoke), Steven Fletcher (Sunderland), Paul Scholes (Manchester United), Pablo Zabaleta (Manchester City), David Silva (Manchester City).

***
Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Därför kommer Hughes få mer tid
Det var inte det här han hade tänkt sig, Tony Fernandes. Det var inte det här han hade tänkt sig när han lättade på plånboken och lade ut runt 200 miljoner kronor på nyförvärv i sommar.
Efter förlusten mot West Ham i går ligger Queens Park Rangers sist i Premier League.
De har haft ett tufft schema, det ska sägas, och har redan mött Chelsea, Manchester City och Tottenham.
De har fyra backar på skadelistan: José Bosingwa, Fábio, Armand Traoré, Anton Ferdinand.
Men två poäng efter sex matcher är ändå långt under förväntan.
Efter värvningar av Julio César, Stéphane Mbia, Ji-Sung Park, Esteban Granero, Jose Bosingwa och David Hoilett fanns goda förhoppningar om att undvika nedflyttningsstriden. Själv såg jag QPR som ett möjligt överraskningslag med chans på en mittenplacering.
Den möjligheten finns fortfarande, men då krävs en rejäl uppryckning.

Att döma av gårdagens match är QPR ett lag som ska vara glatt om de har tre lag efter sig i maj. Försvaret var en enda röra när Matt Jarvis tilläts nicka in 1–0 och Ricardo Vaz Tê kunde fylla på med 2–0.
Det var frapperande hur lojt och taffligt hemmalaget agerade.
Mark Hughes gjorde ett lyckat byte när han skickade in Adel Taarabt i andra halvlek. Marockanen skickade in 1-2 med ett kanonskott efter 81 sekunder. Dessvärre för QPR förstörde den andra inhopparen Samba Diakité chanserna till en vändning när han tog sitt andra gula kort. Den franske mittfältaren har dragit på sig sex gula kort och två röda kort på tio matcher. Dags att tagga ned?

Hur länge får Mark Hughes stanna? Snaran kring den 48-årige walesaren dras åt, onekligen. Det ryktas redan om att arbetslöse Harry Redknapp kopplas samman med Londonlaget.
Men det finns ändå saker som talar för att Hughes kommer att få mer tid.
För det första är han Tony Fernandes värvning. Det var ägaren själv som handplockade Hughes förra vintern när han gjorde Neil Warnock till syndabock och gav honom sparken. Det var många som tyckte det var märkligt eftersom Warnock haft allt annat än optimala förutsättningar.
För det andra arbetar QPR med en femårsplan, under överseende av tekniske direktören Mike Rigg. Den senare  hade tidigare en viktig funktion i utvecklingen av Manchester City. Han övergav City en månad innan de lyfte ligabucklan i våras för att han ”trodde så mycket på QPR:s projekt”.
QPR:s värvningsstrategi har två faser: Till en början köper man spelare med Premier League-erfarenhet som Ji-Sung Park och José Bosingwa. I nästa, lite mer ambitiösa fas, värvar man stjärnor som Esteban Granero och Julio César.

Tony Fernandes skrev i går på sin Twitter att Mark Hughes kommer att få mer tid.
”Mark kommer att reda ut det. Kolla på hans facit. Vi hade vunnit om vi inte blivit reducerade till tio man. Jag är avslappnad. Låt oss få tillbaka våra skadade spelare och sedan kan vi se. Sex matcher gör inte en säsong. Jag har lärt mig det från många kloka ordföranden”.
Gör QPR rätt som ger Mark Hughes mer tid?
Ja, jag har aldrig varit någon anhängare av att sparka tränare i tid och otid, och ska man göra en förändring ska man vara säker på att man har ett bättre alternativ i rockärmen så man inte gör ”en Wolves”.
Men visst vore det spännande att se Harry Redknapp, en beprövad traghettatore*, kliva in ombord och rädda den här skutan.

* Traghettatore är en term som används i fotbolls-Italien för att beskriva en tränare som ställer saker tillrätta, en hjälpdoktor som är bra för att lyfta lag i kris.

Noble – Englands just nu bästa mittfältare
Everton och West Bromwich har varit de stora överraskningarna hittills i Premier League. Men vi får inte glömma West Ham.
Sam Allardyce har skippat finfotbollen, lånat in Andy Carroll och fått se sitt lag kamma ihop elva poäng tack vare typiskt engelskt spel. Rakt, långt och mycket inlägg.
Om Andy Carroll och Sam Allardyce är ”a match made in heaven” är Matt Jarvis och Sam Allardyce nästan lika kompatibla.
Saker och ting hänger ju ihop. Har man anfallare som Andy Carroll och Carlton Cole bör man ha kantspelare som slår inlägg. I det avseendet finns det få spelare som är lika pålitliga leverantörer som Matt Jarvis, värvad i somras från Wolverhampton.
Men det finns en annan spelare som varit ännu bättre och förtjänar mer credit än han fått.

Det fanns en tid när Mark Noble såg ut som en blivande engelsk landslagsspelare. Sedan var det något som hände. Han stagnerade.
Nu har West Ham-produkten hunnit fylla 25 år, gjort ett år i Championship – och växt ut till den självklare härföraren på mittfältet även i Premier League.
Han har alltid haft spelskickligheten, de fina linjerna, talangen till något större. Nu har han förbättrat det defensiva positionsspelet och värderar bättre.
Igår valdes han till ”man of the match” efter att ha bossat mittfältet. QPR hade bollinnehavet, men när Esteban Granero och Alejandro Faurlin skulle hitta vägar framåt stod Noble och Mohamed Diamé ständigt på rätt plats.
Roy Hodgson har många namnkunniga centrala mittfältare att välja på när han tar ut landslaget. Det är tveksamt om Mark Noble kommer att vara med i truppen till nästa VM-kvalmatch.
Men den här säsongen kommer jag inte på någon som varit bättre.

En av Premier Leagues största profiler under det senaste decenniet lägger av.
Fotbolls-England kommer sakna Jimmy Bullard.
Han var så mycket mer än en fotbollsspelare.

För några år sedan gjordes det då och då omröstningar om vilken som var den mest hatade spelaren i Premier League.
Det var, förstås, ett gäng återkommande namn från de stora, inflytelserika klubbarna som toppade dessa listor. Gary Neville, Ashley Cole… spelare som antingen blivit synonyma med sin klubb eller för att tänka med plånboken.
När det, undantagsvis, gjordes omröstningar om vem som var den mest omtycka spelaren i Premier League var det ett namn som alltid toppade.
Jimmy Bullard.
Hur kunde en visserligen bra men långt ifrån fantastisk spelare nå sådan popularitet?
Jo, det var rätt enkelt. Han var sig själv.
I en fotbollsvärld där spelarna fått högre och högre löner, där distansen mellan stjärnorna och publiken är större än någonsin, vågade Jimmy Bullard kliva ur konformitetens ramar.
Han hade inget behov av att dyrkas av fansen. Han ville hellre vara en av dem.
Han hade ingen rädsla för att definieras av andra så han släppte guarden och gjorde som han kände för.
Jämt. Oavsett om kameran rullade eller inte.
Det är vi många som är tacksamma för. Det har gett oss många skratt genom åren.

Det kan tyckas banalt att vara sig själv, men i fotbollsvärlden är det här något unikt. Jimmy Bullard var unik för att han älskade att spela fotboll, men samtidigt visade att det inte behöver vara gravallvarligt jämt. Han bjöd på ett leende ibland, ett skratt ibland, ett skutt in i en tv-puckshög ibland.
Det var därför han blev så omåttligt populär.
Alla som blir kända, duktiga, framgångsrika har förstås sina kritiker. Det finns förstås de som hävdar att Jimmy Bullard var en clown.
Till dem säger jag: Hur roligt vore det om alla var likadana? Vi får väl vår beskärda del av tillrättalagda svar och stjärnor som är sådär lagom blasé i offentliga sammanhang?
Och hans personlighet var ju inte påklistrad.
– Det är så jag är. Jag spelar fotboll och lever livet med ett leende på läpparna. Jag vet inget annat.
Det pratas ofta om spelare som är ”bra i omklädningsrummet”, karaktärer som kan lyfta en lag på ett eller annat sätt genom sitt sätt att vara.
Jimmy Bullard var den perfekta omklädningsrumsspelaren. Alla lag borde ha en sån.
– Jimmy Bullard lägger av. Tråkigt. Jag spelade med honom i Wigan och det är en av de största karaktärerna jag mött inom fotbollen. Perfekt för alla omklädningsrum, skriver förre Liverpoolspelaren Neil Mellor på Twitter.

Varför blev Jimmy Bullard spelaren som skilde sig från mängden, spelaren som vågade sticka ut?
Förmodligen för att han inte alltid varit fotbollsstjärna. Han hann uppleva det vanliga livet också. Han har erfarenhet av ett måndag-fredag-jobb och har tvingats fundera på andra saker än vilket bilmärke han ska inhandla nästa gång.
Bullard började sin karriär i Gravesend. Då tjänade han 60 pund i veckan och arbetade för sin pappa med tapetsering.
– Det har varit en lång resa. Det har varit en bra utbildning för mig, jag har vandrat genom divisionerna. Jag tapetserade och målade i tre år med farsan. Det var tufft ibland, sa han i en intervju i The Sun för tre år sedan.
– Det var tufft att spela och samtidigt ha ett nio till fem-jobb.
Han fick kontrakt med West Ham 1999, men genombrottet kom i Wigan som han var med och spelade upp till Premier League 2005. Bullard var en spelskicklig mittfältare. En lirare med en vass frisparksfot.
Sommaren 2006 tog han steget till Fulham, en affär värd cirka 30 miljoner kronor.
Lyckan blev kortvarig. I september samma år skadade han knäet allvarligt. Han var borta från spel i nästan ett och ett halvt år.
När han kom tillbaka i januari 2008 hittade han formen snabbt. Han var en av lagets bästa spelare när Fulham räddade kontraktet efter en stark vår.
I augusti togs han ut i engelska landslaget till VM-kvalmatcherna mot Andorra och Kroatien.
– Det fanns stunder när han undrade om jag överhuvudtaget skulle kunna röra en boll igen. Så att jag togs ut i landslaget var en stor ära. Jag är överväldigad.
Om han skulle anpassa sig? Knappast.
– Jag kommer att vara mig själv. Jag spelar med ett leende på läpparna – det är då jag presterar som bäst. Jag kan inte vara för allvarlig.

Därför var det lite överraskande att han i januari 2009 skrev på för Hull City. Mittfältaren kostade runt 60 miljoner kronor. Men det blev ingen bra investering. I sin debutmatch skadade Jimmy Bullard knäet igen. Han missade resten av våren.
Han kom tillbaka, hittade formen och valdes till och med till månadens spelare i Premier League. Men kroppen var sargad. Han skadade knäet igen i december och Hull tröttnade.
Inför nästa säsong var han placerad i frysboxen och fick inte ens ett tröjnummer.
Det blev en lånesväng i Ipswich innan han flyttade till Portman Road permanent 2011. I somras fick han inget nytt kontrakt och skrev istället på för Milton Keynes på deadline day. Där blev det två inhopp innan han idag meddelade att karriären är över.

Idag kom beskedet. Jimmy Bullard, 33, meddelade att han lägger skorna på hyllan.
Det var på intet sätt överraskande, men tas emot med sorg.
Fotbolls-England älskar sin Jimmy Bullard.
– Jag vill spela, men samtidigt vet jag att mitt knä inte tillåter mig att göra mitt yttersta och behålla platsen i laget. Jag stjälper mer än jag hjälper inför framtiden, säger han.
Förra säsongen tillhörde han Ipswich i Championship. Det blev ingen lyckad sejour så i somras rev parterna kontraktet trots att ett år återstod. I augusti skrev han på för MK Dons.
– I somras ville jag ge det en sista chans och visa folk vad jag kunde göra. Men vad jag ville och vad kroppen kunde göra var två olika grejer. Mitt huvud säger vad jag kan göra men kroppen säger: ”Nej, Jim, du kan inte”.
Hans sista framträdande blev hemmamatchen den 15 september mot Yeovil Town i League One. Han fick bara ett inhopp på åtta minuter.
Risken för att han deppade över det? Inte speciellt stor.
Det var ju inte hans stil.

Mina bästa Jimmy Bullard-moments:

10) Gatecrashar en intervju i Peterborough.

9) Duncan Ferguson blir utvisad för att ha knockat en motståndare. Bullard blir stående intill ”Big Dunc”. Rädd? Nej, inte alls.

8) Strålkastarna dör i en match mellan Wigan och Arsenal. Bullard berättar efter matchen att han dragit ned shortsen på Fredrik Ljungberg för att undersöka om han hade Armani-kalsonger, märket han gjorde reklam för.

7) Jimmy Bullard får, samtidigt som han sitter och fiskar, frågan vad som är hans favoritband. Hans svar är något oväntat.

6) Jimmy Bullard intervjuas under tiden i Peterborough. Han har svårt att hålla sig för skratt…

5) Vad kan man göra med en tvättkorg och ett par byxor i ett omklädningsrum? Tja, kanske det här.

4) Gör reklam för schampo. På sitt eget vis.

3) Några Evertonspelare hamnar i en hög efter en tilltrasslad situation. Bullard verkar vara avundsjuk och vill joina…

2) Premier League-spelarnas årliga inspelning av presentationsmaterialet. George Boateng klarar det galant. Jimmy Bullard? Nja, inte riktigt…

1) Här måste man känna till historien. Säsongen innan hade Hull City blivit förnedrat av Manchester City. Managern Phil Brown var så rasande att han inte lät spelarna komma in i omklädningsrummet. Han tog halvtidssnacket ute på planen istället. Året efter kvitterade Jimmy Bullard på straff. Då firade han (efter en idé från Paul McShane) genom att göra narr av sin manager.

Phil Brown hyllade initiativet efteråt. ”Det var briljant! Komedi handlar om tajming. Du hade inte kunnat fira på det sättet om det varit på en annan arena eller om det inte varför framför Hullfansen”.

***
Här är ett ihopklippt svep, ”Best of Bullard”.

Fotnot: Den här gången får smileyn vara kvar på plats åtta. För en gångs skull känns den passande.

Tottenham fick retroaktiv betalning
I 23 år har de väntat.
De har blivit mosade, de har förlorat knappt, de har fått se Pedro Mendes mål i slutminuten dömas bort trots att bollen var en meter över mållinjen, de har haft ledningen med 2–0 i paus och 2–5 i baken.
Senast de vann här var Terry Venables tränare och Gary Lineker segerskytt.
Idag fick Tottenham till slut jaga bort Old Trafford-spöket. Oj, vad skönt det måste ha känts för supportrarna.

Första halvlek var imponerande av Spurs. Jan Vertonghen – en grym värvning – sprang in med 1-0 i andra minuten och Gareth Bale satte Rio Ferdinand i en taxi när han ryckte ifrån och placerade in 2-0. Samtidigt var Sandro en jätte på mitten och William Gallas höll ihop de bakre leden.
De hade marginalerna med sig, visst, men det har alla lag som vinner borta mot Manchester United. I andra halvlek parkerade de bussen och fick se hemmalaget träffa virket två gånger. Men det var som om de fick retroaktiv betalning för tidigare matcher då de varit värda mer men åkt hem tomhänta.
De hade helt enkelt tjänat ihop till den här segern.

United straffat – retroaktivt
De allra flesta var ju överens om att Manchester United fick sina tre poäng på Anfield till skänks av en 51-åring från Hertfordshire vid namn Mark Halsey.
”Manchester United har alltid hjälp av domarna”, slog resten av fotbolls-England fast.
Därför kan vi faktiskt konstatera att stora, mäktiga, inflytelserika Manchester United hade allt annat än tur med domarinsatsen idag mot Tottenham.
United hade fyra straffsituationer i matchen: William Gallas vårdslösa satsning mot Robin van Persie med sträckt ben, Jan Vertonghens tröjdragning på Nani, Kyle Walkers fällning av Shinji Kagawa, handsen på Sandro.
Domare Chris Foy friade alla fyra.
Alla incidenter var inte straff, knappast, men jag tror inte många hade kunnat protestera om Foy pekat på punkten när Nani drogs ned i första halvlek.
Manchester United gynnas av domarna precis som alla topplag i alla ligor i alla sporter.
Men inte alltid.

Tiden har hunnit ikapp Giggs
Ryan Giggs, 38, är en av Manchester Uniteds största spelare genom tiderna. Det han har gjort sedan debuten i den här ligan för sextiosju år sedan är sanslöst imponerande.
Men allt har ett slut, även när det gäller detta fenomen från Wales.

Vi har ju undrat rätt länge hur länge han ska orka. Det är på sin plats att betona att vissa satte ett frågetecken redan hösten 2004 efter en rad mållösa matcher. Det är åtta år sedan. Sedan dess har han trollbundit oss med fantastiska insatser och valts till ”PFA Player of the year” 2009.
Men nu känns det verkligen som Giggs sjunger på sista versen.
Ryan Giggs gjorde en riktigt svag vårsäsong och starten på den här hösten har varit minst sagt tveksam. Han var totalt misslyckad på Anfield förra helgen och idag gjorde han ingenting innan han blev utbytt i paus (som jämförelse kan framhållas att den ett år yngre Paul Scholes var en av planens bästa).
När snabbheten avtog med åldern lyckades Giggs anpassa sitt spel. Han flyttades in från kanten till en central roll för att slippa löpa upp och ned. Men nu är det som om fysiken hindrar honom från att ha ”impact” var han än spelar. Utan kvickheten och med bristande defensiva egenskaper (som vi såg vid Steven Gerrards mål förra helgen) blir han endast en ”sista tredjedels-spelare”. Han är på plan att slå avgörande passningar. Det funkar ibland, men alldeles för sällan för att det inte ska kosta laget för mycket.
Giggs har fortfarande en funktion att fylla som ledargestalt och ”role model” för de unga spelarna, men min känsla är att det här blir hans sista säsong.

Oavsett hur den här säsongen fortlöper kan det givetvis inte överskugga vad Ryan Giggs uppnått tidigare i sin karriär.
Att han fortfarande, snart 39 år, spelar i Premier League är ju en bragd i sig.

Chelsea kompakt – då är de en het titelkandidat
Roberto Di Matteos gäng ledde Premier League inför den här helgen. Ändå har jag inte varit överdrivet imponerad av vad de presterat i ligan hittills. Visst, Eden Hazard har varit en succé och Oscár är en jättetalang, men jag har ändå undrat om Chelsea ska hitta rätt balans i mötena med de bättre lagen. Hemma mot Reading såg det ut som det fanns en hel del att jobba på i den aspekten.
Går det att ha en urläcker frontfyra med Mata, Hazard, Oscár och Torres och ändå vara kompakt?
Ja, tydligen. Det här var exakt den typ av insats som jag ville se.

Chelsea var inte himlastormande på Emirates, inte sprakande. De gjorde en sådan där professionell insats som kännetecknade laget under José Mourinho. De centrerade och var trygga i sitt försvarsspel.
Arsenal slog 36 inlägg i matchen. Sex nådde en medspelare. De andra nickades undan, främst av John Terry som var en gigant.
Chelsea leder i skrivande stund ligan med fyra poäng. Spelar de lika gediget som idag är de en het titelkandidat.

Arsenal är en anfallare kort
Arsène Wenger har fler alternativ än någonsin. Han säger själv att det är den bästa truppen han haft under sin tid i klubben.
Men känslan är fortfarande att Arsenal saknar en striker av klass.
Olivier Giroud värvades i somras från Montpellier och han har inte hittat målkänslan på engelsk mark ännu. Jag ser Giroud som en avsevärt bättre spelare än Marouane Chamakh så fransmannen kommer säkerligen att producera tids nog, men faktum är att han nu är petad på anfallspositionen av en yttermittfältare.
Gervinho är ett spännande alternativ, jag gillar tanken på hans snabbhet och förmåga att dra isär motståndarförsvaren. Men då måste han göra det bättre än idag. Mot Chelsea hade Gervinho bara ett avslut och slog endast 19 passningar (16 till rätt adress).
Han satte visserligen 1–1-målet mycket snyggt och lade upp för en bra chans för Santi Cazorla i slutet, men hans insats väcker ändå frågan om han är det bästa alternativet i stormatcherna. Mot Southampton var han perfekt. Mot Manchester City och Chelsea inte lika vass.
Han har ett otyg att bli på tok för bollkär. Idag försökte han sig på fyra dribblingar (take-ons). Alla misslyckades.
Arsenal är en världsklass-anfallare från att vara ett komplett lag. Kommer denne i januarifönstret?
Eller kan Theo Walcott, som själv vädjar efter en chans som striker, vara lösningen?

***
Mina spelarbetyg, Arsenal-Chelsea:
Arsenal: Mannone 5 – Jenkinson 7, Koscielny 4, Vermaelen 6, Gibbs 7 – Diaby -, Arteta 7 – Ramsey 6, Cazorla 6, Podolski 6 – Gervinho 6.
Avbytare: Oxlade-Chamberlain 7, Giroud -, Walcott -.

Chelsea: Cech 8 – Ivanovic 7, Luiz 7, Terry 8, Cole 7 – Mikel 7, Ramires 7 – Mata 8, Oscár 6, Hazard 6 – Torres 7.
Avbytare: Cahill -, Moses -, Bertrand -.

Han var Australiens mest lovande spelare, hade suttit på bänken i Premier League och var på väg att få sitt genombrott.
Då, under en semester, fick Dylan Tombides ett telefonsamtal. I andra änden sa en röst:
– Du har testikelcancer.
I tisdags, 15 månader efter chockbeskedet, fick han äntligen göra sin debut i West Ham.
Låt mig berätta om en 18-åring som genomfört en remarkabel resa.

25 september 2012:
West Ham har inlett ligan bra, men den här kvällen går det mesta snett. I den 84:e minuten spikar Jordi Gomez igen locket när han sätter 4–1 för Wigan från straffpunkten.
Ändå har stora delar av publiken på Upton Park några minuter innan rest sig upp och applåderat. Som om resultattavlan inte spelat någon roll.
Varför? Vid sidlinjen gör sig Dylan Tombides, 18 år, redo att hoppa in.
Det är ett speciellt ögonblick. Det är en så känslosam stund att fansen kan bortse från uttåget ur Capital One Cup.
Att debuten i a-laget bara varade i några minuter, att matchen var avgjord, var sekundärt. Den som känner till Dylan Tombides resa vet att han besegrat oddsen och så många hinder för att nå hit.
– Det är bara skönt att vara tillbaka, säger Dylan Tombides. De 15-16 senaste månaderna som jag har varit borta från fotbollen har varit… det går inte att förklara. Ingen fotbollsspelare ska få uppleva det, säger han.
När han loggar in på Twitter senare på kvällen har han fått otaliga lyckönskningar.
”Dylan Tombides är en inspirationskälla för alla”, skriver en.
”Ska genomföra London Marathon med Teenage Cancer Trust. Du, med din story, är en av anledningarna att jag gör det”, skriver en annan.
Själv konstaterar Dylan Tombides kort:
”Att få vara involverad ikväll och komma in på planen under tiden som man genomgår behandling är en sån belöning. Synd på resultatet, men vi måste gå vidare”.
För en ung kille som rest sig efter att ha diagnostiserats med cancer bör det inte vara några problem att skaka av sig en simpel förlust mot Wigan.
Allting började med ett telefonsamtal.

Mars 2011:
Snacket har börjat gå i supporterkretsar. Dylan Tombides har gjort stora framsteg i juniorlaget. Anfallaren, som värvades till ungdomsakademin efter att ha imponerat i en turnering i Hong Kong, har redan jämförts med landsmannen Harry Kewell och knackar på porten till West Hams a-lag. Är han redo för debut i de stora sammanhangen? Tränaren Avram Grant, vars lag slåss vid nedflyttningsstrecket i Premier League, säger:
– Harry Kewell var en bra spelare och jag tror Dylan har potential att bli minst lika bra. Det är svårt på grund av den tabellposition vi befinner oss i, men han kanske får spela den här säsongen när vi slåss om kontraktet.
Han tas ut i den preliminära truppen till mötet med Burnley. Efter en fin insats i reservlaget mot Blackpool intervjuas Dylan Tombides av West Hams egen webb-tv:
– Det är vad alla unga spelare ser fram emot. Det var en enorm upplevelse att vara uttagen i truppen och få vara med bland de stora namnen. Jag ser fram emot att spela med reservlaget. Om jag behövs i a-laget så vore det kul, men jag vill bara spela så många matcher som möjligt. Jag har en lång väg att gå. Jag tar bara ett steg i taget och försöker ta chanserna när de kommer.
Världen låg vid hans fötter. Dylan Tombides fick pris som årets spelare i akademin. Han var 17 år när han fick sitta på bänken i Premier League-matchen mot Sunderland den 22 maj. Kevin Keen, som tog över som caretaker efter att Avram Grant fått sparken, spådde att Tombides skulle bli en stor spelare:
– Hans tajmade löpningar och touch är bra och han har chansen att bli en West Ham-stjärna, men bara om han behåller fötterna på jorden. Han har en lång väg att gå och behöver två-tre år för att mogna.
Varken Dylan Tombides, Kevin Keen, eller någon annan, kunde ana hur lång vägen skulle bli.

Sommaren 2011 åkte han till Mexiko och spelade U17-VM med Australien. Det började bra. West Ham-talangen satte segermålet i öppningsmatchen mot Elfenbenskusten (2–1).
Det blev respass i åttondelsfinalen mot Uzbekistan (0–4), men erfarenheten i Mexiko hade varit positiv. Han såg fram emot lite ledighet innan försäsongsträningen skulle dra igång.
Dylan Tombides reste på semester med familjen till Cancun. Då, i juli förra året, kom samtalet som skulle förändra hans liv.
Ett dopningsprov efter förlustmatchen mot Uzbekistan hade analyserats. Läkarna hade upptäckt cancer i ena testikeln.
Dylan Tombides stelnade till. När han lagt på, vände han sig till pappa:
– Kan det här döda mig?
I ett ögonblick hade tillvaron kastats omkull. Dylan Tombides berättade i våras för Daily Mail:
– Jag var 17 år och hade aldrig kommit i kontakt med cancer. Allt jag tänkte på var att slå mig in i a-laget i West Ham och ta körkort.
– Jag hade inte förstått vad som hände. Jag hade känt av ljumsken mot Brasilien i U17-VM, jag visste att det var något. Men jag hade ingen aning om att det var cancer.
Han skickades direkt hem till England där läkarna satte in behandling. Tombides fick kemoterapi vid St Barholomews sjukhus i London. Han fick beskedet att de var tvungna att operera bort en testikel.
– Det var bara att acceptera. Det gjorde så ont ändå så det verkade logiskt.
West Hams klubbläkare Sam Howlett försäkrade på hemsidan att det inte fanns några farhågor för fotbollskarriären. Men det var inte så okomplicerat.

Behandlingen pågick i veckor. Dylan Tombides fick ibland ligga i en sjukhussäng i timmar med slangar i kroppen. Han berättar:
– Det fanns ögonblick när jag tittade på mamma och sa: ”Jag vill inte ha den här kemoterapin längre, jag vill leva med cancern istället”. Så kändes det ibland. Efter varje behandling tog det fem till tio dagar att återhämta sig. Mina lagkamrater ville besöka mig, men jag sa åt dem att inte göra det. Jag kunde inte vara vaken mer än 15 minuter åt gången och kunde inte alltid minnas vad som hände.
Fotbollsspel kändes avlägset. Vissa dagar kunde Dylan Tombides lämna sjukhuset och gå ned till träningsanläggningen och käka lunch med lagkamraterna. Sedan gick han hem och sov.
Behandlingen gav resultat. Dylan Tombides, vars lillebror Taylor också tillhör West Hams akademi, hoppades vara tillbaka i träning vid nyår. Men före jul noterade läkarna att cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Det krävdes en ny operation.
Dylan Tombides tillbringade elva dagar på sjukhus. När han vaknade upp efter nedsövningen såg han ett enormt ärr på magen.
– Jag kunde inte använda ryggmusklerna på flera veckor. Jag fick hitta på ett sätt att rulla ur sängen för det gjorde så ont.
Klubben var ett stöd under den tunga tiden. Klubbdirektören Karen Brady höll kontakt med Dylans mamma. I januari värmde West Ham-spelarna upp i tröjor med en hyllning till Tombides efter ett initiativ från bland andra Kevin Nolan och Carlton Cole.
– Jag vill tacka alla som stöttat mig, sa spelaren till klubbens hemsida. Det har varit så många och det är svårt att hinna svara alla, men det har betytt massor.

Operationen blev lyckad, men det var fortfarande en bit kvar till comeback.
– Jag ville bara spela fotboll igen, men det var så mycket ärrvävnad att jag var tvungen att vara försiktig. Jag tillbringade mycket tid på motionscykeln och i poolen.
I april – drygt nio månader efter att att han fått mardrömssamtalet under semestern i Cancun – twittrar Dylan Tombides:
”För första gången på nio och en halv månad åker skorna på.”
Känslan att få plocka fram joggingskorna skänkte glädje, men det fanns fortfarande ett kritiskt datum. I juni var han inbokad på återbesök. Om blodproven visade vad läkarna hoppades på skulle han få klartecken att återvända till planen.
Den 28 juni skriver han på Twitter:
”Jag har fått beskedet att jag kan spela matcher och träna under tiden jag genomgår fortsatt behandling.”
Den 29 juni skriver han:
”Kom hem vid midnatt efter att ha spenderat 12 timmar med kemoterapi på sjukhuset. Jag är trött och känner mig helt nere, men inget kan stoppa mig från att träna med grabbarna idag.”
Den dagen genomförde han sin första träning sedan cancerbeskedet.
Rehabiliteringen hade varit lång och påfrestande, men Dylan Tombides var på väg tillbaka.
Den 21 september gör han comeback med ett inhopp i en U21-match mot Arsenal. En West Ham-bloggare ger honom en tia i betyg, med omdömet: ”Rörde knappt bollen, men jag ger honom ändå en 10 för att ha tagit sig igenom sjukdomstiden och kommit tillbaka till planen”.
Det var bara en vecka sedan. I Ligacupmötet mot Wigan i tisdags valde Sam Allardyce att ta med Dylan Tombides i truppen. Ett sentimentalt val, förstås, men också ett populärt beslut både hos lagkamrater och fansen.
Med knappt tio minuter kvar visade fjärdedomaren upp skylten med nummer 39 på. Dylan Tombides, som satt på bänken i Premier League redan våren 2011, fick äntligen göra debut i West Hams a-lag.
När han joggar in på planen är den kala hjässan det enda som vittnar om vad han gått genom.
Lagkamraten Jordan Spence skriver efteråt på Twitter:
”Fantastiskt att se Dylan Tombides debutera! Jag är stolt över att få vara hans lagkamrat. Styrka, mod och färdigheter i överflöd.”
Dylan Tombides skickade en hälsning till dem som stöttat honom:
– Tack alla fans, vänner och familj som gratulerat mig. Jag hoppas att kunna betala tillbaka med mål inom den närmsta framtiden.
Skulle målen dröja har Dylan Tombides ändå vunnit sin största seger.
Och han har gett oss en inspirerande berättelse om att det går att nå fram.
Även om resan är lång.

Källor: Australia Telegraph, Boleyn Inheritance, Daily Mail, Fourfourtwo, Perth Now, West Hams officiella hemsida.

Fotnot: Tack till läsaren Isak Edén som uppmärksammade mig på att Tombides fick hoppa in i tisdags.